Ett samtal kan betyda så mkt..

Måndag morgon. Solen skiner och jag och Kino pep ut på en liten snabb kisspromme vid 7.30. Som tur var så verkar det som att hans dåliga mage har stabiliserats. Igår rann det liksom ur stackaren, och då han är så långhårig, och har så mkt päls, så blev det ju ett måste med en tvätt utav rumpestumpen. Han blev så glad över ”badet” men samtidigt blir han ju sur och tycker inte alls om att jag är i pälsen och härjar på honom. Kan det vara så att tidigare ägare har varit för brutal vid borstandet av honom? Ja vem vet!

Det är ju bara att fortsätta jobba med honom, att successivt vänja honom med alla hans issues. En sak i taget, lugnt och metodiskt.

Pratade med min vän Maria igår kväll och fick veta en hel del om småhundars ”problem”. Kino höll ju på att pusta, frusta, låta konstigt, spy vitt skum mm, då jag och Kino gick hem med King till dotra och co. Ja då kan tydligen hundar ha som ”inåt nysningar”, och då ska man lägga fingrarna för näsan på honom, och så blir det bra efter en stund. Puh! Så skönt att det ”bara” var det. Sedan sa Maria att han kanske fick i sig pollen också, och så var det säkert eftersom vi passerade genom en park, då det hände.

Maria var även ett stort stöd, samt fick mig att inse att jag är en känslig och jävligt blödig människa, då vi pratade. Det är nämligen så att det finns vissa saker och vissa beteenden hos ”människan” som sårar jävligt mkt. Och jag har varit inne på ämnet såååå många ggr. Men trots att vissa händelser ”upprepar sig”, så blir det lika jobbigt varje gång. Jag gillar inte att hamna i ”utanförskap”. Då folk liksom utesluter mig, trots att jag är familj/släkt.

Det är tufft att ”känna så mkt” empati för sina familjemedlemmar, vänner och kompisar, då det inte uppskattas alla ggr. Men, som sagt, alla är vi olika, men i vissa fall så kan det gå så långt att man kan klassa det som vuxenmobbning/utfrysning. Å sånt gör mig så ledsen.

Men.. nu byter jag ämne. Igår var jag och mina föräldrar och grattade mitt äldsta barnbarn, som fyllde 10 år i lördags. Men eftersom mina päron mest är i Dalarna på somrarna, så kommer de inte vara i stan, då mitt näst yngsta barnbarn fyller år nästa måndag, så därför blev det lite kalas för bägge. Jag bakade deras favoritkakor, hade med mig hembakta bullar fr frysen, och sedan gjorde jag en tårta. Vi fikade och umgicks en stund.

Det var ju även morsdag, och se så mkt fint jag fick av min älskade familj, här ovan. Fina teckningar, fint skrivna ord och så fick jag godis fr finlandsfärjan, wow så gulligt! Blev så rörd! Blev även rörd av ett fint sms jag fick av min dotter tidigare, på fm. Jag gav min dotter, och min mor, en Lavendel med ett kort till. Jag ville ju såklart ge dem något, på deras morsdag ❤️

Ja jisses så seg jag är idag. Hade tänkt göra mig klar tidigt, ifall dotra ville hitta på något idag, men hon behöver nog ta det lugnt med lillkickan idag. De var ju på dagskryssning i lördags och igår hade de fullt upp. Jag ser fram emot lite ”familjehäng” i veckan.

Så här blev tårtan till barnen..

Jag hade ju ett annat trevligt samtal i går, på fm. Min vän Gittan, som har blivit en väldigt nära vän, hörde av sig då hon åkte hem fr landet. Hon och jag har väldigt lika/tuffa livserfarenheter, och då vi ses eller hörs, då kickar ju liksom förståelsen in. I ALLT vi pratar om. Jag känner mig rik på vänner, och är sååå tacksam för att ha dem i mitt liv. Tack! ❤️🙏 Ett samtal betyder verkligen sååå mycket för mig.

Hmm, undrar om inte jag ska ta och sätta igång med städningen utav klädkammaren idag. Jag har mkt urtvättat och slitet, som bara ska kastas, men jag har också några plagg som jag tänker lämna in till Second Hand. Jag har skänkt mkt till Second Hand genom åren, och det har delvis varit ifrån mitt hushåll, men det mesta har kommit ifrån härliga medmänniskor i min omgivning. Det finns så mkt folk därute, som är i såna behov av kläder.

Igår kväll, då jag satt här i min ensamhet, så tänkte jag på mina nära/kära och mina vänner, som har cancerdiagnoser. Jag har 7 stycken i min omgivning som har det sååå tufft. Tänk om man hade magiska krafter och kunde trolla bort detta ofog, denna satans sjukdomen, fr dessa underbara människor. VARFÖR? Varför ska de allra finaste människorna drabbas? Jag önskar att jag kunde göra något. Men om jag kan hjälpa till med något, så vet de/NI att jag bara är ett samtal bort.

Jag bryr mig så himla mkt om mina medmänniskor. De betyder så mkt. Jag önskar att jag hade bil och körkort, så att jag kunde åka hem till er, som kämpar satan i er sjukdom. Jag vill ju bara krama er, jag skulle vilja hjälpa, stötta och bara få chansen att få finnas där för er. ❤️

I mitt liv, med allt som det innebär, så känns det skönt att ha skrivandet som ångestlindring. Nu var det ju ett tag sedan jag skrev sist, men idag är min hjärna med mig (ja än så länge iallafall). Jag skriver av mig det som är tungt, det jag grunnar på, och det som stör mig. Jag tar upp det mesta i mina blogginlägg. Jag skriver direkt från hjärtat, så att därför kanske det bli lite svamligt ibland. Min högsta önskan är ju att ha mer och mer samtal i stället, på så vis så kan det inte bli dessa missförstånd, som det kan bli i skrift. Å tyvärr så misstolkas jag OFTA.

Jag är jag, och jag är av snäll natur. Jag är ärlig till tusen och vill verkligen ha en rak och ärlig kommunikation. Visst kan jag säkert såra någon, men det är ju knappast min avsikt. Men det har ju hänt att ni som läser det jag skriver, kan välja att missförstå. Och att jag skrivit om mitt mående har ju ofta handlat om ”ett rop på hjälp”, men det har även handlat om att berätta om hur jag mår. Så att ni vet om jag är ”hög eller låg”

Ok, nu börjar ögonlocken envisas med att slå igen. Jag är så jävla trött. Jag kommer säkert bara tvärslockna snart, så att det är lika bra att avsluta här och nu. Men jag skulle vilja avsluta med att skriva : ”Stöt inte bort familj, släkt, vänner och övriga människor, som finns i ditt liv, livet ÄR bara till låns. Rätt som det är så kan det vara försent. Låt människorna, du har i din närhet, få veta hur mkt de betyder för dig. Och till er som fryser ut era anhöriga, er släkt och era vänner, vill jag bara säga FY FAN FÖR ERAT BETEENDE.

Lev väl..

Mina läskiga besök..

Klockan är 03.40 och jag var precis på toa. Mina nattliga besök, på toa, är fan rena rama skräcken. Jag liksom vinglar dit, sätter mig på toa och liksom ”stängs av”. Jag hinner bara pinka, och baaam så håller jag på att ramla av toasitsen, men hinner precis få tag i handfatet innan jag hamnar på golvet. Det är riktigt läskigt.

Jag blir så jävla rädd när dessa ”avstängningar” blir alltmer ofta. Jag skrev om detta med min läkare, då jag hade honom på chatten häromdagen, då jag skrev om att jag önskade få receptförnyelse på flertalet mediciner. Jag ville uppdatera honom om detta, och hoppas på att det nu nämns i min journal. Jag tänker ifall jag skulle ramla och behöva åka in.

Måste ju även berätta att jag hade King, på sleepover, natten till igår. Det är så otroligt mysigt och skönt, att hundarna är så bra med varandra. Det kommer ju verkligen att underlätta nu, då jag kommer att kunna ta med Kino till min dotter hädanefter.

Se så fina de är! Nähä, om jag skulle ta och försöka avsluta detta inlägg nu då. Jag ska ju liksom upp tidigt, baka drömmar och garnera tårtan. Mitt äldsta barnbarn fyllde ju 10 år i går, och då var de iväg på en dagskryssning. Jag kan ju inte åka med på dessa kryssningar längre, då det blir alldeles för jobbigt. Det skulle krävas så otroligt mkt av mig, både då det gäller belastningen utav mina fötter, men även pga min hjärntrötthet, som skulle försvåra ett och annat. Och stressen som det innebär att kliva av båten på Åland. För att byta båt och åka hemåt igen, skulle ju innebära stresspåslag, då det är mkt folk och trängsel. Nä, så att jag blev hemma. Å då tog jag ju King.

Å igår hade jag ju byst med saker att göra. Köpte några snittblommor till födelsedagsbarnet, bakade hennes favoritkakor och lade ihop tårtan, med de fyllningar vi skulle ha. Jag hade även besök här utav Inger, som försökte hjälpa mig med att installera min nya router, vilket gick ”sådär”, eftersom det är något fel på nätverket/internet/bredbandet. Jag får ingen signal liksom. Det är något större fel på Tele2. Känns lite ofattbart bara, att detta fel nu har pågått i 6 dagar. Nåväl, jag fick iallafall en mkt bättre bild på TV1, TV2 och TV4. Det får duga så länge.

Jag skickade med Inger lite plantor, då hon skulle hem. Hon fick även lite tröjor och blusar, som jag inte ville ha kvar. Måste ju rensa min klädkammare, och att ge bort det som bara ”hänger” kändes riktigt skönt, nu är det bara resten kvar. Slänga allt som är uttvättat och det som jag inte använder, det kommer jag att skänka till second hand.

Joråsåatte, nu lär jag ju avsluta dårå, eftersom jag måste komplettera dagens fika, då det forsatta firandet av mitt barnbarns 10-årsdag, blir idag. Tårtan kommer att göras till henne OCH hennes lillebror som fyller 6 år, om en vecka. Min mor & far är ju hemma från stugan och då passar vi på att fira bägge. Så att baka och garnera tårta, står på söndagsförmiddagens agenda.

Det blir en mysig liten fika, där vi får gratta födelsedagsbarnen. Sedan kommer det att bli framstupa sidoläge, i soffan, i kväll.

Lev väl..

Ett destruktivt dränage..

Denna text skrev jag både på fb och instagram igår. Det var knappt någon som reagerade på denna text. Sedan slog det mig, texten var lång, och det var ju faktiskt inte ett ”positivt” inlägg. Nä, för att det jag hade skrivit om, var ju det här om sociala medier mm.. Jag valde att ta bort min text, för att skriva om det här i stället. Men nu kanske jag skriver till lite, som jag missade att nämna igår.

Varför strävar jag, och många med mig, efter att få vara någon man tycker om? Varför har jag denna känsla att aldrig riktigt duga? Jag är den jag är, och jag är en ärlig, ödmjuk och empatisk människa, ja det är vad jag vill tro iallafall.
Men att ha detta driv, genom hela livet, bara för att få vara någon, och typ få bekräftelse?

Jag skulle önska att jag kunde ha en fin relation till alla i min närhet, men jag kan bara konstatera att jag aldrig kommer att ha det. Och jag är så trött på att ”gilla” vissa människors inlägg, och nästan aldrig få några likes tillbaka. MEN, livet handlar inte om sociala medier, och det handlar inte om att få en fin relation till vissa I familjen, släkten, till sina vänner och sina kompisar, när de inte vill. I min värld, så borde det handla om att man lever sitt liv, efter bästa förmåga. Och sedan borde det handla om att ta hand om den kärlek man känner för de människor som är ”på riktigt”.

Jag saknade en del utav mina vänner, som på ett sådant konstigt sätt avbröt vår vänskap, i början. Men idag är jag mest tacksam för att jag inte har dem kvar. Jag vill inte leva i en lögn, där jag tror att de tycker om mig, lika mkt som jag tycker om dem. Det hela hade ju uppdagats förr eller senare likförbannat, eftersom jag har blivit en mästare på ”att se igenom” folk. Ja, så är det faktiskt. Jag har en förmåga, som inte alltid är bra att ha, och jag SER dig/screenar dig/”känner” dig.

Det är både på gott och ont att jag har denna förmåga. Det som är bra med detta, det är att jag lätt kan sortera bort ”smutsen” i mitt liv. Jag känner DIREKT när något är äkta, eller falskt. Jag kommer definitivt inte ha någon som helst relation till någon, som inte är ”på riktigt”. All denna tid som jag har lagt ner på att ”sträcka ut handen”, velat finnas där då någon går igenom något svårt, som tex svår sjukdom, relationsproblem, problem på jobbet, när man har problem inom familjen osv.. En gest, en empati, som SÄLLAN är ömsesidig.

Att relationer mellan vänner, kompisar, partners och familjemedlemmar bryts, är något väldigt tungt. Ja, eller det HAR iallafall varit väldigt tungt. Men vad är vitsen att fortsätta kämpa, då man är ensam om att vilja?

Falskhet, skitsnack, lissmande och smöreri = NEJ TACK! I min värld så är det rak och ärlig kommunikation som gäller och tyvärr så ligger det mig i fatet. Det finns många som inte klarar detta, och det finns också vissa människor som väljer att tolka det jag skriver som personangrepp. Jag skriver direkt från mitt hjärta. Å det jag skriver är äkta. Att man då inte tål att höra sanningen , utan väljer att misstolka och att ”ta åt sig”, ska jag då straffas pga det? Jag skriver det jag känner, och ni tolkar det på erat sätt? Ska det då vara JAG som är problemet? Boven i det hela?

Det är så sjukt att man sedan även tror på ”sin egen” tolkning, istället för att höra av sig till mig? Fråga MIG vad jag menar, innan ni själva skapar er ER sanning. Men när ni nu INTE frågar mig, ja då har ni ju skapat er en egen sanning, som inte alls stämmer överens med verkligheten. NI tror på ER sanning, och NI sprider då vidare skit, till folk i vår omgivning, som är baserat på lögner.

Ja, nu blir det kanske lite svamligt, men jag skyller på min skalle. Usch ja, jag har känt orättvisa och sorg tidigare, då relationer av olika slag, har tagit slut, men inte längre. Nu kan jag bara konstatera och acceptera. Vårat samhälle idag är uppbyggt mkt på våra sociala medier. Man vill SE allt det fina, där inga problem existerar. Men hur vackert tror ni egentligen att folks liv är? Alla människor är inte som jag. Som en öppen bok 🤣 och som kan prata om ALLT. Man gömmer sig ofta bakom en fasad. Detta vackra liv man lägger ut i sociala medier. Man åker utomlands, njuter av resa och god mat, men bakom denna fina semesterresa, så kanske man sitter med höga kreditskulder, då man egentligen inte har haft råd att resa egentligen. Och VARFÖR är det så viktigt med status, i dagens samhälle? Och jag, som är den där ärliga, omtänksamma, känslosamma, och som INTE HAR RÅD ATT LYXA TILL DET, jag är NOBODY.

Vad är det som gör att det är så himla underbart med dessa resor, dyrbara kläder, klockor, bilar, ja you name it? En fin/kul status på fb/insta, det är något som alla vill se. Sedan har ni mig, som bara är så tacksam över att ha mat för dagen. Men när man, som jag, faktiskt kan blanda mina inlägg, från vackra bilder på växter/blommor, bilder på min dotter och barnbarn, till att visa hela världen hur tungt, jobbigt och smärtsamt mitt liv är ibland? Det går INTE! Och när jag behöver empati, kärlek, pepp och omtanke och liksom ”hintar” om att det är tufft? Nä, folk reagerar knappt! Men JÄVLAR VAD TACKSAM JAG ÄR ÖVER ER, SOM ÄR ”PÅ RIKTIGT”. ❤️

Men nu räknar jag inte längre med någon empati via sociala medier. Jag blir bara så ledsen över att nästan all kontakt mellan människor idag, sker elektroniskt. Man skriver till varandra via inlägg, PM och sms. Alltså, VARFÖR har det varit så viktigt för mig, om vad ni tycker om mig? Kan ”här och nu” bara skaka på huvudet, gällande detta. Man måste bara komma till insikt liksom, och det har jag nu. Det är inte värt det, att haka upp sig på det här. Men fortsätt ni att leva era liv så som ni vill, så lever jag mitt. Nu är mitt destruktiva ”dränage” över. Jag lever här och nu, och till er som suger min energi säger jag bara adjö till.

Jag vet att jag tjatar sönder detta ämne. Men ni som tycker det, ni lever säkert ihop med någon, har man/kvinna, och ev har barn och är inte alls ensam i samma utsträckning som jag. Den här spontana omtanken, den saknas hos vissa. Å när jag skriver, peppar och stöttar, så vill jag tro att ni fattar att det är på riktigt. Att mina känslor och min empati är på riktigt.

Men men, det här upprepandet, i blogginlägg efter blogginlägg, är ju något som jag vill att alla tänker på. Det behövs inte timmar utav tid, då du ringer och pratar med någon. Jag är ju en av de som faktiskt föredrar att prata i telefonen, framför att höras via text. Och nu kan jag ju berätta att jag nickat till, flera ggr, under tiden jag har skrivit. Jag blir sååå trött av den ansträngning, detta med att skriva, innebär. Blir nog tvungen att ta en PN. Blir ju så läskigt ”avstängd” då det blir lite too much.

Men nu blir det te att mysa med min sambo. Jag är så glad över att ha honom. Han har räddat mig, från den hemska ensamhet jag fajtades med innan. Här handlar det iallafall om ÄKTA KÄRLEK ❤️

Ta vara på dagen och gör den till Din..

Lev väl..

I surrender..

Jag kapitulerar/ger upp!

Den här fm var så jäkla kanon. Ner till stan, göra lite ärenden, gick till tandläkaren, fick hjälp med stopp i avlopp och superbra respons av hyresvärd, gällande denna vidriga nedskräpning vi har här. Grannar som inte vet vad sopnedkast betyder.

Kom ju hem här, gjorde en pastasallad à la Ola. (Brosans recept) Jag åt lunch och BAAAM.. Jag tappade ALLT! Det var som att luften gick ur mig, och känslan av att bara vilja gråta blev så jävla påtaglig. Försökte skaka av mig känslan, men nej! Jag tog på mig gympabrallor, fleecejacka och gympadojjor, eftersom regnmoln visade sig på himlen. Kino blev överlycklig för att komma ut och gå, tyvärr gick det knappt.

Jag gick mot Görans blommor, där paradisäppelträdet blommade så fint. Jag fick bara känslan av att jag ville köpa mig någon blomma till balkongen, och jag handlar nästan alla blommor på Görans blommor, och nu var jag ju där liksom. Jag köpte mig två lobelia och en lavendel. Det var så mysigt, som vanligt, att prata med Sandra, och Kino fick vara med i butiken. Han är verkligen klockren att ha med sig.

Jag tog lite fler kort på blommor, på vägen hem och jag bävade för att träffa någon på vägen hem, hade verkligen ingen lust att prata med någon. Alltså, jag gråter fan nu, bara jag tänker på det.

ALLT är tungt. Jag måste tacka nej, till fler och fler saker/evenemang. Jag är klumpig, har svårare att gå och jag ramlar mkt. Jag känner mig rädd, ensam och är så ledsen över hur jobbigt allt är. MEN.. jag säger nej nu, jag måste lära mig att säga mer nej. Jag kan inte pressa min jävla kropp och psyke ”over the edge” mer, och jag hoppas att folk ska kunna acceptera det, och ha förståelse för det.

Usch, vill bara gråta, och skaka av mig. Lägga mig i soffan och glo på dumburken. Men det första jag gjorde då jag kom hem, med mina blommor, det var att plantera om dem. Plus att jag sådde 5 krukor med ”Blomma för dagen” fröer, de hade ju legat i vatten sedan igår. Nu är det riktigt grönt och fint därute. Det känns så nice att jag har kunnat plantera lite, de sista dagarna. Så fort det inte luktar, från restaurangen, så studsar jag ut.

Ja just ja, då jag var på väg hem, så mötte jag en familj vid parkeringen. Jag kände igen tjejen som fan. Hon tittade på mig och log. MEN VEM FAN VAR HON? Alltså, jag kände en inre förtvivlan. Jag kände ju igen henne sååå väl. Men jag kunde bara le, med hela min kropp, så där igenkännande, så att hon inte trodde att jag var stroppig. Men på riktigt? BLANK BLANK BLANK!! Ska det bli så här nu? Att jag börjar tappa namn och minne.

Fan, är jag sjuk? Har jag tappat något? Är jag hjärnskadad? Ska jag bli diagnostiserad med något annat nu? Fötter och ben domnar lätt, har svårt att gå, tappar saker, svårt att läsa, svårt att hänga med i diskussioner, jag vinglar jättemkt, gör illa mig, ramlar.. VAD ÄR DET SOM HÄNDER?

I SURRENDER!

Lev väl..

Svek..

Klockan är nu 01.23 och jag har varit vaken sedan midnatt. Fan, jag kan verkligen inte sova i natt. Jag önskar verkligen att jag kunde somna om, men jag har en jävligt jobbig skalle, där tankarna bara far igenom huvvet.

Hittills har jag haft en väldigt bra emotionell vecka. Jag har umgåtts med min dotter & barnbarnen mkt. Ja, vad fan vore jag utan dem? Inte mkt va.

Sedan kan jag ju erkänna att jag snart inte orkar bry mig mer om vissa i min nörhet. Är människan så jävla egotrippad? Svar JA. Vet ni hur viktigt det är att tänka på sin omgivning ibland, och inte bara tänka på sig själv?

Bilden ovan säger så mkt, även fast den inte riktigt stämmer i mitt fall. Jag lärde mig nog att BRY mig, utav mig själv. Och så mkt som jag bryr mig idag, det har jag ju aldrig gjort förr. Mitt fysiska och psykiska mående är verkligen inget kul alls. Det fysiska går inte att göra något åt, och det vet vi sedan länge, men mitt psykiska mående kunde vara så mkt bättre ifall vissa människor faktiskt kunde visa att de bryr sig. Att inte bara enkelt säga : ”hör av dig om du behöver hjälp med något”, utan att det ens betyder något. Jag bryr mig om allt och alla, och när JAG mår dåligt, då blir jag lite ”manisk” i mitt sätt att visa omtanke/empati för andra.

Och jag bara önskar att flera såg hur jag kämpar, varje dag. Jag har det så tungt vissa dagar, och jag riktigt saknar det hör med att bli ”omhändertagen”. Och trots att man lägger ut hintar så är luren tyst. Även på sociala medier är det tyst. Å istället för att bry sig, så trycker man till mig, och ofta sårar ni mitt blödiga jag. Men jag VET! ”Ni mår dåligt, ni har inte tid, ni har relationer, ni jobbar”, ja alla ”ursäkter” finns där. Jag FATTAR att många av er har ledsnat på mig, eftersom jag ör så ÄRLIG OCH ÖPPEN, men hur fan kan det vara så jobbigt att bara ha en kommunikation? Ja, jag har tagit upp det såååå många ggr, JAG VET DET! Men det gör så jävla ont ibland. Alltså, varför skriver jag ens sms/mail till er, som aldrig svarar? Nej då,, Men när ni behöver hjälp och stöd, då jävlar duger jag. Men jag har ju några helt otroligt vackra guldklimpar till vänner oxå, det måste jag ändå berätta. Älskar ER!

Den här känslan av att man nästan ska börja gråta, för att man ser hur mkt ni gillar andras inlägg, kommentarer osv, medans man själv knappt har någon ”like” på det man lägger ut, den är inte rolig. Jag brukar skriva av mig här, rensa skallen på känslor. Jag lägger ut alla bilder på fb & insta, på dessa vackra blommor mm, som jag fotar. Och det ska ni veta, att carje gång jag tar ett kort på något, så är det pga att jag har varit tvungen att stanna pga yrsel eller vinglighet. Måste stanna, fokusera på annat, istället för att oroa mig för att jag ska ramla ihop eller något. Den här veckan har jag ramlat 2ggr redan.

Det är jävligt tur att jag har Kino, som påminner mig om att jag måste vara skärpt. Det jobbiga med honom dock ör att han nu är så trygg i sig själv, att han har blivit den där ”jobbiga/ettriga” Chihuahuan, som blir helt rabiat vid vissa hundmöten. I går var det dags igen. Jag kom ut fr Roffes konditori efter att ha köpt några kakor, och nör jag kommer ut därifrån, och ska lägga påsen med kakorna i rollatorkorgen, då slänger sig Kino, bakom mig, vilket gör att jag håller på att ramla. Jag skriker ”Kino”, i ren rädsla för att han ska bli påkörd. Allt för att han såg en hund bakom oss, på andra sidan vägen. Han skäller så in i helvete, pustar, frustar och grymtar.

Jag hinner bara be om ursäkt till denna hundägare, och sedan börjar jag med att förklara att han är en omplacering, innan ägaren till den andra hunden säger ” det ör min hund med, och inte fan skriker jag för det”. Där och då hade det ju varit på sin plats att mitt tal hade funkat, eftersom jag INTE ”hittade” orden, i resten av jag ville säga efter det att jag hade förklarat att Kino ör en omplacering. Jag ville berätta att min reaktion var utav rädsla, och inget annat. Jag är liksom den bästa matten jag kan erbjuda, och jag försöker, efter min bästa förmåga, att ta lite hundmöten då och då, för att sakta bygga upp ett sunt beteende hos honom, då det gäller andra hundar/hundmöten. Men jag fick på käften, och DET kändes må ni tro.

Men, idag hade vi ett underbart hundmöte, och det var ju med King. Familjens lilla kille, på 12 år. Vi har ju tänkt så länge, att vi skulle ha setts, men min dotter fick ju sin lilla bebis, och i början av lilla bäbis nya värld så har det ju såklart varit mkt annat, så har vi ju skjutit på detta hundmöte, men idag blev det av! Shit så bra det gick. Ingen sammandrabbning alls, det var verkligen helt otroligt så bra det gick. Nu ska vi bara testa hur det blir när de ses hemma. Hos mig, och hos min dotter. Men det borde ju gå bra. Det var ju så jäkla kul att se att våran King kunde visa att han är den äldste. Ja han satte ändå Kino lite på plats, genom att jucka lite dominant på honom. Å Kino fann sig i den situationen, helt makalöst skönt. De gjorde liksom upp, som de hundar de är!

Och det ör ju faktiskt så att man måste faktiskt inte hälsa på alla hundar. Men något som är jobbigt, det är att träffa de hundägare som bara släpper fram sina hundar. De seriösa hundägarna, de frågar om de får hälsa, INNAN”, de släppet fram sin hund. Nåväl, det finns folk till allt, men jag vill ju ha bra hundmöten, och de har man ju inte direkt då hundarna är kopplade. Och med det sagt så är det väl lika bra att avrunda. Jag måste ju ner till stan i morgon fm och hämta ut medicin, ja eller min lokalbedövningssalva, som jag måste stryka in vä fot vä ben med, varje morgon.

Mitt favorit apotek hade slut på salvan, men ett annat apotek hade det. Å tydligen är den nästan helt slut, och den kommer inte att tillverkas igen förrän i september. Tur att det ”bara” är den som är svår att få tag på, jag vet ju jättesvårt sjuka människor som inte får tag i sina mediciner, och det är ju skit. Nåväl.

Lev väl..

Vetefan HUR..

Ja, hur många ggr har jag tänkt skriva detta inlägg idag? Men idag har det verkligen varit tufft. Å tur är väl att jag är så in i helvetes jävla social, så att det oftast blir så att jag träffar folk som vill prata, så att jag liksom blir tvungen att ”bli skärpt”.

Vetefan HUR jag ska förklara denna hemska känsla? Jag bara vet att jag liksom känner mig ”utanför” min kropp, och att jag har jättesvårt att gå rakt. Jag vinglar och känner mig svag. Det blir en oro och lite ångest över denna känsla, som jag inte rår på. Alltså, tänk att ni går med stöd av en rollator och att det känns som att du blir trevande i varje steg du tar. Du vet liksom inte riktigt om fötterna landar på marken, eller i ett jävla moln. Samtidigt som du svänger åt höger så pass att du kränger rollatorn, och sedan likadant med vänster. Å skallen är helt loco loco.

Å I fm, då låg jag bara. Helt oförmögen att resa mig upp. Å så fort jag tittade på något, så ville inte ögonlocken hålla sig öppna, och när jag låg där och tittade på TV, så var det som att jag redan hade somnat och såg en dröm helt parallellt med det på TV. Sjukt jävla snuskigt. Å när det blir så där, då vill jag bara sluta ögonen och slippa känna den olustiga känslan att ”vara utanför sin egen kropp”. Jag MÅSTE sova, då ångesten kommer över mig och tankarna snurrar o snurrar. VARFÖR MÅR JAG SÅ HÄR KONSTIGT?

Snälla, hjälp mig att förstå varför mina utmattningssyndrom, min hjärntrötthet, aldrig går över. Å jag kommer snart att be till högre makter, om att min kurator snart är på plats igen. Jag är rädd. Rädd för det här med balansen, och rädd över hur hjärnan styr mig. De trycker på ”sov knappen” trots att jag är klarvaken.

Svårt att förklara. Kanske låter det hokus pokus, men jag kan fan inte förklara känslan på något annat sätt. Och de här symtomen gör att jag tyvärr fick tacka nej till en inbjudan till ett bröllop. Jag hade hemskt gärna ha velat vara med, och jag känner mig så tacksam över inbjudan. Men, det blir en vigsel, en fest som sig bör, säkert lekar, dans och sång.

Kan inte leka, då jag knappt ens kan stå på benen. Dans? Ehh nej, går icke. Inte för att jag hade tagit med mig rollatorn då, men det blir en KNOCK OUT belastning av mina fötter om jag ska gå med kryckor, och då lär jag inte orka så mkt mer än att ta mig från A till B, för att sedan sitta där som ett hjärnskadat träsktroll som ser ut som en levande fågelholk. Ja, jag FÅR beskriva mig på det här sättet, eftersom det är så jag upplever mig själv, och det ”stadie” jag befinner mig i.

Precis som budskapet lyder, här ovan, så är ju jag ärlig i mitt sätt att beskriva mig själv. Jag vill inte höra nu, att jag inbillar mig bara, eller att det är ”ingen fara -klart att du ska med”. Nä, det är helt jävla sant att jag INTE VILL utsätta mig för denna offentliga skam, detta skulle innebära. Klart som fan att jag vill gå, ha kul, gråta av att se dem gifta sig, bli emotionell och allt annat som hör därtill, MEN det blir alldeles för många människor, som jag inte känner, och det ”i sig” blir ju en utmaning.

Jag är en fd festprisse, full av liv och älskar människor av alla de sorter. Jag älskar möten med människor, ser inte ner på någon och anser mig som jävligt social kompetent. Men faktum är ju att jag inte mår bra. Å varje gång jag träffar någon, har någon här på mat eller fika, eller är i väg och träffar min fina familj, då ger jag ALLT. För att sedan bara stupa. Det blir en urladdning de Luxe. Å idag hade jag en ÅTERHÄMTNINGSDAG, och då blir det ofta så här. Mer vinglig, mer yr, värre smärtor osv..

Ja, mitt liv skrämmer verkligen skiten ur mig, då jag är här hemma i min ensamhet. Men så fort jag träffar någon av er, då GER JAG ALLT! JAG VILL SÅ MYCKET! Samtidigt som fler och fler av mina vänner, och så kallade kompisar, gillar allt mindre av det jag lägger ut, svarar inte på sms, eller då man skriver på messenger. Vi kan prata i tel, och ni har sådan låg tolerans då det gäller det jag tar upp att prata om, att ni tar första bästa chans att ta det samtalet som kommer – under tiden vi pratar, bara för att få chansen att sluta prata ned mig. Ja, det finns många saker som får mig ledsen.

Men nu, nu ska jag ta min jävla antibiotika, hålla käften, och försöka sova min obligatoriska 1,5 timme. Och nu kommer nästa problem. Jag har suttit på toa och skrivit detta inlägg, och nu känner jag varken mina ben och fötter, så att jag kan inte resa mig upp. Måste få hjärnan att fatta att jag ska kunna ställa mig upp. 😪😪😪 Blir ju som förlamad.

Lev väl..

Så jävla STÖRIGT..

Detta inlägg, som är skrivet nedan, har av någon anledning ej publicerats. Det skrevs onsdagen den 3:e maj.

Har haft en helt underbar dag idag. Jag fick hänga med dotra och bäbis till Willys. Alltså, vi handlar så jävla bra ihop. Smidigt o lättsamt liksom. Vi stannade till hos mig, där jag fick upp mina varor, plus att jag hämtade min rollator. Min dotter, som ör stark, fick in min rollator, i bilen, så in i helskotta smidigt.. tjopp tjopp..

Vi åkte hem till dotra, och fick upp deras varor, och så fick jag bäbisgosa. Älskar detta lilla knyte. Och idag hade jag ett riktigt fint moment med henne, då jag pratade till henne och hon skrattade. Blev så kär att jag hade kunnat kidnappa henne. Sedan fick faktiskt både min dotter och jag ett häftigt moment, DÄR HON TOG TUMMEN flera ggr. Jag blev så glad över att se detta, att tårarna liksom fanns där. Sååå mysigt.

När vi gjort det vi skulle, så fixade dotra mellis till alla hennes barn, o så gick vi till parken och väntade in de största barnen, efter det att lillfisen/storebrorsan hade hämtats på förskolan.

När vi hade umgåtts ett tag och min familj skulle gå hem, då gick jag till Stadshuset och hämtade lite dokument som jag behövde ha. Sedan var det bara att styra kosan hemöver, hämta Kino och gå en promme med honom.. Sedan sa det bara BAAM, så slocknade jag där i soffan. Hade såklart ställt larmet så att jag inte skulle missa Grammisgalan

FY FAN VILKET SKIT det var. Ingen av mina favoritartoster fick något pris. Och något jag blev jävligt arg över, var när en artist skulle upp på scenen. Jag fick får mig att googla denna artist..SKITKUL *Not*. Varför i helvete ska det vara så här. Jag kommer inte ens ihåg vad artisterna, heter, de jag precis tittat på. Jag känner mig helt lost. Det är så in i helvetes störigt

Nåväl, det blev en bra dag iallafall. Nu sova..

Lev väl..

En ångestfylld dag..

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. ELLER?

Joråsåatte, det var med blandade känslor jag började gå mot sjukhuset i morse. Hade ju tid hos min superbraiga gynekolog. En svensk, äldre man, som är skitsvår att få tid till. Men, det är BARA HAN som får inspektera mitt sköte och ta hand om mig. Jag har ju så fruktansvärt ont, och magen liksom bara växer och växer.

Smärtan i magen är fruktansvärd och det känns som att hela gynpaketet ska komma ut via muffen. Men efter ett superbra besök, som inkluderade provtagning, bltr, urinprov, odling, undersökning, antibiotika och något nytt för mina besvär, så var jag ändå nöjd. Det gjorde inte lika ont som förra gången, men så hade jag också en gullig sköterska som hade sin hand på min axel..

Jag tog ju lång tid på mig, då jag gick till sjukhuset, mycket pga att jag ville hinna plåta dessa fina blommande träd. Å det var verkligen på håret. Kronbladen hade börjat rasa fr träden, men det var fortfarande mkt blommor. Jag tog väldigt många kort, innan jag sedan gick igenom Lagmansvägens entré till sjukhusets huvudentré. Jag tog mig upp till ”innergården” och hittade entrén relativt snabbt. Jag anmälde mig i receptionen och tog mig upp till gyn, där jag inte alls behövde vänta länge innan det var min tur.

Å när allt var klart så styrde jag kosan ner till sjukhusets apotek för att hämta ut det som skrivits ut åt mig. När jag kommer in på detta apotek så är det verkligen som att komma in i ett apotek i ett annat land. Det tjattrades, skrattades och pratades på ett annat språk, och det var väl inte direkt någon av dem som visade sin vilja i att hjälpa mig. Alltså, det var personalfest tydligen. Nä, men ett jävla liv. Jag tog en kölapp och till slut blev jag expiderad utav en kvinna som knappt gjorde sig förstådd. Hon hämtade antibiotikan och östrogen ringen, kliade sig i huvudet och sa att hon inte förstod varför läkaren hade skrivit ut dessa preparat ihop. Då fick JAG berätta för henne att jag först skulle ta antibiotikan och efter den kuren skulle jag behandlas med det andra. Då lyste hon upp och fattade vad jag sa. SUCK!!!

Herregud. Jag hade fan nolltolerans på apoteket. Å det stör mig som fan att folk är svamliga, högljudda och pratar ett annat språk. När JAG hade berättade hur Min behandling skulle gå till, och hon skulle trycka ut etiketterna till medicinen, så lägger HON på med en proffsig attityd och förklarar, det jag nyss förklarat för henne, hur jag ska ta medicinen.. Blev nog ett okontrollerat fnys fr mig, där och då. Och när jag gick förbi receptionen på sjukhuset, så frågade jag en tjej jag känner där, om de inte hade någon typ utav klagomål enkät någonstans. Jag förklarade för henne, om vad som hänt.

Men sedan drog jag. Och eftersom jag hade lite tid på mig innan jag skulle ringa exet/min vän, för att bestämma tid för vår lunch, så gick jag upp till min kurator. Jag bara var TVUNGEN att få reda på varför hon har varit oanträffbar i typ 1 månad. Hmm, hon var fortfarande inte på plats, men imorgon skulle hon komma. ÄNTLIGEN! Jag styrde kosan ut från sjukhuset och jag ringde ”J”. Nähäpp, det blev inget med lunchplanerna. Kanske lika bra det.

Usch, sedan var det dags att gå över STORA bron. Där det gungar och skakar, då tunga fordon passerar. Och eftersom jag redan är vinglig och yr, så tog jag det försiktigt och gick bredvid broräcket. Usch, nu ligger jag här och ögonlocken bara stängs, stängs och stängs. Å då tog jag ändå en PN direkt då jag kom hem.

När jag nu gick där, på bron, och tyckte att det var obehagligt, så ser jag att jag snart skulle få möte av en man och en kvinna, av äldre årsmodell. Jag höll mig på kanten, och det gjorde nu även denna äldre man, med fru. Jag tänkte direkt att det var lika bra att stanna. Å tror ni inte gubben, jävligt arrogant, blänger på mig och pekar ilsket om att jag gick ivägen för dem? Han pekade ut vart han tyckte att jag skulle gå. SNÄLLA! Friska människan, eller åtminstone så hade han ju friska ben, och kunde ju enkelt passera förbi mig. Men nä då, han ville verkligen vinna priset i att vara en SURKUK! Å tro mig, han var verkligen lämpad att vinna 1:a priset.

På riktigt? Å tror ni att jag höll käften? Tråkigt nog så sket han totalt I vad jag ropade efter honom. Fan, där kommer jag och vinglar med min rollator, men HAN – han ÄGDE bron. Och jäklar vad han promenerade på mina nerver sen. Jag var skitirriterad. Så pass irriterad att jag gick in på Rizzo och köpte mig en väska. En väska att hänga på rollatorn. Fin va? Liiiite enklare att ta med sig den, istället för en klumpig ryggsäck. Det fick bli något jag ”unnade mig” helt enkelt. Och när jag ändå höll på så fick det bli en svart färgburk, med ”Hammarlack” & en pensel, på Classe. Ska ju måla en fruktskål i smide, formad som en spiral. Jag köpte även en tunika billigt. Det blev liksom läge för att trösthandla, nu då jag både blev upprörd på personalen på sjukhusapoteket, och grinkuken.

Jag studsade in och pratade med ägaren till Kebabpalatset, han hade fått så fint efter renoveringen. Å nu fick jag ju med mig en kebabrulle som lunch. Mums. Å efter att vara helt jävla slut, efter allt jävla gående, så var jag ÄNTLIGEN hemma. Jag åt och somnade ovaggad. Sååå jävla slut. Och när jag sedan vaknade till liv, och gått min promme med Kino, ja då tvärslocknade jag igen. Å även nu, då jag försöker skriva, så är det som att ögonlocken inte orkar att vara öppna.

Nähäpp, jag får ta o lägga ner skrivandet för ikväll. Jag ska hänga lite tvätt, som jag tvättar härhemma. Vill ju ha mindre att tvätta i morgon, i tvättstugan, eftersom jag ska iväg imorgon efter lunch. Å packa min nya väska, det får vänta tills i morgon. Så att, det är lika bra att runda av nu.

Lev väl..