Happy as fuck..

Jajjemänn. Fick ni en chock nu? En POSITIV rubrik, för en gångs skull. Men, så är det serrni.

Sitter här och lyssnar på min helt jävla suveräna playlist på Spotify. Så jäkla blandat! Ni skulle baxna! De som känner mig vet att denna kärring är, har alltid varit – och kommer ALLTID att vara helt jävla torsk på hårdrock. Men med en musikgalen dotter & musikaliska barnbarn så kan musiksmaken vara väldigt blandad. Skulle verkligen påstå att det är humöret som avgör vad jag vill lyssna på.

Äntligen har jag fått tbx min balle..

Igår så började jag komma igång med lite övningar, för min onda kropp. Har verkligen haft så lite ‘go, då jag varit så här jävla dålig I min avgiftning. Å så värmen på det. Jag har verkligen varit helt sinnessjukt jävla apatisk och dålig. Men igår så kände jag det som att jag började få mitt liv tbx. Har ju haft balkongrenoverare här, och när nu arbetet var klart så var det ju SKITJOBBIGT att se all skit härhemma. Det låg bråte överallt och det stod blommor överallt. Men igår kväll så satte jag mig på golvet, på balkongen, och började ”lägga pussel”.

Är det något jag har nytta av, så är det min överrörlighet. Jag satt i de mest sjuka ställningarna. Och det tog TID. Men jag tog många pauser. Varje gång jag skulle försöka ställa mig upp, så höll jag på att ramla omkull. Yrsel, vinglighet och smärtan i kroppen gjorde sig påmind hela tiden. Men det fick bära eller brista. Kan verkligen bli manisk, då det gäller att få saker gjorda, för att sedan dö en smula.

Jag behövde få ordning i mitt hem. Mår dåligt av smuts och oreda. Alltså, inte överdrivet, men kolla nästa bild, så förstår ni. Å shit, nu kom en skitnice låt med JOHNOSSI upp. Så jävla bra!

Ja, nu kanske ni fattar, då ni ser bilden.

Jävlar vad regnet vräker ner därute. Det ska ju tydligen komma mängder. Bra för naturen, ja och för oss alla. Nu kanske åtminstone vi sjuka, och våra äldre kan palla med lite. Den här värmen kan ju bli farlig för oss. Har gjort min egna vätskeersättning i flera dagar liksom.

Idag har jag träningsvärk, smärtor och är skittrött. Å så får det vara. Har ju gjort bra ifrån mig. Ja faktiskt kört helt jävla slut på mig själv. Illamående har jag inget idag, och bara det är ju så jävla underbart. Jag har tagit det lugnt hela fm och dagen. Bara gjort lite härhemma.

Det enda jag har gjort är att baka. Min fina vän Gittan kommer på fika, innan hon ska åka och jobba. Sedan ska ju hon ha semester i 2 veckor. Det blir kul att hon kommer förbi. Å ev så kommer även min fina vän Kniffe förbi också. Älskar att få besök. Är ju en jävligt social människa, som tyvärr har dragit tbx mig lite nu, då jag mått skit.

Nåväl, jag kommer fortfarande att må skit, men just nu så mår jag rätt fint.

Idag blir ju min sambo Kino 7 år. Ja, eller man vet att han kom till under sommaren, då för 7 år sedan iaf. Sedan var det jag och handläggaren fr Folksam/hundförsäkringar, som bestämde datumet. Fina lilla Kino. ❤️ Visst har det varit en utmaning med att ha honom ibland, men han har ju förändrats så in i bengen. Det tråkiga är ju att vi måste låta honom vara utom räckhåll från mitt minsta barnbarn, och det är ju såklart jättespännande för lillsnuppan, och det får henne att vilja vara ännu närmare honom. Men, jag vill absolut inte att det händer något, då han ej är pålitlig då han blir rädd..

Ja, och den 6/7, så har Kino bott hos mig i 1,5 år, vilket känns riktigt nice. ❤️ Minns ju hur rädd han var, för ALLT, då han kom. Idag är han betydligt tryggare och nu har vi även tränat väldigt mkt på hundmöten de sista året, och han har några riktigt fina bästisar.

Nähä, sätta på lite kaffe till Gittan kanske. Dricker ju inte kaffe själv liksom. Ska bli nice att snacka lite skit. Har lite jobbiga besök på sjukhuset, kommande vecka, så att den här dagen får vara en dag för återhämtning och påfyllnad i mina energidepåer.

Och nu lyssnar jag på låten ”Sound of Silence” med Disturbed. Shit så bra!

Lev väl..

Som en mardröm..

Hittade precis detta utkast, som jag då inte hade pallat skriva färdigt.

Värmen är ju min största fiende. Jag mår dåligt, precis som många av våra äldre. Å natten till idag (tisdag natt)  blev det knappt någon sömn överhuvudtaget.  Å I morse, då var jag redan helt väck – då jag vaknade av det där förbannade larmet, på telefonen.

Jag var ju tvungen att studsa upp i ottan IGEN, för att hinna göra mina morgonrutiner, innan balkongkillarna öppnade med min nyckel. Fy fan vad jag hade velat sova. Jag satte igång med fixa mig lite frulle, messade även 2 vänner, och en granne, i hopp om att någon kunde hjälpa mig med Kino. Men nä, ingen lycka denna morgon och så kan det vara. Jag kan inte alltid förlita mig på andra, såklart. Men det är ju bara sååååå tacksamt, då jag kan få till det. Att kunna promma Kino till o från affären, på morgonen, samtidigt som någon kunde hålla honom lite snabbt då jag gick in på affären och handlade. Bara för att komma iväg fort, då värmen är så jävlig, för oss bägge.

Men det gick inte idag, vilket innebar att jag fick gå en sväng med Kino först, för att sedan gå upp o lämna honom, packa isklampar i kylbagen och gå till affären. Holy cow! Hur I helvete kom jag ens fram? Det var som att kroppen inte hade någon styrsel alls. Allt var bara ett blurr för mig. Men med vägen i minnet, så tog jag mig såklart fram. Såg ju till att jag gick via innergårdarna, bort till Jätten,  IFALL jag skulle ramla eller nåt.

Jag kom fram, träffade en barndomsvän där, handlade allt på min inköpslista, ja förutom OSTEN!!! Hur I helvete ska man ha råd med ost? 139kr/kg?!! Jag packade ner allt i kylbagen och började gå tbx. Samma igen, hälsade på folk och värmen liksom bara dränerade min kropp. Jag var liksom en ragglande, radiostyrd knäckehäxa.

Kommer hem, och balkongkillarna hade inte varit hos mig än. MERDE!!!! Men efter 13 kom de till mig och fixade färdigt.

Nu var jag bara sååå dålig, så jag sket i allt. Började spy. Å jag konstaterade rätt snabbt att det inte skulle bli så mkt mer gjort idag. Så att, så är mina heta sommardagar överlag. Men självklart är det lite värre just nu, då jag kör min avgiftning.

Nu har jag ju bara kompletterat detta utkast lite idag. Och jag skulle vilja avsluta med att skriva att jag tänker extra mkt på min svärson idag, då han kommer att ta ett sista farväl av sin far. Hans fars aska kommer att strös längs Gotlands kust, där han bodde. Ett väldigt fint och värdigt avslut.

Lev väl..

Saknar någon..

Hade precis nyss kontakt med en kille, som jag känt hela livet. Han är så fin och omtänksam. Önskar att jag kunde spola tbx tiden och ha haft chansen med honom.

Men, som han en gång förklarade för mig, att han hade känslor för mig, men att jag bara såg dessa bad guys. Fan vad jag ångrar mig nu, i vissa val jag har gjort. Men nu är det försent

Jag önskar verkligen att jag någon gång träffar någon, som vill ha mig för den jag är! Tyvärr är ju den risken//chansen jävligt minimal.

Lev väl..

Cancer..

Den värsta sjukdomen som finns..

Jag har, ända sedan jag var ett litet barn, mist anhöriga i denna sjukdom. Den sjukdom som jag verkligen HATAR.

Jag har så fina vänner, som kämpar i detta NU, men som har kämpat sedan många år. Jag har också närstående som har diagnostiseras, och som har lämnat alldeles för tidigt.

Jag vetetusan om jag ens törs skriva om hur jag själv känner oro, just nu. Ja, eller har känt ett tag. Min husläkare sa fettknölar om de knölar jag har hittat i armarna, men när min nya smärtläkare började undersöka mina ”triggerpunkter” på kroppen, eftersom jag har fibromyalgi i hela min kropp, så visade jag honom de knölar jag har hittat i min rygg. De som ör närmast ryggraden är jag mest orolig för.

Min smärtläkare kunde konstatera att det INTE var fettknölar, och DET har ju liksom etsat sig fast i min skalle. Å nu har ju min ”husläkare” beställt ett ultraljud över mina mjukdelar på kroppen. Den 2 juli är det dags. Och om jag ska vara ärlig, så ser jag inte alls fram emot det.

I övrigt kändes mitt liv åt helvete igår. Alla firade midsommar. Ja INTE JAG dårå. Men visst, ska egentligen inte sitta här och beklaga mig, men hela mitt jävla liv är tanejfan TRAGISKT på riktigt. Emellanåt..

Mina älskade vänner, som betyder mest, det är inte er jag klagar på. Alltså, några av er är så jävla amazing, ja ni vet vilka ni är. Men när man inte ens får frågan av närstående? Jag var en vilse själ igår. Och jag fick försöka behärska mig från gråt, hela jävla dagen. Men som tur var så hade min vän Johan, inte så jävla kul han heller, så vi snackade några timmar. Jag skapade mig även en bok, där jag fr om igår, kommer att skriva ALLT som gör mig förbannad. Och VEM..

Svek är ett högaktuellt ord. Sveket jag känner fr dem som jag, väldigt ingående, informerade om min avgiftning. Utsättningssymtom, oro, ett sådan jävla dåligt mående, som många inte kan föreställa sig. Hjälpte det att försöka få en viss empati? Stort NEJ på den va! När fan ska folk i min närhet fatta att jag ör den mest ärliga människa ni någonsin har träffat? När i helvete, ska ni – som bara bryr er om er själva, finnas där för mig?

Ett samtal? Fråga om jag behöver hjälp? Sluta tjata på mig och tro att jag ör som vanligt! Nä, det har fan inte gått fram i era jävla självupptagna hjärnor, att här ligger jag emellanåt och är inte ens kapabel att kunna gå ut med min egen hund? Nä, jag får betala grannens dotter för att gå ut med min hund. Medan jag, jag försöker hjälpa folk efter bästa förmåga, när de behöver mig.

Den här satans avgiftningen börjar lida mot sitt slut. Å till er, som inte har hört av er till mig, en enda jävla gång under den här tiden! FY FAN FÖR ER! Jag kommer ALDRIG vilja ha med er att göra igen. Så att FORTSÄTT bara vara de egoister som ni är! Och nu, på onsdag, då tar jag bort den sista sänkta morgondosen. Men sviterna efter det, törs jag fan inte tänka på. Med tanke på att jag har ett helvete redan nu.

PLUS, att oron finns där för detta ultraljud. När man är sjuk, då vill man INTE vara ensam. Jo, när man mår som sämst. Men det är nog inget som får mig att må så dåligt, som när man skiter I mig helt. Jag ör arg, besviken och jag hatar att jag var så ledsen igår, att det kändes som att jag var redo att ge upp. Orken att stå emot svek, smusslande och arrogans. Jag är såååå jävla stolt över mig själv. Som kämpar. Och jag är så jävla tacksam över barn, barnbarn och vänner, som stöttat mig i detta. Love u so much!

Nähä, nu är det dags för kvällsmedicinen..

Å till er andra.. Fuck U! Speciellt ni som är så självupptagna, tvi fan!

Lev väl..

Det känns som att jag ska gå sönder..

Fan, den här dagen började jävligt motigt! Skulle sturskt studsat upp ur bingen i morse, då larmet började skrika mig i örat vid kl: 6. Men jag var så in i helvete trött! Galet helt jävla skitslut! Jag ställde om larmet på 10 min, en kvart, 5 min osv.. Tills jag till slut fick påminna mig själv om att jag faktiskt hade bokat med min vän ”K”, och att han och jag skulle ta färdtjänst ut till Maxi & Willys. Men fy fan så trött jag var! Och det var, som tur var, även ”K”.

Vi drog iväg, och båda var liksom trötta/sega, så visst var det nice- men vi var båda jävligt ”dränerade”. Fick hem det jag behövde, la in alla kyl – och frysvaror, packade om kylbagen och gjorde 2 flugor på smällen – genom att följa ”K” hemåt och rasta sambon samtidigt. Nu hade det blivit jävligt varmt ute, så jag kände bara för att slänga mig i soffan och dö.

Min älskade dotter hörde av sig och frågade om jag ville följa med dem och plocka smultron. JAAAAAA, ville jag bara skrika rakt ut, men blev tvungen att ärligt lyssna på min kropp. Värmen var too much, och jag hade behövt rollatorn med mig, plus att jag var så jävla trött. Vill träffa dem då jag har tillräckligt med energi för att orka vara så ”med” som jag vill. Det är så jävla tråkigt med denna försämring. Värmen har ju alltid sabbat det för mig, men nu i och med avgiftningen, så är jag så jävla beroende utav rollatorn. Jag vinglar/ragglar, och har en sån jävla smärta i bröstkorg och bröstrygg, vilket ger mig andningsproblem. Hur som, jag var inte tillräckligt fit efter att ha varit och handlat heller.

Mina päron ringde och ville bjuda på pizza. De hämtade mig och jag gick ut med en krycka bara, eftersom jag hade några saker som de skulle ha. Mor & far skulle gå varsitt ärende på stan, innan vi åt, så att jag gick in på pizzerian, hämtade en dricka och en tidning, och satte mig ute – där det fläktade. Tills de kom tbx. Det blev inget med att läsa tidning, eftersom min sexiga hunk/vän ringde och gav mig lite updates. En sån fin vän, sedan många år tbx.

Jag gav honom mina uppdates. Om hur saker trycker mig. Om hur ledsen och besviken jag är över allt smusslande, som förekommer bakom min rygg. Då några enstaka människor, I min närhet, får mig att må så jävla dåligt. Jag är dock glad & tacksam över de helt amazing vänner jag har. Sådan förståelse. Och det bästa av allt : en rak och så jävla ärlig tvåvägsrelation.

Igår var jag och min fina vän Lotta, iväg på en roadtrip. Det blev nu min 3:e gång jag gick in på det sanslöst mysiga stället ”Dany’s Home”. Min barndomsvän/syster Janet, har tagit med mig dit 2ggr tidigare, så att nu blev det min tur att ta med Lotta dit. Wow! Skulle köpa 2 värmeljusstakar, och stod vid deras stora/fina köpdisk, då jag ser ett rostigt, gjutjärns ansikte. Det var som att bli träffad av blixten, se den vä statyetten. Den verkligen sa till mig :”Det här är ju JAG, här och nu”. Ja, exakt så. Det är många i min omgivning som får mig att känna så här just nu.

Jag köpte den vä i bild. Men då de stod och paketerade den åt mig, så kände jag att jag även ville ha den andra. Den symboliserar ju, även den, mina känslor jag känner. Jag mår skit inombords, när det gäller vissa saker. Dessa känslor är skitjobbiga! Det känns som att hela jag håller på att slitas itu. Jag blir inte lämnad i fred, då det gäller vissa energitjuvar också.  Jag blir så förbannad & trött på alla jävlar som tjatar, vill ha hjälp, och beter sig illa. Å mkt handlar om mina grannar.

Jag blir inte lämnad i fred. Så att, jag har faktiskt skickat in en intresseanmälan på en ny lägenhet. Jag vill härifrån. Det kan ju vara svårt att få ta den, då jag har en pågående skuldsanering, men skuldsaneringen är klar nu i oktober. Jag skulle i såfall ha chansen att komma ner i centrum igen. Få nära till affären, city, Vc, Rehab, Sjukhuset och min familj förstås. Barnbarnen skulle få nära till mig. Men men, det känns ju verkligen som att det är något jag behöver nu, men jag får nog räkna med att det inte blir så. Time will tell..

Jorå, och i morgon är det då Midsommar! Jag hade önskat att jag hade suttit på en blomsteräng och gjort blomsterkransar till mina barnbarn, så som jag gjorde blomsterkrans till min dotter, då hon var liten. Men nä.. De är upptagna på sitt håll, och de kommer att ha en sådan fin och trevlig dag med min svärsons familj. Mina päron sa att de skulle vara hemma, men så kom det fram att de ska vara hos min bror.

Men jag har köpt hem min favorit ”sommarmat” tills I morgon, som jag tänker njuta av på min balkong, under förutsättning att inte kolgrillen förpestar min luft därute. Ja, och sedan gör väl jag exakt ingenting, efter det.

Blomman fick jag av mina päron idag..

Jag har ju iaf en liten midsommarstång, på mitt balkongbord. Det är inte fy skam.

Lev väl..

Bryta upp och flytta..

Sitter på min balkong. Klockan är 22.30. Sitter och finderar på den intresseanmälan jag har gjort idag, på en lägenhet på stan.

Den största boven är Kolgrillen, irritationsobjektet. 2 års skit. Första sommaren så byggde de restaurangen och det var oljud dag som natt, tung trafik och ett jävla liv. Förra sommaren luktade det fan. Jag kunde knappt vara på balkongen. Och den jävla lukten har ju bara fortsatt tills nu. Nu är det bättre, men inte helt bra.

Sedan är jag trött på allt jävla drama i huset. Missbruk, lägenhetsbråk, grannar som slänger skit överallt.. Ja jag är fan less.
Men den som lever får se. Trivs i MIN lägenhet. Nåväl, vi får väl se helt enkelt. Men eftersom jag bara blir sämre, så vore det skönt med kortare avstånd till barn o barnbarn, plus att komma närmare centrum, affärer, Vc, Rehab, Sjukhuset mm.. Nähä, ut med Kino nu då.

Lev väl..

Ligger här i fosterställning..

Klockan är efter 14.00, och jag har precis haft en telefontid med min fina kurator. Hon har varit kurator i 18 år, och i 6 år av den tiden så har jag varit hennes patient.

Jag behövde ha hennes stöd, då det handlar om hur jag sätter mig i situationer, som jag bör undvika. Jag bör inte göra sånt som inte ger mig positiv energi. Å speciellt inte nu, då jag ligger här i min soffa, å klarar absolut ingenting. Den nya etappen i min avgiftning, ja alltså nästa steg – började igår. Alltså ingen morfin o tramadol, vid lunch, fr om igår. Jag mår RUNK! Mår illa, fryser, har svårt att hålla mig vaken, det kryper och pirrar i kropp o ansikte, mår illa, är arg & ledsen, känner mig missförstådd och ensam.  Ja, för att fattar någon egentligen vad fan jag går igenom nu? Ehhh, NÄÄÄÄ!

Push och pep fr smärtsköterska, läkare och kurator, plus att mina goda vänner stöttar känns bara såå bra! Och efter samtal med kuratorn, så har jag verkligen fattat några bra beslut, och planer, inför framtiden. Hon fick mig att förstå hur viktigt det är nu, att jag verkligen orkar att ta mig igenom det här. Vill ju inte vara med emellanåt. 😭😭😭

Måste ta mig igenom skiten, det är ju bara 4 v kvar. Men okunskapen hos alla (nästan) i min omgivning alltså. Ni kan fan omöjligt fatta hur tufft det här är. ”Ja men vila en stund nu,  lägg upp fötterna, gå inte så mkt, men du behöver inte göra så mycket – ta det lugnt” osv osv. MEN FÖR I HELVETE HÅLL KÄFTEN! NI HAR INGEN ANING!

Hela jag är i kaos. Hjärnan, smärtsystemet, nervsmärtor, smärtdiagnoser, utmattningen, hjärntröttheten, talsvårigheter, inte så vidare Bright i min hjärna, fattar inget emellanåt, har svårare att gå, ibland vet inte kroppen vad hjärnan vill. Kroppen lyder inte. Igår kunde jag knappt gå ett tag, pga att det inte kopplade.

Jag vill inte höra en massa jävla råd. Vilka är ni, som tror er veta något? Varför lyssnar ni inte på hur jag mår, då jag berättar? Om ni frågar hur jag mår, och skiter I att lyssna på svaret ni får, så håll er borta från mig, TACK!!!

Nu vill jag bara ligga här. Jag kommer att skita I att äta, då jag inte har aptit. Jag kommer att krypa ner och bara vara. Ligga här och skaka och vänta på att jag ska må bättre. Det gör så vansinnigt ont i min kropp, och jag har så jäkla svårt att andas. Men, SHIT HAPPENS!

Lev väl..

”Vilken kämpe du är!”

Ja, så säger min fina och nära vän Gittan. Å jag vill verkligen tacka livet för mina vänner, i denna jobbiga period i mitt liv. Gittan som jobbar inom missbruk, Kniffe & Elenor, som jobbar inom vården, Lotta som är kurator o har ett stort engagemang inom psykisk ohälsa, och min barndomsvän/syster Janet, som tar med mig på galej och miljöombyte. TACK FÖR PEP, PUSH OCH FÖRSTÅELSE ❤️🙏 Ni är bäst!

Har precis avslutat ett långt samtal med min smärtsköterska. Hon tycker att jag är duktig, som kämpar. Hon fick mig ÅTERIGEN att begripa vissa tunga, och jobbiga utsättningssymtom. Blir ju lugn av att prata med henne. Jag har ju så JÄVLA ONT nu!!! Kan knappt andas pga smärtan. Jag är trött, har ingen aptit, mår illa, det gör skitont i magen, känns som bröstkorgen ska explodera, andfådd-gör andningsövningar jävligt ofta, hjärtklappning, huvudvärk, orkeslös i omgångar, smärtan i hela bröstkorgen- känns som att hela torso är fast i ett skruvstäd, det mesta i kroppen gör ont.

Tog mig en dos av min medicin Klonidin APL, som är mot abstinens, efter det att jag pratat med smärtsköterskan. Jag är väldigt påverkad av dessa ufasningssymtom emellanåt. Det har för det mesta funkat att fly in i aktiviteter som ”får mig att tänka på annat än hur jag mår”, men eftersom jag blev ”fast” härhemma idag, så sa det bara BAAAM! Å här ligger jag nu, orkeslös, det kryper i benen, jag krampar i fötter och ben, och även med en skitsmärta , plus att jag fryser satan. Men efter ett långt och peppade samtal med min smärtsköterska, så känner jag mig lugnare. Hon skulle föra in dessa anteckningar i journalen, inför mitt besök den 3/7. Visst fan, den 4/7 ska jag ju till sjukhuset igen sen. Då blir det ett ultraljud på mina mjukdelar, då jag både fått knölar I armar och rygg. Då smärtläkaren konstaterade att det inte är specifika fettknölar, så fick min ”husläkare” remittera mig till röntgen, för ultraljud.

Jag önskar att vissa i min omgivning kunde ta till sig, det jag säger & förklarar, men jag får bara så jobbiga sms och andra kommentarer, där jag måste förklara igen och igen. Som frågan ”mår du bättre nu”, då man vet att jag inte blir bättre. Mina smärtdiagnoser äter upp mig, men hur mkt jag än har förklarat i ÅRATAL, så får jag de mest korkade frågorna. Jag är trött på att svara på frågan ”hur mår du?”, när den som frågar, ändå inte VILL förstå, det svar jag ger..

I morgon går jag över till att bara ta en tablett på morgonen, och då är det en tablett med halv styrka. Utfasningen har ju sett ut som så här:

Steg 1: Minska kvällsdosen till 50mg, fr 100mg – under en tvåveckorsperiod.

Steg 2: Minska middags/lunchdosen till 50mg, fr 100mg – under en tvåveckorsperiod.

Steg 3: Minska morgondosen till 50mg, fr 100mg – under en tvåveckorsperiod.

Steg 4: Minska kvällsdosen 50mg, genom att ta bort tabletten helt – under en tvåveckorsperiod.

Steg 5: Som jag går in, i imorgon, minska middags/lunchdosen 50mg, genom att ta bort tabletten helt – under en tvåveckorsperiod.

Steg 6: Om två veckor, ta bort skiten helt! FÄÄÄÄRDIG!

Det är satans tufft. Känner ju väldiga besvär av smärtan, PLUS att ett stresspåslag – med start förra veckan, och som fortfarande håller ett järngrepp om mig. Så att, jag kan ju då lugnt acceptera, att jag har fått ”backa bandet” gällande min utmattning också. Å nu, idag, har det gått så långt att jag helst inte vill gå ut.

Nu sova en stund.

Lev väl..

Jag tar varje chans jag får..

till att få något annat att göra, eller tänka på. Å även fast att kroppen kanske inte orkar, så mår KNOPPEN bra av att få chansen att tänka på något som gör mig glad och som gör att jag slipper känna hur tufft allt är.

Jag är så jäkla tacksam över att jag har en handfull vänner, som jag älskar att hänga med och prata med. De är de mest jordnära och vackra varelser man kan tänka sig. Och de är mina fina/ärliga vänner, och all våran tvåvägsrelation är PÅ RIKTIGT. And I lööööve it! Man är sig själv, och orkar man inte ses – så fine, vi tar det en annan dag, då kanske förutsättningarna ser bättre ut.

Ni som inte känner mig, och läser min blogg, kanske tänker ”kan inte människan skriva om något annat än hälsan”? Jag skriver om ”dagen”, jag reflekterar över problem i samhället, om personliga möten OCH hälsan. Det är ju så att jag har använt min blogg som en ångestlindring, i över 5 år. Jag lever ensam, med min hund, och jag har ingen mysig famn att krypa in i då kvällen & natten kommer och då hjälper bl a skrivandet mig.

Jag bryr mig om familj, vänner, kompisar, de jag ofta möter då jag är ute och går. Jag pratar med folk, och folk pratar med mig. Jag kan ”få det till mig” att jag borde ringa en viss person också. Namnet kommer liksom upp i mitt huvud, och jag tänker ”jag måste ringa, eller sms:a denna person”, och rätt ofta så blir det en ”fullträff” då det visar sig att denna person har det riktigt jävligt.

Jag tvingar inte mig själv till att bry mig. Det är liksom inbyggt. Jag träffar de äldre, och fina människorna, då jag går i mina hoods eller i centrum. De uppskattar ett samtal, precis som jag. Jag möter missbrukaren som sitter i gallerian, och ser så ensam ut, och jag säger hej – och får ett hej tillbaka. Jag går igenom ett helt gäng med missbrukare, och flera av dem ropar ett hej, och någon kommer fram och kramas, och några kallar mig vid namn. Jag hejar på väktare och uppsökare och allt är bara hur naturligt som helst.

Mitt engagemang i behövande människor, har funnits länge. Det spelar liksom ingen roll i vilken sits de befinner sig i, ALLA människor är lika mkt värda. Jag reagerar och agerar då det gäller skola, vård, omsorg och övriga samhällsfrågor. Jag skriver artiklar till tidningen, jag  polisanmäler, jag anmäler myndigheter och fan ta dem som beter sig som skit när det handlar om att skada en annan människa. Det spelar ingen roll om det är hårda ord, mobbing, problem på en arbetsplats, JAG KAN INTE HÅLLA KÄFTEN!

Men nu, nu börjar det bli dags att ”göra dagen”. Men först vill jag bara uttrycka min besvikelse, för hur vissa behandlar mig. Jag kräver ingen jävla motprestation på någe vis, men när folk i min närhet ALDRIG tar sig tid att fråga hur jag mår, ja eller bara höra av sig och prata allmänt? Det är vidrigt att få orden till sig ”jag tänker så mkt på dig, men jag har verkligen inte tiden. För att jag har fullt upp och ‘jag jobbar så mkt'” . Ja, hur vanligt har inte dessa ord varit? MEN, att åka och hälsa på folk, umgås med arbetskollegor, släkt, vänner mm mm, DET går bra! Snälla! Jag kräver inget! Det är inget tvång! Ni behöver inte höra av er! Men säg för i helvete att ni inte har tid att ha kontakt med mig, då ni har tiden då det gäller allt annat! För att vet ni? Detta är en sån jävla pungspark för någon som är sjuk!

Jag smittar inte! Vilket vissa tycks tro! Å tro mig, jag pratar faktiskt inte BARA om mig själv, ja om det inte är så att någon FRÅGAR om hur jag mår! Och med det sagt så önskar jag er alla en underbar helg!

Lev väl..

Etapp 4 med start NUUU!

Fuck! Kl är 22.42. Benet och foten ser ut som skit. Det har liksom hänt något därinne. Nu ska jag ju inte ta mitt morfin/tramadol, här ikväll. Å kyss mig i arslet, för att det här kommer bli min tuffaste utmaning! JAG HAR SÅ ONT! Det brinner satan, i ben och fot. Å hela skiten är bortdomnat. Livrädd för vad som kommer att hända i morgon nu.

Ok, nu börjar det krypa som satan i benet. Ligger o vrider mig med denna skumma/obehagliga känsla jag känner. Näsan, jag klarar inte ens av att skriva.

Lev väl..