Fan så bra jag är..

Nåja, jag kanske inte kände mig så vidare värst bra i morse. Hade tänkt att den här dagen skulle ha sett annorlunda ut, men så kom snön, och det blev för svårt för mig att gå ut.

Nåväl.. Min lilla Kino är bättre iallafall, ja nästan helt ok, men han får fortsätta äta sin ”specialmat” några dagar till. Ja, fast i morrn får han några foderkulor också, så att han sakta, men säkert, snart är helt på banan. Vi har varit ute 2 ggr i dag, och har en sista gång kvar, innan vi sedan ska studsa i säng..

Min fina lilla kille Kino..

Då jag insåg att det inte skulle bli som jag hade tänkt idag, så fick jag ta tag i annat. Och jag, som i månader, skjutit på att ringa mina försäkringsbolag, fick nu arslet ur vagnen. Och när jag nu har blivit betydligt sämre, så kommer nu min medicinska invaliditet omprövas. Det finns tabeller för olika typer av sjukdom, och handikapp, och för 8 år sedan var jag en viss siffra, för att sedan gå igenom en omprövan, pga min försämring, så att efter ytterligare 2 år så var jag en högre siffra. Men nu, nu har det gått 5 år till, och se vart jag är idag.

När jag berättade min story, om vad som hänt sedan 2018, så började handläggaren få tårar i ögonen. Det sa hon. Och hon var verkligen så genuint ledsen för min skull. Att inte kunna operera någon av mina diagnoser, att sakta bli sämre och sämre, och till slut inte kunna gå alls. Det är fakta, och det känns som att ingen fattar det här.

Sedan 2018 har jag blivit så försämrad att jag börjat gå med rollator, fått sjukpension, färdtjänst och kommer snart att få permobil. Jag förklarade för handläggarna hur jag kämpat med AF, arbetsträning, arbetsutredningar, Fk och Soc, hur jag varit tvungen att uppvisa specifika läkarintyg för soc, som har styrkt att jag MÅSTE ha mina mediciner. Jag har anmält läkare, gjort omprövning, skrivit till LÖF/patientförsäkringar/IVO. Jag har fått ut min kamp i media för att få folk att förstå hur mkt vi sjuka kämpar, för att få leva ett drägligt liv.

Jag vaknar, duschar, smörjer in fot och ben med bedövningssalva. Jag tar alla mina jävla mediciner och ser till att jag har att göra, för att inte gå under. Jag gör så att dagarna går, tills det är dags att klä in fot och ben med bedövningsplåster, sluka äckliga mediciner och sätta skenorna på händerna – som värker hela nätterna annars. Jag berättade allt! Hur utmattningssyndromen förstört mitt liv. Defekta skador på hjärnan, som gör att jag har riktigt stora problem ibland, med tal, läsning, handla på affären, fokus mm..

Fatta att ena handläggaren hade mer empati, under denna timme vi pratade, än vad många I min närhet har. Skrämmande!

Men, jag lyckades föra min talan. De skickar hem fullmaktspapper som jag ska fylla i. Å som det där med att den ena handläggaren frågade om jag varit på någon vårdenhet sedan 2018? När det bara gäller ortopeden så har jag haft 5 ortopedläkare sedan dess. Å alla de läkare som jag har/har haft, vill de få namnen på, och jag har ALLA i huvudet.

En skön känsla det här, när man ÄNTLIGEN klarar av dessa samtal. Passade även på att ringa upp en privat hyresvärd, OCH skicka in en ansökan till dem. Plus att jag fixade saker som kontakt med läkare, boka tid till kiropraktor, maila min ena fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag ringde även Telge Nät och ifrågasatte min räkning. Ja, allt detta har jag gjort idag! Och jag är bara så JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV. FAN VAD JAG ÄR BRA!

Och nu ut i snön för sista gången ikväll..

Lev väl..

JAG, myself and I..

Blev helt plötsligt lite taggad att skriva om mig, och det här med att ofta bli tagen för given.

I fredags, sen eftermiddag, så ramlade jag. Jag vred fot och ben, slog sedan i vä insida av knät, och jag blev liggande på rygg. Smärtan var extrem. Kino stod bredvid mig o tittade, och en kille jag känner kom springandes fram. Han ropade, på väg fram till mig :”ligg kvar, jag ska hjälpa dig”. Men SJÄLVKLART så tyckte jag att det var jävligt pinsamt, så att jag reste mig innan han kom fram. Han frågade om jag trodde att det var något som var brutet. Men nej, det trodde jag inte. Tackade honom för att han kom fram, och haltade hemåt.

Shit, hade så jävla ont, när jag gick hemåt. Tårarna bara kom. Jag tog av mig kläderna och började inspektera kroppen, då jag kom hem. Konstaterade att fotleden var keff, jag hade en ”bulle” på insidan av benet/knät, och hela kroppen gjorde ont.

Jag ville avvakta, känna och klämma, och kolla ifall jag behövde åka in. Jag tog beslutet att sova på saken. Sista pissprommen, med Kino, var inte rolig. Kunde knappt gå. Och när jag skulle lägga på mina ark av lokalbedövningsplåster (versatis) på sidan av foten, över mitt ärr och upp längs med utsidan utav benet, så la jag även en bit på ovansidan av foten, där det gjorde som ondast efter det att jag hade ramlat.

Min dotter ringde och väckte mig, lördags morgonen. Hon frågade om vi skulle ses en stund, medan mitt näst yngsta barnbarn hade sin karateträning. Jag gick ner till lokalen, och hade Kino med mig. Jag visade mitt fina blåmärke och förklarade hur ont jag hade. Då erbjöd hon sig att ta med sig Kino hem. Å så tacksam jag blev. Detta innebar ju att jag kunde åka in till akuten.

Jag gick hem och gjorde mig klar för att åka in. Tog färdtjänst. Jag kom till akuten/närakuten, och det var proppat med folk som var såå sjuka. De hostade och snorade, och jag fick bara en sådan panik. Tog en stol och flyttade den lite åt sidan. Vore ju liksom skit att få covid fr dessa sjuka människor. Jag har ju inte lyckats få tid på ”vaccin direkt” ännu. Ska ju fylla på covid vacc och infl vaccin. Nåväl. Fick vänta ett par timmar för att komma in, och då var det bara till en sköterska. Hon frågade om varför jag var där typ. Hon antecknade i hennes system, medans jag berättade, och sedan fick jag gå tbx till väntrummet igen. Väntade väl en halvtimme. Fick komma in till en skitduktig läkare, Jasmin. Hon verkligen gick igenom hela kroppen, samt frågade om min historik som smärtpatient. Hon förstod min oro, då jag inte kan opereras pga för hög smärtproblematik. Jag skickades till röntgen.

Jag fick vänta i väntrummet för att få klartecken för att få gå till röntgen, och sedan väntade jag några minuter i väntrummet på röntgen, innan det var min tur. Och när tjejen började vända, bända och instruera mig, hur jag skulle ligga, så kände jag verkligen hur mörbultad jag var. Jag tackade för mig och fick gå tillbaka till väntrummet, men sedan kom jag in väldigt fort. Det var inga frakturer. Tack gode gud! Hon sa åt mig att kombinera vila och att ta promenader. Jag fick absolut inte bli stillasittande.

Joråsåatte.. Vad passade då bäst att göra, då jag lämnade sjukhuset? Japp, just det, jag tog en promenad. En kall och blåsig sådan. Och när jag kom till bron, så blev det såklart broöppning. Men vad fan gjorde det? Jag hade pälsat på mig, och varma vintervantarna var på. Men helvete vad ont det gjorde att gå. Många stopp blev det. Köpte med mig en grillad kyckling hem.

Jag tog det så lugnt hem. Å jag hann inte mer än komma in i trappen, förrän grannar började tjata på mig om deras förråd. De måste tömma sina förråd tills I morgonbitti, för att då ska man riva de gamla förråden, för att bygga nya. Hälften av huset har fått nya förråd, men nu är det kaos då det gäller detta. Å på riktigt? Vad fan ska JAG kunna göra åt saken? Aviseringar ang detta har alla fått i brevlådan, plus att det finns anslag i porten. Jag var knappast road av detta bemötande, då jag kom hem. Jag hade ont o var helt slut. Jag gav dem info, för femtioelfte gången, och tog hissen upp till mig.

Fan, här visste personerna om mitt fall o att jag varit på akuten, men ändå tänkte de bara på sitt. Tänk om jag bara skulle tänka:”JAG, JAG, JAG”?

Jag åt lite, pratade lite i tel. Å vips så ringer det på dörren. Jag går o tittar. Jorå, nu kom då nästa granne. TYVÄRR! NU FÅR DET VARA BRA! Jag öppnade inte, utan la mig på soffan igen, och där låg jag tills att det var dags att sova. La lokalbedövningsplåster runt foten. Sedan har det varit en jävligt jobbig natt. Nu känns det tamejfan överallt i kroppen.

Jag är så glad och tacksam gentemot min dotter och familj som har tagit hand om Kino det här dygnet. Shit så skönt att få ha vilat lite. Men om en stund, då ska jag möta älsklingen härute, då de skjutsar hem honom.

Och nu, nu tänker inte jag hjälpa mina grannar med allt. Det finns en anslagstavla i trappen, med info vart de kan vända sig. Jag säger upp mig från att vara husets ”allt i allo”, med omedelbar verkan. Jag tänker heller inte säga ja till att hjälpa vissa kompisar, med diverse saker, då det bara är jag som ger och ger, och sällan får något tbx. Mina vänner, som behöver hjälp, och där JAG HA ERBJUDIT ATT HJÄLPA, kommer jag fortsätta försöka hjälpa, efter förmåga.

Så att fr om nu, så blir det JAG, JAG, JAG. Åtminstone i mitt hus. Jag kommer att göra som alla andra i det här huset. Man sköter sig själv, och skiter i andra. Och när man behöver råd och hjälp, så får de klara det själva. Yepp! Avslutar med min vän Lottas fina ord (ovan)..

Har börjat tvätta nu vid 14.00, och tog mig knappt ner. Min fot värker SATAN, där jag skadat mig. 😔😔

Lev väl..

Min kärlek är villkorslös..

Nu skriver jag då det inlägg som jag hade velat ha skrivit redan i fredags. I fredags hände en helt underbar grej. Jag hade ett sådant härligt möte med en man, som har kommit att betyda väldigt mkt.

I typ 2 års tid så har jag letat efter en man, som säkert är 70 bast, ish. En missbrukare som är född här i Södertälje, och som har missbrukat i hela sitt vuxna liv. Jag har följt honom i säkert 10 år nu. I början utav vår bekantskap så hälsade vi bara på varandra, men sedan, då vi stötte ihop med varandra på stan, då pratade vi ALLTID med varandra. Jag och ”K” kunde mötas i en park, där han ofta satt och söp, och när han då satt ensam, så slog jag mig alltid ner hos honom. Vi kunde sitta och prata i timmar.

Ofta satt han där och försökte tända av/nyktra till, så att han var i bra skick då han redan 16.30, behövde ställa sig i kö för att få en säng på härbärget. Han var oftast påverkad av ALLT. Han har ett 30-40 års långt heroin missbruk, men sedan tjack, meth, opiater/benso, braj och alkohol. Att ha fått suttit och pratat med denna underbara man, har gett mig så mkt. Han har blottat sin själ, och helvete vilket skit han har gått igenom.

Men nu hade jag ju letat och letat efter honom. Jag har tagit mig till platser dit jag vet att han går. Jag har frågat andra hemlösa och missbrukare om de har sett honom, men INGEN har vetat någonting.

Å så då i fredags em, då jag och mitt barnbarn O går ner till stan, och vi går genom Luna gallerian, så möter vi en äldre man med rollator. Mannen hade hela och rena kläder, tvättat hår och glasögon. Å massa skägg. Å jag tänkte: är detta ytterligare en ny missbrukare i stan? Ja, för i Södertälje finns det nu en jävla massa människor, som är helt nya ansikten för mig. Jag och denna man passerar varandra, och sen känner jag att någon kommer upp bredvid mig, och tar tag i min arm, medans han säger: ”där är du ju”.

Åh.. älskade ”K”. Där var han ju! Jag berättade att jag har saknat honom, letat efter honom och frågat efter honom, och då säger han : ”Jag vet”. Finaste finaste ”K”. Han berättade att han hade fått glasögon, och att han var så glad över att han kunde se, och att han nu hade sett mig. ❤️ Jag fick veta att han bodde på ett stödboende, och att han hade varit ren i flera månader, och så säger han : ”Men nu Lena, nu är jag lite full” och så skrattade han lite busigt. Jag pushade och peppade och sa åt honom att försöka att fortsätta kämpa emot drog demonerna, nu när han mådde så bra. ”Ja då, för fan, sa han, nu när jag har kommit så här långt så vill jag fan inte komma tbx till träsket”. Vi kramade och varandra flera ggr och jag såg hur mitt fina barnbarn tittade och tittade, på mig.

Jag var rörd. Jag kände hur varm jag kände mig i kropp och själ, och gråten – den var bara så nära. Vi sa hej då och jag bad honom att han skulle vara rädd om sig, och det skulle han. Och båda avslutade med att säga : ” hoppas att vi ses snart igen”. Älskade ”K”. När jag och O sedan gick vidare så förklarade jag lite om varför jag blivit så glad, och varför ”K” betyder så mkt för mig.

Wow, vilken kärlek och omtanke jag har för många i min värld. Det handlar verkligen och villkorslös kärlek. Jag möter härliga människor varje dag. Det kan vara fam, vänner, gamla kompisar, grannar, missbrukare, pensionärer, hemlösa, kassörskan på affären, ja men alla människor har ett värde för mig. Jag är en genuin människa, som är ärlig och som bryr mig på riktigt. Jag månar om ALLA, människor som djur. ❤️

Och nu, då jag ÄNTLIGEN har fått ”dela” detta och fått ventilerat om detta, så går jag raskt över till något som inte är fullt så roligt.

Jag har ju nu, i två veckors tid, stått utan vatten och avlopp I köket. Diskar gör jag i mitt lilla lilla handfat I badrummet. Å med alla mina funktionshinder, så har jag en jävla massa svårigheter att kunna laga mig mat. Ja se själva.

Nu har precis reliningfirman varit här, och STÄDAT. De är klara med reliningen, så de håller på att packa ihop. Här har de då satt för hålet i väggen, med plast, som är mellan mig och grannen. Och nu så har jag då den glädjen att få berätta vad jag precis fått i ”julklapp”. Jo, de fuktkillar, som var här i förra veckan, har kunnat konstatera att väggar och golv, nu måste RIVAS!!! Så att ”GRATTIS LENA, DU HAR VUNNIT EN ROSA TRAKTOR I VALFRI FÄRG”, ja eller vad sägs om : ”GOD JUL LENA!” Joråsåatte. BAAAAM! Käftsmällen jag fick igår, i och med detta besked, gjorde att jag kraschade så mentalt att jag vinglade hela em och kvällen. Jag är inte det minsta stresstålig, så gissa hur min kropp reagerade. Skit, skit, skit.

Räddningen igår blev att hänga med min dotter och barnen, plus att jag hade bokat med min vän Gittan, att vi skulle käka middag ihop. På en av de bästa pizzeriorna i stan (det finns två). Pizzeria Rimini. Så att medans jag studsade dit, för att äta med min vän, så stannade Kino kvar hos dotra med familj.

Å när jag och ”G” fick in vår mat, och när vi kört lite updates och skratt, så var det då dags att dra tbx till dotra. Jag var kvar hos dem i någon timme, men sedan strosade vi hemåt, jag & Kino. Och nu, nu ska jag gå ut en liten snabbis med Kino, innan vi ska dra och fika hos mina päron. Min dotter och barn, kunde ju inte vara med i söndags, då min mor fyllde år, så vi tar det idag i stället.

Jag gör fan vad som helst, bara jag slipper att se eländet härhemma. Fy fan vad less jag är! Kommer jag ens kunna fira jul härhemma? Är det ens någon idé att pynta, städa och piffa till det inför jul? Ja, den som lever får se, eftersom min hyresvärd inte är skitduktig på att informera/återkoppla vid frågor..

Något annat kul är ju att jag har fått ett nytt källarförråd, och måste då tömma mitt vindsförråd. Ja, MEN HUR DÅ? Att ta ut sakerna fr förrådet och åka ner med allt i hissen, bara för att ställa skiten i entrén? För att, jag klarar vare sig av att gå i källartrappen, eller i trappen, utanför porten, där du sedan kan ta dig in i källarförråden utifrån.

På riktigt? Händer allt det här verkligen? Jag mår verkligen skit i min stress nu. Fuck!

Lev väl..

Vill bara gråta..

Vem fan är jag? Varför är jag så jävla körd i mitt jävla huvud?

Fick ett sms igår om att ett paket hade kommit till mig. Jag hann inte hämta det igår, så att i dag var jag riktigt taggad att få hämta det. Jag var ute med Kino vid kl: 05.30 i morse, och när klockan var 11.00, så gick vi ut en längre sväng. Vi gick till återvinningen och runt i området, och när vi sedan kom hem så tänkte jag att det var lika bra att gå ditekt till stan.

Jag mutade Kino med lite torkat kött och vände i dörren och började gå neråt stan. Hann jag gå 100 meter så var det ju bra. Hade så in i helvetes ont i foten. Fick vända och gå hem. HELVETE vilket problem jag har att gå. Blir knäckt! Vill bara gråta!

Min älskling..

Jag kom hem. Lade mig i soffan, glodde på lite TV, skrev lite anteckningar. Hade ju använt fm för att ringa en massa samtal. Viktiga samtal! Ska ju in med dokument till kommunen, gällande min bostadsanpassning. Jag har även ringt min VC och Folksam. Ibland måste man ta tag i saker, och då tar man en dag där man fixar sånt här.

När jag hade vilat så satte jag på mig mina stödstrumpor och gjorde ett nytt försök i att ta mig ner på stan. Det gick verkligen inte fort. Jag betade av Apoteket, bokhandeln, The Body Shop, ICA och Coop. Handlade några småsaker och började gå hemåt. Kunde knappt gå. Kommer hem, plockar upp allting. Jag lagar mig lite mat som jag hade i kylen och BAAAAM!

Jag är tamejfan helt slut i pallet. Det gick ju upp för mig, HUR I HELVETE KUNDE JAG GLÖMMA?? Ja, fatta! Paketet jag skulle hämta, som var så viktigt att hämta- det GLÖMDE JAG! Fan, fan, fan! Blir såååå jävla trött på mig själv.

Något annat jag blir trött på, det är att jag nu har somnat ifrån min blogg flera ggr, under tiden jag skrivit. PN nästa och pakethämtning imorrn is tha shit! Just nu vill jag bara gråta!!

Lev väl..

No filter..

Jag har verkligen haft en helt amazing dag idag. Fick hänga med dotra & lillan i några timmar, och idag var det första gången jag var barnvakt åt henne, medan min dotter tränade. Å jag fick den lilla att somna i min famn. 7 mån gammal. Alltså, mina äldre barnbarn var ju betydligt mindre, då jag började passa dem, än denna bestämda krabat. Men det var ju såklart supermysigt att hon ville vara med mig, och att hon kände sig så trygg att hon somnade.

När jag kom hem här, vid lunchtid, så hade jag bara så jäkla ont. Jag låg i typ 1 timme, och sedan behövde Kino gå ut. Vi tog en rätt så lång promme, och så köpte jag pizza på mimmos då vi ändå skulle gå förbi där. Jag åt och slocknade pga smärta. Den jobbigaste smärtan i kväll har varit vä foten. Nervskador, Mortons och Hälsporre. Så att.. nu när jag ska FÖRSÖKA sova, så har jag bara en sak att säga, utan filter:

Fuck the Pain..

Min fingertatuering betyder smärta, och jag satte den på fulfingret av en anledning. FUCK THE PAIN!!!

Lev väl.

Det stör mig inte ett skit..

Det stör mig inte ett skit, egentligen, det här med att vara utan vatten & avlopp I köket. Jag kan ta det. Som liten, och jag växte upp i Dalarna på somrarna, så levde vi väldigt primitivt. Det var fan charmigt att bo där, med utedass och med en kran där vi bara hade kallvatten. All mat lagade min mor på vedspisen, och när det var dags att diska, ja då värmde hon vattnet på spisen, i kastruller, och hällde över det i en balja. Och innan disk, så torkades allt kladd fr tallrikar, kastruller och stekpannor, med papper.

Min mor har ALLTID skött mat, tvätt, disk och städ mm.. TROTS att hon jobbat heltid. Men för att återgå till att diska på landet. Jag har ju med mig detta med att ha svårigheter med att diska. Fast.. Det är ju rätt mysigt att bara finna sig i det. Jag menar, jag diskar i mitt lilla handfat i mitt lilla badrum. Först torka av fett och så, sedan diskar jag direkt efter, så att inget torkar in, och sedan lägger jag disken på ett diskunderlägg, som jag lägger ut över tvättmaskinen. Nemas problemas!

Men.. Jag känner mig lite ledsen och besviken över detta arbete, som sker i mitt kök. Jag har ingen möjlighet att ”gå undan”, eller jo, om jag och Kino stänger in oss i sovrummet. Jag har ingen dörr mellan kök o hall, och heller inte mellan hall och vardagsrum. Det är väl självklart att de måste fixa det här, men att inte få någon som helst info, om ”nästa” steg?

När jag och Kino kom hem efter frissan, så möttes jag utav detta..

Ja, männen hade alltså rivit färdigt.. MEN, de hade inte tagit hänsyn till att min rollator skulle stå i hallen, för att här hade man ställt en ”köksbänk”. Nåväl, jag vek ihop rollatorn, så det var ju snabbt fixat. Köket var ”rent” och allt var färdigrivet. Joråsåatte, nu var det bara rörmokaren som skulle dyka upp? MEN NÄR DÅ? Ingen som helst vidare info där inte. Och det är sånt här jag inte klarar av. Jag måste få veta. Alla plötsliga händelser ger mig såna stresspåslag. Och stackars chefen fr reliningföretaget, vet nog att han lever. Jag skriver ju sms till honom, då jag undrar. Fan, han är en sådan klockren företagare, han presenterar t om sina medarbetare, vid namn, och är så satans service minded.

MEN, då jag då kommer hem, och inser att jag inte vet ett skit om vad som ska hända härnäst, så blir jag apatisk. De kommer och går precis som de vill, med nyckel. Å nu när rivarkillarna gjort sitt, ja då lämnar de över nyckeln till nästa som ska komma. Jag kan ju inte lämna Kino hemma liksom. Jag har inplanerade saker, där flera inplanerade behandlingar måste avbokas. Och idag hade min käre far velat käka lunch på Rimini, men dit kan jag ju inte ta med Kino. Fick säga nej. Och nu, då klockan är efter 18, så har inte en käft hört av sig ang fortsättning, då det gäller detta jobb. Å med facit i hand, så hade jag ju kunnat käka lunch med farsan. Nä, men här ska jag sitta och vänta. PÅ VAD?

Men, hyresgästföreningen är kontaktad, för att det här är inte ok. Ovissheten suger balle. Å blir fan lite frustrerad och irriterad. Jag måste till stan i morgon, och då vill jag ju veta om jag kan lämna honom hemma. Hoppas verkligen inte att de får för sig att jobba i helgen. Jag mår verkligen inte bra av det här.

Men, jag har iaf fått klippa mig idag. Å det närmar sig helg. Något som känns tråkigt dock, det är att sist när jag var med dotra o barnen och handlade, då köpte jag massa kött, potatis, parmesan mm, för att prova en ny rätt på min dotter med familj, plus mor & far. LÅNGNÄSA! Bidde inte så, tyvärr. Jag ville även göra äppelmos, på de stora, fina äpplen jag fick av dotra med fam, fr en av min dotters killkompis tomt. Hade också velat göra en sista äppelpaj, men varför ska jag göra det nu? Jag har ju liksom ingen möjlighet att bjuda hem någon, på flera veckor.

Känner mig lite ”lättare” nu, efter att ha fått skrivit av mig, men jag mår nog också lite bättre av det roliga samtal jag fick från min vän Gittan (en annan Gittan, som är en av mina absoluta närmaste vänner). Fick liksom lite positiv energi av att skratta. Men, faktum kvarstår, jag vill att det här jobbet med köksstammen är över nu. Det har bara gått en vecka, och de skulle hålla på i typ 3-4 veckor, sas det. Men det var INNAN de rev mitt kök. Det här kommer ju sinka allt, och det lär ju ta ännu längre tid.

Sedan måste jag ju skriva om hur dåligt jag tycker att det är då det gäller återkoppling fr hyresvärden. De kunde väl ha erbjudit mig någon typ av lösning, då det gäller att bo mitt i allt det här?

Alltså, jag har världens bästa hund. Är så lycklig över att ha honom i mitt liv..

Lade in en bild på min älskade lilla kille. Han är så duktig, glad, lydig, ja helt enkelt bäst. Nåja, han delar såklart 1:a plats med King. Det är sååå många som berömmer mig för att jag har lyckats få Kino så glad, lugn, trygg och mysig. ❤️ Å det gör mig jätteglad!

Men.. nu blir det lite TV, jag ska lägga mig tidigt så att jag orkar att gå upp tidigt. För att, vem fan vet när någon stoppar nyckeln i låset i morgonbitti? Ja inte jag i allafall!

Se så vackert löv jag hittade idag! ❤️

Lev väl..

Plantarfasciit..

KAOS..

Igår hade jag då tid på ortopeden. Det gick skitfort att få komma dit, tack vare min läkare på VC. Ja, vad fan vore jag utan honom. Sedan är det ju förbannat tur, i oturen, att jag har ett så in i helv bra kontaktnät inom vården. Jag vet ju direkt vart jag ska vända mig, när det är nåt.

Så att.. Jag fick nu träffa min, i ordningen sjätte, nya ortoped, Rutger. Han klämde, kände, gjorde illa mig, pratade med praktikanten, och vi pratade om hela historiken. Ja sa han :” Det här är ett klart fall, du har plantaefasciit”. Fuck! Hälsporre då alltså. Och en kronisk sådan. Ja, men GRATTIS till mig själv nu då.

Nervskada vä fot o ben =svåra nervsmärtor. Mortons i bägge fötterna. Senskideinfl hö fot. Hälsporre I bägge fötterna, artros hö knä, fibromyalgi i hela kroppen, bakteriell vaginos med jämna mellanrum, problem med andning, slemsäcksinfl vä axel, karpaltunnel syndrom bägge händerna, tennisarmbågar i bägge armarna, diskbråck i nacken, tandlossning, och säkert nåt mer som jag har glömt.

Jag hade skrivit en medicinlista, som jag hade med mig, och han tog sig för hakan, hummade och sa : -”Ja, jag ser här att du har mkt mediciner, och dina smärtmediciner du har, har du fått dem genom ssmärtkliniken?” Ja, svarade jag ”men jag är ju utskriven därifrån sedan ett par år, för att det inte finns mer att tillgå. Så att det är ju min husläkare som skriver ut medicinerna sedan dess”. Ok, sa han, och tyvärr finns det inget jag kan göra åt detta, och som du redan vet så kan vi inte operera någon utav dina diagnoser eftersom det bara skulle ge dig ännu mer smärtor”.

FAN VAD JAG ÄR LESS PÅ DETTA JÄVLA SMÄRTSAMMA LIV JAG LEVER!!!

Och igår morse, då jag egentligen hade behövt smörjt in mig, som jag brukar varje morgon, med bedövningssalva på fot och ben, så fick jag ju skita I det pga att jag inte kunde vara ”lokalbedövad” vid undersökning. Och detta resulterade i att jag knappt tog mig hem. Det gjorde bara så jävla ont. Jag tog ju färdtjänst dit, och hade bestämt mig för att gå hem. Skulle ju ändå till apoteket o handla lite.

Jag gick hem i ett sånt jävla lidande. Hängde över rollatorn, över staket jag passerade och jag riktigt såg stjärnor. Svimningskänsla, yrsel och dålig balans, plus att det var så grönjävligt att gå på foten. INGEN FATTAR HUR JÄVLIGT DET HÄR ÄR!

Det hade liksom räckt med skit för den dagen, men nej då. Chefen för reliningfirman, som ser över de köksstammar som inte gick att relina för ca 2 år sedan, ringde och sa :- ”Du, det kommer att ringa på en rörmokare hos dig, vilken minut som helst, öppna för honom så han får komma in i ditt kök. Vi måste stänga av vattnet helt OCH, VI MÅSTE RIVA DITT KÖK! Jag är hemskt ledsen, men det är en stororder vattenläcka!” Fan, fan, fan och åter FAN!

Ja, så det var bara för mig att sätta igång att tömma lådor och skåp. Å nu har de varit här, hemma hos mig. De har rivit grannens kök (vägg i vägg), samt köket hos grannen under och snart kommer de och river hos mig. Å tro mig, när de börjar bila i min lght, då går jag o Kino hemifrån.

Jag hade ju ett möte på morgonen, med förvaltaren och min arbetsterapeut, mitt i alltihopa. Vi hade bokat tiden sedan länge. Vi gick runt i källare och i entré för att komma på hur min permobil (som jag ska få) ska förvaras. Den behöver ju låsas in, plus att jag måste ha möjlighet att ladda den under natten.

Så att.. SÅ JÄVLA SLUT! Orkar fan inge mer nu. Och med en huvudvärk, en satans trötthet och en grym pain, så ger jag fan upp en smula. En kort PN, och sedan iväg. Varför liksom? Måste allt hända på en gång? Sedan har vi ju fortfarande problem med lukt fr restaurangen, trots att det är alltmer sällan. Nej sedan gräver de upp vägen som går utanför huset. Och deras avspärrningar gör att det blir svårt att komma fram. Mina promenader med min sambo, måste ske på helt andra ställen nu. Så att.. KAOS är bara förnamnet. Nu orkar jag inte ett skit mer!!!

Jag har iaf fått i mig lite lunch. Pannkakor sedan i lördags, och ett glas nyponsoppa. Nähä, studera insidan utav ögonlocken känns som en bra idé. Å denna kaos? It is what it is!! Kan inte påverka detta ett skit, det är bara att gilla läget.

Lev väl..

Är jag så svår att tycka om?

Ja den känslan kände jag igår, efter ett samtal med en närstående. Jag var visserligen stressad inför detta, med jobbet utav köksstammen i min lägenhet, och det gjorde väl att min stress kanske gjorde att jag var jobbig att prata med. Men det var denna person som ringde mig, trots att hon egentligen inte hade tid att prata. Hur som helst så blev samtalet väldigt jobbigt, och jag kunde inte hantera denna känsla. Blev arg, ledsen och förtvivlad.

Jag hade ju fullt upp med att tömma kök och hall igår, och det var en jävla massa att ta tag i. Å funktionshindrad som jag är, plus att jag har nolltolerans, då det gäller stress, så var jag helt blank I skallen. Stressen gjorde att jag inte kunde ta mig för någonting alls, tills dess att jag till slut blev tvungen.

När jag hade röjt så slängde jag mig in i duschen och gick ut och gick. Jag & Kino tog oss en rätt så lång promenad. Jag hade ångest så det heter duga. Så ledsen över samtalet, men också över det utanförskap jag känner emellanåt. Jag har väldigt svårt att hantera det som har hängt över mig, I hela mitt liv. Jag kan för i livet inte förstå varför denna utanförskapskänsla, bara blir värre och värre med åren. Är jag så svår och hemsk, att det inte går att tycka om, eller älska mig?

Ja, denna känsla gjorde mig ångestfylld och nästan gråtfärdig. Jag bara gick och gick, och när känslan blev för jobbig, så stannade jag och fotade lite höstbilder. Motiv som jag tyckte var fina..

Klockan var ju typ 16.30 och mörkret började lägga sig över stan. Passerade över denna bro, som har fått röd gatubelysning. Riktigt mysigt sken faktiskt. Jag kände mig hungrig och kom på att jag inte hade ätit något. Styrde därför kosan mot Mimmos, vår lokala pizzeria. Ja, jag kände för att svulla, efter denna jobbiga em.

När jag kom hem så satte jag på min sista diskmaskin, inför avstängningen utav vatten och avlopp. Sedan lade jag mig i soffan, tills det var dags för att gå ut med Kino igen.

Lade mig rätt tidigt. Kände inte alls för att glo på TV:n, utan släckte. Sov som jag brukar, med varannan timmes intervaller. Gick upp tidigt så att jag hann med mina rutiner innan Opal (relinarfolket) dök upp. Nu har de lagt ut skyddspapp i kök o hall, och det STINKER SKIT från köksstammen. De har ju börjat att spola stammen.

Fastighetsteknikern kom förbi, och han byggde en liten avloppsanordning, där han tog bort gamla rören, satte dit som en ”gummistrumpa”på avloppsröret, som sedan går ner i en hink. Han hade pratat med förvaltaren om att vi hyresgäster inte kunde stå utan vatten i köket. Så schysst att han fixade detta. Sedan är ju alla på Opal så jäkla professionella och trevliga, så att det här går nog hyfsat bra. Ja, man får väl göra det bästa utav situationen.

I morgon har jag tid på ortopeden, på onsdag ska vi ha ”möte” gällande en förvaring till min permobil, och på torsdag ska jag klippa mig. Och detta stressar mig. Hur fan ska jag göra med Kino liksom? Hos min dotter är flera sjuka, så där kan jag inte lämna Kino. Grannen min tar ju Kino, då jag åker till sjukhuset i morgon, och på torsdag får han följa med till frissan. Nästa vecka så blir det svårare att lösa det här med Kino, men jag får ju försöka kirra det här. En dag i taget.

Å när det kommer till de känslorna som gjorde mig ledsen igår, så har jag fått en viss distans till det. Även fast negativa tankar kommer och går. Det gör mig väldigt ledsen det här. Jag gör allt efter bästa förmåga, men blir så ledsen över detta utanförskap jag känner.

Men men.. en bra kvinna reder sig själv, eller? Kämpa, kämpa och åter kämpa. Jag kämpar med min hälsa, mina diagnoser och min psykiska ohälsa. Vet bara inte hur länge jag ska orka. Är rätt slut som artist. Jag fick dock en underbar energiboost i helgen, då jag hade den äran att få ha ett övernattande barnbarn på fredagen, och ett annat barnbarn på lördagen. Men när de hade åkt hem, så var känslan av ensamhet och tomhet jävligt jobbig.

Men, nu ska jag slöa o slappa härhemma idag. Jag vill finnas här med Kino idag, så att han får vänja sig med allt oljud i köket, fr stammen och så. Vill att han känner sig trygg.

Sedan måste jag även skriva om att jag ÄNTLIGEN fick prata med min finaste kusin Tess ❤️ i lördags. Hon hjälpte mig även att köpa ett ljus fr mig, som hon tände vid min mormors grav i lördags. Jag kom ju inte iväg själv, men jag och T tände ljus härhemma, och så tänkte vi lite extra på våra familjemedlemmar, vänner, kompisar och så L och T fröken Lotta såklart, som strök med under pandemin.

Nähä.. kolla lite serier kanske. Å fortsätta lyssna på ”skriket” fr avloppsstammen, och lukta på skitlukten.

Lev väl..