Klockan är efter 14.00, och jag har precis haft en telefontid med min fina kurator. Hon har varit kurator i 18 år, och i 6 år av den tiden så har jag varit hennes patient.
Jag behövde ha hennes stöd, då det handlar om hur jag sätter mig i situationer, som jag bör undvika. Jag bör inte göra sånt som inte ger mig positiv energi. Å speciellt inte nu, då jag ligger här i min soffa, å klarar absolut ingenting. Den nya etappen i min avgiftning, ja alltså nästa steg – började igår. Alltså ingen morfin o tramadol, vid lunch, fr om igår. Jag mår RUNK! Mår illa, fryser, har svårt att hålla mig vaken, det kryper och pirrar i kropp o ansikte, mår illa, är arg & ledsen, känner mig missförstådd och ensam. Ja, för att fattar någon egentligen vad fan jag går igenom nu? Ehhh, NÄÄÄÄ!
Push och pep fr smärtsköterska, läkare och kurator, plus att mina goda vänner stöttar känns bara såå bra! Och efter samtal med kuratorn, så har jag verkligen fattat några bra beslut, och planer, inför framtiden. Hon fick mig att förstå hur viktigt det är nu, att jag verkligen orkar att ta mig igenom det här. Vill ju inte vara med emellanåt. 😭😭😭
Måste ta mig igenom skiten, det är ju bara 4 v kvar. Men okunskapen hos alla (nästan) i min omgivning alltså. Ni kan fan omöjligt fatta hur tufft det här är. ”Ja men vila en stund nu, lägg upp fötterna, gå inte så mkt, men du behöver inte göra så mycket – ta det lugnt” osv osv. MEN FÖR I HELVETE HÅLL KÄFTEN! NI HAR INGEN ANING!
Hela jag är i kaos. Hjärnan, smärtsystemet, nervsmärtor, smärtdiagnoser, utmattningen, hjärntröttheten, talsvårigheter, inte så vidare Bright i min hjärna, fattar inget emellanåt, har svårare att gå, ibland vet inte kroppen vad hjärnan vill. Kroppen lyder inte. Igår kunde jag knappt gå ett tag, pga att det inte kopplade.
Jag vill inte höra en massa jävla råd. Vilka är ni, som tror er veta något? Varför lyssnar ni inte på hur jag mår, då jag berättar? Om ni frågar hur jag mår, och skiter I att lyssna på svaret ni får, så håll er borta från mig, TACK!!!
Nu vill jag bara ligga här. Jag kommer att skita I att äta, då jag inte har aptit. Jag kommer att krypa ner och bara vara. Ligga här och skaka och vänta på att jag ska må bättre. Det gör så vansinnigt ont i min kropp, och jag har så jäkla svårt att andas. Men, SHIT HAPPENS!
Lev väl..
Lena Berge 