Ja, eller vad fan heter det, då man år efter år, befinner sig i sin lilla bubbla. Man har sina läkare, trots att de äldre som gått i pension, har ersätts med nya läkare. Jag KAN ALLT, gällande mig och mina diagnoser, och jag har ett kontaktnät, som har funnits bredvid min sida hela tiden.
Men att vara ”färdig”, i den bemärkelsen att ”du kan inte vara kvar som patient på ortopeden, då dina diagnoser ej är operabla, pga din höga smärtproblematik”. Eller som på smärtmottagningen ”du kan inte längre vara inskriven hos oss, eftersom du har prövat allt inom mediciner, och äntligen har något som fungerar. Det finns inget mer att tillgå, då det gäller dig”.Mm, bör tillägga att jag har stått på samma dos i säkert 5 år nu. Jag äter en depot tablett, som ska verka länge, men den lindrar på sin höjd 1,5 timme. Så att, smärtlindring? Nja.. inte riktigt va. Plus maxdos alvedon, naproxen, smärtlindringssalva och smärtlindringsplåster.
Ok, skitkul då de lämnat mig åt mitt öde. Det var ju som att mattan, jag stod på, liksom drogs undan fötterna på mig. Och när varje ny diagnos måste fastställas, då måste jag först träffa min läkare på Vc, för att han ska kunna remittera mig till röntgen. När röntgensvaret har kommit och ortoped har konsulterats vid röntgensvar, så konstaterar man bara ÄN EN GÅNG ”det finns inget vi kan göra” PGA ATT JAG HAR FÖR HÖG SMÄRTPROBLEMATIK.
Jag har kvar kontakten med de fysioterapeuter, kiropraktor, och även arbetsterapeuterna. Arbetsterapeuterna sitter dock på nya vårdinrättningar, men jag kan fortfarande få hjälp kring rullatorer, ortoser osv.. Jag har även haft en av dem, härhemma. Hon tyckte dock inte att jag hade ”plats” för en avlastningsstol i köket, utan jag skulle avlasta genom att öppna skåp, där jag kunde öppna skåpen, ställa in foten på botten av skåpet och få avlastning på det sättet.
Ehhh, nä det funkar fan inte! Å jag kommer tamejfan inte vidare! Jag förstår dilemmat, jag blir ju bara sämre. Och då det gäller ortopedi och kirurgi, så finns ju de till för att LAGA oss. Mig kan de ju inte göra nåt åt liksom. Jag är ett hopplöst fall. Men det här är faktiskt skitjobbigt! Ska jag bara stå här och se på, få diagnos efter diagnos, och bara fortsätta med att få nya övningar osv..? Jag avundas de som KAN operera sina diagnoser, och som ”kan” (förhoppningsvis) bli hjälpta genom op.
Det är inget engagemang alls kring mig. Och jag har fått bekräftat att jag kommer att hamna I rullstol. Jaha, och vem fan bryr sig? För att klippa den här jävla navelsträngen, i den här jävla moment 22 situationen, så har jag nu fått veta att det finns några som är otroligt omhändertagande, empatiska och kunniga och VILL HJÄLPA MÄNNISKOR SOM MIG..
Jag hörde av mig till dem i går, och de kommer på hembesök redan i morgon, torsdag. Känner mig så tacksam mot min vän Nina, som gav mig numret till dessa eldsjälar. Nu hoppas jag att det blir ett så bra besök, som jag hoppas på. Och ni får jättegärna hålla tummar och tår för mig.
Men nu, nu är jag så jäkla trött, efter att ha suttit och skrivit, så att mina ögonlock klarar inte av att vara öppna. Och vad betyder det? Jo en petite power nap. Men idag, då ska hela dagen gå till återhämtning. Jag vill vara med i matchen under morgondagens besök.
Då värmen suger musten ur mig, så kan jag bara hålla mig inomhus, om jag inte MÅSTE ut. Idag kände jag mig dock alldeles för rastlös för att bara ligga. Ja, det blev ju som vanligt, att jag FLYR in i något att göra. Blir MANISK. Jag började lite fint med att tömma diskmaskinen, och plocka in all handdisk också. Å vips så är ju då diskmaskinen snart full igen då rå.
Jag tvättade upp mina svarta spetsgardiner, som jag har i köket, och jag stod och lutade mig över en stol, och lyckades tvätta insida och utsida, på det lilla vardagarumsfönstret. Jag har ju sååååå jävla superbra-iga städartiklar, från Enjo. Jag tvättar fönstren med Enjo trasa, fönsterraka och en ”torka torrt efter”trasa. Det blev sååå fint. Fick hjälp att sätta upp min Buddha, som är så stor att den har stått på golvet. Den fick flytta upp i lilla fönstret, ihop med mina helt galna blommor.
Jag gav mig även på mina köksfönster, ja förutom det ena fönstret, där kranhelvetet är så ”felplacerat”, att jag inte kan öppna fönstret o ta utsidan. Är nöjd med att jag kunde göra det sista, i fönsterrengöring. Det är ju inte plättlätt att hålla igång direkt, och tro mig, DET KOSTAR PÅ!!
Skinnet på fot och ben (vänster, nervskadade foten & benet) känns som att det ska spricka. Det brinner i foten, som att du har foten i en öppen eld, men det har jag iofs haft i 9 år nu. Det sticker, det spänner, det kliar, det brinner och känslan är att hela skiten är ”borta”! Ja, jag visar nu, jag blottar mig, så svullen. Men svullen, har jag ju vart hela tiden också.
Kanske kan folk fatta NÅGONGÅNG!!! Vilket helvete jag har! Och dessa fötter o ben går jag på. Eller.. Jag kan ju knappt gå längre heller, för den delen. Jag kämpar dag ut och dag in. Å idag gjorde jag lite toooo much, men då blir morgondagen i vilans tecken. Ska inte göra ett skit I morgon, förutom att göra mig lite pizza.
Rensade/städade lite i kyl och frys också. Det var ett jävla huller om buller därinne. Och nu, nu har jag ju bara vattningen kvar, av mina blommor på balkongen. Men eftersom restaurangen trotsar miljönämndens beslut, och grillar ”likförbannat”, så har jag inte kunnat vistats därute, förrän långt efter stängningsdags. Det luktar hemskt. Finns inte en chans att jag öppnar balkongdörren under dagtid. Som tur var så var fönstren öppen en sådan liten stund, då jag tvättade fönstren idag, men visst konade det.
Nej nu, nu ska jag börja tänka på refrängen. Men först vattna, ta mediciner och gå ut med Kino. Det ska bli så skönt att få lägga sig. Högt med foten. Ja, eller fötterna! Fy så ont jag har. Nä, nu sitter jag nästan och somnar ifrån också. Slut som artist. Men håll tillgodo, när det gäller bilder på mina fina extremiteter.
I morse skulle jag gå upp tidigt, var det meningen. Iofs gick jag upp tidigt, men det hände ju för fan ingenting. Jag var bara såååå seg i starten. Men till slut så, så började jag gå mina steg mot stan. Wow, sååå skönt och folktomt det var. Det märktes tydligt att det var en ”sån där” dag då alla har planer.
Jag har ju haft en härlig vecka, med många ”häng” med min dotter och company. Jag visste att hennes far skulle ner till Tälje idag, så då fick de ha ett mysigt firande tillsammans.
Jag gick in på apoteket, och mitt morfin (som hade beställts tills igår) hade ju kommit. Blev faktiskt lite ”lycklig i ögat” över att min läkare (som har haft mig i massor med år) ÄNTLIGEN tycks förstå att jag inte är någon jävla pundare, som trycker i mig alla tabletterna på en gång. Jag fick ut 3 uttag på samma gång. Förut har de varit stenhårda, med att det ska stämma med intervallerna. Nåväl, sedan tittade jag in till Body Shop, men Lena var tyvärr ledig. Men eftersom jag hade fått ett presentkort, så köpte jag mig en liten grej.
Om folk visste hur underbart det är att bara få köpa något, för typ en hundring. Jag köpte iofs en liter jordgubbar också, vilket jag kände att jag ville ha, nu då jag skulle vara ensam på midsommar. Jag hade ju köpt färskpotatis, då jag var med dotra och handlade tidigare i veckan, men nu ville jag komplettera med lite picnic bog och fruktcoktail, ja för är det något jag ÄLSKAR att äta på sommaren, så är det skivad burkskinka, färskpotatis och ”gräddfilssås med fruktcoktail”, ja lite likt mimosa sallad.
Hade jag firat midsommar så hade det ju varit makalöst gott att äta grillat. Sill? No thanks.
När jag sedan bestämde mig för att gå upp till dotra och co, med lite ren tvätt, så bestämde jag mig för att gå in på Classe, och köpa en sådan där STOR rollokola påse till dem. Mina äldsta barnbarns halvsyster kom ju till dem igår, och lite gott ”snarr” går ju alltid åt. När jag sedan skulle fortsätta gå till dotra, så mötte jag denna underbara, äldre, kvinna, som jag ALDRIG kommer ihåg vad hon heter. Jag kallar henne Ulla. Vi gjorde sällskap, och vi hade massor att prata om. Hon är en helt otroligt fin människa.
Nåväl, nu stod jag då utanför min dotter och co port, och slog deras kod. Jag tog hissen upp, ringde på dörren och min svärson öppnade. Min dotter, hon var helt i andra tankar, så att hon blev livrädd för mig, då jag helt plötsligt stod i hallen.
Jag lämnade över den rena tvätten, och jag drog upp den stora kola påsen. Den som blev gladast, var svärsonen. De var på väg att göra sig klara att dra iväg, på midsommarfirande, så att jag kramade bara på dem litegrann, och så gick jag. MEN.. då fick jag en impuls. En vän till mig, bor i samma hus som min dotter, så att jag chansade och ringde på hennes dörr! Å yes!!! Hon var hemma. Jag fick se hur hon bodde, och jag fick byst med info av henne, kring det här med permobil. Hon har ju fått en, och hon propsade på att jag också borde ha en.
Det var trevligt som fan att stå där och prata, ja min familj kom ju ner i omgångar, och när min dotter kom ner så sa min vän, till min dotter : ”Du måste vara på din mamma om att hon också ska skaffa sig en permobil”. Å så blev det lite snabba ord kring det, innan de gick ut till bilen. Fan vad skönt det var att prata med en likasinnad. O vilka fina/sköna/genuina kramar jag fick av henne. Blev alldeles rörd över hennes genuina sätt mot mig. Det var för jävla skönt att bara höra henne prata, och lägga hennes ord i munnen på mig. Wow, denna förståelse, det var som en befrielse att SLIPPA att stå där stammande, och att slippa oroa mig för att jag tappar tråden, talet och fokus. HON FÖRSTOD!
Nu har jag fått riktigt fin info, som jag tänker gå vidare med. En sak var ju dock skrämmande. Då jag berättade för henne om att mitt nervsystem inte är schysst, och att hjärntrötthet mm, har gjort mig ”hjärnskadad”, så sa hon att jag var tvungen att skärpa mig – för att det kan både bli hjärnblödning och påverkan på hjärtat av det här. Jag lyssnade såklart, och jag kände verkligen hur jag tog till mig av allt hon sade. Jag fick 3 bamsekramar under denna trevliga pratstund, och när vi skildes åt så kände jag mig så jävla ”befriad”.
Hon är så jävla härlig, Nina. Och hon skulle också vila, och tillåta sig att bara ”vara”. Och jävlar vad jag kämpade mig framåt, för att komma fram i värmen. Men det var faktiskt maten, och jordgubbarna som lockade.
Jag tänkte på hela mitt, och Ninas, samtal, på vägen hem, och nu jävlar. Nu ska jag verkligen följa hennes råd. Tack Nina ❤️!
Jag kom hem, fixade käk och öppnade balkongen. FÖRBANNADE JÄVLA RESTAURANG HELVETE! Beslut har ju fattats och de FÅR INTE använda kolgrillen, men vad gör de? Det luktade lika jävligt, som det har gjort sedan i december. Nä, så det var ju bara att hålla stängt, äta mat och sedan lägga sig PALL i soffan, med bordsfläkten på. Alltså, jag hade verkligen velat sitta och käka mat och jordgubbar på ”ballen” idag, DET ÄR JU FÖR FAN MIDSOMMAR!
Nåväl.. Jag gluttade lite på TV, men var för rastlös, för att ligga där och svettas, som en jävla träskpadda. Nä, det fick bli att gå upp till grannarna, och utfodra deras pälsklingar, två fina kissar. De frågade mig igår om jag hade lust att hjälpa dem, klart som fan att jag hade det. Detta fina par, som är I typ 25-årsåldern, de skänkte mig deras fd soffa och soffbord. Jag har även fått stödstrumpor och färska ägg, då hennes päron har höns. SJÄLVKLART ställer jag upp. Jag älskar den här känslan i”ge och ta”.
I övrigt är jag sååå besviken på ”fake people” i kväll. Det går att ringa mig, när DE behöver MIG. Men om jag då är upptagen, och säger det, ja då ska man höras en annan dag. MEN serrni, den dagen kommer sällan. Jag kan tänka mig att folk tror att jag är helt jävla waisted. Ja, jag har många diagnoser, och jag är riktigt jävla dålig I utmattningssyndrom (med bla svår hjärntrötthet), men det gör mig då fan inte till någon svårt funktionshandikappad, och som då inte begriper vad ni håller på med. JAG ÄR INTE DUM I HUVVET!!!
Jag har önskat varenda jävel jag har på sociala medier, och i min telefonbok, att de ska ha en härlig midsommar idag. Och ni är många som har skrivit tbx, tack ❤️🙏 Det betyder så mkt att höra från er, för att även fast jag valde bort dagen, så betyder inte det att jag tycker om att vara ensam. Att betyda något ibland, för att sedan, i nästa sekund, inte betyda ett skit – det känns ända in i ryggmärgen. Detta smygande och hyschande. Nä tack! Sånt gör fan ont! Och med det sagt så är det dags att krypa ner. Och än en gång, så lägger jag mig långt efter midnatt.
Men vad gör det? Jag har inga tider att passa, eller några planer inför morgondagen. Ska bara göra det som faller mig in i morgon. Men jag ska absolut gå till Jätten för att köpa glass imorrn. Det är bra att ha hemma nu, då barnen har sommarlov. Glass är alltid bra att ha hemma. Så att FUCK ALL THE FAKE PEOPLE.. Och på återseende.
Usch, var precis ute med Kino. Klockan är midnatt liksom. Å det var nog fan första gången på evigheter som jag kände mig harig. Såg mig försiktigt omkring, spanade in vilka grannar som var vakna IFALL jag skulle bli attackerad av någon. Den ena skumma bilen, efter den andra, åkte förbi mig, men annars var det så satans mörkt därute.
Alltså, vad fan händer? Igår förlorade vi en anhörig, en nära och vacker människa. Och under ”J” sjukdomstid så har det känts så vidrigt av mig att klaga. Jag har velat finnas för familjen, i den mån jag fått, och resten av tiden så har jag bara betett mig som en människa som är så in I helvete skruvad. Jag har varit MANISK i mitt sätt att sysselsätta mig, tills jag fan inte pallar ett skit mer. Likförbannat har jag varit tvungen att ta lugnande, i väldigt liten dos, bara för att få ett inre lugn.
Jag tror nog att jag, utåt sett, har kunnat lura folk om att jag mår bra, men då det såklart varit motsatsen. Ja, eller är det ens någon som brytt som om det? Och nu, när vår finaste familjemedlem somnade in igår, så var det bara som att min fasad bara rasade. Så läskigt att jag var tvungen att ringa Vc idag. Jag fick en återbudstid, som jag tyvärr inte kunde ta, då det är dubbelbokat, just den tiden. Jag får istället vänta på min läkartid i en månad. Men jag berättade för sköterskan vad det gällde. Och jag bad henne nämna detta för min läkare.
Hela em, kvällen igår, och hela jävla dagen idag, så har det varit som en smärta i skelett o muskulatur. Så ont. Jag har svettats, känt mig febrig, haft ont, varit trött, helt jävla ofattbart trött. Jag tror tamejfan att min kropp har kommit ifatt mig nu. Och det som skrämmer skiten ur mig, just nu, det är när jag satt på toa igår, förrgår eller när fan det var, för att det kan inte min dumknullade hjärna inte komma ihåg, så hände något. Jag satt på toa, lite längre än vanligt och ska till att resa mig upp. Då var både ben och fötter helt bortdomnade, och det har hänt några ggr tidigare. Jag ställer mig upp, helt stum i ben o fötter, allt liksom sover. Jag försökte stå, men kände ju inte ens mina fötter, och att jag stod på dem. Av rent obehag så sätter jag mig på toa igen. Jag försöker vicka på fötter/tår och massera igång mina ben, jag försöker vinkla min hö fot utåt, och jag känner i huvvet att jag gör det, jag liksom tänker det, att jag rör min fot, MEN INGET HÄNDER! 😪😪😪
Så jäkla läskigt. Mitt nervsystem är ju helt fucked up, vad fan händer med min kropp? Blev fan chockad. Så läskigt då inte kroppen svarar på vad jag tänker, och vad jag vill. Jag sitter bara där och gråter, av rädsla. Vad fan händer med min kropp? Och det är ju som nu, nu har jag skrivit detta blogginlägg en bra stund, och nu vill inte min hand fortsätta skriva.
Smärtan i min kropp idag, oron för dessa psykosomatiska bekymmer och sorgen, har gjort mig helt apatisk idag. Jag var i väg en snabbis vid typ 16.30 och gav min vän Christian några plantor, som jag sått fr scratch. Sedan gick jag hem och lade mig i soffan igen. Dagen har väl mestadels handlat om sorgen, som vi i familjen känner, och sedan har jag bara varit helt väck. Fick några blommor planterade och jag hoppas att någon kan hjälpa mig att köpa en säck jord snart, så att jag kan fixa vidare, för att nu behöver jag göra ALLT som ger mig sinnesro, för att nu, NU FATTAR JAG NOG ÄNTLIGEN HUR SJUK JAG ÄR..
Se vilka fina pioner jag såg idag ❤️
Men nu börjar det bli dags att sova. Ska upp så tidigt att jag inte behöver stressa en enda sekund, för att det klarar inte jag. Jag hoppas att det är lite svalare i morrn fm, eftersom jag har tid hos min kurator, på sjukhuset, i morgon. Och något som har flashat fram o tbx i hjärnan ikväll, det är ordspråket ”blod är tjockare än vatten”, vilket tyvärr inte alltid stämmer.
En varm och vedervärdig dag, att vistas i för MIG, blir det i morgon. Se till att dricka mkt. Jag hoppas på en lunch, med sällskap, innan jag går hem och lägger mig igen. Jag tänker ta mina sabla skov på allvar, och jag ska försöka klara av värmen.
Varsågoda, i detta blogginlägg kommer jag bevisa något, blotta mig själv, men jag vill bara få er att förstå.
Nu sitter jag här, instängd I en mörk lägenhet. Allt är neddraget, fönster och balkong är stängda. Och jag försöker att skydda mig fr värmen.
Igår ville jag sååå gärna vara med på min brorsdotters studentutspring. Och det var så fint, och det var så härligt att fira denna fina tjej, som varit grym i sin skolgång. Jag var orolig dock, för hur det skulle gå för mig. Min rollator fick inte plats i bilen, så att det fick bli kryckor. Det var så jäkla hett, men jag hade med mig saft och muggar, så att vi kunde få i oss lite vätska. Och jag visste ju, att vi bara skulle vara där en så pass kort tid. Jag fick helt enkelt bita ihop.
Vi var där i ca 1 timme, och sedan åkte vi hem, jag och mina päron. Min mor bar kylväskan, vilket var olyckligt i värmen. Ibland blir jag jävligt arg över att jag tamejfan inte klarar någonting. Men men, jag får ju lov att påminna mig själv om en acceptans. Vi åkte hem och jag gick upp till mig. Och TVÄRDOG, flämtandes. Som tur är så hade magen hållit sig i schack, tack vare proviva, då min mage ofta slås ut av värmen.
Jag vilade, sov nog lite kortare stunder, och sent in på em så var det dags att kliva upp ur soffan, och gå ut med min älskade Kino, som inte heller klarar värmen. Fy så jobbigt det var att gå ut. Lagade mat och var tvungen att lägga mig, IGEN!!
Den här gången kunde killen ligga på sin kyldyna. Eller, jag har köpt den till Kino & King. Tyvärr är den så liten, så jag kanske får köpa en större. Men å andra sidan så ska de inte utsättas för den värsta värmen iallafall, då får de vara inne.
Sent igår kväll så var jag ju igång med kakbaket. Det var ju liksom det enda jag skulle göra inför den studentmottagning vi ska ha idag. Idag får vi i släkten fira min brorsdotter, och det ska bli så fint. Vi vill ju att denna dag ska bli så bra som den bara kan bli.
Tyvärr så blev det väldigt olidligt att stå på mina fötter, belastar ju mera då man står i köket liksom. Jag hade så ont att tårarna kom, mina fötter och ben var så dåliga. Å speciellt min vä fot och ben, där jag har mina nervskador. Jag tog ett kort på hur jag såg ut i går kväll, innan jag skulle lägga mig. Det finns en anledning till att jag inte kan ha vissa kläder, och vissa skor. Och eftersom jag försöker dölja detta, så mkt jag kan, så kanske ni kan förstå varför jag blir så ledsen då någon får se mig så här, och säger: ”HERREGUD VAD DU SER UT!”
Ni får tänka er nu, att bilden är spegelvänd. Ni ser då hur mina nervskadade kroppsdelar, på vä sida, är värre än på min hö sida. MEN, allt är påverkat av värmen. Det sticker, det brinner, det kliar och det gör djävulskt ont. PLUS, att jag har fibro i hela kroppen. MEN, idag SKA jag vara med. I morgon? Ja, då kommer jag inte göra ett skit. Jag kommer att bli tvungen att ligga hela dagen, och jag kommer att tvinga mig till det.
Joråsåatte, nu har jag blottat mig rejält för er, och med det så vill jag nu vara önska er en härlig dag, men drick MASSOR!! För att nu är det verkligen såååå varmt därute.
Klockan är 22.47. Jag har haft 3 samtal ikväll, där jag fallit i gråt. Vi går igenom jobbiga saker i livet och just nu är det något som jag absolut inte kan hantera.
Jag har, i hela mitt vuxna liv, brytt mig om människor. Det har varit familj, anhöriga, vänner, kompisar, grannar, frisörskan, mina vårdtagare, människor i missbruk, kriminella, hemlösa, tjejen i kassan på ICA, personalen på Coop, den där tjejen som sitter där och gråter på busshållplatsen, ja tamejfan ALLA som jag möter i vardagen. För att jag är en sån person. Jag känner empati, jag vill hjälpa, OM JAG KAN/FÅR.
Men.. av någon konstig jävla anledning, så blir jag jävligt missförstådd på vägen. Jag vet att jag har några följare här, som läser min blogg, och det känns i hjärtat, att ni faktiskt läser det jag skriver. För att det jag skriver här, det är liksom direkt från mitt hjärta. Visst, nu är jag så fruktansvärt ”bränd i planeten” och har ibland svårt att uttrycka mig, och därför skriver jag inte lika mkt som förut.
Det är sommar, och jag har det tufft med min hälsa, men det är så mkt bra som händer kring min dotter och hennes familj, och det får även mig att må bra. Då jag är med dem. Förut upplevde jag en sådan ensamhet, då jag alltid – i slutet av dagen, alltid gick hem själv. Men då min dotter och barnen har det bra, och jag har blivit med sambo (ja, jag har ju blivit med hund), så känns ju livet mycket lättare.
Men självklart så finns det också såna stunder som gör jävligt ont. Jag är nu sjukpensionär, av en anledning, och då hade jag kanske hoppats på lugn och en chans till återhämtning, men det blev tyvärr inte så. Mina utmattningssyndrom skrämmer skiten ur mig, och jag har ju tidigare delat med mig om att jag ramlar mkt, vinglar, har svårt att prata, läsa, fokusera, följa instruktioner osv. Ja, listan kan göras lång. Mitt i allt detta så försöker jag att bry mig, om mina medmänniskor.
Och det absolut svåraste för mig, just i kväll, det är att inse att de som uppskattar min empati, engagemang och mitt ”genuina” jag, det är de vänner som har kommit att betyda väldigt mkt, plus de som jag träffar på stan. För att tro mig, det är verkligen inte lätt att vara så här ärlig och rak. ALLTSÅ, VEM FAN TROR NI ATT JAG ÄR? Har jag bara lust att skrika till er, som misstolkar ALLT jag säger och skriver. Jag har då tamejfan ALDRIG sårat någon medvetet. Och att jag har en åsikt, och vill ha en chans att få förklara de missförstånd, som ibland uppkommer, då jag säger eller skriver något, och jag bara blir pissad på? Det är fan helt sjukt hur vissa kan vrida och vända på det jag säger.
Återigen. Jag är sjuk, jag kanske behöver längre tid på mig att förklara något, i ett samtal. Men får jag chansen?
Ikväll vet jag varken ut eller in. Jag fajtas med mina känslor. Jag känner mig orättvist behandlad och ja, jag känner faktiskt att jag bara skulle vilja dra. Bort fr allt.
Jag är impulsiv. Jag har humör. Ja, allt som jag ÄR, stämmer in på någon som har ADHD. Och det har ju jag. Men jag har åsikter, och det ska man inte ha alla ggr. Om jag skriver något, så kan inte jag stå för hur NI tolkar det jag skriver. Jag skriver i ren ärlighet, och även det kan misstolkas. Att skriva av ironi, då det gäller saker som handlar om känslor, finns inte i min värld. Har t ex ett ex hittat tbx till sitt livs kärlek? Wow, fan så underbart, och JAG MENAR DET! Jag blir glad när människor finner kärlek, och har det bra. Och mår de dåligt, då finns jag gärna här som vän, kompis, stöttande medmänniska, eller vad som känns bäst för er.
Men att säga saker, eller göra saker, som inte är av välmening, det går fetbort. Och det är nog därför jag är så fruktansvärt ledsen. Ja, så ledsen att jag skrivit till min kurator ikväll, bara för att höra om hon har tid att träffa mig i veckan. För att när jag blir så missförstådd, som jag blev ikväll, som gör att jag bara gråter, då behöver jag verkligen få höra att det inte är något fel på MIG. I hela mitt vuxna liv, så har mina kuratorer sagt åt mig att bryta med vissa människor i mitt liv. Å jag tror att det börjar bli dags att göra det.
Jag känner mig så jävla ”utanför” i vissa situationer, trots att jag verkligen försöker att hålla ihop. Men till vilket pris? Ska man verkligen behöva må då här, och varför i helvete ligger det bara på min lott att ”försöka” fixa saker?
Men men.. Det är ju såklart inte bara elände. Jag har haft två dagar med familjen, där vi har firat mina barnbarns skolavslutningar. Ja, förskoleavslutning OCH skolavslutningar.
Jag ser fram emot sommarlovet, då barnen är så lyckliga, och de får göra så mkt kul med sin familj. Jag blir ju kvar här, som jag varit de senaste 5 åren. Jag håller mig inne då det är för varmt, eftersom smärtorna blir grönjävliga i värmen (ja ännu värre än vad de ALLTID är). Det kostar på, liksom. Men, att plantera, sköta blommor, kanske träffa någon vän, och bara ”vara”, det är sommar för mig. Det blir allt svårare för mig att ta mig någonstans också, så att det får bli ”en dag I taget”.
Jag får hoppas att jag kommer att kunna vara på min balkong, någon gång i sommar, då det är det enda jag har att se fram emot. Ja och sedan ser jag ju såklart fram emot att mina barnbarn kommer vilja hänga med mig, med övernattning och grejer. Men sommaren kommer såklart även bli tung, då jag har flera svårt sjuka vänner, som har det tufft. Jag känner med alla i min närhet, som kämpar, och som jag bryr mig så mycket om. Jag finns här för er, närsom. ❤️ OM JAG FÅR?
Och nu ska väl jag försöka behålla mitt lugn, som jag nu känner, efter att få skriva av mig min ångest. Och jag vill bara avsluta, genom att skriva en sak till, ta hand om varandra, bry er om varandra och gå inte runt och känn ilska och irritation, kring något som kanske inte ens finns. Försök att vara sams, och red ut sånt som ligger och gnager och bara suger energi. Öppna er och gör fan inte en höna av en fjäder.
Vi är nu inne i juni. Ja det är t om Sveriges Nationaldag idag. Hittills har det inte varit ”sådär” olidligt varmt, men idag, då är jag tbx till samma jäkla skit som varje sommar. Värmen..tar död på mig.
Vi var ute för en morgonpink, rätt så tidigt i morse, och jag kände verkligen hur både ”latmasken i ryggen” och att ”kudden var kvar i ansiktet” lockade mig tbx till bingen. Men vad fan, när jag väl vaknat till liv, så var det ju rätt nice att vara vaken. Jag tog mina mediciner, käkade min frulle, gick ut på balkongen och började plocka bort visset, och så vattnade jag. Det var ju inte läge för att vattna igår, eftersom det luktade sådant på balkongen. När jag hade vattnat allt, så torkade jag av möbler, bord + stolar och moppade av golvet. Då kom lukthelvetet. Så att, det var ju bara att kasta på sig min ansiktsmask.
Jag moppade bara klart golvet och sedan tog jag en dusch. Och balkongdörren, ja den får vara stängd tills ikväll. Ikväll vill jag pyssla med något jag ÄLSKAR. Och det är ju att plantera om, och vårda mina plantor. Det är så många människor som gör så fint på sina balkonger nu, men jag måste ju säga att jag är superstolt över att nästan allt är mina egna odlingar.
Oj, jäklar så trött jag blev, känner jag. Nu åter, till min story. Jag hade sorterat min återvinning och packat på allt på min rollator. Jag kopplade Kino och gick till återvinningen. Det är inte skitlångt dit, men det räckte gott för honom att gå dit. Kl var 14.00, men likförbannat så var det SKITVARMT ute. Men det klarade lilleman med bravur. Vi gick hem och Kino hoppade i sin bädd, omedelbart bums. Själv så packade jag bara om min rollator, med all den pant jag har glömt att panta, och så styrde jag kosan mot Jätten. Den ICA butik som ALLTID har legat där, i mina gamla hoods.
Vägen dit var ju AMAZING, ja se själva här ovan. Nu började det spänna i vä fot och ben. Värmen expanderar mitt ödem, både i fot och ben. Det känns som att huden ska brista. Det gör ont, det svider, det kliar och det är sååå svullet. Fan fan fan, jag som hade en förhoppning att bli skonad i år. In my ass. Nio års helvete, och in på mitt tionde år. Mina nervskador ger mig ju denna smärta 24/7, men när värmen kommer blir det bara så jävla mkt värre. Jag försöker bita ihop. Stannar och kyler foten med vatten, vilar, går en stund, och sedan repris på den..gång på gång.
Jag pantar min pant, köper lite mjölk. Det gick ju åt rätt mkt häromdagen, då jag både stekte pannkakor och gjorde vaniljsås. Och när jag sedan gick vidare in i butiken, så låg ju dessa nygrillade kycklingar, som bara skrek: ”ta mig, ta mig”, ja så att, jag blev ju tvungen.
Jag köpte kyckling och en minimiask med potatissallad. Ja, varför inte? Det känns ju som att varenda jävel firar nationaldagen idag, och det är ju lika bra att haka på. Väl hemma, så fixade jag mig en tallrik med kyckling, potatissallad och tomater. ÄLSKAR tomater på sommarn.
Nu är jag nyäten och jag kommer att vara tvungen att ta en power nap, för att dra åt helvete vad mina ögonlock stängs hela jävla tiden. Det är som att det är en tung ridå, som börjar ifrån pannan, och bara sluter mina ögon. Ofrivilligt liksom. Joråsåatte. Jag & plutten ska ligga här i soffan och softa bulle. Efter House och Glamour, så ska jag svida om, klä på mig handskar och njuta av att stå i t-shirt och shorts, på ballen. Jag ska plantera om ”blomma för dagen” skotten, solrosplantorna, tagetes och luktärtsplantorna. Allt detta har jag sått fr scratch. Ja, lite kaxig är jag faktiskt, över det. Men, nu ska jag sluta ”tugga”, slockna en stund, och sedan kommer det att njutas på ballen.
När får jag tbx möjligheten att få vara på min balkong?
Går upp tidigt, solen skiner & himlen är blå. Jag går ut med Kino, på en snabb kisspromme, tar mina mediciner, käkar min frulle och studsar ut på min balkong. Det var så skönt därute, men det var som ett täcke utav pollen, som jag ville städa bort. Jag började med att ta bort allt visset fr blommorna, och vattnade TROTS gassande sol.
Jag kunde ju knappt gå ut där igår, så att då blev det ju bara en dusch med blomsprutan. Då jag hade varit på balkongen en kvart, då var det liksom inte kul längre. Kl: 09.15 så började lukten fr restaurangen, redan förpesta för mig.
Jag måste ha munskydd på..
På med munskydd/andningsskyddet, jag fått av Markku, för att jag skulle kunna vistas därute. Kino blev skiträdd för mig , klart att jag såg läskig ut i munskyddet liksom. Jag moppade golvet och drog igen dörren dit ut. Nu kommer jag inte kunna vara därute förrän ikväll. Å ikväll ska det planteras, men jag blir nog tvungen att gå ut dit efter restaurangens stängning. När i helvete ska denna förbannade utredning, som miljönämnden håller i, bli klar? Och kommer det ens innebära att vi får tbx våra balkonger, eller att vi ens kan ha möjligheten att vädra? Jag är så in i helvete less och förbannad över det här! Jag önskar er en supernice dag, alla nationaldagsfirare och övriga. Puss ❤️
Ibland kommer liksom livet ikapp va. Och då behövs det inte mycket för att man ”slås ut”.
Igår var jag tvungen att fly fr mitt hem pga lukten fr restaurangen. Jag gick ut med Kino vid 15.00 tiden och destinationen var dotras place. Vår allas ”lillfis” fyller ju 6 år i morgon, och idag blir ju hans kalas för hans kompisar. Och eftersom jag hade plastskedar hemma, så gick jag och Kino dit igår, för att hänga dessa plastskedar på deras dörr.
Vi hann inte mer än till brandstationen, innan Kino fick problem med värmen. Jag hade ju med mig hans transportväska, så att när jag stannade och fotade dessa fina blommor (ovan), utanför Stadshuset, så fick han krypa in i den. Kommer att ha den med mig i sommar, om jag inte behöver ha med mig massa annan packning. Jag har ju även köpt en kylbädd till honom och King. Jag vill inte att de far illa av värmen. Men då vi hade varit och lämnat skedarna så fick han hoppa ur igen. Men det var då vi kom till Badparken, där det fanns mkt skugga.
Då vi kom hem däremot, så ”dog” både Kino och jag. Det var då dags för mig att må skit av värmen, så som jag har mått de sista åren, under sommartid. Jag är så utmattad av värmen liksom, att jag nästan tappar medvetandet. Jag bara var tvungen att vila i TIMMAR innan jag blev människa igen. Och det hjälpte knappast, att min mage är i uppror också, pga att jag är så ledsen.
Vi är många som är ledsna nu. Livet känns så jävla orättvist. Att vara ledsen, ja nästan förtvivlad över det som händer, gör att magen påverkas. Denna oro, sorg, hopp & förtvivlan, ilskan och känslan av att inte vara tillräckligt stöttande, usch jag verkligen HATAR hur hjälplösa vi är, i vår situation.
Att vara ledsen och orolig gör att jag får ett flyktbeteende. Jag MÅSTE bara ha saker att göra, så att jag slipper att tänka på allt. Samtidigt som jag har känslan av att bryta ihop, så kände jag ett sådant behov av att gråta. Jag skrev lite trevande till mina närmaste vänner, i förhoppning av att någon skulle förstå och ringa mig. Jag var i stort behov att få gråta. Och jag känner väl i stort sett på samma sätt idag.
Jag har varit ute, här på morgonen, med Kino. Men det var bara en kortis. I em, ska vi ta en längre promme, och då ska vi gå förbi ett ställe där jag ska fota mina favoritblommor. Jag skulle behöva plantera om massor med plantor, tvätta vardagsrumsfönstren och hänga upp nya gardiner, men det går ju inte pga utsläppen/lukten fr restaurangen.
Jag kan liksom inte ens öppna fönstren. Och då jag fick en riktig utskällning utav en miljöinspektör i torsdags fm, så har jag skrivit till dem att jag fr om nu, inte kommer att maila dem någon mer information gällande restaurangen. Det är ju själva fan att vi ska behöva ha det så här. Fan, det är skitvarmt i lghtn, och att inte kunna öppna för att få luft, det är fan för jävligt. Men men.. nu har jag fan gjort mitt. Och nu har jag inte ork att engagera mig mer, pga hälsan och det som är tungt.
Kino har somnat, och jag lägger mig nog också en stund. Är så jäkla trött och off. Jag har ju all möjlighet i världen, att bara ta det slow idag. Inga planer liksom. Jag får hoppas att jag får tbx orken till sen. Och kanske skulle det vara bra att få gråta lite också. Fan fan fan!!! Jag HATAR sjukdom.
Lena Berge 