Nyckeln till..

Nyckeln till mitt hjärta.. Det ENDA som gör livet värt att leva är ju min dotter & mina barnbarn. Ja, och våra hundar, övrig familj och mina nära vänner..

Min omplaceringskille Kino ❤️

I går så fyllde min älskade minsting 1 år. Jag hade köpt henne ett leksakstält, som tydligen blev en succé. Vi skulle ju även fira påsk, hos dotra med fam, ihop med mina föräldrar. Något som jag verkligen hade sett fram emot. Jag hade ju gjort en smörgåstårta och skulle baka rulltårta, för att göra små rulltårtebakelser med grädde och persikohalvor på.

Men, då jag precis hade gjort fyllningen till smörgåstårtan, och lagt ihop den, så ringde min kära dotter och berättade om att lillfis ville ha egentid med sin mormor. Jag behöver väl knappast säga att jag släppte allt och gick hem till dem och hämtade honom. Passade på att ta med mig den potatis och de ägg jag hade kvar att ta med hem till dem. Det skulle ju bli så mkt annat att ta med mig på påskafton. Jag hade 3 fina timmar ihop med lillfisen. ❤️

Vi gick och delade på en Calzone, på Rimini, och letade efter den solhatt som det var tänkt att jag skulle ge i present till lillsnuppan. Hon skulle ju få tältet, men jag ville köpa en hatt oxå, eftersom de snart lämnar Sverige igen. Då jag och ”O” sedan var i Dalparken, så bestämdes det att vi skulle möta upp min dotter, då hon skulle ut o rasta allas vår King.

Påskträdet på vårat torg & lillfis ❤️

Då vi skildes åt så kände jag bara hur konstig jag kände mig. Orkeslös och inte alls taggad för något bak. Ja la mig i soffan och liksom bara ”försvann”. Orkade inte ens gå ut med Kino. Efter några timmar så kom lite frossa, bröstsmärtor och ansträngd andning. Blev så klart orolig. Fick hjälp av min granne Susanne med Kino, så gulligt. Å precis då hon skulle hämta honom så började jag må så illa. Jag skyndade mig till toaletten och kaskadspydde. Fan också!! Jag HATAR att spy. Brukar absolut aldrig spy, då jag är magsjuk, så tankarna surrade runt i skallen. Matförgiftning eller hade jag tagit dubbelt av min medicin? Var ju rätt stressad inombords, eftersom jag ”bara” hade lyckats göra smörgåstårta. FUCK!

Jag hinner torka bort det mesta, utav de spyor jag hade på mig. Låste upp min ytterdörr, öppnade och när S dök upp och jag skulle lämna över K så kände jag att det var dags att spy igen. Jag ursäktade mig, vände mig om och skulle ta mig till toaletten. Hann inte det! Fy fan! Hallmöbel, spegel, golvet, målningen på väggarna, toadörren, fotona på barnen, in i hyllan och över de grejer som låg i korgarna.. FY FAN SÅ HEMSKT!

Jag bad om ursäkt till grannen då hon kom tbx, men det behövdes inte sa hon. Ja, kaskadspyor kommer ju bara, men ändå liksom! S kom även och hämtade Kino innan 23, och då hade jag hunnit städa av det mesta, satt fram spyhinken och täckt både säng och golv, med badlakan.

Jag skrev till min mor och berättade att planen med rulltårtebaket sprack. Då sa min fina mor att hon skulle fixa det. Ja, och när jag sedan vaknade, igår morse, då var det ju bara det värsta kvar. Jag behövde ringa dotra och säga att jag inte kunde komma. Fy fan vad ledsen jag var! Jag hade ju velat vara där, grattat den lilla spjuvern, delat ut påskägg till alla och ätit och myst med familjen på påskafton.

Ja, det var fan inte kul. Min mor o far kom ju och hämtade smörgåstårtan, alla påskägg och presenten till min söta lilla 1-åring. Samt att de fick med sig grädde och de konserverade persikorna. Jag önskade dem glad påsk, och de önskade mig detsamma och så fick jag ett ägg av dem. Tidigare i veckan så fick jag ju även dessa tulpaner av mor & far, så vackra!

Lillsnuppan gillade tältet.. ❤️

Joråsåatte. Fan vad värdelöst! Där låg jag och bara tänkte på hur gärna jag hade velat varit med. Men mitt ena barnbarn tog kort på tältet, se ovan. Och lillsnuppan tyckte om min present. De hade det trevligt och alla var nöjda, så det kändes ju bara så bra.

När mor o far skulle åka hem, så svängde de förbi med lite mat till mig. Mums! Min far åkte hem direkt, medans jag tog en promenad med min mor – då hon ville gå hem. Kino var överlycklig över den längre promenaden, det märktes så väl. Hade lite dåligt samvete, då jag inte orkar gå några längre sträckor. Skildes åt från min mor och gick hemöver. Och se vad vi hittade..

Massor av tussilago..

Jag hittade ju en tussilago för typ 1 vecka sedan, men nu har de ju kommit fram ännu mer.

Det var en soffdag mest hela dagen, och kvällen, igår. Och i morse så hade jag ju betydligt ondare i min hals, och är nu även förkyld. Så att, idag blir det te att fortsätta jobbet med att bli frisk. Ungarna har ju påsklov den veckan som nu kommer, så att jag hoppas att vi får ses då. Nähä, nu ska jag göra så lite som möjligt. Jo men just ja, då jag var i det deppigaste laget igår, så kollade jag på min deklaration igen. Jag har ju deklarerat, men nu kollade jag min inkomst för år 2023. 145 000kr.

Jag skrev summan på fb för att liksom visa hur dåligt ekonomiskt man verkligen har det, men genast fick jag en kommentar på det inlägget, som jag inte fattar varför vederbörande kände att hon behövde skriva, som kommentar.

Det känns bara sååå jävla orättvist! Jag lade ju ut denna, bara för att jag i denna månad ”firar” 10 år. 10 år som nervskadad. Ironi och humor, ja hade jag inte det, så hade jag inte levt idag. Jag hade velat haft chansen till att jobba och få lön. Och om jag då lägger ut om detta i min status på fb, så hoppades jag bara att någon förstod mig. Hur det känns att leva så här. Men, en kommentar, fr en vän, gjorde mig så irriterad, ledsen och besviken, att jag tog bort det jag hade lagt ut.

Men men.. Nu vila. Ha en fortsatt fin påsk därute.

Tulpanerna jag fick av mor & far ❤️

Lev väl..

Jag önskar att jag hade haft en ”Sussie”..

Jorå.. Jag hade ju en fundering på hur jag skulle börja dagens blogginlägg, men den inledningen får hamna någonstans längre ner. För att för drygt en timme sedan så lyssnade jag på Daniela Rathana, med en låt som liksom bara fick mig helt jävla knäckt. Låten heter ”Where strippers go to die”. Alltså, inte för att själva handlingen var något jag kunde förlika mig med, men hennes sång och hennes sätt att beröra. Alltså shit. Vilken röst hon har!

Denna förlösande låt gjorde liksom, att det sken jag har ”hållit uppe” sedan i fredags, falerade totalt. Så sårbar, så ledsen, så besviken och fan ta denna ADHD som kickar in och bara förstärker alla mina sinnen. Jag är så in i helvete knäckt! Att ställa upp, trots att jag blev så in i helvetes stressad, av att det planerades om och om igen. Jag MÅSTE för hundraelfte gången PLANERA min dag. Jag MÅSTE HA TID PÅ MIG, för att undvika denna stress som gör mig vinglig och yr. Dessa stresspåslag är SKITJOBBIGA! Men vissa vill verkligen inte förstå, det jag säger, om och om igen.

Och vad fan spelar det för roll att skicka blogginlägg, läkarutlåtanden och intyg på hur det ligger till med allt, för att styrka min vardag, när vissa bara skiter I det. Ja, och med tanke på vad jag står inför, så känns det ju bara mer och mer som att det ej kommer att bli genomförbart. Jag skulle så gärna velat haft en ”Sussie”..

Det var nämligen så här, att då jag hade opererats, år 2014, så skulle jag ligga i 9 veckor. Å jag hade en hund (Doris) som behövde gå ut, och jag behövde få hjälp med lite mat och sophantering. Min dåvarande granne, Sussie, gjorde allt för att hjälpa mig. Hon bäddade t om ner sig i min soffa, då jag låg mitt emot i min säng, i min lilla 1:a på 19 kvadrat. Jag var ju uttråkad, så att hon fick för sig att vi skulle skaffa oss varsit konto på happypanncake. Å jävlar I min låda hur kul vi hade. Ja speciellt då samma kille stötte på oss bägge, och vi drev med honom som fan, innan vi ställde honom mot väggen och liksom nailade honom för att vara slusk.

Jag och Sussie var ett bra team. Å när jag sedan kom på benen, och hon råkade i trubbel, då fanns både jag och exet för henne. Ja, det var nog fan i samma veva som jag var hotad och exet gav mig ett basebollträ att försvara mig med. Ja, vad fan hade jag gjort utan Sussie, under hela den tiden som jag inte klarade nåt. Och nu närmar jag mig med stormsteg dårå, mot det som skrämmer mig en aning.

Tidlösa..

Sussie och jag tappade kontakten då jag flyttade från centrum. Sedan blev hon sjuk. Vi möts någon gång ibland, och pratar lite. Tänk så mkt man faktiskt kan hjälpa en människa, som man bryr sig om. Jag bryr mig fruktansvärt mycket om människor. Oavsett om jag känner dem eller inte. Känner jag dem inte, nä men då kanske jag åtminstone kan lyssna och vara en bra medmänniska eller så.

Och känner man dem, ja så det är familj, anhöriga, vänner, kompisar, you name it – så självklart.. Men tyvärr så är det ibland inte på lika villkor. Ja, och det har jag skrivit om i evigheters evigheter, men jag kan ju inte släppa det. VARFÖR är människan tidvis så jävla egoistisk, ja eller varför ska man hjälpa någon och liksom inte få det där med en fin och ömsesidig omtänksamhet tillbaka?

I em så träffade jag min älskade barndomsvän/syster. Vi möttes och hann prata en bra stund, innan hennes man dök upp. Han bjöd på mat, så snällt o gulligt! Men innan han kom så pratade vi om mitt sista läkarbesök, på smärtmottagningen. Och när jag förklarade för henne om vilken hjälp jag kommer att behöva ha i framtiden, och hur ledsen jag kände mig när det handlar om okunskapen kring min hälsa OCH MIG,  så sa hon bara : -”Lena, det kommer inte spela någon roll hur många ggr du försöker förklara för människor om hur dåligt du mår. Har de inte fattat det än, så kommer de ALDRIG FÖRSTÅ! ” Och det har hon ju för fan rätt i!

Dessa ord tänkte jag massor på, då vi skildes åt och jag bestämde mig för att göra mig ett ärende till affären. Allt för att slippa gå hem. Undrar egentligen hur mkt jag har gått den här helgen? Jag har liksom bara FLYTT hemifrån. Vill inte vara ensam med alla jobbiga tankar. Alltså, HUR ska jag få folk att vilja hjälpa mig framöver, då vissa av mina vänner inte ens svarar när man ringer? Nåja, jag har till den 16/4 på mig, att bestämma mig för hur jag ska göra. Om jag törs utmana mig själv, eller om jag ska be om att få bli inlagd, det är frågan..

Nähä, mötet med min vän o hennes man, gjorde min dag. Men nu måste jag tyvärr vara otrevlig. Jag MÅSTE sova lite. Jag lär ju passa på nu, medans jag är trött. 1,5 sammanhängd timme, är ju ALLTID något, men under nattens timmar sover jag inte direkt mkt, och det gör mig orolig. Många år har gått.. så är det ju. Men jag känner mig typ som hälften så gammal, mot vad jag är!

Usch, nu ska jag försöka somna. Var rädd om er alla, och varandra!

Ligger i min säng, med mina handortoser på, och bedövningsplåster på mina nervskadade kroppsdelar..

Godnatt..

Lev väl..

Triggerpunkter & smärtlindring..

Sitter här i soffan och har så in i helvetes ont. Ont efter gårdagens besök på smärtmottagningen. Jag känner mig liksom överkörd av en buss. Min fina/stöttande läkare G, förstod att jag behövde remitteras tillbaka till smärtmottagningen, så att han hjälpte mig med det.

När jag kom till smärtmottagningen igår, så hade de ju flyttat en våning upp, från där de låg tidigare. Sekreteraren A var kvar och sköterskan C, och det kändes som att ”komma hem”. Jag var ju inskriven hos dem i 5-6 år, men blev sedan utskriven för att det inte fanns mer att tillgå. Jag har ju försökt att få komma tillbaka med hjälp av ”egenremiss”, men jag var inte välkommen.

Men nu, nu fick jag då komma. Å shit vilken makalöst bra, och engagerad smärtläkare. 1 timme liksom bara ”flög iväg”. Han gick igenom min kropp, tryckte på alla jävla hemska triggers punkter, och för varje gång han kände på mig, så skrek jag av smärta, och han sa ”förlåt” varje gång. Jag kände bara ett sådant förtroende för honom. Han sade också att han var ledsen för att jag fick vara med om denna hemska undersökning, och han förvarnade mig även för att jag skulle ha väldigt ont efteråt, och flera dagar efteråt, och det kan man ju lugnt säga att jag har idag.

Jag kom dit av en anledning, och det var att jag ville veta om jag skulle kunna få hjälp utav cannabisolja, eftersom primärvården inte stöttar en sådan behandling. Å jisses vad denna läkare kunde, han var som ett uppslagsverk. Han hade varit på föreläsningar, han hade samlat ihop forskningsresultat och artiklar från läkartidningar. Han förklarade väldigt ingående och detaljerat. Och tyvärr så insåg jag att det här inte skulle gå. Det är ju absolut inte ”bara” att börja med en sådan behandling. Vägen är lång. Och i mitt fall, som både har olika smärtdiagnoser plus utmattningssyndrom, så skulle jag behöva både THC & CBD, och då kära vänner och följare, DÅ har jag helt plötsligt HELA drogen, och inte bara den ”ofarliga” oljan. Och det, det kommer jag ALDRIG ge mig på. Jag är en STOR motståndare till droger.

Att behandlas med cannabis, kan man göra på olika sätt. Olja, kapslar, röka, se till att ha hela plantan och kanske baka och ha cannabis i. En studie har nämligen visat att olja och kapslar kan vara ett väldigt osäkert kort. 1 patient av 25 kanske blir hjälpt av denna metod. Plus, att om du blir godkänd av den enhet i Sthlm, som pysslar med det här, så är det inte säkert att läkemedelsverket (osäkert om de var dem) godkänner dig. ”Drogen” är heller inte ett subventionerat preparat, och blir också väldigt dyrt för enskild person. Flera tusen i månaden.

Nä, den här karusellen ger jag mig inte in i. Jag blir sedan väldigt informerad om de olika preparaten man använder på smärtpatienter, och det visar sig att det inte finns ett enda preparat jag inte har prövat. Jo, en medicin, som enbart är smärtstillande, men som inte skulle hjälpa mig, I dagsläget. Men, då jag inte är vidare smärtlindrad idag, så har jag fått ett förslag, och det förslaget har jag bestämt att tacka ja till. MEN, jag ska suga på karamellen i 1 månad, och när jag då kommer till denna läkare då, så ska jag verkligen ha bestämt mig. Och mer om det, kommer jag blogga om längre fram. Jag känner mig bara så nöjd med mitt besök iallafall.

Vi pratade ju även om de ”knölar” som jag har hittat på min kropp, och han undersökte varenda en. Jag har ju haft knölarna i armen ett bra tag nu, men nu är det på fler ställen. Jag har tidigare fått sagt till mig att det är fettknölar, men det konstaterade smärtläkaren att det INTE är.  Jag har ju bokat en tid för screening, men kände att jag nog måste följa upp de andra knölarna med, så att jag ringde min Vc nyss, och pratade med bästa C. Hon skulle prata med min läkare, och återkomma gällande ev åtgärd.

Smärtläkaren svarade mig på sååå mkt frågor igår. Mina hemska buksmärtor/magsmärtor, som även sprider sig och ger mig bröstsmärtor, ryggsmärta och öronsmärta, beror på fibromyalgi. Mitt tilltagande besvär med bakteriell vaginos, har med stor sannolikhet med morfinet att göra. Vissa av mina kognitiva beteende störningar, i hjärnan, kan även de vara pga morfinet. Fan, säger jag bara. Alla dessa snuskiga kemiska substanser.

Men, nog om allt detta! När jag sedan var klar på sjukhuset så gick jag hem. Åkte färdtjänst dit, men tycker ju om att gå. Men sedan var det ju mkt att smälta också, efter nitt läkarbesök. Att sedan kroppen värkte satan, efter undersökningen, gjorde väl att jag ville få chansen att ”sträcka på mig lite”. Jag gick igenom stan, och köpte några saker. Bl a jord till paradisträdet.

Min frissa Gittan ringde och sa att jag kunde komma, direkt då jag kom från stan, om jag ville. Det hade blivit någon miss med tidigare kund, så att jag kunde komma direkt om det passade. Hade ju en bokad tid, men fick nu komma en timme innan. Och det var ju bara så nice. På bilden ovan, ser ni mitt hår ”before”. Och under denna text kommer jag nu lägga ut ”after”.

Det var sååå skönt att klippa sig, och få färga lite slingor. Svarta och ljusa. Jag väntar ju liksom ivrigt på att mitt vita hår, ska ta över HELA HÅRET, och inte bara vid tinningarna. Jag och Gittan pratade på, och jag landade lite efter läkarbesök och promenad. Tänk att jag har gått hos Gittan sedan hon öppnade, för typ 14 år sedan. Hon vet precis hur jag vill ha det. Det var en trevlig stund. Jag gick upp med blött hår, vilade en kvart, gjorde mig i ordning och gick ut på en promme med Kino.

Sedan var det dags att äta middag med mina äldsta barnbarn, medans resten av familjen var på en läkartid/kvällstid, för lillfisens arm, uppe i Sthlm. Jag hittade Skilla och Blåsippor på vägen. Vi åt, umgicks, väntade in familjen, och när de sedan kom och jag hade fått veta att lillfisens arm var rätt gipsad och så, ja då strosade jag långsamt hemåt. Tog ut K på en pisspromme, och DÄCKADE! Å är fortfarande DÄCKAD!

Med denna superhemska smärta, jag har idag, så blir det inte mkt gjort idag inte. Men det är ju som det brukar. Jag ”kör skiten ur mig” ena dagen, och ligger hela nästa dag. It is what it is, och det är bara att gilla läget.

Jaha, nu fick jag iaf ner det mesta, angående gårdagens besök, och övriga aktiviteter. Nu är det dags att ta ett stort glas saft, av mammas hemgjorda svartvinbärssaft, som jag ÄLSKAR. Jag kommer att vänta in C samtal, från Vc, och bara ligga i min soffa i några timmar till. ÅTERHÄMTNINGSDAG som sagt..

Lev väl..

Dagens meny..

Var precis ute och gick med sambon. Å jävlar vad trött jag var, orkade knappt gå. Jag kom och tänka på allt som har hänt idag, och jag bara kände att ”det här måste jag få ner på print..

Det började ju då med att jag fick en riktigt trevlig taxichaffis i morse, ja och så småningom även en medresenär. Chaffisen var sååå hjälpsam, och jag blev sååå omhändertagen.

Sedan studsade jag in i den relativt nya entrén till sjukhuset. Jag fick hjälp av Johanna i kassan, som redan rabblade mitt personnummer, utan att jag behövde göra det. Vi skrattade bara gott åt det, och jag menade på att jag är en V.I.P på sjukhuset, vid det här laget.

Nåväl, jag styrde kosan mot kuratorn, och där var jag i god tid, vilket bara är så skönt. Sitta och samla tankar, slappa och bara vänta in att hon skulle dyka upp. Vi hade lite updates för oss, och jag hittade en väldigt fin text där, på hennes rum. Ja, läs själva! ”The only way to fail is not to fight. So you fight until you can’t fight anymore” Så sant.

Min bästa kurator och jag kom fram till att jag har gått hos henne i 6 år. Hon hjälpte mig med lite läsförståelse, i några viktiga dokument, plus att jag uppdaterade henne gällande min stressbehandling. Det är alltid lika trevligt att vara där. Jag känner mig liksom så trygg med henne.

Nu blev det då dags att gå hem. I detta gråtråkiga skitväder. Jag avundades verkligen inte dessa kanalarbetare. Fy fan vad kallt det måste bli vid vattnet. Å vilket tungt jobb sen då. Ja, en sån här fin utsikt var det, då jag passerade, uppe på bron. Fy fan vad jag ogillar denna bro. Den skakar direkt, om bussar, lastbilar och andra tunga fordon, åker på den. Sedan har jag, flera ggr, varit med om att det börjar plinga för broöppning, och då jävlar I min låda, så ska du hinna komma över på RÄTT sida av bommarna, innan bron öppnas. Usch! Stresspåslag i 180 då det händer.

Nu pratade jag ju med min mor och far om att vi skulle luncha i hop på stan, så jag hade ju en timme på mig att fixa lite ärenden. Ringde min vän Gittan då jag hade kommit över bron, och vi snackade lite updates en stund. Men inte ens det klarade jag av att göra för länge. Händer, axlar, nacke blev så påverkade av att jag pratade i telefonen, så till slut fick vi lägga på, jag började må illa..

Jag hade läst att de hade billig bregott på Coop, så dit gick jag. Men det erbjudandet gällde ju bara på STORA Coop. Nåväl, shit the same, jag behövde likförbannat smör. Smör, grädde och växtnäring fick det bli. När jag kom in på Coop så gick jag bakom en äldre dam ett tag. Jag märkte att hon blev lite stressad av att jag låg i baken på henne, så hon släppte förbi mig. Jättegullig kvinna, med alldeles för tunna kläder. 😔

Jag ställer mig senare i kö, och då stod denna dam först i kassan, efter henne stod en annan person och så jag. Jag märker att den lilla söta tanten har lite bekymmer med att betala, och jag märker också att kassören börjar bli lite otålig. Kassören säger om och om igen, ”det saknas 4 kr”. Men ingenting händer. Då säger kassören, efter en stund, ”men om jag tar tbx bananen, då räcker pengarna”! Alltså! WTF! 4 jävla kronor! Det gör ont i hjärtat! En stackars liten dam, som knappt har råd att handla, och som hade på sig på tok för lite kläder. Jag blev både arg och ledsen. Men då sa jag till kassören -”jag betalar hennes banan”. Jag ropar: ”Damen, kom tillbaka, jag betalade din banan”. Hon kommer tillbaka, och verkar aningen förvirrad, för att hon börjar ta mina saker. Och då förklarade jag för henne, både en och två ggr, men sedan förstod hon. Hon tog sin banan och gick!

Fy fan, säger jag bara! Våra stackars gamla! De som har jobbat i hela sitt liv! Att inte ha råd med en banan. De letar pant överallt, jag ser det alldeles för ofta. Och det är fan förjävligt! Sorgligt nog så försvann hon, jag hade velat se vart hon tog vägen. Hon hade kanske behövt något mer.. 😔

Jag går och lunchar med mina päron och det var trevligt. Jag hade köpt en godispåse till min far, en ”krya på dig” påse. Han fick ju åka in akut igår. Men nu är det bättre med honom. Å nu då han har godis, så lär det väl bli ännu bättre.

Då vi hade ätit så skildes vi åt, och jag stapplade mig åt Stadshusets håll. Det ligger ju iaf på väg hem till mig. Jag kom fram, och skulle  lämna in en ansökan där, så jag tog mig en kölapp och väntade på min tur. Och VAD HÄNDER DÅ? Jo, en man med utländskt påbrå, går rakt fram till disken och ska ”bara” fråga om en sak. I helvete heller! Hon tog ju hela hans jävla ärende! Å det här händer tamejfan jämt. Man bara GÖR! Inget jävla konsekvenstänk där inte. Kölapp, vad är det för något? Jag blev bara så jävla irriterad, att jag gick fram till disken, lade min kölapp där och gav receptionens jävla omdöme ”en röd och arg gubbe”, på vägen ut.

Jag gick hem. Lade mig en stund. Tog mina mediciner och gick ut på en promme med Kino. Regnet liksom hängde i luften, och stegen var så in i helvetes tunga att gå. Å när jag går där i villaområdet, så rusar en liten kille ut fr ett hus. Han springer fram till Kino och frågar om han får klappa. ”Nej”, svarar jag. Han tittar lite undrande på mig, och så berättar jag att han skrämmer Kino med att springa fram, och att man absolut inte ska göra så. Men så sa jag :”Sträck fram din hand så att han får lukta på dig, och när han har luktat på dig, så kan du få klappa honom – men inte på huvudet”. Han klappar Kino och jag börjar berätta lite historik kring Kino. Lillkillen lyssnar och är väldigt intresserad. Han frågar lite frågor, och jag svarar. Vi säger hej då, och han går iväg, före mig.

Rätt som det är så stannar han, och jag ser hur han tittar efter fåglar, och hur han lyssnar på vårsången. Då börjar jag prata med honom igen. Om våren, olika fågelarter mm.. Han kunde jättemkt, och han var sååå lyhörd och gullig att prata med. Han skulle hem till sin kompis några hus bort, så jag slog följe. Ja, vi sa nog hej då tre gånger, innan vi skildes åt. Och innan han gick in till sin kompis så ropade han: ”Vilken tur att du tog hand om honom”. Gullunge.. Ja, det var ett riktigt fint möte till.

Ja, jag fick en superfin dag idag, men nu ligger jag här och är totalt jävla skitslut. Men vad gör det? Jag har inga som helst planer inför morgondagen. Så att..

Lev väl..

Vem är jag?

Shit.. Det var ju liksom inte meningen att huvudet skulle spinna vidare nu, nu då jag har lagt mig, och när jag  skulle behöva sova. Tror minsann att det blev lite too much, att fylla i det 17 sidor långa kompendiumet med en jäklars massa frågor, hit och dit, om mina smärtor, mitt mående, mina mediciner osv.. osv.. Ja och en läkemedelslista ingick ju också, där jag skulle skriva in preparat, styrka och hur ofta jag tar dem.

Usch, jag blir äcklad av att läsa det jag har skrivit. Jag kommer ihåg vartenda jävla recept jag har fått utskrivet. Alla jävla hemska biverkningar som yttrade sig med en sån jävla massa olika symtom. Beteendestörningar, hallucinationer, kognitiva bekymmer och annat.

Jag hoppas att jag ska få hjälp hos smärtmottagningen, där jag trots allt var patient ett bra tag. Jag kan inte fortsätta att må så här. Att bara bli sämre och sämre är riktigt tufft. Och det underlättar ju knappast, när vissa av ens vänner har lämnat. Men men, jag får ta en dag I taget, och när det nu blir ljusare ute, så blir jag iaf både på bättre humör, och tar mig ut mer för att gå. Jag är så jävla stolt över mig själv, som har tagit mig hit – där jag är idag. Av ren ilska driver jag på.. Men ibland, då kan jag inte låta bli att tänka: ”vem fan är jag”?

Och till er jävla idioter som vänder era sjuka vänner/familjemedlemmer ryggen, vid sjukdom. Shame on you! Jag lovar att det blir ”karma is tha shit”.

Lev väl..