Har precis kommit in efter den sista pissprommen med Kino. Blev så glad nyss, då grannens partypolare hälsade, då de såg mig. Jag menar, hur ofta hälsar man egentligen på folk man inte känner? Men de såg nog att jag var en trevlig prick, i dubbla fleecejackor på överkroppen, gympabrallor och barfota i mina sandaler.
Tänk, ibland saknar jag festandet och röjet, då man var yngre. Nu har man ju liksom inte rört en droppe alkohol, på fan 9 år. Delvis pga mina mediciner, men också för att jag flippar med alkohol i kroppen. Ja, eller det skulle jag säkerligen inte göra idag, men det fanns ju en tid i mitt liv, då alkoholen förvärrade mitt destruktiva jag.Men sedan valde jag även bort alkoholen pga närståendes missbruksproblematik.
Blev lite påmind om det i natt faktiskt. Då fina vänner till mig blev indragna i en sjukt farlig situation, där en människa involverade dessa ”hjältar” i den personens svarta hål. Alkohol, droger, kriminalitet, våldtäkter, misshandel – både fysiskt och psykiskt är ju ett rent helvete, och allt sånt är passé. Jag har ALDRIG rört annat än alkohol, men mina tidigare män har. DÄRFÖR hatar jag ALLT som har med droger att göra.
Men.. man får ju inte glömma bort det galna/roliga och vilda livet man hade. Som var skitkul. Och de härliga hemmafesterna, då någon tog fram guran och det bara blev världens mysigaste hemmafest. Ingen av mina vänner, jag hade då, har jag festat med nu, på senaste åren. Åren går. Saknar att sitta o snacka gamla minnen, garva och bara ha det så där jävla galet mysigt.
Men alla dessa känslor och minnen dök ju upp genom att jag träffade dessa trevliga killar i trappen. Och nu, ja nu ska jag försöka sova, med en smärta i gynpaketet som heter duga. Är livrädd för smärtan jag kommer skrika/gråta ut, då jag träffar min proffsiga gynläkare, om en vecka. När han undersökte mig sist, så gick jag igenom något fruktansvärt. Jag skrek och grät, och en sköterska fick både krama på mig, och hålla min hand. Men tills dess så får jag väl gå runt med den här satans tuffa smärtan, där det känns som att hela gynpaketet ska komma ut genom fitsy. Ja usch, härskäms man inte. Stackars er som kanske blir lite knäckta nu, av min basunerade ärlighet.
Förra gången jag hade så här ont så sa gynJohan att jag har fått nervskador, även där. Men jag vill mer tro att det är en kombo mellan endometrios, fibromyalgi och klimakteriet. Och nu, NU VILL JAG VETA! För att samtidigt, så växer min mage. Den blir bara större och större, och jag fattar inte varför. Jobbigt är det iaf. Men men, nu är all medicin tagen, och nu ska jag se, om jag orkar att glutta något på dumburken, eller om jag ska gå in på youtube en stund. Sååå.. på återseende.
Det är ofta man stöter på meningen ”det är okej att tillåta sig själv att må dåligt”..
Ja, och det är det väl, men det blir alltmer sällan jag gör det. Nu har jag dock haft så mkt smärta , den sista tiden, så att jag orkar inte vara stark för tillfället. Både igår och idag så har jag trynat in i ett par timmars sömn, på eftermiddagen.
Natten till igår var fruktansvärd. Jag hade så mkt smärta. Den värsta smärtan var av de hemska kramperna jag får i benen och fötterna, men visst känner jag av allt annat också. När musklerna hamnar i denna kramp, så blir all muskulatur i ben och fötter stenhårt, och det gör så ont att jag både gråter och skriker ut min smärta. Jag fullkomligt vrider mig i plågor.
Kramperna som kom natten till i går, var nog självförvållat, på sätt och vis, eftersom jag hade stått och gått en del. Eller.. äsch, jag vet inte. Det enda jag vet är att det blir allt svårare att hålla masken. Jag är så glad och positiv, men ibland får jag ”ta i lite extra” för att ”hålla mig” från att visa hur illa det är. Så länge inte barnbarnen ser, så är det bra.
I morse var jag seg. Gick upp i väldigt god tid, för att ha tid att få ha ”kvar kudden i fejjan” och bara slöa mig fram. Och efter dusch, frulle och rastning utav Kino, så kom så farsan hit och hämtade mig. Mor med väninna, gick till ICA Maxi, och det var dit vi åkte för att möta upp. Vi skulle ju köpa 4 säckar med blomjord, som vi skulle splitta på. Päronen skulle ha 2, och jag skulle ha 2. Jag gick in på Maxi o fick tbx de pengar som jag hade köpt oätlig rostbiff för, tidigare i veckan. Det var ju bara att spotta ut hälften, då det var så otroligt mkt senor. Och hur jag, min dumma fan hade köpt detta rostbiffspkt överhuvudtaget, till detta ockerpris, var ju en riktig miss.
Den missen får jag också skylla på att jag inte mådde bra. Yrslig, vinglig och full utav smärta, så grabbade jag ju bara tag i något lätt för mig att äta, tidigare i veckan. Men att betala 90kr för några skivor som var oätliga? Nä du fan! Så att jag ringde Maxi, och de var sååå jäkla underbara, självklart fick jag pengarna tbx.
I torsdags var jag och betalade min tandläkare, shit vad pengar! 10 900kr. Men, nu är det ju rätt schysst i munnen, så att det var ju värt varenda krona. Var ju hos familjen efter det. Levererade hembakade bullar, till mitt äldsta barnbarn, och sedan hjälpte jag till med att plantera om alla deras blommor. Jag älskar ju att pyssla med växter och blommor. Och idag, då vi köpte jorden, så köpte jag även 3 fröpåsar. ”Blomma för dagen”, ”Luktärt” och ”Tagetes”.
Dessa fröer ska jag sätta nu i maj. Ska bli så mysigt att bara fokusera på blommor i år. Nja, eller 1 tomatplanta kommer jag ju att ha. Min fina granne Margareta gav mig ju en fin planta häromdagen. Och alla dessa fina övervintrade pelargoner, som blivit nedklippta och har fått ny jord, plus en massa sticklingar, ja dem flyttar jag ut på balkongen, då solen visar sig. Har även kärleksört skott, nysådda solrosor, mina citronträd (2st) som har bott inne hela vintern OCH sedan har jag ju köpt mig en ny pelargon. Det känns så mysigt att få börja ”påta” i min ”trädgård” igen.
Jag bara hoppas att jag kommer att kunna vara därute nu i vår/sommar, eftersom vi tyvärr far väldigt illa av oset från kolgrillen, nedanför oss. I går, då jag hade bestämt mig för att vila på fm, eftersom natten hade varit så hemsk, så vaknade jag av att jag inte fick luft. Andningen var sååå ansträngd, och jag hade huvudvärken fr helvetet. HUR JÄVLA KUL är det att vakna av att hela sovrummet STINKER os. Äcklig os. Den känns liksom hälsovådlig att andas in. Jag hoppas verkligen att de får ordning på anläggningen snart.
Då vi hade varit och köpt blomjord och fröer så kände jag mig så trött. Det onda gör mig liksom helt jävla slut. Och eftersom det är en påhittad jävla skröna, då det gäller ”att man inte bör sova på dan, för att då kan man inte sova på natten”, så lyssnar jag ENDAST till min kropp. Jag sover så förbannat lite på nätterna, så att kan jag vila/sova någon gång, då ska jag ta vara på det. Så att, det har jag börjat med.
Så här pass långt har jag hunnit nu. Och nu, då jag har skrivit färdigt, så ska jag kapa mitt andra citronträd. Det ena trädet mådde inte så bra i vinter, så att det var jag tvungen att kapa ner, och det träd som är orört, det liksom växer bara rakt upp. Så att, det får bli att kapa av det också.
När jag nu hade vilat ett par timmar i em, så tvingade jag ut mig på en lite längre promme, med min älskade Kino. Både han och jag behövde promma. Jag fyllde rollatorn med återvinning, och spände fast skiten med ”bläckfiskar”. Sedan blev det en sväng, med mkt fint längs vägen. Fasen vad mkt det är som blommar. När jag gick där, efter allt hade kastats, så bara kände jag hur sorgen kom över mig. Sorgen över att må så här. Jag har allt svårare att gå, och mitt vinglande gör ibland att jag känner mig desorienterad. Jag är klumpig, fumlig, och jag är en total katastrof då det kommer till plötsliga situationer som dyker upp. Ett exempel som hände, på prommen, var att jag hörde något som plingade, men kunde ”för i livet inte begripa” varifrån ljudet kom, för att i nästa sekund nästan bli rammad av en cyklist. Det är fan snuskigt att reaktionsförmågan är helt åt helvete. Det känns tamejfansom att jag har en defekt på hjärnan.
Jaha, och nu kommer då tårarna, då jag än en gång, påminns om sånt som är jobbigt. Usch, jag får hålla mig inne resten utav kvällen. Jag får sysselsätta mig med det som jag sysselsatte mig med igår, att långsamt & försiktigt kamma/borsta ut lillemans päls. Han hade liksom dreads/tovor vid sina öron, som jag fick ta bort igår. Det tog sin lilla stund, men det var verkligen en långsam och försiktig borstning. Rumpan, den lär inte gå lika lätt. Misstänker att någon varit lite hårdhänt med honom, eftersom han nästan vill bita mig, så fort jag bara försöker lite försiktigt.
Det hela handlar om tillit. Kanske borstar jag, och klappar honom samtidigt. Tar borsten över kroppen först, och sedan borstar lite försiktigt i rumpan, då han är som mest avslappnad. Jag ska ta det såå försiktigt, och muta honom med lite tonfiskgodis, som jag köpte från Firstvet.
Ja men så får det bli. Ha TV:n på, i bakgrunden, och försöka borsta honom. Kanske blir det lite glutta på Let’s Dance, eller så får jag se om jag hittar någon bra serie på Tv4play. Har ju börjat se en serie där, men minns inget av den, så att jag får nog börja om. Och till er därute, så vill jag bara säga.. Var rädd om er, och ta inget/eller ingen, förgiven. Rätt som det är, så kan det vara försent.
Nu så, nu är middagen uppäten, och jag känner mig sådär lagom däst. Jag har krupit upp i soffhörnet, med mobilen, Kino och godispåsen. Ja, för att det är faktiskt lördag idag. I veckan har det bara varit så nice, med två olika tillfällen, där jag har umgåtts med min dotter och lilla nytillskottet. Detta vackra lilla barn..
I torsdags, då jag hade varit hos tandläkaren, så mötte jag upp min dotter & bäbis utanför där de bor. Vi gick hem till mig, där jag gjorde oss en lunch. Vi åt chilimarinerad fläskytterfile, pommes och bea. Och jag hade en sådan trevlig stund med min dotter och barnbarn ❤️ Mat blev det ju över, så att det är ju det jag precis har ätit till middag. Ja, nygjord pommes såklart. Men efter det att vi hade ätit lunch, där i torsdags, så hängde jag på bort och hämtade storebror på förskolan, och Kino fick hänga på. Gick bara med en bit.
Igår, då gick jag tidigt till min dotter. Och när jag kom utanför den restaurang, som ligger i vårat hus, så kom ägare och byggbasen ut och skulle börja prata, smöra och ifrågasätta. Men även förolämpa. Det var fan inte okej, hur de gick på. Men såklart att jag hade mål i mun, och sa vad jag tyckte om diverse saker. De hade en önskan om hur vi skulle träffas och prata allihopa mm mm. De ville att jag skulle följa med dem in på restaurangen, för att de ville bjuda på te, kaffe och allt var det var. Men för att sedan få slängt i ansiktet ”vi vet att det är DU som ligger bakom alla klagomål”.
Det kändes faktiskt olustigt. Och det här var andra gången de faktiskt gör så här mitt mig. Jag förklarade att det är många I huset som är drabbade av deras utsläpp, och att vi vill kunna andas i våra lägenheter, kunna öppna våra fönster och så vill vi ju kunna nyttja våra balkonger. Då kontrar de med att de faktiskt hade tagit kort på huset, ”där vissa fönster var öppna”. Så att deras resonemang var att det inte kunde vara så jäkla farligt med röken då. OMG! Där står jag och bara förklarar och förklarar, men till vilken nytta då? Jag förklarar till slut att jag inte har tid, utan att jag hade en tid att passa, då ville de veta då jag skulle vara tbx.
Alltså, hela den här jävla grejen är SKITJOBBIG! Jag vill ju bara kunna andas I mitt eget hem. Jag vill kunna vara på min balkong, och ha min oas därute. Men att inte kunna vistas där, känns skit. Vi har haft några fina dagar nu, och då har jag fått burit ut alla blommor och träd, INNAN restaurangen brassar i gång kolgrillen. Sedan, då solen försvunnit, då har jag burit in allt igen. Idag har det dock luktat mindre, och det kan vi nog tacka dessa underbara sotare för, som var här igår. 3 sotare som gick igenom anläggningen mellan klockan 6-11. Jag såg hur grundliga de var, hur de mätte, tog ut filter och rengjorde dem osv.. Så att imorgonbitti tänker jag gå upp astidigt och städa klart därute, så att jag förhoppningsvis kan sitta därute inom snar framtid.
Se så grönt och fint jag har det därute! Nåväl, jag lämnade dessa män och skrev ett mail till vår miljöinspektör, som var här i onsdags och gjorde besök hos tre av oss som anmält det här till Miljönämnden/kontoret. Jag bad henne ringa mig, och det gjorde hon direkt. Jag berättade att jag kände mig illa till mods, och berättade om vad som sagts. Nu var det liksom bara för oss att avvakta. Vi får vänta in vad sotarna skrev i besiktningsprotokollet. Inspektören och jag kom överens om att vi skulle ha en trevlig helg, och höras nästa vecka.
Hur mkt jag än försökte släppa detta möte, så gick inte det. Jag sa till min dotter, då jag kom dit, att jag var tvungen att skriva till förvaltaren och regionchefen, ang mötet med de på restaurangen, och det gjorde jag direkt då jag landade hos min dotter. Jag bad förvaltaren att ringa upp, och det gjorde han, första gången jag pratat med honom, och då har han väl varit vår förvaltare i ca 1,5 år. Det blev ett väldigt bra samtal, och han skulle ta detta med dem, om att de inte ska ge sig på oss hyresgäster. Det här var något ”mellan förvaltaren och ägaren”, sa han. Sedan fixade vi med lite grejer, innan vi tog oss iväg för att storhandla. Vi gick in på lager157 och Willys. Sedan åkte vi hem till dotra igen. Barnen slutade i skolan, svärsonen vaknade efter ha sovit efter sitt nattskift och vi tog oss till parken hela högen.
Jag hade blivit tillfrågad, av min dotter, om jag ville hänga med dem till Skansen idag, men jag fick ju tyvärr säga nej. Men jag ville. Fan vad jag ville. Men, det är verkligen så mkt jag måste avstå, pga mina jävla diagnoser, och det gör mig så ledsen. Men de skulle åka kollektivt, och det skulle jag aldrig ha klarat. Jag kan erkänna att det gör ont att inte kunna vara med. Svärsonens barn skulle ju med, och dem har ju jag aldrig träffat. Men.. resan, värmen, avstånd, mkt gående? TOTALKÖRT för mig, och det känns så jävla PISS.
Men, jag har ju haft 2 fina dagar med min dotter, och det känns så bra mellan oss. Vi pratar så bra, som vi alltid gjort tidigare, och jag bara stormtrivs. Jag älskar även den harmonin som är omkring denna vackra familj. Äntligen har de fått det bra!
Nåväl.. Jag gick hem fr parken igår, med en överfull rollatorkorg, och med en full papperskasse, balanserande på min sittbräde på rollatorn. Jag slet som ett djur, med allt jag hade handlat på Willys. Och när jag närmade mig hemåt, så ringde jag till min vän/ min frisör (som har sin salong bredvid restaurangen) och frågade om hon hade kund, men det hade hon inte just då. Jag bad henne att hjälpa mig, om jag återigen blev stannad vid restaurangen. Hon skulle i såfall ha ropat på mig att komma. Finaste Gittan! Blev ståendes med henne en stund, och jag såg inte röken av ”gubbarna”. Så att, då var det bara att fortsätta upp till mig.
Väl uppe så möttes jag av grannen. En massa prat om allt. Tjat, och alldeles för mkt ältande om ALLT, gjorde att jag sa nej till att fortsätta prata. Jag sa att vi fick ta det nästa vecka. Gick in, satte in alla varor i kyl, frys osv och så kopplade jag Kino, han behövde ju rastas. Sedan dog jag, i min soffa. Och när jag ens pallade att ta mig upp ur soffan igen, då var klockan över 23.00. Vi gick ut, en liten pisspromme. Men vem haffa mig då, om inte grannen IGEN!!! 23.30 var klockan, och så ska vi stå och prata om hur vi ska gå vidare i vårat ärende?? NEJ TACK! Nu fick det vara bra, och om jag känner personen rätt, så är hon nog rätt pissed på mig just nu. Men jag klaradeinte mer!!!
Att från början bara ha varit två hushåll som har engagerat sig i vår utredning, med miljökontoret, så är vi nu sex hushåll. Och vi bör träffas och komma fram till någon gemensam fortsättning i det här ärendet. MEN INTE NU! Nu är det helg, och vi bör nog vänta in svaret på hur utredningen ser ut efter sotningen och jobbet med ventilationen först.
Fy fan vilken jävla dag det var igår. Och som om inte det räckte. När jag och Kino kom in där, sent igår kväll, då fick jag ett mail via messenger. Där en kvinna jag känner, skrev och frågade vad min bild gjorde i en facebookgrupp, där man skrivit om en tidningsartikel i Västervik, där det handlade om en 30-årig kvinna som hade tappat bort sina sexleksaker. Till råga på allt så hade någon lagt in en bild på mig där, i ett jävligt konstigt sammanhang. Bilden var tagen 2017, då jag var med i ett reportage ang min hälsa. Shit! Blev stressad! Försökte lösa situationen, men min skarpa vän Inger, som är fruktansvärt duktig på allt inom IT, hon fick ta över. Och hon löste allt. Shit så skönt att få hjälp. Jävligt olustigt att jag bara blev med på bild, i en tråd som handlade just om borttappade sexleksaker. Alltså skratta ni om ni vill, men jag tyckte inte att det var ett dugg kul.
MEN, gårdagen var fan ett helvete. Och idag har jag bara satsat stenhårt på återhämtning, men jag är fortfarande så pass stressad, att mitt vä öga rycker satan. Ett tydligt tecken på stress.
I morse hade jag inte ställt någon klocka, vaknade kl: 9. Hela natten var ju kaos. Sover ju bara i en timmes intervaller, men i morse sov jag nog mellan 6-9 iallafall. Och jag som skulle ha gjort så mycket, har väl inte fått så mkt gjort alls. Jo, jag har pratat med mina vänner Helene, Maria, Inger och min granne Margareta. Jag har messat med tidigare ”ägaren” till Kino. Och jag och Kino har varit i väg till återvinningsstationen. Och då hade jag faktiskt mina nya kläder och skor på mig. Och det roliga var att jag mötte en väldigt gammal man, med en väldigt gammal bil, vid återvinningen, som sa :”Å vilket fint ekipage det kommer här då”.. Så gullig gubbe, och jäklar så det värmde att få höra snälla ord, och bli bemött med ett leende. Jag tackade såklart! Och när jag skulle gå därifrån, då mötte jag en gammal klasskompis, sedan vårdlinjen. Han såg så ensam ut, att jag bestämde mig för att prata med honom, och han verkade glad över det, och frågade om vi kunde gå en bit tillsammans. Trevligt! Det var något sorgligt kring honom dock. Lena- beskyddaren.
Men, nu har jag ätit och fått ventilera här, så att nu står ”gosa med Kino” på agendan. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag slipper att prata mer restaurang nu. Vill inte höra ett jota från någon. Och jag vill heller inte vara någons terapeut ikväll. Jag vill bara ”vara”..
Jag känner mig mättad. Jag är less. Att driva på mig själv, så att jag stupar, gör jag i stort sätt varje dag. Jag flyr från verklighet och DJÄVULSK SMÄRTA, genom att se till att hålla mig så sysselsatt som möjligt. Men efter en incident i veckan, där jag blev genomskådad, så pass att jag kände mig NAKEN, inför min vän Sara, plus att jag idag har pratat med min goda vän Pia H, som upplyste mig om ett och annat, så har jag nu fattat ett beslut.
Nu ska jag fan ge upp. Jag kapitulerar. Det får vara slut på att pressa mig själv till det yttersta, för att vem fan tjänar på det? Ja inte jag iaf. Mina äldsta barnbarn är så stora nu, min dotter har en underbar familj, och jag behövs inte på samma sätt som förut. Jag känner mig glad, lycklig, tillfreds med att min familj äntligen har ett stabilt och tryggt liv. Nu är jag en mormor som kommer då jag är önskad, och mitt liv kretsar alltmer kring MIG & Kino härhemma.
Jag kommer att lyssna på min kropp nu. Jag kommer att tillåta mig själv att vara så dålig som jag i själva verket är. Jag kommer inte fly i panik, och vara manisk i mitt sätt att ha mkt att göra, så att jag inte känner hur dåligt jag mår. Jag kommer tillåta mig själv att vara multisjuk och landa i det. Jag måste ta hand om MIG SJÄLV! Jag existerar, alltså finns jag. Är jag trött, då vilar jag. Har jag ont, då FÅR jag ha ont. Jag kan sätta mobilen på ljudlös och avskärma mig från allt som ”är för mkt”. Jag ska skita I att engagera mig. Jag kommer definitivt inte skriva i min status om hur jag mår, det kommer jag enbart göra i min blogg.
Jag måste tillåta mig själv att existera. Jag ska leva här och nu, och jag ska fan inte behöva förklara mig gällande något. Nu är det dags att jag börjar leva. Och att JAG får vara någon. Jag tänker inte vara intensiv i mitt sätt att bry mig om andra, eftersom det borde vara en ”tvåvägskombination”. Jag vill inte vara den enda som hör av sig, och jag tänker då fan inte bjucka på att ”skrika ut mitt mående i sociala medier”. Det har ändå inte gett något resultat, då jag har försökt lämnat hintar om mitt dåliga mående, genom fb och insta.
Jag är så ledsen och besviken på så jäkla mkt. Och jag mår verkligen skitdåligt. Jag har det skitkämpigt med min mage, sedan ett tag tbx, och det är det gynekologiska som felar. Är det endometriosen, klimakteriet eller fibron som gör att det känns som att hela min ”kvinnlighet” är på väg ut genom fifi? Ont i nedre delen av magen, buken och ländryggen. Ja och sedan har jag ju ont av alla mina andra smärtdiagnoser såklart. Å huvvet, det är ju mer fucked up än vanligt.
Nu ska jag vara så sjuk som alla andra är. Ni som gnäller, klagar, inte kliver upp ur sängen, utan bara ligger där, dag ut och dag in. Jag ska avskärma mig och sluta ställa upp på allt och alla. Jag kommer att dra mig tbx, så att ni fattar hur jävla illa det är. För att när jag bara kör på, fr tidig morgon till sen kväll, så tror ni ju inte ett skit på mig sen, då jag berättar hur dåligt jag mår.
Idag är det den första dagen, på resten av mitt liv. Och jag kommer fortsätta att leva efter mottot ”en dag I taget”. Jag kommer att tillåta mig att vara sjuk, känna efter och så småningom hitta kraften och orken till att jobba på den återhämtningen jag behöver för att tillfriskna i min utmattning.
Det är sällan någon som tackar mig för att jag är den jag är. Och det är få människor som bryr sig om mig, så att nu kommer jag att rätta till ett och annat. Att jobba på MIN existens, och på att jag ska ha det så bra som möjligt, det kommer nu att prioriteras en jäkla massa, mot vad jag hittills ha gjort. Så att, nu kan ni sluta upp med att ta mig för given.
Ska vi multisjuka verkligen behöva finna oss i att bli så jävla förnedrade och kränkta? Ska inte jag kunna leva mitt jävla liv, utan en massa dåliga kommentarer på sociala medier, menande blickar och få fnysningar från folk som tycks tro att jag går med rollator för skojs skull?
Om ni bara visste hur vissa människors ord, direkta kommentarer och blickar sårar. Jag tog väldigt illa vid mig i morse, då någon hade gett mig en skrattande smiley, som en reaktion på något jag hade skrivit.
Jag kämpar exakt varje jävla fucking dag, från det att jag vaknar, tills dess att jag somnar. Jag kämpar med att försöka vara den jag en gång var. Och det kostar på, TRO MIG! Jag är helt slut då jag har gjort det som jag har VELAT orka med. Jag VILL vara en bra mamma, en bra mormor, en bra dotter, en bra vän, en bra granne och en bra medmänniska. Jag försöker, och gör så gott jag kan. Efter bästa förmåga.
Jag hade våndats en hel natt. Jag kände mig stressad över att jag köpt ett klädesplagg, i fel storlek. HUR skulle jag kunna byta detta? Dagarna hade gått, och min mor o far hade ju liksom skjutsat mig dit, för att köpa detta plagg. Och med tanke på att mina föräldrar redan hade hjälpt mig o handlat, och inte hade något ärende tbx till detta köpcenter, så låg jag sömnlös i en planering om HUR jag skulle lösa mitt dilemma. Jag har ADHD och är rastlös till tusen, jag har en utmattning där jag blir väldigt påverkad av minsta lilla stress. Jag får stresspåslag för ingenting. I mitt sista försök att försöka lösa min situation, så skrev jag på fb, och förklarade min stress över att få byta plagget, och där jag frågade om någon ev skulle åka åt det hållet.
När jag sedan vaknade, på morgonen, så hade en vän svarat att hon kunde hjälpa mig senare den dagen. Så go, och snällt av henne, och det skrev jag, men jag skrev också och berättade att det tyvärr inte gick eftersom jag hade en tvättid bokad. Men hon fick en tumme upp och ett hjärta, och hon visste att jag var glad o tacksam över hennes erbjudande. Men sedan hade då denna kille kommenterat med en skrattande smiley. Jag misstänkte vad han syftade på, och skrev därför öppet och frågade vad det var i denna text som var så kul? Och då svarade han att han tyckte att det var komiskt att när jag nu, vänligt hade blivit erbjuden hjälp, så skulle jag inte ta emot hjälpen pga min tvättid. WTF!!!
Jag blev fan förbannad OCH ledsen. Jag har försökt att skaka av mig detta. Men ena stunden är jag nära till gråt, andra stunden är jag arg/fly förbannad. Och jag tänkte massor på detta, då jag gick till mina föräldrar i morse. Alla känslorna bara rann igenom mig, och jag ältade satan. Å samtidigt som tankarna for igenom huvvet, och jag försökte gå och tampas med detta, så fick jag såna stresspåslag, vilket gjorde att jag vinglade som ett jävla fyllo. Det var så läskigt hur detta gjorde mig så fruktansvärd påverkad.
Jag skrev en lång kommentar till denna kille, då jag flippade. Och jag kände mig så jävla illa berörd och kränkt över att någon ÅTERIGEN, ska lägga sig i, tycka till och kommentera. FÖR I HELVETE! Ska ni byta med mig? Ni som tycker så jävla mkt. Ni synar mig fan med lupp. Och vad jag än gör, säger mm.. så har ni tamejfan alltid åsikter. Klart som fan att ni tycker att jag bara borde vara tacksam när någon erbjuder mig skjuts? Å TRO MIG, DET ÄR JAG! Men försök att få in i era jävla skallar att även fast jag är sjukpensionär så kanske jag kanske inte KAN åka, exakt då någon erbjuder sig. Å en sak till, de som erbjuder sig att hjälpa mig att köra mig, de får ALLTID soppapengar.
Genom alla dessa år som jag har varit multisjuk så har jag knappt bett någon om hjälp. Jag har ALLTID sett till att klara mig själv. Å de som oftast kläcker ur sig :-”Det är bara att säga till om du behöver hjälp med något”, är också alltid dem som säger NEJ när jag väl törs fråga om hjälp.
Att jag blev erbjuden skjuts senare, den dag som det här handlade om, var inte genomförbart fr min sida. Det är verkligen så trist att jag nu ska behöva skriva följande, men jag känner att jag MÅSTE förklara. Jag behövde åka på fm, för att sedan hinna vila innan jag skulle börja tvätta. Ja, för att så mkt tar det på krafterna att åka och handla. Jag beställde därför en taxi, och fick betala jävligt dyra pengar för att få komma till affären och handla, men det var det värt, eftersom handlingen fick gå i MIN takt. Jag hade tid på mig att fixa mitt ärende, träffa trevligt folk som jag stod och snackade med, PLUS att jag hann gå till Willys och handla hem lite mat mm.. Ingen stod o flåsade mig i nacken, och det kändes som en befrielse att få handla i lugn och ro, ta mig hem och hinna promma med Kino OCH ta en power nap, innan tvättpasset skulle börja.
Å i veckan som har varit så har jag flängt runt en hel del. Å bara av att gå ner på stan, t och r, gör att jag måste ligga apatisk/i smärta i FLERA TIMMAR, innan jag orkar något mer. Vissa människor ”därute” har inte en susning om hur tufft vi sjuka har det. Och ni är många som tycker, tänker och visar hur mkt åsikter ni har om oss. Ska jag verkligen behöva försvara mig, om HUR jag lever mitt liv. Tycker ni att ni har rätt att kränka oss sjuka? Tror inte ni att vi också har känslor, och vill saker? Å vem fan ger er rätten att bete er så jävla illa?
Dessa blickar man får ibland alltså. Och de kommentarer man kan få? Tänk er en varm sommardag, det är så hett att du MÅSTE ta på dig svala kläder. Du har ett ben som är 7 cm tjockare, än det andra, och har nervskadat ben + fötter som är väldigt svullna. Du har ett par harembrallor på dig, så att du råkar blotta fot och vrist, och möter en efter en som VRÅLSTIRRAR just på fot och ben och utbrister :-”Å HERREGUD SÅ DU SER UT, VAD SVULLEN DU ÄR!!! Jamen tack! ”Å det tyckte du var snällt att basunera ut på det sättet?”
Det värsta jag har varit med om, det var när min mor och hennes väninna var nere på stan och fikade, vid ett tillfälle för flera år sedan. De satt vid ett fönsterbord. Då hade de fått syn på mig, utanför fönstret, då jag hade min lillfis i vagnen (då han var bebis). Bara dagarna innan hade jag varit med i min lokaltidning om hur jobbigt jag hade det med hälsan, och med myndigheter. Helt plötsligt säger ett par tjejer, vid bordet bredvid min mor :-”Kolla, där är den där tjejen fr tidningen, hon har ju inga problem med att gå”.. HELVETE vad förbannad jag blev då jag fick veta om vad de sagt. Å då höll jag i vagnen, istället för rollatorn. Fy fanför vissa människor alltså.
Sedan har jag en annan bra historia. För några år sedan så var jag på väg till mina föräldrar, då jag möter en hel förskoleklass och två lärare. En flicka tittar på mig och rollatorn, pekar och säger :-”Varför har hon en sån?”. Jo förstår du, det har hon bara för att hon ska åka gratis på bussen, säger då fröken. Den fröken som ska lära våra barn om vad som är rätt och fel och ge dem en bra grund i livet. Fy fan, säger jag bara!
Tror ni att det är ROLIGT att gå med rollator? Att bli sämre o sämre, och inte ha någon bättring att se fram emot alls? Att få diagnos efter diagnos, och att känna att man saknar orken, ibland, att fortsätta kämpa.. Det önskar jag ingen. Och denna oro man känner, för hur länge man ska vara kvar i livet, den är också tuff att tampas med.
Ja jag är lyckligt lottad som har så mkt kärlek runt mig. Min dotter, mina barnbarn, våra hundar, mor och far, vänner och väldigt många fina medmänniskor, som gör mitt liv till ett liv värt att leva. Men bakom denna glada, sociala, och ”oftast” trevliga tjej, så finns det mkt sorg och smärta. Jag vet snart inte HUR MÅNGA diagnoser jag har. Jag tror att jag hade 965 journalanteckningar, eller nåt, sist jag kollade. Så att ni, som tycker att ni har några som helst rättigheter att öppna brödfittan om saker ni inte har en blekaste aning om, har jag bara en sak jag vill säga till er : ”HÅLL KÄFTEN!!! Ta reda på saker innan ni öppnar käften! Å bara för att det INTE SYNS på mig, så har jag fan vare sig, ork eller lust, att få höra mer skit fråner!
Min dåliga sömn är ju piss, men nu tänkte jag faktiskt passa på att plita ner lite trevliga news, för omväxlings skull. Sedan kanske jag kan ha turen att få sova lite till.
I onsdags, då jag tog taxi till ICA Maxi, i ett viktigt ärende, så träffade jag på en väldigt fin människa. En tjej som växte upp i samma hoods som jag. Hon var 69:a, har jag för mig, och en väldigt snäll tjej, men också väldigt mån om sitt utseende. Vi hälsade alltid på varandra i plugget, ja och hemma på fritiden. Hon var bästis med en tjej, som var syrra till en kille i min klass. Sedan umgicks Hon med en väldigt störig brud, som flippat som vuxen. Men men, nu då jag hade varit inne på ICA Maxi, och skulle rulla min rollator vidare till Willys, så passerade jag ett ”stånd”, där 3 personer från Kriminalvården stod, och hon var en av dem.
Jag gick närmare detta bord, där de hade info om arbetsmöjligheter/värvning av folk till krimvården, vilket känns högst aktuellt just nu. Då jag närmade mig så såg jag ju att det var D. Jag pratade till henne och sa hur glad jag var över att se henne, och hon instämde detsamma Men, är det inte Lena, sa hon. Skitkul att hon mindes mig. Så kul att jag blev varm inombords, och såklart tilltalade jag henne vid namn. Det blev en ömsesidig och spontan kram. Vi pratade lite allmänt, och jag berättade lite om mitt tidigare engagemang, pratade även lite om hur jag stöttar föreningen KRIS, och om mina egna livserfarenheter. Jag har faktiskt sökt till Hall, flera ggr under mitt vuxna liv. Efter en stunds pratande, och efter att ha gett dem lite pep och beröm, så sa jag hej då. Alltså, det var bara ett sådant härligtmöte..
När jag sedan kom hem, efter Willys och taxiresan hem, så började det bli dags för mig att dra ner till stan. Jag skulle ju till tandis. Men vem mötte jag då? Jo, en rätt så till åren kommen, bekant. Han hälsade glatt och igenkännande, trots att våra vägar korsades för säkert 15-20 år sedan. En advokat, som var en närståendes advokat, vid en rättegång, för alla dessa år sedan.. En känd Södertälje advokat. Alltså wow! Jag minns verkligen ALLA människor, som jag mött I mitt liv, och det ÄLSKAR jag med mig själv. En av mina bästa egenskaper, tycker jag själv. Och jag tycks ju även bli igenkänd tillbaka, vilket är satans nice.
Nåväl, alla dessa personliga möten, som verkligen ”piggar” upp vardagen. Det går ju inte en endaste dag, utan att jag inte hälsar på någon. Mitt sociala jag, är verkligen något jag trivs med. MEN nu har min hand somnat, så att nu är det dags att avrunda. Synd att lillfisen inte sover över nu. Föregående natt hade jag ju turen att ha en liten virvelvind bredvid mig i sängen. Mitt barnbarn sov ju över, och vi hade det bara så mysigt tillsammans, och somnade ovaggade igår. Min vackra/omtänksamma lillfis. ❤️
Lägger in denna fina skrift, som min vän Lotta gav mig igår. Och denna text är så fin, och full med sanning. Tänk att jag, i onsdags, för första gången på länge, fick träffa någon som kunde känna av mig, SÅ KLOCKRENT. Det var så förlösande och naket. Sara kände, såg och förstod. DET var också, ett helt underbart möte. Och med det så säger jag godnatt, nu då klockan är 01.15, denna torsdags natt. I morgon, då hoppas jag att få hålla mitt nyfödda mirakel, min nr 4 i barnbarns skalan. Jag vill hålla, och lukta på detta mirakel, som är mitt mirakel nr 5, inräknat med hennes mor på första platsen. Ja, hon föddes ju först, och sedan kom ju mormorsmiraklen.
Igår hade jag en optikertid på Specsavers. Jag hade tid kl: 11.30, men kom ner lite innan. Jag passade på att studsa in på Apoteket, för att hämta massor med olika mediciner som var slut härhemma. Sedan var det då dags att ta sig upp till Specsavers. Där mötte jag en gammal kompis, Kapa. Vi pratade en snabbis innan han drog i väg.
Jag betalade min synundersökning och fick komma in till en tjej, och göra några grejer innan jag fick komma in till Henrik. HATAR då de kollar trycket i ögat. Flipprar med ögonen så att jag mår illa liksom. Nåväl, den första undersökningen gick bra, det var en trevlig tjej. Då var det dags för Henrik. Vi pratade en stund och jag erkände att jag inte hade använt glasögonen, som jag borde ha gjort. Läsbrillorna har jag ju jämt på mig, annars ser jag ju knappt vad jag skriver, men de andra brillsen har jag inte kunnat änvända. Blev så yr i huvvet av dem, och eftersom jag är yr och vinglig i min utmattning, så har jag inte velat haft ännu mer yrsel.
Optiker Henrik gjorde en satans massa undersökningar, med många olika bilder som fladdrade förbi mina ögon. Så påfrestande. Fick ont i huvvet och mådde illa. Det visade sig att mitt vänstra öga hoppar åt sidan då jag försöker fästa blicken, med bägge ögonen, på något. Ögat hänger inte med. Så att, nu blir det fan till att skärpa till sig. Då jag var klar så var det dags att kolla bågar. ”Ta två betala för en” blev ju supernice. Jag hittade de bågarna jag ville ha, och inte blev det dyrt heller.
Jag lämnade bågarna till min optikerns medarbetare, som i sin tur skulle ge Henrik dem. Då så, då var det klart. Det plingade till i mobilen, och VIPS så hade jag ett meddelande om att mitt paket fr First Vet fanns att hämta på ICA Supermarket, nedre plan. Alltså wow, jag fick många ärenden gjorda i samma hus minsann.
Allt detta fanns i lådan från First Vet. Och det gick inte på många spänn.
Ok, jag hämtade ut paketet och behövde samtidigt köpa på min lite grejer inför den våffelmiddag, jag skulle bjuda min dotter med familj på. Nyponsoppa är ett måste för mig, både till pannkakor och våfflor, så att det fick det bli. Köpte även glass och hade med mig frysblock till glassen. Vips så tappar jag lådan med grejerna, då det inte var så lätt att fixa med varor, paket och rollator samtidigt. Kände fan att stressen kom över mig, och då går det fan åt fanders med allt. Som tur är så möter jag min fina vän Sara och hennes son, de står före mig i kön.
De betalar sitt, jag lägger upp mina grejer på bandet, betalar och pratar med S och N, samtidigt som jag försöker få ner varorna i ryggsäcken, medans mitt paket balanserar på sittbrädet på rollatorn. Jag blir stressad, klumpig och jag får PANIK. Sara hjälper mig, och att hon pratar med mig, får mig att känna mig lugn. Allt känns betydligt lugnare, men då dyker en kille upp, som är son till en av mina föräldrars vänner. Han frågar och pratar på, och jag är fortfarande inte ok, i min egen situation, så att jag säger något åt honom och antar att jag svarade på det han ville, men allt som hände då är BORTA/BLANKT. Stresspåslaget, ångestattacken, paniken var omtumlande. Det kändes som att jag behövde gråta/skrika. Jag höll på att kvävas..
Kvävas av att det blev för mkt. Apoteket, Specsavers och den obehagliga synundersökningen, fumlandet på ICA och mötet med Sara och N, plus att jag ska vara kapabel och lyssna på en massa jävla sjukt dravel. Hursom, Sara och jag pratade om hur det var och helt plötsligt säger hon : – ”Alltså, hur mår du egentligen”? Wow, BAAM, sa det inne i mig. Shit så ”naken” jag kände mig. Tårarna kom sakta fram, och jag trodde att jag skulle bryta ihop. Det är verkligen inte bra, svarade jag.
Sara säger, ”: Jag ser det! Alltså det förstår jag. Folk i din omgivning fattar inte hur dåligt du mår, tack vare att det är sånt jävla driv i dig. Fan folk, som inte alls har det lika jobbigt som du, de ligger ju hela dagarna, för att de inte orkar. Men inte du”. Wow, jag höll på att bryta ihop! Jag blev knockad av hennes raka ärlighet. ÄNTLIGEN förstod någon mig, och hur dåligt jag mår! Jisses! Efter en stund så var jag bara tvungen att säga hej då, för att jag var så nära att bara bryta ihop, där och då. Jag hade inte klarat av att behärska mig mer. Jag gick iväg en bit, och såg till att alla grejer låg bra på rollatorn, och sedan började jag gå hemåt.
Det tog tid att gå, mina känslor var helt fucked up. Jag slet och släpade på alla grejer, till en förbannelse. Många stopp blev det. Men till slut så var jag hemma. Jag plockade upp allt jag hade handlat, satte in alla mediciner i medicinskåpet, och plockade upp allt fr First Vet. Medicinskåpet blev knökfullt.
Jag satte igång att duka och så flyttade jag ut mitt matsalsbord lite, ifrån fönstret, så att vi fick plats 6 personer. Sedan började jag med våffelsmeten, samtidigt som jag spelade alla mina favoritlåtar med ”Maskinisten”. Fan vad bra han är! Och musiken var bara sååå jävla passande, till det mood jag befann mig i. Min dotter, barnbarnen och svärsonen kom. Jag hade stått och gjort 36 laggar, och var helt slut! Men det var det sååå värt. Min svärson hjälpte mig att koppla in min TV i mitt sovrum, fett nice. Och bäbis, hon sov exakt hela tiden, då hon var här. Söta lillkickan, som nu har fått sitt namn. Och då familjen gick, så plockade jag bara in i diskmaskinen, och slängde mig I soffan.Helt slut!
Och idag, idag har jag åkt taxi till ICA Maxi, för att lämna tbx en tröja, och för att köpa mig några nya plagg. Sedan gick jag till Willys för att handla mat och så, för att ikväll får jag finbesök. Mitt näst yngsta barnbarn ska sova över här i natt. Jag tog även taxi hem.
Och när jag kom hem, så blev Kino såå glad, och har inte vikit av, från min sida, sedan dess. Nu ska vi dock gå ut och kasta återvinning. En liten promme får det bli, innan det är dags för mig att gå till tandläkaren. Har så förbannat ont i huvudet, och mår illa, efter att ha skrivit av mig nu, så att jag lär ju få ta en lugnande sen, innan jag ska ligga hos tandläkaren, och få massa gegga i käften. Vi ska ju göra tandavtryck. Hualigen! Men efter det så blir min belöning att få hämta upp lillfisen.
Jag har fått så NOG utav människors sätt att bete sig. Hur vissa, när de blivit äldre, är värre än de värsta mobbarna i skolan. Att ha ”varit” vänner, men nu tittar bort och inte ens hälsar? Ja, det var precis det som hände häromdagen. En väldigt kär fd vän, som jag ofta varit ledsen över att vår vänskap är över, kom ut fr Rusta med sin vuxna son. Att sedan inte ens kunna hälsa? Gjorde ont, där och då, men nu tar det ingen mer energi fr mig. Men ofta kommer saknaden, efter de vänner som bara har klippt med mig, men inte ens ha haft modet att berätta om varför vår vänskaphar tagit ett abrupt slut. Den som blir lämnad kvar, med ett STORT FRÅGETECKEN (jag), kommer ju alltid undra vad det var som gjorde ett vänskapen tog slut.
Sedan finns det ju dem som anmäler en, hugger en i ryggen, och som kommer med dåliga kommentarer. Något annat jag kan tycka är jobbigt, är då jag blir bemött med arrogans, okunskap och menande blickar. Oftast är det äldre kvinnor. Det är jobbigt och kränkande att bli ”stirrad på”. Men jag tar ju inte sånt, och eftersom jag ALLTID ser folk jag möter, i ögonen, så kan jag verkligen visa vad jag tycker med hjälp utav kroppsspråk och blickar. Vem fan tror de att de är liksom? Å vad har folk för rätt att dömma?Ni kan, på riktigt, fara åt helvete. Men med lite snällare språk, dra åt pipsvängen med er!
I övrigt så är jag på en väldigt fin plats i livet. Jag har berikats med ännu ett barnbarn, och hon är 1 vecka idag. Jag älskar mina underbara barnbarn, och min otroligt underbara dotter som sätter alla dessa vackra små människor till livet. Den kärlek jag känner för min älskade dotter och mina barnbarn är bara så galet stor. Och jag önskar att jag fick följa dem, och de generationer som sedan kommer. Jag önskar att jag fick vara med och se hur de får det i tonåren och deras vuxna liv. Giftermål, barn, karriärer mm. Den dagen då det är min tur att lämna, så kommer jag att göra det med en förtvivlan, men också med en stolthet och med en känsla av lycka över att jag har varit med att skapat den här familjen. En familj som jag älskar av hela mitt hjärta.
I dag så gick jag upp tidigt. Jag älskar att gå upp tidigt och att ta vara på dagen. Man hinner ju med så mkt om man går upp tidigt. Jag gick och mötte min mor, då jag hade två påsar med kantareller till henne, som hon får göra sin otroligt goda svampstuvning på. Det nalkas ju påsk, och något som ALLTID finns på våra julbord och påskbord, så är det min mors magnifika omelett med svampstuvning på. MUMS! Då vi möttes, så sken solen. Klockan var lite efter 10, och jag skulle fortsätta att gå. Min mor bestämde sig, där och då, att hon ville hänga med mig. Jag skulle ju till vår lokala ICA Jätten, där jag hade lagt undan en stor bit varmrökt lax. Sedan var ju Bregott superbilligt just nu. 20kr billigare, och då får man passa på.
Jag har ju bestämt mig för att göra något nytt, i matväg, till påskbordet i år. Bara ”för att”. Vi har ju den stora äran att få fira påskafton, trots att lillkickan bara är en vecka gammal, hemma hos min dotter & familj. Men jag, min mor och far, är ju dem som ALDRIG skulle komma dit, om vi var det minsta hängiga. Vi har ju, under hela pandemin, och fortfarande, verkligen varit så försiktiga. Handhygien och avstånd fr folksamlingar mm. Vi är ju sååå noga med att inte träffa folk som är sjuka. Man får ju verkligen vara försiktig.
Nåväl, nu tappade jag väl kanske lite tråden IGEN, vilket verkligen är ”mig i ett nötskal”. Det var trevligt att träffa min mor, det var ett tag sedan som vi hade tid att prata. Så att när vi hade handlat så gick jag med min mor, nästan hela vägen hem. Jag ville ju inte att hon skulle bära sin kasse hela vägen hem. Kassen fick ju hänga på min rollator tills vi sa hej då. Jag gick hemöver, men tog en liten omväg, då jag hade tänkt studsa in på Second Hand Filialen. Men.. det var STÄNGT! Hmm, jag ville ju se vad som fanns, eftersom jag inte har varit där på länge, och sedan var jag också nyfiken på om mina grejer, jag skänkte dem häromdagen, hade satts ut i lokalen. Men men.. så blev det icke.
Jag gick till vår fina blomsteraffär, Görans blommor, och köpte lite fint. Det är så trevligt att gå dit. Och idag kallade faktiskt ”S” mig vid namn. Lite kul att bli igenkänd. De är så duktiga och de har funnits där ända sedan jag var liten. Och vilka arrangemang de gör alltså. Wow! De har ju t om fixat blomsterarrangemang i Stadshuset, blå hallen. Nåväl, det var så trevligt så. Och när jag gick så önskade vi varandra Glad Påsk. Nu styrde jag kosan mot Roffes konditori, ville ha mig en mazarin, och sedan så ville jag ju passa på att önska dem Glad Påsk. Sedan studsade jag hem, slängde mig i soffan, och DOG EN SMULA..
Fan fan fan, hade så ont att jag var tvungen att ligga ett bra tag. Jag tog också smärtis, eftersom fibron fittar sig så jävligt. Bröstkorgen var i kramp, och andningen var svår. Jag och Kino låg en stund, men då jag såg att solen fortfarande sken, så där vackert och inbjudande, så tog jag med Kino på en lite längre promme. Hur i helvete jag hade orken? Nä, det hade jag inte! Men han behövde rastas. Var väl hemma 14.30 och då hade jag sån pain from hell att jag inte klarade mer. När benen är så svullna, så att resåren på mysbrallorna, nedtill, STASAR dina ben, då kanske ni förstår? Smärtan är så vidrig att du inte klarar av att hålla dig vaken. Du somnar, men vaknar och går i någon jävla typ av dvala, för att pissa och sedan ”stängas av” igen. 3 timmar senare så tvingar jag mig upp, då jag inser att jag vare sig har ätit lunch eller middag. Så att det fick bli ett par ost-skink-broccoli pajbitar, med rivna morötter.
Inte direkt gott, då jag inte har någon aptit. Men.. man måste ju äta. Och med det gjort så bidde det lite Glamour på 7:an, och nu väntar jag på att få se ”Efterlyst” på TV. Jag misstänker att det blir tidigt i säng ikväll, för att i morgon har jag MASSOR att göra. Och med det så vill jag och Kino önska er alla en Glad Påsk.
Lena Berge 