”HÅLL BARA KÄFTEN!”

Joråsåatte.. Efter att ha fått upp ett ”minne” här på fb, om att jag fick min första rollator för 5 år sedan, så gick jag liksom igång. Någon tryckte på ”ON” knappen liksom. Jag fick en hallmöbel efter dotra då hon flyttade ihop med sin man, då de skaffade nytt, och nu under rivningen utav köket, så hamnade den i sovrummet. Och när den stod där så bara hivade jag in en massa skit i den..

Bland annat var det en satans massa plastmappar, med viktiga papper i. Ja, eller de var en gång väldigt viktiga papper för mig. Fk mappen innehöll ju alla jävla avslag om sjukpenning, läkarintyg, beslut, överklagade beslut, arbetsträningspapper, rehab, ja men liksom ALLT som Fk överhuvudtaget pysslar med, i sin jävla organisation. Ja, vartenda jävla plastmapp var knökfull med papper, ja ni kan ju se själva, hur många mappar det var.

Där fanns alla läkarintyg, läkarutlåtanden, intyg till soc, där min läkare var tvungen, att med intyg, styrka att mina mediciner var viktiga ”för att jag överhuvudtaget skulle klara hålla huvudet ovanför ytan”, ja massor med olika intyg för olika ändamål. Som tex läkarutlåtande som skulle med som bilaga i din sjukersättningsansökan, tandvårdspapper genom socialstyrelsen, läkarutlåtande inför sjukpenningsansökan,, intyg till ansökan om färdtjänst, intyg till anmälan och omprövning inom IVO, LÖF, Förvaltningsrätten/Kammarrätten osv..

Där fanns även en mapp, med en JO-anmälan, där jag anmälde Fk. Jag hittade även anmälningar jag har gjort på två läkare (patientskadenämnden), överklagan gällande soc bidrag där jag fått avslag mm. Alltså, undrar hur många ggr jag har skickat in sjukpenningsansökningar, där jag fått avslag, och undrar hur mkt har jag egentligen anmält och överklagat? Jag har verkligen kämpat skiten ur mig..

På bilden ovan så ser ni hur jag har suttit och rivit alla dessa jävla dokument i småbitar. Jag vill lämna detta helvete bakom mig nu. Det har verkligen varit så jävla tufft. Denna kamp som jag drivit i så många år, och som nu har gjort mig så jävla sjuk i min utmattning. Ingen, jag menar verkligen INGEN, fattar hur jävla mkt jag har kämpat. Å när jag förtvivlat kände mig tvungen att kontakta LT, år 2017 och 2018, det var mitt rop på HJÄLP! Jag pallade inte mer då.

Med en utmattning sedan år 2010, och ännu en mentalkrasch år 2016, och för att en tredje gång okt 2019 (och pågående), så kan jag inte längre ”komma tillbaka” till den jag en gång var. Mitt liv är så kört! Jag märker dessa tydliga skador i min skalle. Och säg nu för fan inget, som ändå inte hjälper mig, FÖR ATT JAG KOMMER ALDRIG BLI MIG SJÄLV IGEN!

Att nu få sitta och gå igenom alla dessa papper, gjorde mig delvis stolt över hur mkt jag har kämpat, men att sedan få riva dessa jävla, äckliga, handlingar i små bitar kändes bara såååå jävla bra. Men det skulle ha känts ännu bättre att ha fått fejsa alla dessa jävla människor som förstörde mitt liv, där och då! Ni pissade på min existens!!!

Nu är det bara ett skal kvar av mig. Jag är jag, men jag har inte längre någon tolerans i att hålla fast i människor som beter sig. De kan fara åt helvete! Jag har blivit en väldigt arg person, och jag är mer ärlig/brutalt ärlig, än vad jag någonsin har varit. Jag slickar inte arslen, och jag bönar/ber er inte att stanna kvar vid min sida, då vissa av er bara har dragit nytta av mig då JAG HAR STÄLLT UPP FÖR ER! Fy fan vilka vidriga och empatilösa människor det finns därute. Och pga min ADHD, och med en riktigt låg toleranströskel, så kommer jag heller inte kunna hålla käft och blunda för vad som händer i samhället.

Men att få rensa bland dessa papper gjorde mig även glad emellanåt, då jag såg/läste och mindes tillbaka, på alla de underbara människor, läkare, specialister och handläggare (speciellt Laila på If), som har kämpat MED mig. Ni har funnits där, och ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Något som jag inte har någon som helst tolerans för, det är när jag får dessa jävla kommentarer, från folk som inte känner mig. Ge mig för fan inga råd om second opinions. Säg inte ”men åh så kul att se dig med kryckor, mår du bättre nu?” Eller, ”jag förstår inte hur du orkar”! MEN FÖR I HELVETE! HÅLL BARA KÄFTEN! Ja, det har jag lust att skrika! Vad fan vet ni? Ni fattar inte ett skit vad jag går igenom.

Som jag alltid tjatar om, men som jag tar igen. Du får diagnosen karpaltunnelsyndrom, du har ont, du har svårt att använda dina händer, och du KAN OPERERAS, men det kan inte jag! Du får diagnos tennisarmbåge, och både går på rehab, får cortisoninjektioner, och det kan tänkas att du blir tvungen att opereras – men det KAN INTE JAG! Du har fibromyalgi I hela kroppen, en smärtdiagnos som är ett helvete, och där är det ju bara att ”gilla läget”. Du får hälsporrar, senskideinfl, artros i knät, jag skulle behöva operera om den fot som jag har haft nervskador i sedan snart 11 år tbx, OCH INGET GÅR ATT OPERERA! Plus att jag har annat jävla skit, som är av det privata hållet. SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA!

Jag får ju höra samma jävla mening, varje diagnos jag får : Du har för hög smärtproblematik, så att vi kan inte operera. Så att, försök att förstå hur det är att leva som multisjuk, med sjuttioelva smärtdiagnoser, och håll bara käften med erat jävla ”jag förstår inte hur du orkar, ja jag är ju så jävla dålig att jag inte ens klarar att gå ut, tvätta, laga mat osv.. ” TROR NI VERKLIGEN ATT JAG ORKAR? Nä, men det är ingen jävel som gör det åt mig. Å jag tänker fan kämpa så länge jag kan.

Men.. INGEN ser hur jag mår, härhemma, när jag kanske har gått till – och från stan och handlat, eller om jag har varit nere på apoteket. Ibland får jag vila en hel dag efter en aktivitet. Och visst har jag lyckats att få igenom min sjukersättning, men den kämpade jag för att få, i 6 jävla år. Färdtjänsten har jag sökt 3 eller 4 ggr, under 4-5 års tid, innan jag blev beviljad. Och vet ni, jag är knappast rik. Jag får garantibeloppet fr Fk, pga att jag blev utförsäkrad av Fk år 2017.

OCH hur kul tycker ni att det här ser ut? Roligt liv va? Men med ”En dag I taget”, som motto här i livet, och med en underbar dotter och 4 helt underbara barnbarn, så lever jag. Men, min psykiska ohälsa börjar bli tuff, och min oro är väldigt stor och påtaglig, då jag tänker på en framtid, när jag har en av mina ”dåliga” dagar..

Det betyder mkt att få ventilera i min blogg, och nu känner jag mig stolt över att ”lägga det gamla bakom mig”. Jag ska, vid tillfälle, fortsätta rensa ut viktiga dokument som jag inte behöver ha kvar. Jag vill inte lämna efter mig sånt här skit, den dagen jag går bort.

Man måste ta tag i sitt liv för att det är ingen som gör det åt en. Man MÅSTE kämpa för sina rättigheter. Jag har kämpat mig sönder och samman. Periodvis har jag inte klarat att ta tag i någonting. Men när man lyckas få till en ”bra” period, då får man passa på att göra underverk. Man får inte ge upp. Man ska vara den där ”jobbiga jäveln”, ja som en jävla bitch..

Något som är fruktansvärt jobbigt, det är när äldre kvinnor blänger på mig, då jag kommer gående med min rollator. Jag får känslan av förakt. Men oftast får de den blick, de förtjänar, tillbaka. Jävlar vad vissa kan döma människor.

Ja, fy fan vilken kväll! Jag är sketaslut. Kino ligger här bredvid mig och snarkar. Det får bli till att gå ut nu. Det här blogginlägget har nu tagit mig exakt två timmar att skriva, och då är ändå min hjärna rätt ok ikväll. Men nu tar det nog ett tag innan jag skriver här igen. Jag har en artikel som jag vill skriva, och publicera. Och återigen kommer det att handla om något som ligger mig varmt om hjärtat.

Nähä, ut och hoppas på att kunna rasta den ”lille”. Det regnar på all snö, och redan vid typ 18.00 så var det isgata härute. Wish me luck.

Lev väl..

”Rädd”

Och inte kom jag i säng, i tid, ikväll heller. Men vad spelar det för roll, jag har ju ändå inga planer. Ja förutom att jag ska fylla år på söndag.

Jag har ju varit på mitt galej. Moulin Rouge, som Janet bjöd mig på den 17 december. Ett minne för livet.

Nåväl, i förra veckan var jag på sjukhuset. Jag blir tvungen att äta ytterligare medicin nu, och det är jag inte så satans bekväm med. Känner mig faktiskt lite rädd för att ta den här medicinen, och har skjutit på att ta den i flera dagar. Det var ju viktigt, sa doktorn, att jag läser igenom innehållsförteckning och råd kring medicinen. Just nu önskar jag att jag inte hade gjort som han sa.

Men men..

I övrigt kan jag erkänna att jag känner mig lite orolig för alla blåmärken som pluppar upp på min kropp. Som nyss, då jag skulle ut med Kino, då ser jag att jag har ett blåmärke i 3 knogen/leden på långfingret. Hur i helvete kan man få blåmärke där liksom? Och att jag känner oro kring detta, DET KAN JAG INTE BERÄTTA FÖR NÅGON, för att just nu är alla så jävla upptagna med sitt. Så att.. vem fan bryr sig?

Ja, vem fan bryr sig?

Nu sova!

Lev väl..

Juldagen..

Juldagen, och jag halvligger i soffan. Idag är det bara softa som gäller, eller kanske liiite fix då jag måste bli helt klar med hallmöbeln. Nere i skåpen så ligger det så satans mycket papper, som jag har sparat på mig genom åren. Papper som jag har sparat de sista 10 åren, då det gäller kallelser, intyg, behandlingar, Af, Fk, Soc, Folksam, If, förvaltningsrätten, kammarrätten, ja men liksom ALLT.

Men nu, när livet har lugnat ner sig en smula och jag har sjukpension, så är det ju en hel del papper som kan kasseras. Visst behöver jag ha kvar de absolut viktigaste papprena, men resten river jag sönder och kastar. En dans med dammsugaren kanske också blir av. Och fylla diskmaskinen och ta hand om ren disk, känns också som en bra/lugn sysselsättning.

Hade velat ta mig ut på en längre promenad, men det skiter sig liksom. Ja, för att här får jag vara glad över att jag ”kan” pulsa snö (även fast det gör jävligt ont) med hjälp av kryckorna. Ni skulle se hur min lilla Kino kämpar sig igenom snön. Han liksom drunknar varje gång han försöker ta sig någonstans. Gulleponken!

Jag vann precis 30kr på triss också. Och tidigare i förra veckan så vann jag 60 spänn. Så att, med den turen så lär jag ju välja nya lotter och skrapa järnet. Vore ju skitfint att få lite mer kosing liksom.

Min julafton var mysig. Jag, mor & far var hos min dotter med familj. Vi åt gott, öppnade klappar, fikade och myste. Jag fick fina presenter, av både familjen och mina päron. Så tacksam! Men mest tacksam är jag över att jag har min familj.

Idag firar min dotter, med familj, ihop med hennes far, hans tjej och hennes syskon. Den här uppdelningen har vi väl haft så länge sedan jag kan minnas. Det är ju bra att inte alla kommer samtidigt. Vi var ju trots allt 10 personer igår.

Och nu, när jag bara kan ta det soft, denna vecka, så kommer jag försöka börja på en artikel till LT. Ja, NU IGEN! Men vet ni, försök att hindra mig från att bry mig om mina medmänniskor. Och från att ”finnas där” för de som behöver. Det är ett sjukt jävla samhälle vi lever i, med så mkt orättvisa och nedvärderingar. Jag måste lyfta något, som alltid har betytt mkt för mig, och som gör mig så jävla arg, ledsen och besviken. Frustrationen finns där, över att inte kunna hjälpa. Men, jag talar gärna för de människor som bara har massa jävla skyldigheter, och knappt några rättigheter.

Julen är jobbig för så många. Julen gör att folk kan må så dåligt, att de kanske inte orkar leva längre. Vissa ”bedövar” sig med droger/alkohol/opiater. Jag känner ”med dem”. Skulle vilja rädda dem, som VILL bli räddade. ❤️ All misär som vi har i vårat land, i våra liv, men som många blundar för.

Nåväl, nu blev jag djup. Och TRÖTT! Mäktar inte med att skriva så mkt längre. Efter en stunds skrivande så ”stängs jag av”, och nickar liksom till – trots att jag skriver. Hjärnkontoret tar allt oftare paus, och det skrämmer skiten ur mig. Jag är även väldigt förvirrad, upplever nästan allt som stress och det spelar ingen roll längre att jag ser till att ha gott om tid. Vissa defekter på hjärnan, efter lång tid i utmattning, beror det på, har jag fått veta. Å jag blir bara arg och ledsen när folk säger att de är ”likadana”, för att det här händer ju mig hela tiden och inte någon gång ibland. Sådär som man kan ha skrattat åt varandra, om hur tokigt vissa saker kan bli ibland, ni vet.

Visst finns det många, som har det på samma sätt som jag, men när det är en ”frisk” person, som bara ”så roligt” hamnar i sitsen ibland, det är liiite skillnad.

Jag börjar även bli väldigt utåtagerande, har jag märkt. Ilsken. För fram mina åsikter genom att ofta bara stampa ner foten. Jag är ingen jävla mes, som håller tillbaka och undviker konflikter. Har man åsikter så har man. Och varför ska man ”linda in saker i bomull”? Är folk elaka, dryga och beter sig illa, då behöver de få höra det. Ja, eller så skiter jag bara totalt I allt. Det är den jag är.

Jag är rädd för framtiden, och hur den ska påverka mig. Och för hur det ska drabba min dotter och barnbarnen. Som mamma så har jag nu kommit till en väldigt fin plats, i relationen med min dotter. Vi är sams, och det känns som att hon värdesätter mig mer än tidigare. Detta känns så otroligt skönt, inför framtiden. För att, när jag inte orkar mer, då har jag iaf fått tillbaka min dotter, min stora kärlek.

Men nu.. nu blir det te att gå ut me Kino. Sedan blir det nog lite film.

Lev väl..

Kommer att få hembesök..

Under pandemin så blev jag inskriven på Re:act Rehab i Västberga. En neurolog, fysioterapeut och psykolog var mitt egna team. Satt och åkte sjukresor i månader. Blev det nåt bättre? Ja, för ett tag. Men tyvärr har de värsta utmattningssyndromen kickat in nu, sedan jag blev beviljad sjukersättning.

Jag tror att det har att göra med att jag äntligen kan ”landade i den kampen, som delvis var boven i det hela. Att i 6 år kämpa för sina rättigheter, bli utslängd fr Fk, kämpa varje månad med ett försörjningsstöd som gjorde att jag levde under existensminimum. Å tyvärr kan jag ju fortfarande känna av det här med ekonomin. Speciellt idag, då jag var tvungen att fylla på med naproxen, lergigan och omeprazolen, och det var dags att börja på ny kula med högkostnadskortet.

Ja, och så är det också jul snart. Den stress och press man skapar, helt i onödan. Och eftersom jag får stresspåslag av allt numera, så ska det bli så jäkla skönt att få proffesionell hjälp här hemma. Jag kommer att få besök utav en stresskonsult, så skönt att hon kommer hit, så att jag slipper åka.

Joråsåatte.. i övrigt är mitt kök klart härhemma. Och idag har jag varit hemma hos min dotter, där hela familjen är på semester. Oroar mig lite för dem dock. Jag vattnade lite och så.

Men nu, nu är det nattdags. Min fina vän kommer hit i morgon en sväng. Hon ville hjälpa mig med lite saker, och det tackar jag inte nej till. Nu sova.

Lev väl..

Ännu en gång..

Å här ligger jag, sömnlös, ännu en gång. Vaknade utav en djävulusisk smärta i ryggen. Tänkte ”jaha nu har jag druckit för lite igen”, men samtidigt så pluppade såklart tankarna upp, då det gäller hjärtat och döden. Ja, för att alla ska vi den vägen vandra. Och när tankarna har swishat förbi en stund, ja då blev det ångest av det hela. För att sån är jag! Det sjuka är dock att ångest och stresspåslag, med de olika symtomen, har blivit vardagsmat för mig.

Det handlar bara om att chilla ner. Lättare sagt än gjort. Vet inte hur många ställningar jag har försökt lägga mig i, samtidigt som jag har försökt med dessa underbara djupandningsövningarma. Ja, tänk att min stressrehab, under pandemin, skulle ge mig dessa ”verktyg” i livet.

I fredags em, på kvällen och natten, var jag helt lost. Jag var så satans tacksam för denna kille, som återställde mitt kök efter en hel månad utan diskbänk, arbetsbänk, vatten och avlopp. Mina grejer från mitt kök hade ju liksom tagit över mitt vardagsrum och hallen flyttade in i sovrummet. Å så nu, då jag kom hem i fredags em, med King & Kino, så var det alltså färdigt. Den polska killen hade verkligen gjort ett jättejobb, och vi hjälptes åt att ta bort den tjocka/vita papp som täckt allt golv i kök och hall. Det var sååå mkt jag ville göra, där och då, och började sätta fart DIREKT.

Jag plockade lite, la mig, tog en PN och fortsatte, och så höll jag på, lite av – och till, tills långt in på natten. Somnade helt slut, men ställde larmet på 6. Gick ut med hundarna, och jag bara njöt av den tysta morgonen. Å när vi kom in vid 6.45, så fick hundarna lite mat, och sedan somnade vi om en stund.

Vi gick upp vid 9 någon gång, och då var kroppen inte riktigt med mig. Jag lattjade ”levande fågelholk” och åt frulle och gluttade nyhetsmorgon. Var skönt att bara ”vara” ett tag, men sedan började jag lite smått, där jag hade avslutat på natten. Det blir ju så mkt man måste ta hand om. Det är ju inte bara att ställa tillbaka alla pryttlar, utan det handlar ju om att du måste rengöra vartenda jävla liten pinal. Men, det är samtidigt skönt att få göra det ordentligt. Torka med fuktig trasa, och torka torrt. Det blir ju satans fräscht då det är färdigt. Å när ALLT är färdigt, ja då ska jag ju tänka på gardinbyte i va:rummet, och att få upp min vackra adventsstjärna. Men med det måste jag få hjälp, både att montera ihop stjärnan, men även med att få upp den i fönstret. Jag klarar inte det själv. Men, innan jag lade mig igårkväll/natt, då fick jag dock dit, både adventsljusstaken – som jag köpte på rea, och min lilla köksradio.

Se vilken fin ljusstake jag köpte mig häromdagen..

Det var så jäkla nice att ta mig råd till att köpa denna stake, då min förra hade gjort sitt. Det var en skitfin stake, som min mor och far köpte mig en gång, men som nu hade varit med under en jävla massa år. Den var liksom kaputt, redan förra julen. Nähä, nu har jag fan lite känningar i ryggen igen, jag får helt enkelt sätta mig upp och få i mig lite mängder med vatten. Vet med mig att jag drack alldeles för lite vatten igår. Så, nu så, nu fortsätter jag att skriva en stund, innan jag försöker att somna om en stund. Klockan är nu 4 och larmet kommer att skrika mig i örat vid 6. Har planerat för en dusch, direkt jag har slagit upp mina blå. Och när kroppen och håret blivit rent så blir det en lång och skön frulle, för mig and ”the boys”. Sedan blir det en skön morgonpromenad innan jag sätter igång härhemma. Har även bokat tvättid, så att jag får min tvätt ren. Det går ju åt mkt handdukar o badlakan nu, när vädret är så här. Har ju en tunn matta i hallen, där jag alltid ställer rollatorn, men nu när det är så satans slaskigt emellanåt, så lägger jag slitna badlakan på denna matta – så att snön smälter och sugs upp av badlakanet. Och för att inte tala om alla handdukar som går åt när jag torkar tassarna på ””grabbarna”. Vill ju få bort snö, slask och ev salt.

En sak jag måste skriva av mig om är att jag, igår, tog med mig en diskborste, vatten och handskar, för att skura bort bajs fr trappavsatsen utanför porten. Hajja att jag hittade människobajs utanför porten, nu då vi hade några dagar med mkt snö och minusgrader. Jag sparkade detta bajs mot buskarna utanför porten, men nu hade då någon jävla mupp, lagt upp kluttarna utanför portdörren. Alltså hur fräscht? Blir så jävla trött på dessa konstiga saker, någon i huset roar sig med. Det här måste handla om ett pucko,, med störda tvångstankar. Det är mkt konstiga saker som händer i trapp, hiss o utanför porten, men det går jag inte in på nu. Men HUR I HELVETE tänker man, då man lägger dessa äckliga bajskluttar, framför porten så att man trampar i dem? Det var ju inte plättlätt att få ut King och Kino, utan att de trampade i bajset, så att till slut gick jag ner och tog bort skiten.

Jag skulle verkligen vilja skriva om detta till hyresvärden, men jag bör väl ta det lugnt nu, så som jag fajtats om att få mitt kök fixat. Men vad fan, 14 dagar stod det liksom bara still. Vad fan hade hänt om jag inte hörde av mig om att få hjälp, och att få dem att puscha hyresvärden i ” rätt riktning”? Vad fan hade hänt om inte jag hade reagerat OCH agerat? Det är ju själva fan att jag alltid måste vara ”den där bitchen” för att få saker gjorda. Nåväl, det här med köket är ju iaf snart historia. Min diskmaskin fungerade ju dock inte, men det kommer de tillbaka och fixar. Likadant så kommer de att ta bort det vita siliconet, där jag tyckte att det vita inte skulle vara där. Det var ju grått innan liksom, och eftersom mina otroligt fina grafitgråa köksbänkar i granit, och väggar ovanför bänkarna är gråa, så såg han ju själv att det liksom ”skar sig” med det vita Han tar bort det vita och ersätter med det grå, på måndag.

Å så härligt det kommer att bli då det här är färdigt. Men det är mycket kvar. Men vad gör väl det? Jag vill ju ändå vara hemma så mkt som möjligt den här veckan, nu då King är här. Stackarn är ju nästan blind och döv. Ja, inte för att det är något hinder för honom, då han studsar runt som en valp emellanåt, men han är även väldigt trött emellanåt. Älskade King. Just nu, kommer jag inte på om det är 13, eller 14, han blir nu i sommar. Han är underbar denna hund. Törs inte tänka på då han inte längre finns mer. He is AMAZING. ❤️

Nähä, jag borde nog blunda den timmen jag nu har kvar, innan jag ska gå upp. Tänker på min dotter och familj, och undrar och hoppas att deras flygresa gick bra, och att de kom fram ordentligt. För att sån är jag. Jag bryr mig om mina nära & kära.

Måste även skriva av mig, gällande den oro jag känner. Jag har haft lite konstig huvudvärk den senaste tiden, samt att min balans är sämre än sämst ibland, och när jag blundar, då jag tvättar håret, så tappar jag liksom balansen. Men det är säkert inget. Blir dock lite fundersam (och lite stressad) över det, och det kan ju i sig handla om att det blir ett stresspåslag av det hela. Så att det är bara till att försöka släppa tanken på det. Men alltså, med handen på hjärtat, jag börjar fan få lite dödsångest. Jag borde inte vara rädd för att dö, men det är jag. Alla ska vi den vägen vandra, men jag har inte tid, jag har alldeles för mkt som jag vill hinna uppleva, innan det är dags att kasta in handduken. Och tills dess är det ju ” en dag i taget” som gäller. Nu nalkas julen med julmat och klappar, och återigen så får man uppleva barnbarnens glädje, då de öppnar sina julklappar. Ja, för att julen, det är barnens jul. Och tills dess är min underbara familj hemma igen.

Men, dags att ”studera insidan av ögonlocken” en liten stund. Och det här inlägget har nu tagit över 1,5 timme att skriva. Inte illa för att vara jag, med en skitjobbig hjärntrötthet, med dess läskiga symtom. Att skriva och fokusera är inte plättlätt längre. Men.. It Is What It Is..

Lev väl..

Till slut så..

Ja, vad fan säger man. Hur jävla skönt känns det inte, när man ÄNTLIGEN fått fingret ur arslet och fixat något man skulle ha gjort för länge sedan?

Nja, visserligen skulle jag ha satt upp ljusslingan lite tidigare, än idag. Se så fint det blev, trots att ena slingan verkar vara paj. Men nu var det inte det jag egentligen syftade på. Nä, nu handlade det om att börja ta tag i ”framtiden”. Framtiden som kommer att göra mig sämre och sämre, och då måste man fan ”se om sitt eget hus”.

Jag befinner mig i den här jävla sitsen av en anledning. Min fotdjävel. För er som inte vet så nervskadades jag år 2014, under en op. Sedan dess har jag kämpat för mina rättigheter, medans detta jävla fucking samhälle har pissat på mig, kränkt mig och verkligen fått mig att förstå hur mkt skyldigheter vi sjuka har. Vi blir behandlade som skit.

Hursom, min fotskada klassades som 6% invaliditet år 2016. Sedan öppnade jag ärendet igen, eftersom jag blev sämre, och år 2018 klassades jag till 8% invaliditet. Å I tabellen, på mitt försäkringsbolag, då det gäller ”amputation av fot”, så går procenten bara upp till 9%. Men nu är jag ju betydligt sämre än 8%. Det har hänt mkt Sedan 2018. Jag fick rollator för över 4 år sedan, jag blev sjukpensionär förra året och jag kommer att få permobil inom kort (om hyresvärd samarbetar) och jag har fått färdtjänst. Det går ju liksom bara åt helvete, men då är det fan viktigt att strida in i det sista.

Alla frågar mig jämt, ”hur fan orkar du?”. Ja, vad tror ni? Tror ni att jag orkar? Men vet ni, det finns inget alternativ. Medans jag är i livet, så ska det livet vara så drägligt det bara går. Dö, det ska jag, men inte än!

Just nu är jag väldigt arg över min boendesituation, och då får jag lite extra energi till att ta tag i saker. För att det MÅSTE man. Ilskan, min ADHD och mitt ärliga jag, gör att jag inte bara kan sitta här och tycka synd om mig själv. Men det märks att vissa människor i min närhet inte fattar. Jag har ett ”flyktbeteende” pga något. Å jag kör bara så in i helvetes slut på mig själv. Den dokumentation, som jag har jobbat med idag, den slutade på 25 A4sidor. Allt ska skickas in till dem som ska ompröva min invaliditet. De kommer att ta reda på om jag har rätt till livränta, eftersom jag har den absolut lägsta pensionen.

Jag måste trygga min framtid. Även fast jag går allt närmare döden. Jag har tänkt mkt på döden, den senaste tiden. Och då jag enbart har varit egoistisk, så har jag väl kanske önskat att jag kunde få somna in, eftersom smärtan nu har tärt på mig i 10 år. Men samtidigt som jag har tänkt på det, så börjar jag nästan gråta, av den sorg jag känner då jag vet att jag inte kommer att hinna se allt som mina barnbarn kommer att vara med om i deras uppväxt. Pojkvänner, flickvänner, studenten, giftermål, barn mm..

Nåja, nu ska inte det här inlägget bli depp. Jag vill ju bara, än en gång, klappa mig själv på axeln, då jag är så jävla bäst som lyckas göra saker, för MIN skull.

Har även insett att en människa i min omgivning har ett beteende som jag inte klarar av. Att vara sjuk, det är det många som är, men att bara klaga o klaga, och vara en martyr – det är inte klädsamt. Varför räcker det inte som det är? Varför STRÄVAR MAN EFTER att vara sjukare än vad man är, och varför utnyttjar man hjälp från sina anhöriga, bara för att man själv är så jävla lat? ÄCKLIGT BETEENDE!

Men.. JAG ÄR JAG! Och ”It Is What It Is”.

Jag kämpar lite till nu. Tömmer mig på alla idéer, tills jag kommer på nya lösningar och idéer. Jag tänker inte ge upp nu. Och nu hoppas jag bara att min hyresvärd kan göra klart i mitt kök, så att jag kan få börja julpynta, börja baka, slå in klappar mm. Jag vill inte bo så här. Och hur dyrt har inte det här blivit för mig? Inte mkt pengar kvar på kontot, då jag har fått köpa lite mer halvfabrikat – i matväg. Har ju för fan inget kök!

Hur man roar sig en lördags kväll..

I övrigt så är jag ju jävligt nöjd med dagen. Det administrativa är klart. Jag har skrivit in saker i min kalender i mob, i min dagbok och på min väggkalender. På tisdag ska jag träffa en väldigt fin vän, och efter det så ska jag vaccinera mig med dubbel vaccin. På torsdag är det ultraljud på foten, efter mitt fall förra fredagen. Något är väldigt trasigt. Å fr om fredag så är jag hundvakt och husvakt, och det kan t om bli så att jag ”flyttar hemifrån” ett tag.

Nähä, på återseende..

Lev väl..

Värsta dagen..

Igår var det den värsta dagen på länge. Att ha en hyresvärd som skiter totalt I att åtgärda/återställa, mitt och min grannes kök, då vi närmar oss jul. Då man ser grannarnas fina stjärnor och adventstakar i fönstren, och jag själv inte pallar att bära ner julkartonget fr vinden, då min lägenhet är i kaos sedan snart 4 v. Jag har grejer ÖVERALLT.

Vår fastighetstekniker hörde av sig i går ang min felanmälan om skottning på uppfart och gårdsplan, och då passade jag på att fråga honom om när vi får tbx våra kök. ”Men de blev ju klara på onsdagen i förra veckan”, svarade han. Han blev helt ställd nör jag berättade om detta. Jag är så fruktansvärt besviken på hur det här har skötts, och allt är min hyresvärds fel. Hur många ggr har inte jag mailat kontoret, till både förvaltare, vice förvaltare och regionchef om detta? VARFÖR HÄNDER INGENTING? Företaget som ska färdigställa jobbet har inte hört något heller, trots att offert skickades in för 9 dagar sedan.

Usch, ilskan över detta, gjorde mig på ett skithumör. Och att inte ha möjlighet att ta mig ut på en längre promenad med Kino, gjorde ju knappast saken bättre.

Å när jag skulle lägga mig ikväll, då mina bedövningsplåster var ditsatta, så råkade jag bara bli skitledsen då jag tittade mot min säng. Där stod det vatten, på nattduksbordet, för att jag vaknar av min muntorrhet flera ggr/natt. Jag ser mina 3 huvudkuddar, som jag måste ha under huvudet pga att jag har svårt med andning och pga att jag slemmar igen under natten. Jag har en plastmugg, med toapapper i, för att kunna spotta om det blir ”stopp” av slem i luftrören, plus mina ”karpaltunnel ortoser” som jag måste ha på mina händer/handleder – då jag sover. Vilket jävla miffo jag är alltså. Synen gjorde mig ledsen, då jag stod där och såg skiten.

Klockan är nu 02.42 och jag ska försöka somna om. Jag ligger här och hoppas på att jag kan få åka med dotra o handla lite under dagen, som kommer. Hade även behövt klippa Kinos klor. Men vi får se. Behöver fylla mitt tomma kylskåp, det får bli prio.

Sedan stör jag mig som fan på en människa, som finns i min bekantskapsskrets. Hon irriterar mig som fan. Hon är plump, lat och utnyttjar människor i sin omgivning. Hon är knepig som fan, och hon ger mig ingenting. Hon dränerar mig på energi, så det står härliga till. Hur kan man VILJA vara sjukare än vad man är, och utnyttja människor i sitt strävande om att bli så ”sjuk” som möjligt. Man utnyttjar inte folk som hon gör. Jag skäms å hennes vägnar. Men men, det finns folk till allt.

Nu sova IGEN! Å jag hoppas verkligen att det slutar snöa snart, så att plogarna hinner få undan så pass mkt snö, att jag tar mig ut på längre promenader i helgen.

Lev väl..