Håll käften!

Yepp, det är fan på tiden att jag börjar lära mig att hålla käften. Jag sitter ju här, med facit i handen, och kan bara konstatera att det inte finns någon vits med att ALLTID basunera ut saker. Och ärlighet, det uppskattas inte heller. Lögner, att smöra och vara inställsam, DET är något man föredrar.

Och utnyttjandet av mig, som person, det kan diskuteras. Två föreningar i Södertälje, har haft mycket nytta av mig under deras uppstart. Mitt kontaktnät har varit bra att ha, men idag då skulle de vare sig komma ihåg, eller vilja erkänna att jag varit till hjälp. Så att, vassego, håll tillgodo era klåpare, ta cred för det JAG gjort.

Jag är inte oumbärlig, men jag är jävligt bra att ha, ibland, eftersom jag är så in i helvetes driftig. Man kommer till mig vid bekymmer. Ibland vid sjukdom och relationer, men även när man behöver hjälp med myndigheter, felaktigheter och orättvisor i samhället. Och vi får inte glömma dessa irritationer och felanmälningar mina grannar upprörs över. Ja, jag har tamejfan rollen som spindeln i nätet. På både gott och ont!

Man kan väl säga så här att jag är fruktansvärt trött på att vara ”den där” vännen/grannen/personen som är bra att ha när man behöver något. Hmm, med tanke på att mina utmattningssyndrom bara blir värre/sämre nu, så är jag tvungen att begränsa min omtanke för alla i min omgivning. Men sedan har ju mina fysiska diagnoser också ställt till det en smula, då jag både har problem med att gå på mina onda fötter, men också för att jag vinglar.

Så att därför fattade jag ett beslut gällande detta med mina insamlingar till hemlösa och behövande. Alla ger så mycket. Mina vänner, min familj och även jag själv, ja och senast fick jag en jättesändning med grejer och kläder av min mors arbetskollega. Tyvärr blev det ju mina pensionärer till föräldrar, som fick dra det stora lasset, genom att hämta allt detta och skjutsa hem det till mig. Så snällt! Saken var den att det var för mkt för mig att ta på rollatorn.

Tidigare har dessa insamlingar varit mer ”smärtfria”, då jag haft lättare att se till att allt jag får in, hamnar på rätt ställe. Jag har kontakter via LSS, HVB, stödboenden, härbärgen, privatpersoner och Second Hand. När jag har tittat igenom det som har kommit, och jag har gjort i ordning, kassar och säckar, som blivit hämtat, eller som jag lämnat. Men just nu har jag ett STORT dilemma, och det är att få iväg alla dessa jackor jag har fått in. Jag ska lämna dem till sociala centret/Pingstkyrkan, men jag tar mig inte dit med allt, och de kommer inte och hämtar = ett jävla dilemma.

Och eftersom det är så SVÅRT att få de ansvariga på sociala centret att hämta, så får jag väl ta lite åt gången och gå ner med, och alltså får detta bli den sista gången jag har insamling.

Jag är så hemskt tacksam gentemot dem, som så snällt har skänkt saker/kläder till behövande, alla dessa år! Tack, fr hela mitt hjärta.

Ja, så nu kommer mitt engagemang sluta. Jag kommer också att sluta med att ställa upp och hjälpa folk, genom ATT GÖRA ALLT ÅT DEM! Visst kan jag fortsätta bry mig, men alla får faktiskt kämpa för sin sak. Har man ett problem, då får man lösa det. Som medmänniska så har jag alltid brunnit för att hjälpa, och det har varit så satans skönt att ha haft den möjligheten att ”fly” fr mina egna problem.

Jag har gjort så mycket jag har kunnat, och jag har lagt mig i, styrt och domderat så att jag nästan nu, med facit i handen, ser mig som manisk. Det har varit en räddning för mig att få hjälpa någon annan, för att då har jag sluppit tänka på mig själv. Ett flyktbeteende.. som faktiskt, krasst sett, bara gett mig ännu mer problem med mina utmattningssyndrom.

Sedan sover jag ju nästan ingenting längre. Jag vaknar varje timme. Jag kan inte ha det så här, jag måste börja tänka mer på mig själv. Sluta fly, utan ta tag i saker i stället. Sluta med att vara så jävla öppen och ärlig på sociala medier, då det ändå inte är någon som bryr sig om mitt mående, min livssituation mm. Jag ska FÖRSÖKA bli som de flesta andra.

Hmm, hur i helvete ska detta gå? Ja, det kan man fråga sig, men det måste bli en stor jävla förändring. Sedan ska jag fan inte lägga mig i saker heller. Om folk gör fel, eller beter sig illa, så är det DERAS val och deras konsekvenser. Jag ska absolut inte vara framme och lägga mig i. Wow! Vilken utmaning jag har framför mig, och det är inte den enda.

Jag har lovat mig själv en annan sak, men det håller jag för mig själv. Usch, nu ska jag försöka varva ner i min hjärna, genom att titta på en julfilm. Shit vad mkt julfilmer de visar på TV. Mest på 7:an och 6:an, men även TV3 och 5:an. Det är så skönt att bara dra sig tbx, krypa ner i soffan, bredvid King, och bara SOFTA.

Det blir jobbigt när min dotter med familj har stökat färdigt med allt, och de vill hämta hem denna underbara krabat. Han har ju varit här i över 1 vecka nu. Han är så go, klok, rolig, väluppfostrad, lydig och egen. Vad vore livet utan honom?

Nähä, i morgon är det den ”Första dagen i resten av mitt liv”. Å jag tänker FÖRSÖKA göra en mängder av förändringar, och det kommer att få ta den tid det tar. Jag orkar inte ge mer av mig själv, då jag inte har något för det. Livet är inte lätt! Och det måste väl var och en fejsa själva, annars lär man sig ju inget. Alla mina livserfarenheter har ju gjort mig stark, men tro mig FY FAN VAD JAG HAR FÅTT KÄMPA! Och den resan måste var och en göra själva, jag gör folk bara en björntjänst genom att hjälpa. Nu får det liksom vara bra! OCH, jag kommer ALDRIG MER, efter idag, lägga ut någon jävla länk till min blogg, vill ni läsa så vet ni vart min blogg finns! Jag kommer definitivt INTE tvinga någon att ta del utav mitt liv..

Ett litet OBS bara, OM ni vet att en familjemedlem, vän eller medmänniska lider utav psykisk ohälsa, vänd inte den personen ryggen, utan gör TVÄRTOM. Visa att ni bryr er, istället för att skita I att höra av er. För att det är vid såna stunder, man verkligen behöver stöd, kärlek och sin familj/vänner.

Lev väl..

Psykisk ohälsa, en skam?

Ja, rubriken känns ju rätt så passande, och den blev till i går morse..

Efter mina morgonrutiner så var det ju dags för en promme med King. Och när King torkats av, så var det då dags att studsa neråt stan. Jag hade ju beställt medicin, som tydligen blivit en bristvara, men som tur var, så gick den att få tag i men i mindre förpackningar. Så när medicinen hade hämtats ut, så gick jag vidare och köpte 2 julmust, då det kan vara bra att ha hemma.

Efter apoteket och Coop, så styrde jag kosan mot min Vc. Jag gick längs inre maren, och så långt ifrån kajkanten som möjligt. Jag både är rädd för djupt vatten, och går vingligt, så det var skönt att gå försiktigt. Jag kom fram till den vägg jag älskar att titta på. Detta staket, som några duktiga konstnärer har målat graffiti på, se så fint…

Jag domnade bort i vä fot, och det började kännas otroligt jobbigt att gå. Men, snart så skulle jag vara framme, och det ska bli så skönt att få ta influensasprutan. Det känns ändå lite tryggt, med tanke på mitt dåliga immunförsvar.

Jag var tidig, som vanligt, och satt snällt och väntade i väntrummet, på min tur. Jag satt och skrev lite, om mina reflektioner den här morgonen, och vad jag har gjort. Jag undvek väl in i det längsta att skriva om det som gör så fruktansvärt ont. Att må så dåligt över att bli missförstådd, och att inte ha möjlighet till att reda ut saker.

Jag är inte felfri, men jag hymlar inte om att jag mår dåligt. Jag är en människa full med empati och jag är ofta den som får stötta andra, men sedan har svårt att få någon att förstå, då jag själv inte ok. Det har väl ofta varit så att folk har hört av sig till mig vid sjukdom, då jag har lätt att förstå, stötta och känna medkänsla. Jag har säkert lättare att förstå, pga att jag själv har mina diagnoser och livserfarenheter.

Sprutan togs och det tog mig sedan en timme att gå hem. Jag var så jävla trött och hade en sådan smärta när jag kom hem, att jag bara var tvungen att ta en liten benutsträckare, innan jag gick vidare. King behövde ju få en längre promme, och den tog jag i samband med att jag gick med skräp till återvinningen.

I torsdags så hände något som gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Meningsskiljaktigheter, stress, oförstående och feltolkningar. Det jag gör först, i en sån situation, det är att ringa den personen som läser, det jag skriver, på helt fel sätt. Men, jag fick inte tag i henne. Jag blev ledsen och frustrerad och det tog väldigt hårt på mig att vara osams. Jag fick rådet av en vän att sluta försöka, och att jag skulle låta personen kontakta mig, men jag hör ingenting på hela dagen.. Då försökte jag att få ner mina känslor, jag har, gällande detta tjafs, i ett mail. Och det gick ju verkligen inget vidare. Vad jag än skrev, så blev det fel.

Jag blir kallad för martyr? Jag är absolut ingen martyr, jag gör bara mitt yttersta för att förklara hur detta tär på mig. Jag trodde ju att min ärlighet, kring mitt mående och själva situationen, skulle fungera. Samtidigt som att jag försökte sträcka fram en hand, till försoning. Jag försökte, återigen, förklara hur mitt kämpande, och mina utmattningssyndrom tynger mig, och hur viktig denna person verkligen är för att jag ska känna mig HEL. Då får jag höra att jag tar på mig offerkoftan.

Att hålla på i dagar, att försöka försonas, med den man älskar högst i hela världen, och INGENTING hjälper, då ser jag bara ett mörker. Jag gräver ner mig ett hål. Jag gråter hysteriskt och svävar mellan hopp och förtvivlan. Vad ska jag kunna göra för att göra allt bra igen? I det här läget hade jag önskat en chans till kommunikation. Men när då personen vill ta avstånd ifrån mig, med allt vad det innebär, då får jag tankarna. De mörka tankarna, i ren desperation. Jag orkar inte längre, jag vill inte leva längre. Men fortfarande.. Det är i tanken.

Tankarna blev ändå svåra att tampas med. Men att sedan berätta denna känsla för den man vill försonas med? Visst, kanske inte så smart, men jag har en desperation i att få bli sams. Lyssna på mig! Hör mig! Stötta mig! Gör vad fan du vill, men ge mig inte svaret : Du är sjuk i huvvet, du är psykopat, sök hjälp för fan!

Det är inget man vill höra, då man är så otroligt jävla ledsen över hur det kunde bli så här. Och denna gång, då utlöstes detta pga ett så jävla löjligt misstag. Jag råkade skicka mitt blogginlägg till personen, som inte vill läsa om mig.

Men ilskan över att jag råkat skicka detta inlägg blev någonting helt jävla galet. Allt pga missförstånd. Visst kanske man inte alltid kan formulera sig på bästa sätt,men om man då försöker förklara, och allt bara blir värre och värre?

Att ha levt i stress, press, med smärta och allt annat skit, som jag gjort, har varit tufft. Men jag har kämpat på. Och mitt kämpande har jag klarat av, mkt pga min familj. Folk frågar alltid mig, hur orkar du? Och jag svarar, det gör jag inte.

För att om jag försöker göra mitt yttersta för att vara snäll, trevlig, hjälpsam och kärleksfull, så visar det sig då jag kommer hem, då stupar jag. ALL energi går åt! Men, jag kämpar! Jag är för det mesta taggad att göra saker, om inte, då ser jag till att BLI det. Jag vill inte svika. Jag vill finnas där. För ALLA! Jag vill visa kärlek, ömhet och ödmjukhet. Jag vill stötta, hjälpa till och finnas där, för er jag bryr mig om.

Jag är bara människa. Å jag är en ärlig sådan. Fråga mig inte hur jag mår, om du egentligen inte är intresserad av svaret.

Utmattningssyndrom är något hemskt. Ett tillstånd där du ofta inte kan rå på din egen hjärna. Min hjärna stänger ofta av. När smärtan blir för överväldigande, när stressen påverkar min hjärna, så tappar jag tal, ord, jag tappar förmågan att läsa, och förstå. Jag glömmer. Jag blir rädd för dessa symtom. Jag har gråtit över att jag har så många symtom. Jag vinglar, jag är yr och jag har svårt för att bara vara NORMAL.

Det har varit en jobbig tid, men jag har ju alltid kämpat. Någon gång kan det väl hända att jag bryter ihop, men är det konstigt? Jag har pressat mig till det yttersta, en lång tid nu. Jag har velat hjälpa och stöttat. Men om man nu kommer till att det skiter sig, på vägen? Att orken sviker en, men att man gör allt för att inte försöka visa det, och att allt bara går käpprätt åt helvete iallafall? Kan man inte bara försöka förstå mig då?

Jag har aldrig sårat någon. Ja inte avsiktligt iaf. Kan ju vara så att min ärlighet sårar, men säg det då. Har du problem med mig, mitt sätt att prata, eller mitt sätt att vara? SÄG DET DÅ! Låt oss reda ut missförståndet tillsammans. Våga säg vad du tycker! Kommunicera med mig! Var lite förstående i mina försök att lösa situationer. Kalla mig inte får massa elaka saker, det gör mig bara så jävla ledsen.

Jag antar att jag lider av psykisk ohälsa. Men det gör mig inte till en psykopat. Det ger er verkligen inte rätten att kalla mig ”sjuk i huvudet”. Visa lite förståelse och medmänsklighet i stället.

Jag försöker ställa upp, så mycket jag kan. För att jag VILL. Kanske blir jag lite too much ibland. Jag ”känner” ofta av när någon mår dåligt. Jag har det inom mig. Jag tar det till mig och jag försöker hjälpa, bry mig och finnas där.

Men nu, nu när jag behöver lugn, harmoni, kärlek och stöd, då är jag inte välkommen. Då blir jag ”bortvald”. Det enda jag vill är att allt ska vara bra igen, men jag antar att det kommer att ta tid. Och förståelsen? Vill man ens förstå? Jag har väldigt lätt att förstå. Och jag önskar att jag blev förstådd. Men på något jävla sätt så känns det som att jag är en skam. Man skäms över mitt beteende, mitt blottande av min själ, min ärlighet. Jag är obekväm. Men jag är den jag är, och jag VET att jag inte är sjuk i huvudet. Jag har bara haft det tufft och tungt lite för länge.

Lev väl..

En supernice dag!

Wow, i fm åkte jag och farsan till Moraberg, ett köpcenter där vi har Plantagen, Jula, Rusta, Jysk, Stadium Outlet mm. Jag var sååå inriktad på Stadium Outlet eftersom jag hade ett presentkort på 300kr där. Jag fick ju hem, för en tid sedan, ett superfett kompendium FULLT med frågor. Det var någon marknadsundersökning. Och det tog hur lång tid som helst för mig att fylla i detta häfte, men det gjorde jag ju såklart, delvis, för att jag kunde få 300kr i ett presentkort.

Jag skickade in allt, och fick för ett par veckor sedan, ett kort i ett kuvert, med en länk. Jag skulle gå in på länken och välja vart jag ville ha presentkortet ifrån, och det blev just Stadium Outlet jag valde. Dels för att de har jackor, men också för att de har skor, gympabrallor, hoods och fleecetröjor. Hursom, jag gick in på Stadium, medans farsan gick in på Jysk.

DIREKT då jag kom in så hängde då denna fina jacka. Svart of course. Jag prövade och blev kär. Den hade kostat 900kr, men var nedsatt till 499kr. Wow liksom. Taget! Kände mig så satans lycklig & nöjd. Gick vidare i butiken och hittade ett par träningsbrallor/gympabrallor, nedsatta med en jävla massa kronor, och de skulle ”bara” kosta 150kr nu. När jag sedan gick till kassan så hittade jag den fleecetröja, som har varit min favorit så länge, och som är helt sketaslut härhemma. Den kostade ”bara” 120kr. Alltså, jag var helt i extas. Och när jag visade fram presentchecken i luren, så gick ALLT på typ 499kr. Wow! Vilka kap! Hur glad?

Jag tog mina kläder och gick ur butiken, stolt som en tupp. Jag kände mig nästan lika tillfredsställd, som efter en orgasm. 🤣🤣🤣 JAG hade köpt min första jacka på typ 10 år.

Jag mötte upp farsan utanför och vi lämnade in min kasse i bilen, sedan fick jag hänga med honom in till Jysk, som smakråd. Mamsingen & papsingen är ju på jakt efter köksstolar. Jag tog foton av stolarna och skickade dem till mor, som var hemma. Sedan gick jag in på Rusta och farsan gick vidare till Jula. Åh, jag köpte en fin dörrmatta, med julmotiv, 15kr. Lite julklappspapper, julklappsetiketter, servetter med julmotiv, presentsnöre, små tomtar för 10kr/st och några blockljus. Wow, än en gång! Det kändes otroligt lyxigt, och det kändes nästan som julafton. JAG FICK HANDLA NÅGOT TILL MIG SJÄLV! Om ni bara förstod känslan jag kände inom mig..

Här ser ni ljusen och tomtarna. Naturligtvis ska inte tomtarna vara på min ljusbricka, men ljusen och brickan ska jag piffa till och ha på matbordet i jul. Å eftersom min finaste dotter köpte värmeljus åt mig på IKEA, sist då hon var där, så kommer det bli mkt fina ljus, som kommer att vara tända i jul. Mysigt! Börjar nästan känna julstämning.

Då jag kom hem fr min & farsans lilla tripp så var jag ivrig att prova mina kläder.. SKIT!!! Byxorna var lite för snäva över mitt dåliga, ödemben. Det benet är ju liksom 7cm tjockare än höger. Fuck! Och tröjan hade jag fel strl i. Mindes ju inte vad jag hade för strl i min gamla tröja. Så att, trist! Jag började skriva om mitt lilla ”dilemma”, till mina närmaste, i hopp om att någon kunde hjälpa mig att åka och byta kläderna, men INGEN föreslog något sådant. Min dotter och en vän frågade jag t om, om de skulle ha tid att hjälpa mig. Mot bensinpengar såklart. Men nej, jag får se när det finns en chans att få byta kläderna. Att min dotter skulle ha kunnat, DET var verkligen bara en chansning, de har ju för fan fullt upp!

Men men.. Jag känner mig så glad & så tacksam. Tänk att min pension ändå kunde ge mig detta ”utrymme” till att köpa mig kläder. När jag hade varit hemma ett tag, och tagit mig en power nap, eller jag studerade egentligen bara insidan av ögonlocken, då tog jag med älsklings King på en blöt promme. Mkt reflexer hade vi på oss, och vi hade turen att regnet övergick i ett lite lätt duggregn. Det var skönt ute, men det är så mörkt. Jag vinglade inte lika illa ikväll, som jag brukar, men det var likförbannat obehagligt. Och sen, ni får hata mig om ni vill, men hur I helvete kan de skita I att snöröja trottoarerna. Det är 6 dygn sedan första snön kom, och jag måste fortfarande slänga ut min ”pimpade ” rollator i vägrenen. King, han är så satans intelligent, så honom säger man bara åt : ”hopp upp”, och så springer han uppe på den nedtrampade stigen, som är på trottoarerna, medans jag går längs med – på vägen. Ja, vi fotgängare lever verkligen farligt då plogbilarna har den förmågan att skotta upp/köra upp snön i högar och drivor. Men nu, då regnet faller ner, och temperaturen är mild, då är det bara en tidsfråga innan snön är borta. Ja. Om det inte bli kallare, för att då lär jag få husarrest igen. Ishalka = livsfarligt! Var ju för fan instängd fr lörd kväll till tisd fm, så att nu räcker det!

Jaha, och det sista jag har gjort, här ikväll, det var att laga lite mat. Världens äckligaste köttbullar (Eldorado) och makaroner fick det bli. Sedan så kokade jag lite färsk blomkål lite lätt, och det åt både jag & King till efterätt. Mums! Både blomkål och broccoli kan jag sitta och knapra i mig som godis.. Mums!

Lägger in denna lilla bild, med text, som jag hittade på fb idag. Den är så jävla passande, eller hur? Vill inte längre tänka på de människor, som har sårat mig sååå mkt genom åren. Det känns som att det, av någon jävla anledning, händer mig tamejfan hela tiden. Sedan är det något annat som gör mig så ledsen. Jag har ALLTID månat om familj, vänner, kompisar och även folk jag inte riktigt känner, men det värsta har varit när man i ÅRATAL har stöttat någon med elak sjukdomsdiagnos. Man har gått in i rollen som medmänniska. Jag har hört av mig, jag har stöttat, jag har funnits här 24/7, men sen då de tillfrisknat? Då blir det helt jävla tyst. Och om man vill ha någon som helst relation, till dessa människor, ja då är det på något jävla konstigt sätt alltid JAG som måste höra av mig! Är det här schysst eller? Är man så jävla ego, att man inte kan ge tillbaka, och finnas där för mig? Ja men liksom ge och ta, eller?

Ja, jag vet! Tjat, tjat, tjat, men jag har en stark åsikt i detta. Men, vi som är fulla med empati, vi ska nog inte förvänta oss någonting fr andra, för att då blir man ju bara besviken.

Wow, det var verkligen förlösande att skriva blogg ikväll. Jag har velat skriva tidigare, men jag har inte haft ork, och jag har både vinglat runt mkt, och haft svårt för fokus, men ikväll kändes det så spontant och rätt. Nu nalkas det en tuff helg. En intensiv helg. Men det ska bli kul. Det enda som jag måste göra på lördag, det är att ta mitt årliga influensa vaccin. Jag måste ju verkligen gardera mig i mitt dåliga immunförsvar.

Men nu, nu är det dags att avsluta. Kommer väl att zappa lite bland kanalerna, innan Efterlyst kommer. Har bara en sak till jag vill dela. I tisdags då jag gick ner till stan, så sprang jag på en av de äldre kvinnorna, jag brukar heja på på stan. Hon är en av dem som läst alla reportage om mig, I tidningen, och som alltid kommit fram, pratat, frågat hur jag mår och hur det gått med allting. Hon hade ju ingen aning om att jag, efter mina 6 tuffa år, har fått igenom min sjukpension. Men nu, då vi möttes i tisdags, så berättade jag det. Å herregud så glad hon blev, och hur spontant som helst, så bara gav hon mig den största, varmaste & goa kramen. Hon blev så glad för min skull och hon berömde mig för mitt kämpande. Alltså, jag blev så rörd av hennes genuina reaktion.. Det kändes! Fina fina människa!

Lev väl..

Jag saknar dig Petri..

Idag, för 8 år sedan, fick vi det fasansfulla och tragiska beskedet om att de hittat dig död. Fy så hemskt och jäklar vad det skakade om vår stad. Vi var ju så många som kände dig, och MÅNGA visste ju vem du var.

Jag lärde känna dig 1985/1986, där någonstans. Vi jobbade bredvid varandra. Jag jobbade på Chassi, på motorkomp, och monterade ihop lastbilsmotorer, och du stod vid målarboxen, där motorn åkte in, för målning, när vår avdelning hade gjort klar motorn. Där satt du ofta på din stol, och det var ofta som du bara gav mig det där härliga smilet. Smilet som alla sett, och alla alltid blev så glada av.

Du var en ”spjuver”. Du fick alltid folk på bra humör. Tänk att det var 36 år sedan våra vägar korsades. Vi fortsatte ju hälsa, snacka, då vi stötte på varandra på stan, men jag var ju dig som närmast, precis innan du gick bort. Du var så besviken på kommunen, på missbruksvården och på det sätt du blev behandlad. Du ville så mkt, men du kände att det bara sattes käppar i hjulen för dig. Du bad mig att jag skulle hjälpa dig att skriva om detta.

Jag skulle göra en artikel om dig, som jag sedan skulle publicera i tidningen. Jag hade ju redan fått en jäkla massa info redan, då du tar ett återfall. Du hörde av dig i tid och otid, och jag förklarade för dig att jag inte orkade ha kontakt med dig förrän du hade ”tillfrisknat”. Jag förklarade för dig att jag inte tänkte sitta i någon medberoende sits, och du accepterade det.

MEN, vi kom inte så långt. Du lämnade oss, och det som hände var fruktansvärt, och jag sörjde dig som fan. Jag var på din begravning, med min vän Eddie, och Eddies bror ”Banarne” John, hade hand om din begravning. Det var en bra präst, och hon pratade om hur orättvist livet var, och hur ditt liv hade slocknat. Vi var väldigt många som kom på din begravning, Petri. Och det finns en minnessida för dig, på fb.

Jag saknar dig. Varje vår är det som att man fortfarande tittar efter dig, för att se dig komma gående i shorts. Du var ALLTID först i stan, med att gå i shorts. Du gick i shorts, din fina AIK tröja, dina kedjor du hade om halsen, och dina gaddningar på din kropp. Och, ditt leende..

Ditt leende, som gjorde oss alla glada. Ditt leende som gjorde oss tjejer svaga. Du var du, och du var dig själv. Och om det nu finns ett liv efter döden, så hoppas jag att vi snart får ses igen. Min fina vän Petri Djurenvall, hoppas att du har det bra, vart du än är. Älskad och FÖRALLTID saknad..

Ta aldrig livet för givet. Lev för dagen, här & nu. Man vet aldrig då livet tar slut.

Lev väl..

Fattiga, rika, empati & smärta..

Wow, vilken rubrik va?

Idag har jag funderat så jäkla mycket på, hur människor tänker. Varför lajkar inte människan saker som både rika och fattiga gör? Varför är det så ytligt överallt? Saker ska kosta, man flashar och skryter och folk bara hänger på och BEUNDRAR dessa människor. ÄCKLIGT!

Det finns folk som har ett trassligt liv, men som får en chans till förbättring. Man kämpar, hamnar i rätt kontaktnät, skaffar jobb, får barn, köper nya kläder hela jävla tiden, fina klockor, semestrar, äter ute och bara lever som en fucking jävla kung/drottning. I min jävla värd, där fattar jag när det bara är ett jävla spel för gallerierna! Det kan mkt väl vara så att personerna håller på med kriminalitet, men oftast är det nog bara så att man lever på lån o krediter. MEN, visst finns det många som sliter arslet av sig, på sitt jobb. Och de som verkligen får bra löner, och det säger jag absolut inget om. Lön för mödan liksom. Men samtidigt, hur mkt förorsakar man inte, när man kanske jobbar jämt och prioriterar jobbet framför familjen. Slutsatsen är ju så klart att DET FINNS FOLK TILL ALLT.

Jag är fattig, jag har jobbat i mitt liv, men nu sitter jag här och ”Lever Livet Levande”, och huvudsaken för mig, är att ha mat på bordet. Att ha en familj man älskar. Å jäklar så jag älskar min dotter och mina barnbarn. Dem är den största gåvan av allt. MEN, skriver jag någonting, eller lägger upp någonting, så ser folk men skiter TOTALT I att lajka eller kommentera. Nja, inte de som är mina ÄKTA vänner, de finns ju alltid där.

Materialist, Kapitalist och ofta noll empati? Då är jag hellre full av empati, kärlek och lever ett ÄRLIGT liv. För att tro mig, många av de som lägger ut om all lyx, flärd och skit, de biter sig själva i svansen. Man har krediter på krediter och har ingen helst som jävla aning om hur livet blir, då det plötsligt tar stopp.

Men.. att folk jag har känt i evigheter, som lever ett vanligt Svenssonliv, helt plötsligt har massa stålar? Man lägger ut allt om det, varje jävla fucking dag? Hur I helvete har ni fått pengar? Å hur fan kommer det sig att vi ”andra” inte betyder ett skit? Vi som finns där för andra då, ställer upp, finns där anytime? Vi räknas inte överhuvudtaget.

Så gläns på bara. Hoppas att ni själva tror på att pengar är allt. För mig är det viktigare att vara en ärlig, empatisk och en snäll medmänniska..

Är det nu jag ska be om ursäkt? För att jag VET att jag är specialist på att reta gallfeber på människor. Jag är så satans obekväm. Men just i det här jag tagit upp, så har jag erfarenheter. Och anledningen till att det här blev något jag tog upp, det är att jag vid fler tillfällen, idag, utsatts för olika kategorier folk.

Hade tvättstugan en stund nu i em, så nice att liksom bara tömma min tvättunna. Jag har ju heller inget bättre för mig. Och eftersom jag helst utav allt bara skulle vilja bli kramad, ligga i någons famn och bara gråta, så sysselsätter jag mig. Jag har en väldigt vinglig gång nu, och tvingar ut mig promenader, trots att det skrämmer mig. Och att gå i mörker är en mardröm. Det är sååå läskigt. Jag går som ett fyllo. Men då tvättstugan var klar så tog jag en promenad. Jag var på jakt, efter pizza. Ringde Nico, på Mimmos, och bad honom fixa en Calzone till mig. Jag hämtade upp den och studsade hem direkt. Ville ju äta varm pizza liksom.

Å när jag var mätt i magen, och skulle resa mig upp, så gjorde fötterna så ont att jag knappt kunde stå på dem. Jag fick gå med en helt sjuk gångstil, pga smärtan. Jag ville falla ner till golvet och bryta ihop av gråt. DET GÖR SÅ ONT! JAG KAN NÄSTAN INTE GÅ!

Jag känner att jag bara blir sämre och sämre i mina fötter. Likadant i mina händer. Jag måste massera händerna under tiden jag t ex plattar ut pajdegen i formen. Jag kan knappt öppna lock och korkar. Jag skulle vilja ringa någon. Få gråta ut. Mina smärtor tar allt oftare över min kropp. Usch, gråter fan nu, av HOPPLÖSHETEN jag känner..

Lev väl..

Är aningen ramsne..

Ja, vart fan börjar jag. Jo, jag börjar med att dela med mig utav det positiva, och det som värmer mitt hjärta. Jag har, under en period, samlat in kläder till behövande och hemlösa, och jäklarns vilka fina människor jag har i min närhet. Allt fr kläder, dukar, gardiner, lakan, badlakan, jackor, mössor och vantar, till även porslin och bestick. Wow!

Jag hade en hämtning på några jackor, vid lunchtid, idag. Sedan har jag nyligen kommit hem fr Second Hand Filialen, dit jag gick med några kortare kappor, dukar, bestick, leksaker, tröjor mm.. Dessa saker är sånt som våra hemlösa medmänniskor inte ser som någon prio direkt. Utan till dem har jag nu en stor säck med varma jackor, som ska lämnas in, dit våra hemlösa/behövande går för att få sig ett mål mat eller en fika.

Min högsta önskan hade varit att själv söka upp dessa människor, där jag vet att folk ”bor” nattetid, men jag har för ont för det, plus att jag vinglar så in i helvete, då jag går.. Jag pallar ju för fan knappt gå med grejer någonstans. MEN, jag vill pressa mig till det yttersta där och Jag har ju ingen brådska. Så att därför lämnar jag in kläderna dit jag vet att de kan komma till ”rätt” personer.

Tyvärr är inte samarbetet skitbra direkt. Och det är så in i helvetes anmärkningsvärt. I min värld. I mina ögon, så borde väl kyrkan vara den plats där man tar emot gåvor OCH människor med öppna famnen. MEN, då jag skrev till en ansvarig inom en kyrklig verksamhet, här i stan, i förra veckan, så fick jag ingen respons alls. Häpnadsväckande att människor får bete sig hur som helst. Det finns en person som hyser agg mot mig, och jag har länge försökt att reda ut saken med vederbörande, men näää. Hon är kall som is.

Men låt oss för I helvete vara långsökta, låt det gå ut över de hemlösa och behövande, som kan behöva dessa jackor mm nu i vinter. För att, bara för att människan inte tål mig, så fick jag heller ingen återkoppling fr denna kyrkliga verksamhet. Då denna människa nu väljer att nonchalera mig, så vidarebefordrar jag bara mailet till en annan kvinna, inom samma verksamhet, och vips så fick jag svar.

Jag kan tycka att vissa människor inom kyrkan är ena riktiga hycklare. Men nu, när jag fick en återkoppling, så frågade jag om någon kunde tänka sig att komma ut och ta emot jackorna utanför, men det kunde man inte. Jag skulle vara tvungen att ta mig in. Men då vart jag förbannad. Här skänker ni, mina fina medmänniskor fina kläder och jag ska släpa denna säck på rollatorn hela vägen till stan. Och så ska jag behöva ta mig in. Nä nu jävlar! Till sist, då jag hade förklarat för henne, om mina svårigheter om att ta mig in, DÅ gav hon med sig. Så att nu har jag ett nummer jag kan ringa då jag är utanför.

Men vet ni, jag har ingen lust att lämna in dessa jackor dit längre. Jag ska höra mig för på annat håll först, innan jag bestämmer mig..

Anser väl kanske att de borde vara mer intresserade av andras välbefinnande, än vad de visar. Jag vill ju att dessa varma kläder ska hamna på ”rätt ställe”. Blir fan ramsne på attityd, bemötande och arrogans. Å det känns så jävla tråkigt att vår vanliga, hederliga, Svenska Kyrkan, inte har kvar sitt insamlingsarbete nere i centrum. Något annat som STÖR mig, är hur Second Hand butiker har börjat ta överpriser. Såg en nopprig kofta som jag blev lite sugen på idag, men 75kr tyckte jag var för dyrt. Sedan tycker jag någonstans att om man hela tiden kommer till, en och samma Second Hand butik, och skänker grejer, då kanske man skulle kunna få ha någon typ av ”utbytesrabatt”.

Att den som skänker mkt, kan få köpa något med en viss rabatt. Jag menar, jag är inte direkt tät, saknar både kläder, jacka och skor, men har inte råd med det. Nåväl, jag hoppas att våra Second Hand butiker iallafall SKÄNKER kläder till de som inte har tak över huvudet.

Jaha, byta ämne kanske. Ja här har jag tvättstugan ikväll och jag tänker vila och glutta TV emellan maskinerna. Får hoppas att det är något bra på TV ikväll.

Börjar även våndas lite inför julen. Inte för själva juletiden, för att den älskar jag. Allt pynt och den stämning som blir kring jul, är dundermysig juh, men.. julklappar. Shit, så jobbigt att aldrig riktigt ha råd med klapparna. Jag skulle ju vilja ha en massa klappar att ge bort i jul, men men..

Åh, jag håller precis på att tvätta upp en supersnygg filt som jag fick av min mors fd arbetskollega och väninna. Så jäkla fin, och hon ville inte ha den, men det ville jag.

I övrigt så tänker jag mkt på de jag har i min omgivning, som fajtas med sin hälsa. Och jag oroar mig sååå mkt för dem. Jag har det inte lätt jag heller, men jag lever, och jag är så tacksam över det.

Nähä, nu är det dags för lite käk. Tacokyckling, med ost, majs, tomat, lite tomatsås, gräddfil och tortillias bröd. Lite leftovers i ett bröd, med andra ord.

Lev väl..

Att få vara ”en i mängden”..

av människor, som faktiskt KAN/FÅR ha swish. Finally!

Nu är jag sjukpensionär, och inte längre bevakad utav socialförvaltningen. Jag har min egna ekonomi, och JAG ansvarar över MITT konto. Sedan att det inte finns mer än 50kr på kontot, just nu, det är en annan femma.

Jag fick ju min sista utbetalning, i form av försörjningsstöd, den 20/10 (eller vad det var) och återigen så är man ju pank sista veckan, innan nästa utbetalning. Så jävla jobbigt! MEN.. när pensionen kommer om en vecka, och räkningarna ska betalas, då har jag lite mer pengar över, än vad jag haft de sista 5 åren. Så att.. Jag kan må dåligt just nu, jag FÅR det.

I övrigt så fick jag en superfin Samsung 20 av min vän Jeanette idag. Jag är sååå tacksam & lycklig ❤️🙏 Önskar bara att jag var i bättre skick. Är sååå dålig I min utmattning. Gråter av sorg & skam, över att allt jag säger och gör blir fel. Då Jeanette var här, och vi pratade, så tappade jag tråden direkt. Så jävla illa! Men, jag ska försöka undvika folk i helgen.

Men men.. tacksam och trött. Nu sova. Ska ju upp i ottan.

Lev väl..

UTMATTNINGSSYNDROM..

I natt påbörjade jag ett blogginlägg med rubriken ”Oskönt”. Jag hade såna extrema smärtor I natt. Då rubriken var skriven så orkade jag inte skriva mer. Och nu, när jag precis har skrivit den här inledningen, så känner jag att jag har slarvat med smärtis, och behöver ta både maxdos alvedon och morfin, så att jag kan andas. Brb..

Brb = Be right back. Nu är jag tbx. Jäklar vad den här jävla fibron ger mig ett helvete. Fibron har bröstkorgen i sitt järngrepp och det är sååå jävla snuskigt att man får så här svårt att andas för att man missat ta medicin med typ 1 timme. Nervsmärtorna i vä ben och fot, och belastningsskadorna i höger fot, är inte speciellt snälla de heller. MEN.. det mest allvarliga problemet IDAG, är utmattningssyndromet.

Jag gick upp 6 i morse. Jag började med att bädda min säng, för att vakna till liv. Jag tog mig en dusch, gjorde mig en portion gröt, satte på TV4 nyhetsmorgon och käkade min frulle. Sedan blev det till att borsta håret, smörja in mig med bedövningssalva på vä fot och ben, borsta tänderna, blåsa håret, skita, and off we go. HELVETE vad snurrigt..

Jag började gå. Och jag hade ju en bra bit att gå. Jag höll mig stadigt i rollatorn, men likförbannat så vinglade jag som om jag var full. Jävlar vad min utmattning ställer till det. Jag fokuserade på att titta framåt. Men när jag kommer upp på stora bron, så ökar jag tempot i min gång, TROTS att det gjorde sjukt ont i fötterna då jag gick. Det kändes som att någon hade huggit mig i vristerna med en yxa. DET GJORDE SÅ JÄVLA ONT!

Jag behövde öka tempot så att jag inte skulle ”överraskas” av en plötslig broöppning. För att när signalen börjar plinga, då börjar tamejfan bommarna att fällas nästan omedelbart bums. Antar att detta skapar en viss ångest, och ett stresspåslag på mig, därav ökat tempo. Jag vill INTE överraskas av en broöppning, helt enkelt.

Jag gick in på sjukhuset, tog hissen till receptionen, tog min nummerlapp och fick komma fram till bästa Johanna. Johanna är den trevligaste receptionisten på sjukhuset, och hon är ihop med en gammal killkompis till mig. Vi pratar lite, och hon frågar hur jag mår. Jag frågar ju självklart om hur hon mår. Besöket kostar 200kr och Johanna informerar mig att jag nu har frikort t om juli. Kanon! Då kan jag ju börja gå på behandlingar nu då. Jag får ett munskydd av Johanna, som jag sätter på mig. Vi säger hej då, och jag går mot hissarna.

Ut fr denna byggnad och in i nästa. Kuratorn, here I come. När jag nu går mellan dessa 2 byggnader så blir jag helt chockad och kommer på : ”fan, hur kunde jag gå ifrån Johanna utan att betala mitt kuratorbesök?!!” Jag står där, tittar efter kortet, försöker komma på om jag betalat, men huvudet är BLANK. Helvete! Jag står där i en evighet, känns det som, innan jag får upp bilden i huvudet. JA, JAG HAR BETALAT. Och nu kunde jag gå in i byggnaden, där min kurator sitter.

Jag ställer mig framför hissen. Letar febrilt, på tavlan, efter vilken våning jag ska till. ”Å vilken våning är jag ens på?”. LÄSKIGT! Jag funkar fan inte! Jag blir arg och jävligt ledsen. Jag är ett jävla MIFFO. Jag hittar till slut vart jag ska, och det är ju helt otroligt det här, med tanke på att min kurator haft samma rum i 4 års tid.

Jag tar hissen upp. Jag går fram till den soffa, som står utanför kuratorns rum. Jag lyfter lite på munskyddet och dricker vatten. Jag är ledsen och lite chockad av allt dumt jag gjort på vägen till sjukhuset. Jag är så jävla muntorr att jag hinner snutta på denna vattenflaska, vid flera tillfällen, innan min kurator visar sig framför mig. Vi går in till henne och jag slår mig ner på en stol.

Jag berättar om att jag beviljats sjukersättning, att jag skickat personliga tackbrev, till 3 av mina läkare, att jag har varit orolig över ekonomin sedan jag fick veta hur lite jag skulle få i sjukersättning och så pratade vi om det mesta. Eller ska väl kanske tilläggas att jag FÖRSÖKTE prata. Jag svamlade, tappade tråden och glömde bort saker jag sagt mm. Det var ett KATASTROF besök. Helvete vad väck jag är idag. Och då jag skulle resa mig upp, för att gå, så gjorde det så ont i mina fötter och min kropp, att jag knappt kunde röra mig framåt. Jag tackade för mig, frågade efter toaletten. Där satt jag och försökte samla mig för att gå hem.

Fy så hemsk dag det är idag. Jag tog mig ut fr sjukhuset. Gick igenom samma procedur, då jag gick över bron. Men nu så tittade jag så långt bort jag kunde, åt båda hållen, och när ingen båt syndes till, då stannade jag till. Mitt på bron. Jag tog ett kort över kanalen, samtidigt som en hjullastare passerade, och bron gungade till. Hela jag blev liksom stel och yr som fan. Jag bestämde mig för att fortsätta över bron.

Jag gick över kyrkogården, över torget och fortsatte gågatan bort mot Coop. Jag gick in och handlade lite nyponsoppa, ifall det blir till att göra pannkakor till familjen någon dag denna vecka. Då dricker vi nyponsoppa till, precis som när jag var barn. På Coop pratade jag med flera i personalen, som jag alltid brukar. Jag betalade för mina varor och började gå, sakta, hemåt. Jag stannade lite då och då, pga att jag vinglade, men till slut var jag hemma. Jag käkade min baguette som jag hade köpt på Skepparn’s, ett café innan bron, vid sjukhuset. Sedan sa det BAAAM!

Jag såg på TV4 Nyhetsmorgon, då jag åt. Och vad tar de då upp, som ämne att prata om? Jo, stress och utmattning. Och det som Dr Mikael hade på sin lista, då det gäller utmattningssyndrom, SÅ HAR JAG ALLA!! Fan vad jag önskar, att alla jag känner, hade sett detta på TV. Det skulle underlätta sååå mkt om folk fattade hur dålig jag är. Efter detta kände jag mig sååå jävla wierd. Yr. Trött. Ledsen. Och bestämde mig för att vila. Kroppen skakade, tröttheten var sjuk, hjärtklappning hade jag och jag kände mig orolig för att svimma, trots att jag redan låg. Det kändes som att jag skulle tappa medvetandet. Jag tog mig en PN. Jag som skulle sett mina favoritserier, men näää, pallade inte!

Nu är jag vaken. Och jag såg att en vän hade frågat om varför jag hade skrivit att det var en katastrof på sjukhuset. Jag KLARADE INTE av att svara. Eller att skriva. Helt jävla okapabel. Jag drack lite och bestämde mig för att skriva en sammanfattning utav dagen. En sammanfattning i min blogg, som vänner och familj kan läsa. UTAN att jag måste skriva personliga svar till de underbara vänner som bryr sig.

FÖRLÅT! Tack för att ni bryr er! Men idag är ingen bra dag. Och så har det faktiskt varit ett bra tag nu. Utmattningssyndrom är slutskedet på en utmattning, sa de på TV. Å jävlar vad allt stämmer. Jag behöver bara så jävla mkt återhämtning. Men, kommer jag verkligen tillfriskna? För att det känns det verkligen inte som att jag kommer att göra. Ber om ursäkt ifall jag skrivit konstigt, för att jag är inte ”med i matchen längre” och det ÄR ETT HELVETE!!

Lev väl..

Mina flamingos, ett minne blott..

Aldrig mer att jag börjar odla fröer fr februari månad, och har dessa planteringar inomhus, ihop med mina krukväxter. Eller, egentligen finns det fler orsaker till att jag har fått svåra lössangrepp på mina vackra blommor. Ena anledningen är att det kan ha kommit fr chiliplantorna, den andra anledningen kan vara att jag fått det från en blomma från annat håll, sedan kan det också tänkas att jag har fått ohyra genom blomjorden.

Ingen idé att spekulera. Men det gör mig fan ledsen i ögat. Jag har i omgångar duschat de drabbade blommorna, med något ohyra skit köpt på Blomsterlandet. Det skulle ju vara såååå bra! NOT! Jag sprutade blad efter blad, blomma efter blomma, och vissa blommor sprejade jag, i förebyggande syfte. Allt verkade ha försvunnit och allt var frid och fröjd. Tills nästa gång.. Jag planterade om mina drabbade blommor, och sprutade dem med såpavatten. Jävlar i helvete vad trist det var, och vilket jävla jobb det har varit. Har varit så orolig över mina älskade växter, och jag har varit sååå ledsen i ögat.

Nu fick jag för mig att jag skulle sätta på mina brills och syna vartenda jävla blad. Tror ni inte att alla mina flamingos var angripna IGEN!! Nä nu jävlar, nu fick skiten försvinna. Hivade varenda jävla flamingo i soporna. Inklusive innerkrukorna. BORT BORT BORT!

Som tur var hittade jag inget på mina andra blommor, det kanske beror på att det är typ svärmorstunga, aloe vera och såna hårda bladväxter. Och mina sprättiväg har inte heller nåt. MEN, för att vara på den säkra sidan så tog jag varje blomma, skrapade bort översta jordlagret i krukorna, sprutade bladen med såpvatten och lade apelsinskal i krukorna. Hörde häromdagen, på TV4 morgon, att vätskan i apelsinskalen är bladlössens fiende. Så att, köpte EN apelsin igår, bara för att lägga i de blomkrukor som ”kanske” skulle kunna vara goa för löss.

Det var så mysigt och nice att pyssla med mina älskade blommor. Det är liksom som balsam för själen. Och när det var klart så satte jag mig och skrev rent alla anteckningar gällande sjukersättning, skuldsanering osv.. Måste ju vara förberedd inför morgondagens möte med min skuldrådgivare. Vi ska ju göra en omprövan i min skuldsanering.

Gud vad jag längtar tills skuldsaneringen är över. Bara 2 år kvar. Sedan ska jag bara vara, sluta vara så stressad över alla jävla ”yttre faktorer”. Jag minns vad min smärtläkare Hans sa till mig 2016. Han sa: ”du har nu varit sjuk i din utmattning sedan 2010, nu behöver du återhämtning om du överhuvudtaget ska återhämta dig. Och du vet, den här tiden som det har tagit för dig att bli så här sjuk i utmattningssyndrom, minst lika lång tid tar det att tillfriskna”

Ja, och år 2019 kom den riktiga mentala kraschen. Så att, krasst sett så har jag haft min utmattning i 12 jävla år! Inte så konstigt att jag är så jävla wasted. Helt jävla bäng. Yrsel, vinglig, karusellsnurr då jag hamnar i en OMEDELBAR stress situation. Men när jag blir stressad av annat, då tappar jag ”bara” förmågan att tänka, fokusera, läsa instruktioner, svara på mail/sms/samtal. Nu kommer jag att bli snällare mot mig själv. Jag kommer inte stress svara på mail/sms eller samtal. Fixar jag inte att svara, eller skriva, då ska jag bara ge fan i det.

Tur att jag ska till min kurator på tisdag, det behövs. Men nu är det färdigskrivet för idag. Orkar inte mer..

Lev väl..

Detta SANSLÖSA samhälle..

Gick upp tidigt och gjorde alla morgonrutiner så fort jag kunde. Allt i tron om att jag skulle få hjälp att handla nu på fm. Men eftersom jag får rätta mig efter dem, som så gulligt ställer upp att hjälpa mig, och när de kan, så blev det ingen handling nu på fm. Suck! Det som var så skönt att få sova i morse. Och känslan av att vilja ligga kvar, då mobilen skrek mig i örat, fick jag bara skita I.

Så att.. nu sitter jag här. Handla? Ja, det får jag hjälp med i em. Så surt! Hade lätt kunnat sova en stund till. Men, då man får erbjudandet om att få åka och handla, då måste man ju vara redo att kunna åka närsom liksom. Jag önskar att jag slapp be folk om hjälp. Jag ska nog ansöka om färdtjänst igen, för att jag kan inte belasta andra med att jag måste få hjälp att handla. Jag vill inte att det ska vara problematiskt och besvärligt att hjälpa mig. När jag handlar med min dotter, då bara flyter det på. BAAAM! Så handlar vi, och vi gör det rätt snabbt. Vi delar på en vagn, och jag kör den, som stöd då jag går.

Nåväl, det var bara en reflektion över morgonen, nu över till något annat. Jag fick ju igenom min sjukersättning, och även mitt bostadstillägg. Den retroaktiva summan, som jag fick i sjukersättning, den skulle socialförvaltningen/försörjningsstöd ha. Vips, så var pengarna borta. Eller.. rättare sagt, jag såg dem aldrig.

Sedan så fick jag ett retroaktivt belopp, gällande bostadstillägg, och omedelbart bums hörde jag av mig till min handläggare på soc. Jag förberedde mig på, att även dessa pengar, skulle betalas tbx. Men nej, JAG FICK BEHÅLLA DEM! Wow, jag skulle kunna köpa mig en jacka, lite kläder, en mobil och fixa färdigt min protes i munnen och ha råd med mina mediciner, nu då jag börjar om på mitt högkostnadskort.. En tung sten föll från mitt bröst.

ÄNDA TILLS jag kom på, JAG HAR JU FÖR FAN EN SKULDSANERING! Joråsåatte.. Jag ringde direkt min skuldrådgivare, på kommunen, och beskedet blev att jag måste ompröva min skuldsanering. Just då, i det ögonblicket, så sa jag : TA ALLA PENGAR SÅ ATT JAG BLIR AV MED SKULDEN! För att nu insåg jag att jag kommer definitivt inte få dessa pengar. Men tydligen så kan man inte bara betala av skulden, bara så där. Jag har ju ”förpliktelser då jag har en skuldsanering” Man måste ha skuldsaneringen tills 5 år har gått. Och det oavsett om jag nu kan betala av hela summan. Då måste jag likförbannat ha kvar skuldsaneringen, trots att jag kanske inte behöver betala varje månad. Min skuldsanering tar ju slut oktober 2024. Detta sanslösa samhälle vi lever i alltså. Men.. även fast det blir som det blir, så har jag ju iaf fått min sjukersättning. Nu vet jag hur mkt jag får, varje månad, fram tills dess att jag blir pensionär på riktigt.

Men vad snopet sånt här är. Man ser ljuset i tunneln. Man blir lika glad som ett barn på julafton, då man får så här mkt pengar. Men fy fan så tungt det blir då man inser att det inte blir något. Men visst, I omprövan till kronofogden, så kommer det att stå att jag måste ha pengar till tandläkare och glasögon, och det brukar man få igenom. Men mobil? Nä, I helvete heller! Och där blir jag så jävla förbannad. Jag har tidigare tagit upp det här med mobil, till soc. Inte fasen skulle jag få hjälp med pengar till en sådan. Men jag VET att ”vissa” människor får pengar till mobil. Det får t om de som bor på stödboenden. Men inte jag! Jag är beroende utav en mobil. Jag gör ALLT med min mobil.

Men.. så här ser det ut i samhället. Vissa får hjälp med så mkt, och vissa får ingen hjälp alls. Jag har nu blivit utskriven fr försörjningsstöd. Och jag kommer klara mig på det jag får i sjukersättning och i bostadstillägg, och det känns tryggt. Och jag får mer nu, än vad jag levt på de senaste 5 åren.

Jag har känt mig så kränkt, och illa behandlad dessa 5 år. Jag har känt mig så betydelselös. Folk har vänt mig ryggen, då jag har behövt dem som mest. Denna tid har varit lärorik, jag har verkligen förstått vilka som är ”riktiga” vänner. De som har vänt mig ryggen har jag sörjt, men bara en period efter det precis hade hänt. Nu vill jag inte ha ett skit med dem att göra.

Jag har ett rikt liv. Jag har vänner som bryr sig om mig, och som jag bryr mig väldigt mkt om tbx. Jag känner mig stark, då jag märker hur mina vänner anförtror sig och tar hjälpen av mig, som stöd. Jag gör insamlingar till behövande/hemlösa, och jag kan med fina medmänniskors hjälp, hjälpa andra. Att hjälpa andra känns väldigt fint, och att få hjälp från er därute, för att kunna hjälpa vidare, det betyder så mkt.

Men.. Jag är samtidigt väldigt sjuk i min utmattning. Och det skrämmer skiten ur mig. Som ex.. Igår fick jag ringa min bank, och be om hjälp för att skapa mig ett nytt bankkonto. Banktjejen var helt amazing. Då hon förklarade hur jag lätt kunde fixa allt själv, genom de anvisningar hon kunde skicka mig, så var jag tvungen att berätta om min utmattning och att jag definitivt inte klarar av sånt. Jag började gråta, då jag pratade om mig själv som den ”hjärntrötta” jävel jag är. Jag var fan tvungen att få denna hjälp.

Hon hjälpte mig igenom ALLT. Hon hjälpte mig även att föra över mitt ”överskott” fr mitt nuvarande konto, till det nya. Jag vill då fan inte ha dem pengarna kopplade till mitt kontokort. Jag kan ju råka tappa kortet eller bli rånad, allt kan ju hända. Men samtalet, rådgivningen och den hjälp jag fick, var så jäkla nice.

Och nu åter till ”här och nu”. Jag sitter här i soffan. Skulle helst velat vara och handla nu. Ser på alla papper, som ligger här på bordet, framför mig. Alla anteckningar som jag gjort och all dokumentation som har med Fk, KFM och Soc att göra. Jag ska renskriva mina anteckningar, så att jag kan lägga dem på ett bra ställe. Alla uträkningar på vad jag får i sjukpension, hur mkt utbetalt jag fått fr Fk, dokumentationen fr KFM som jag varit tvungen att läsa igenom på nytt, då det gäller min skuldsanering osv..

Och gällande min utmattning, så kan jag bara säga det att jag alltmer fått nog av sociala medier. Och jag har även fått nog av brölande och gnälliga kompisar, som verkligen suger all energi ur mig. Jag orkar inte prata med vissa alls. Och jag klarar inte av att svara folk på messenger heller, om det skrivs för mkt. Mina händer lyder mig inte. Jag kan INTE skriva. Och därför svarar jag kanske inte direkt när någon hör av sig. Jag måste känna att jag har orken.

Och nu, då jag har blivit utskriven fr soc och fått min sjukpension, så ska jag prioritera min återhämtning. Jag måste tillfriskna i det här. Jag har fått öka mitt Lergigan intag med den dubbla dosen på kvällen. Jag har väldigt mkt ångest över att gå och lägga mig. Dels för att jag sover så lite, men också för att mitt huvud tänker och grubblar satan, och för att jag har svårt att andas då jag ligger. Jag är också väldigt rädd för döden. Speciellt då jag ska lägga mig för att sova. Jag är rädd för att jag ska dö, och att jag inte ska hinna ta avsked av min dotter och mina barnbarn..

Jaha, nu blev det några timmars skrivande, men vad gör det? Jag har ju ändå inget annat för mig. Ute regnar det och ser kallt ut. Min far hämtar mig för en lunch, hemma hos dem, och efter det får jag förmodligen hjälp att handla.

Halloween är det ju också. Skulle ha velat tända lite ljus på kyrkogården, men jag får nog tända ljus härhemma istället. Jag har så väldigt svårt att gå i mörkret. Jag vinglar och har yrsel i mörker. Jag tänker lite extra på de anhöriga och de vänner som inte finns med oss längre.

Lev väl..