Fuck! Kl är 22.42. Benet och foten ser ut som skit. Det har liksom hänt något därinne. Nu ska jag ju inte ta mitt morfin/tramadol, här ikväll. Å kyss mig i arslet, för att det här kommer bli min tuffaste utmaning! JAG HAR SÅ ONT! Det brinner satan, i ben och fot. Å hela skiten är bortdomnat. Livrädd för vad som kommer att hända i morgon nu.
Ok, nu börjar det krypa som satan i benet. Ligger o vrider mig med denna skumma/obehagliga känsla jag känner. Näsan, jag klarar inte ens av att skriva.
Yes! Nu har familjen åkt på en tripp, och då får bästa King flytta in hos mig & Kino ett tag. Ska bli mysigt att få rå om denna kille/gubbe, som så ofta har bott hos mig, genom åren. Inte nu, på väldigt länge dock, pga ålderdom och för att hans matte vill ha honom hemma. Helt förståeligt!
Till saken hör att vi ALLA, i denna familj, ÄLSKAR djur. Barnen är såna fina djurvänner, och de är alla uppvuxna med King. I juli blir våran allas älskling hela 14 år, och det har ju märkts ett tag. Han hör väldigt dåligt, ser dåligt och börjar magra ur litegrann. Men än så länge är det speed i honom, när vi är ute och går osv.. Men nu, nu ska han bara få njuta på hans ”pensionat”, han ska få sova så mkt han vill och bli lite bortskämd med kärlek, mat, få chans till vila och sköna kvällspromenader.
Den dagen denna herre inte finns mer, då kommer vi verkligen att sörja. Och bara vetskapen om att han snart kommer att få somna, gör ju oss alla ledsna. Men, han får gå när det är dags. Ingen kommer att acceptera att han lider, och enligt veterinären så har han inte ont, eller är sjuk på någe vis.
Tänk att man blir så fäst vid sina djur. Det spelar ingen roll vilket djur det är, det blir lika jobbigt ändå. Visst, det kanske är lite värre att förlora en hund, en katt, en häst, sin kanin osv, än att förlora en vandrande pinne. Ja, men ni fattar!
Idag är det morsdag. Jag gav min mamma både blommor, plus en jättefin ”mobil”-att hänga i fönstret/på balkongen, förra helgen. Jag har även gett min dotter en sådan ”mobil” och blommor, och sedan har jag skickat efter något till henne, som kommer på onsdag. Det tog bara 15 dagar för att få detta paket. Men, hon får den då hon kommer hem.
Det nalkas födelsedagar också. Min äldsta blir 11 och min näst yngsta blir 7. Fasen vad stora de har blivit. Min fina familj! ❤️❤️❤️
Nähä, nu ska jag fixa lite härhemma. Fly in i lite plantering, med min sista jord. På onsdag så får jag veta hur pass mkt jag blir drabbad utav balkongrenoveringarna. Det kan bli så att allt fr balkongen måste in. Får köpa en vaxduk, så att jag kan skydda mitt matsalsbord, då jag kommer att behöva ställa alla uteblommor på detta bord.
Nu blir det naket & ärligt igen dårå. För att det är ju så jag jobbar. Å förlåt, men jag kan inte hålla inne dessa känslor jag känner, de är för tunga att bära, ensam.
Vill liksom bara få ur mig det som gör ont. Och ni som läst min blogg tidigare, vet att jag inte är en elak person. Men, jag är någon som har väldigt mkt känslor, och min blogg är min ångestlindring.
I fm så pratade jag med min mor. Mor & far är i stugan nu, i Dalarna. Min bror hade också varit där ett par dagar, och ja eftersom min far har gett stugan till min bror, så är ju inte det alls ett dugg konstigt. Min mor berättar hur min bror & far hade varit och tittat till min farfar & farmors grav. Blev lite ledsen inombords, då hon berättade. Jag skulle också vilja besöka graven liksom. Jag skulle även vilja ha möjligheten att få vistas där, som jag gjorde under hela min uppväxt, samt när min dotter växte upp.Ja barnbarnen har ju också alltid älskat stugan..
Min mor berättar även att min bror hade skaffat en motor till min fars båt, vilket var en överraskning till pappa. Så att min bror och min far hade varit ute på sjön och fiskat. Pappa hade fått en gädda på ca 2kg, men tydligen så gick fiskelinan av, och fisken hamnade tbx i sjön. Jag blir glad för min mor, far och brors skull. Jag missunnar dem inte. Men jag mår skit inombords. Jag blir ledsen som fan, men självklart försöker jag att inte visa det.
Jag vet att jag inte skulle ha råd med stugan, jag vet att jag är en krympling, som kanske inte skulle kunna göra så mkt med underhållet utav stugan, men rätten att få komma dit några dagar under sommaren? Ehh nä, inte ens det! Å det, det känns! Detta ”utanförskap” jag känner, går inte att förklara. Å det sättet, denna överlåtelse, gick till kommer alltid göra mig ledsen.
Jag måste få känna de här känslorna. Jag är fan ingen jävla robot. Nä, jag är Lena. Lena, dottern, systern, mamman och mormor, som skulle ha älskat att få åka till stugan med barn & barnbarn. Jag växte upp där på sommaren, min dotter likaså, men nu är det väl 4-5 år sedan jag var där med mina tre äldsta barnbarn och dottern. Å då var vi där i 2,5 dygn.
Kanske tog det lite extra mkt idag, av att höra om brorsan o farsans besök till graven, och deras fisketripp. Ja, och vetskapen om att de har en helt annan relation till varandra. Jag är inte avundsjuk, jag är bara jävligt ledsen, besviken och utanför. Å kanske gör det extra ont just idag, eftersom min fina familj är i startgroparna till Grekland.
Å härhemma är jag. Som alltid. Jag pysslar på balkongen, som en jävla flykt ifrån verkligheten. Å bredvid mig, just nu, så ligger King. Min dotters hund som blir 14 år i juli. Min hund, Kino, har ju vant sig nu, med att King också är här. De har aldrig haft svårt för varandra, så att det är skönt. Å vilket härligt sällskap de är för mig sen då. Tur att jag har dem.
Köpte denna fina groda på Dany’s Home, och jag kände att den på nåt sätt symboliserar mig.
Jag vill inte bara skriva om sånt som gör mig ledsen, utan jag måste ju verkligen få ner, på print, hur glad jag känner mig, glädjen jag känner över mina vänner. Det har verkligen varit många mysiga möten, sista tiden. Å de människor som står mig närmast, är ju de som verkligen har pushat och gjort mig glad. Deras närvaro. Att de vill ses. De vill gärna komma över. Å det här, det gör ju ändå att jag någonstans känner mig betydelsefull. Jag älskar min familj, och jag älskar även mina vänner. De betyder verkligen mycket för mig.
Jag är tacksam över familj, min dotters otroligt fina familj, min dotter, barnbarnen, svärson, vänner och alla dessa vackra själar jag möter på mina promenader. Jag har börjat hitta tbx lite mer, till mig själv. Jag har haft styrkan att gå in i att vara aktiv i ett ärende på miljökontoret, jag har skrivit en artikel gällande missbruksvården, jag har anmält skolor till skolinspektionen, jag har varit i kontakt med försäkringsbolagen gällande min medicinska invaliditet, och jag har fått ett beslut på att jag har den högst klassade medicinska invaliditet du kan få på en fot. Jag reagerar, jag agerar, jag slåss för MINA men även för andras rättigheter.
Många av mina engagemang är pga min rastlöshet, min svåra smärta, min (tidvis) sorg och besvikelse som dyker upp och gärna ”vill äta upp mig”, och nu sker även en hel del engagemang pga att jag kämpar skiten ur mig, med min avgiftning. Min utfasning utav morfin & tramadol, som jag stått på i ca 6 år. Jag har kommit en bit på väg, och jag har haft en hel del utsättningssymtom. Detta är inte plättlätt, men jag SKA kirra det här.
Å när allt känns för övermäktigt, då flyr jag ut till min älskade balkong. Tyvärr ska de ju på och renovera våra balkonger nu, under nästan 6 v tid, så det är ju lite utav en stressrelaterande sits, men jag får hit dem (hantverkarna) på onsdag och då får vi se lite närmare på vad detta innebär.
Nähä, om jag kanske skulle ta och gå ut i köket nu då. Frysa in lite slice:ar av min hemgjorda pizza, och hälla upp lite mat till dogsen.
Gjorde en pizza med min köttfärssås på. Mums!
Sedan ska jag väl ta och rycka upp mig en smula. Hade dock tyckt att det hade varit sablans nice med sällskap ikväll. Men men, alla har ju sitt, och som sagt, jag är bara sååå privilegiad som har haft en hel del, fina/vackra vänner här, sista tiden. Får leva på det! Och dessa känslor som har gjort mig väldigt ledsen idag, de kanske inte är lika tuffa i morgon. Men, jag kommer alltid, så länge jag lever, känna mig så som jag känner mig just nu (då det gäller stugan). Ledsen!
Lördag natt. Kl är 02.20, och jag vaknar av att jag har svårt att få luft. Smärtan i sidorna, från armhåla och neråt, är jävligt jobbig. Jag går upp och tar paraflex och inhalerar bricanyl. Lägger mig. Försöker somna om, men jag kommer väl egentligen inte till ro ordentligt, för när kl är 03.40 så vaknar jag till pga att jag håller på att spy. Men för i helvete, det som har varit bra hela dagen, under lördagen!?
Hur jävla skumt är det här? Det finns ju för fan ingen logik bakom NÄR jag exakt mår illa, eller känner av de övriga utsättningssymtomen. Fanns inget mer att göra än att gå upp och ta en dos av klonidinet. Nu är det bara att hoppas att jag får sova någon timme till.
Vill inte vara med längre, men har jag klarat över 5 v, så lär jag ta och stå ut de övriga/resterande dagar. Men det kommer inte bli lätt. Nåja, shit happens.
Såg liljekonvaljer, på väg hem fr mina päron, ikväll. Älskar liljekonvaljer, men de luktar för starkt, för att ha dem inne härhemma. Jag var ju över till mina päron för att se hur min mor mådde..stackars! Hon ramlade ju i torsdags, och hon såg förjävlig ut. Blåslagen i ansiktet, hade fått sy 7 stygn I ansiktet, bulor och med en skinnflådd arm. Hennes glasögon gick sönder..Sedan hade hon ju såklart ont på flera ställen. Stackarn! Nähä, blunda sig lite. Mår ju fortfarande illa.
Fy fan, säger jag bara! Nu är jag helt galet påverkad utav dessa utsättningssymtom. Natten har varit hemsk. Förstod nästan att det skulle bli så här. I tisdags utsattes jag för en hel del stress, vilket tydligen kan försvåra de symtom man har vid utsättningen. Tisdagen var hemskt påfrestande!
Igår (onsdag), då gick jag in i etapp 3, där morgondosen nu halverats från 100 mg till 50 mg. Förmiddagen/lunchen var okej, och jag hade min fina vän Lotta här en stund, på lunch. Sedan sa det bara Baaaaam! Nu jävlar I min låda! Fy fan! Det var då dags att ta min 3:e dos utav klonidinet, som jag ska ta vid abstinens och hallucinationer. Jag behövde rasta Kino, och tog med mig lite fika och en filt och mötte upp dotra m fam. Kl: 16.00- 17.00 sågs vi i Badparken, sedan gick vi hem. Tog 1 timme att gå hem. Jag var liksom apatisk, orkeslös och när jag väl var hemma så tokslocknade jag i soffan, och vaknade flera timmar senare.
Jag vaknar och konstaterar att det är sent på kvällen, och eftersom jag då vaknade och hade ”söndag”, så gick jag och hämtade min dosett för att dela mediciner! Men va? Det tog sin tid att begripa att det var onsdag. Min kropp var orkeslös. Försökte få i mig en banan. Orkade knappt ta mig till sängen. Ville bara lägga mig. Jag ställde kl på 6.00, så att jag fick ta ut Kino då (i morse).
Jag lade mig i sängen. Rullade runt i timmar. Hade äckliga krypningar i benen, plus mina vanliga fot och ben kramper. Huvudet kändes som ett myrbo, fick inte lugn. Hjärtat slog så jävla fort, att jag kände pulsen i halsgropen, vilket gjorde att jag fick svårt med andning. Nervsmärtorna har ju blivit betydligt sämre, eftersom jag nu knappt har en smärtlindring för just de smärtorna. PAIN FROM HELL liksom. En helvets natt. Gick upp och tog paraflex (nyinsatt) och en dos av abstinens medicinen på natten.
Och mitt i allt det här så damp det ner en avisering, fr hyresvärden, i går em. De ska renovera balkongerna om 2 v. Men FÖR I HELVETE! Framförhållning? Å jag som har lagt trall och tagit ut mina plantor. Fuck! Skrev till hyresvärden och ringde firman, nu på morgonen. Å firman kommer hit och kollar om jag kanske bara behöver ta bort litegrann.
Just nu sitter jag och väntar på min barndomsvän/syster Janet. Vi ska dra till Zeta’s. Hur nu det ska gå. Men med en salivtabl i gommen, proviva i magen och intag utav abstinens medicinen, så gör jag ett försök. Att se på blommor och umgås med Janet ska ändå bli nice. Men i övrigt så tänker jag inte göra ett skit mer framöver. Det här ”tillståndet” är FRUKTANSVÄRT!
Har även ringt min smärtsköterska, som ska ringa upp. Jag måste berätta om hur sjukt dåligt jag mår, och vilka symtom jag har.
Mina symtom är: illamående, snurrig i huvudet, svårt att få saker gjorda – det är inte självklart att få kroppen att lyda liksom, vaccum i skallen, hjärtklappning, konstig känsla i huvudet och konstiga ilningar i skallen, krypningar I benen, ont i huvudet, ont i bröstet, svårt att komma på orden då jag pratar, trötthet i hela kroppen – liksom lealös, extrem muntorrhet, känner mig påverkad/drogad. Fy fan vad jobbigt det är!!!
Detta jävla tillstånd är fruktansvärt, så att jag ber er HA ÖVERSEENDE och sluta tjata, och stressa på mig, försök förstå, snälla! Å när utfasningen är klar, om ca 1,5 månad, då kan vissa avbesvären fortsätta i 6 månader, och upp till1 år!
I fredags så var jag hos min läkare, som mer är som en riktigt fin vän. Jag litar på honom till 190%, och han har varit ett oerhört fint stöd genom alla år. Jag hade bokat tiden pga att jag har hittat knölar på min rygg, och när smärtläkaren kände på dem så sa han att det inte var fettknölar och att han ryckte att jag skulle kolla upp dem.
Jag har knölar I armarna också, samt att jag hade en I ena tutten. Har gjort mammografi och det var inget, så att nu blir det lite fokus på dessa i armar och rygg dårå. Ja, min läkare remitterade mig för ultraljud, får se när det blir. Han tog blodtrycket på mig också, vilket var min önskan, eftersom hjärtslagen skenar så förbannat ibland. Undertrycket var högre än vanligt. Men vad fan, just nu är det ju bara så jävla upp & ner. Mår ju jävligt skumt, å jag vet ju vad det beror på.
I em/kväll, har det fan inte varit en barnlek. MEN, det finns en sak jag kan tänka på, som gör mig glad iaf. Jag vill tacka livet, min dotter med familj, vänner och medmänniskor, för att ni finns. Å förra veckan, den var MAGISK. Så många vänner som fanns där liksom, som jag har saknat det.
Men nu, nu har jag precis maxat den smärtis jag får ta, och har ändå fruktansvärt ont. Och tack vare för sen smärtis, så hann ju andningen bli påverkad. Så att nu, nu ska jag släcka, kolla lite på Youtube, sova några timmar och sedan studsa upp i ottan, för att gå på ett viktigt möte med en rådgivare i morgonbitti.
Visst är tulpanerna vackra?
Nähä.. en dag I taget, timmar i taget, minutrar i taget. It is what It is. SLUTA ALDRIG LEVA!
Ja jävlar vad jag har saknat min blogg. Längtan efter att få skriva av mig har varit stor, men mitt huvud och mitt skrivande har fokuserat på annat. Det känns som att det var en hel evighet sedan jag skrev ju.
Först blev det en artikel till lokaltidningen LT. Där tog jag upp hur dålig jag tycker att vår stads missbruksvård är. Jag fick ett svar, från en kvinna med chefsposition inom vår kommun. Som vanligt ska det hänvisas till undersökningar/enkäter där siffrorna tydligen var väldigt höga, då det gäller hur brukarna klassar deras behandling. Alltså dessa jävla undersökningar! Jag blir så jävla matt! Att jag fick svar, det gillades ju såklart, men GENAST skrev jag en ”reaktion” på hennes svar, och skickade in den till tidningen. Men det är inte alls säkert att de publicerar mig en gång till.
Nåväl, ni som känner mig vet ju att jag lätt ”kastar mig ut” för att uppmärksamma orättvisor i samhället, framför att känna efter hur jag mår. Det var lite intressant, för att när min smärtsköterska ringde, i början på veckan, och frågade mig hur det gick med min avgiftning/utfasning, då kom vi att prata om min artikel, och hon sa : ”Ja, när vi läste den så tänkte vi ”det måste vara VÅRAN Lena”. Så det var ju lite kul att de hade läst min artikel.
Det har ju hänt lite olika saker på sistone, och jag tänkte dela med mig av några. Om jag inte redan har gjort det. Jag är ju en väldigt confused kärring emellanåt. Gick på stan en dag, då en jäkligt snygg kille säger, i förbifarten, : ”Vad fint hår du har, utsläppt och så långt”. Å självklart fann jag mig och sa tack, men vad konstigt det kändes. Jag har ju liksom skitsvårt att ta komplimanger. Men det här var liksom trevligt på nåt vis.
Ja, och nu är då våren här. I natt var det 1:a gången jag vågade ha mina blommor och plantor ute. Har ju varit några omgångar då jag har burit ut dem vid sol, och burit in dem på natten. Ett jävla jobb.
I veckan som har varit så har jag känt mig så lyckligt lottad. Jag har fått så otroligt mkt fina saker utav en jättego tjej, som heter Amanda. Saker som hon inte ville ha kvar. Jag köpte en jättevacker spegel av henne, men FICK superfina saker också. Vilket nu har lett till att jag har blivit sugen på att få bort allt svart i mitt vardagsrum. Å byta ut det till vitt. Är taggad som fan, på att göra en homemakeover.
Min dotter fick köpa en jättefin säng av min vän också, till mitt näst äldsta barnbarn. Å hon blev bara så glad över denna fina säng. En väns son fick köpa ett superfint vardagsrumsbord, för billig peng, plus att han fick lite ”bra ha” saker till sitt nya boende. Gud vad glada, och tacksamma vi är – allihopa!
Jag har ju trallgolv nu, och alla plantorna bor ute. Å igår så tog vi premiärfikat på ballen. Ja, min vän Gittan kom hit för en em fika. Tyvärr fick vi ju gå in lika fort pga den vidriga lukten fr restaurangen. Idag var det lite skonsammare dock, när jag och Kniffe (Christian) skulle fika. Å gissa om vi hade mkt att prata om? ALLTID liksom, och det är ju bara sååå härligt.
Denna vecka börjar lida mot sitt slut, men jag har fan träffat vänner hela veckan. Maria D i torsdags, Gittan A i fredags och igår, Elenor i fredags, och Kniffe idag. Så jäkla nice! Ja, och så dotra med familj såklart, även fast att vi ses allt mindre än tidigare.
Min morgondos..
Joråsåatte.. Nu har avgiftningen börjat. Å jag mår apskit emellanåt. Tanken är ju att palexia depot ska försvinna. Å när den är utfasad, i slutet på juni, då kanske jag kan börja ta bort andra mediciner också, eftersom jag nu tar mediciner, för att jag tar vissa mediciner. Tyvärr mår jag jävligt illa. Men jag har medicin mot abstinens och hallucinationer, och det har jag hittills bara tagit 2 doser av. Men på onsdag, då går jag in i fas 3/etapp 3, vilket menas att jag efter 4,5 v, nu kan halvera min morgondos också. Istället för 100mg × 3, så har jag nu kommit in i 50mg x 3. Ja, sakta men säkert.
Smärtan knäcker mig också. Så från att ha trott att jag har varit helt resistent mot denna medicin, till att förstå att den åtminstone har hjälpt lite. Men jag har börjat ta paraflex mot den här smärtan nu. Har ju även maxdos alvedon, naproxen och lergigan, för mina andra smärtdiagnoser. Känner mig som ett jävla apotek ibland.
Men nu, när jag mår så här dåligt, då är det bara att kasta sig ut på balkongen och plantera, eller att gå ut och promenera med Kino, och fota våran vackra vår vi har därute. ÄNTLIGEN kom våren. Hoppas vi..
Det hände något annat smålustigt häromdagen. Det var en fm. Jag var utanför mitt hus, och hade väl rätt nyligen vaknat. Jag behövde rasta Kino, så att jag började traska på. Det regnade ute, men det sket väl jag i. Hade mina sköna militärbyxor, en fleecejacka och min rollator, ja och Kino gick bredvid såklart. Då passerar en man, och kanske hans son eller nåt. Plötsligt säger mannen : ”Vad är din hund för ras, en shih-tzu eller?” Å första reaktionen höll på att bli ett asgarv liksom, men jag bet ihop och svarade vänligt : ”Nej han är en blandning av Chihuahua och Papillon”, ja eller jag hann bara till Chihuahua, för att sedan avbryter han och säger : ”Du är en väldigt vacker kvinna”. Svaret blev ju lite generat, ”men oj, tack så mycket” och ett skratt. Alltså, det är ju trevligt med uppskattning, men ändå blir jag liksom lite stirrig, provocerad, irriterad. Och det kan jag ju säga, att hade det där hänt ”på den gamla goda tiden” , då man var destruktiv, förbannad, umgicks med vissa män, så hade det nog blivit en käftsmäll. Ja, så att man kan väl kanske påstå att jag har MOGNAT med åren. MOGNAT, sa jag. INTE att jag är ÖVERMOGEN!
Apropå det, satan i gatan vad jag saknar någon att krypa tätt intill, bli kramad av och så. Speciellt nu då jag är lite ömklig och saknar kärlek och närhet. Drömde faktiskt en bra skum dröm i natt.
En väldigt fin vän till mig, sedan typ 30 år tbx i tiden, berättade för mig att han skulle flytta. Han hade fått jobb neråt i landet och han skulle bo ihop med den tjejen som han hade haft ett ”av och på” förhållande med i ett par år. Det var liksom bara slumpen att jag ringde, annars hade jag ju inte fått veta nåt. Denna vän och jag var lite mer än bara vänner, en gång i tiden. Vi hade så jävla kul. Vi kunde liksom dra iväg sent en kväll och åka miltals bara för att glo på en jänkare och vi kunde även ge oss hän och stanna i sängen en hel dag, bara för att njuta av varandra.
Nåväl. Tanken på att han har flyttat, plus att jag, och min vän Gittan, snackade om relationer, sex och allt annat mellan himmel och jord, gjorde att jag drömde om honom i natt. Så sjukt att sedan vakna och inse att jag bara hade drömt. För inte tusan låg det någon man där, bredvid mig i sängen inte..
Nähä, klockan börjar bli mkt. Jag har en nybadad hund att ta hand om, och han ska även rastas innan jag kan krypa ner. Å imorgon, då blir det till att umgås lite med dotra och barnbarnen.
Men innan jag slutar så måste jag faktiskt nämna, hur jävla jobbigt det är med dem som liksom pressar och stressar mig. Som inte förstår mig, då jag säger att jag har ont, jag mår illa, jag orkar inte osv.. Hör mig! Se mig! Acceptera det jag säger, JAG MÅSTE FÅ TA HAND OM MIG SJÄLV NU! Ge mig inte dåligt samvete för att jag inte kommer över. Jag har det tufft nu, och jag måste ta en dag I taget, ibland timmar i taget, ja och kanske t om minuter i taget. Jag är vara jag..
Lena Berge 