Nu har några vänner till mig, gett mig rådet att sluta blogga. De tycker att jag ska sluta vara så öppen om mig själv, vad tycker ni? Ska jag verkligen behöva sluta med mitt skrivande? Min blogg är ju min ångestlindring. Jag mår ju ALLTID betydligt mkt bättre då jag fått ”skriva av mig”..
Att bli ”huggen i ryggen”, på det sätt jag nu har blivit. Att få en anonym anmälan på mig. Ska JAG verkligen behöva FÖRÄNDRA MITT LIV, för att det finns sjuka människor därute?
Tankarna har verkligen snurrat i skallen och i em då var jag tvungen att gå ut en längre promme, med King, för att fota ”hösten” , och vad den har att erbjuda. Jag tänkte för mkt på detta negativa.
Det är så vackert ute, dessa dagar som solen skiner på alla dessa fina träd, där löven börjar ändra färg. Vi gick sakta, med många stopp. Törs jag ens skriva att jag ör ute och går, då folk absolut ”inte fattar hur jag kan gå då jag har så ont” !?. Usch vad mkt börjar ”dra ihop sig”. Skulle JAG börja leva mitt liv, efter vad folk säger till mig, då skulle jag helst ligga i soffan och inte vara utomhus alls. Men med min ”odiagnostiserade ADHD” så skulle det innebära att jag skulle börja klättra på väggarna. Jag blir så satans rastlös..
Helgen har varit sååå lugn. Gårdagen gick åt till att kapa ner tomatplantor och kasta ALLT visset på balkongen. Senare på em så tog jag all återvinning på rollatorn, kopplade King, och gick och kastade allt skit på återvinningsstationen. Sedan gick vi på en liten promme, där vi mötte upp min vän Ann och hennes familj. Jag fick nästan en halv papperskasse med äpplen, mums så gott. Det får bli bakverk och ev äppelmos. Gav lite äpplen till min fina granne Margareta och till min granne Kim’s barn. Min dotter och barnbarnen lär ju få några äpplen också. Vill ju inte att de går till spillo liksom.
Men nu, ner i tvättstugan och fortsätta tvätta några kuddvar, filtar och fleecefiltar.
Ja, jag vill både hitta den person som har försökt förstöra mitt liv, trots att det personen försökte med GICK ÅT FANDERS! Men ilskan över detta ligger och gror i min skalle, och har gjort, sedan i måndags. Jag kan, för allt i livet, inte begripa vem som vill mig så illa..
Kan det vara så att vederbörande bara vill ”hugga mig I ryggen” efter min senaste medverkan i LT? Den artikeln som var mitt ”sista” rop på hjälp.. Ja, ni kan alla ge mig rådet att släppa det här, men jag skulle vilja se ER hantera detta! Jag vill hitta denna människa till varje pris, och jag vet inte varför jag är så jävla driven till att lyckas. Kan ju kanske bero på att jag inte låter NÅGON pissa på mig, eller kränka mig. Men asså på riktigt? Vem driver sig så långt, för att skada någon?
Ja, skallen fortsätter att jobba på högvarv. Och något annat, som är betydligt trevligare att tänka på, är hur mkt jag vill ha en man. Jag tillät mig vila, här i em, och somnade. Drömde om en galet härlig kille, som jag ”lekt” mycket med. Och när jag vaknade ur drömmen så var jag bara tvungen att skriva till honom, och han svarade DIREKT. Han är sååå villig att ses, och en väldigt stor del av mig vill jag med. Men han är så jävla ung. Och tiden har ju förändrat mig en smula. Visst fan vill jag, men något inom mig säger att jag inte borde.
Sedan finns det en annan grej som ”stör” min tankeverksamhet. Något som jag tyvärr inte kunde driva vidare idag, men tro mig då jag säger att I Will Hunt You Until You’re Gone.. Patetiska människor som är dameged.. HATA är ett starkt ord, men det finns av en anledning.
I övrigt har hösten kommit. Tyvärr har chilin fått flyttat in. De sista tomaterna har jag fått plocka av, trots att de är gröna. MEN träden börjar få fina höstfärger, och både igår och idag så har det varit ett riktigt fint höstväder.
Nä nu jävlar måste jag sluta skriva, stapla mig ut med King & rollator. Ta en smärtsam promme, som ändå är ett nödvändigt ont för själen. För mkt tankar och en kissnödig hund är en bra anledning till att gå ut. I övrigt så ska jag ha en vilohelg. Både från ”bokade planer” och ställda larm. Den här helgen ska jag bara ”vara” och låta kroppen få vila. Min familj åker på jippo i morgon, och mina päron åker till stugan. Så att det är ju INGEN som behöver mig i helgen.
I morse gick jag upp 5.00. Jag gick hemifrån vid 7-tiden och var framme på sjukhuset strax före 8. Jag röntgade höger fot, för att verifiera att jag fått en stressfraktur, om det nu är det. Ni som känner mig vet vilka problem jag har. Det är ju nervskador vä fot, ben och underliv. Nervsmärtorna är hemska. Varenda sekund sedan 8 år tbx har jag haft dessa nervsmärtor. I hö fot har jag belastningsskador. Jag har hammartå, knuta i främre fotparti, hälsporre, senhinneinflammation och nu förmodligen stressfraktur. Ja just ja, jag har även Mortons i vä fot, där jag fått cortisoninjektioner. Jag har fibromyalgi i hela kroppen, karpaltunnelsyndrom i bägge mina händer och tennisarmbåge i bägge mina armar. Och som jag berättat förut, INGET går att operera, för att jag har för hög smärtproblematik. Jag har även ett gammalt diskbråck I nacken. Och som BONUS har jag en svår utmattning som jag drabbats av, sedan okt -19. Allt mitt kämpande mot Af, Soc och Fk har tagit ut sin rätt. Överklagningar i förvaltningsrätten och kammarrätten. Jag har skrivit egna artiklar ang mitt liv, och LT har även gjort reportage. Jag har kämpat och kämpat, och senast i fredags så sa min läkare, som jag har haft i flera år : ” Lena, du kommer hit, till Vc, du skämtar och skrattar TROTS att du har det så svårt, du är en riktig kämpe. Jag önskar verkligen att jag kunde göra mer för dig”.. Finaste Gabriel, min läkare sedan många år. Och ni vänner, som stöttar på flera olika sätt, jag är så tacksam..
Men idag då hände något som känns så jävla knäckande. Jag hade varit på sjukhuset och jag hade ett möte med min handläggare på soc, vid kl 10. Jag hade gott om tid på mig emellan, och strosade runt på stan. Jag träffade folk som jag stannade och pratade med, så som jag ALLTID gör, eftersom jag är så social. Jag går upp till soc, och min handläggare hämtar mig. Vi tyckte att det var kul att få träffas, eftersom pandemin gjorde det omöjligt att ha setts tidigare. Vi gick igenom en uppföljning utav min handlingsplan och allt gick så bra, tills han säger att han har något att berätta.
”Lena, jag måste berätta något för dig. För ett tag sedan fick, vi på soc, in en anonym anmälan. En anmälan där det stod att du inte borde ha socialbidrag, eftersom du inte är sjuk. Du skulle gott och väl kunna jobba och tjäna dina egna pengar, eftersom det inte är något fel på dig”..
😱😱 ALLTSÅ VA???? Ja, vad fan säger man? Jag blev bara helt jävla knäpptyst, för att sedan MÅ SÅ JÄVLA ILLA ATT JAG VILLE SPY! Sedan kom gråten. VEM FAN VILL MIG SÅ HÄR ILLA???????? Huvudet har gått i spinn sedan dess, jag fick ett sådant stresspåslag att jag bara stod inne på Lunahuset, efteråt, och hade sådan jävla karusellyrsel att jag inte kunde ta mig någonstans! VEM??? Och jag kan ju bara säga det att FAN TA DIG DIN JÄVEL, SOM HAR GJORT DET HÄR MOT MIG! Varför i helvete gör man så här? Har inte jag tillräckligt? Är du avundsjuk på mig? Varsågod, ta mina smärtor, och lev under existensminimum, så får du se hur kul det är! Tror du inte att jag över allt annat, skulle vilja ha hälsan, orka vara en glad mamma, och mormor, som orkade med allt kul? Att få tjäna min egen lön? Att ha råd med kläder, och ha mer pengar över till mat varje månad. VEM vill mig så här jävla illa? Som tur var VET soc, sedan 2017, att jag är kroniskt sjuk, men man hade ändå tagit upp MIG på ett möte, och diskuterat kring den här anonyma anmälan. Vad var vitsen med det hela? Göra mig hemlös? Ge mig ett sämre liv, än vad jag redan har?
Jag har ALLTID försökt finnas där. För familj, vänner och kompisar, men jag har även alltid velat engagerat mig i människor i behövande situationer. Men nu? Det enda jag kan tänka på, är VEM det är som har gjort detta mot mig. Jag är såååå misstänksam just nu och jag ältar och ältar, VEM FAN ÄR DU SOM HUGGER MIG I RYGGEN? Jag kommer inte att kunna känna mig lugn längre, då det här måste vara en människa i min närhet. Jag kan ju säga att det tog otroligt lång tid för att ta mig hem fr stan. Och när jag kom hem, då brast det för mig ordentligt. Jag var tvungen att ”stänga av” genom att sova bort några timmar. Men nu kände jag att jag kunde DELA med er. Tack till er som stöttat och visat er fina omtanke, JAG ÄLSKAR ER! Faktum kvarstår dock, NÅGON vill mig illa. Och denna anmälan kom in för ett tag sedan, så att den är inte nygjord. 😥😥😡😡 Jag är sååå jävla mållös och är så fruktansvärt arg, ledsen, besviken och VILL VETA..
Shit, vaknade vid kl: 10.45, och det är lördag fm. Självklart har jag varit uppe mkt I natt, som vanligt, men känslan av att inte behöva studsa upp direkt på morgonen kändes så satans nice. Att ligga kvar tills man VILL gå upp, det är ju lyx på högsta nivå. Min kropp var bra slut i går kväll. Jag hade så jävla ont i mina fötter, mitt ena ben och i bröstkorgen, att jag bara låg..
Men.. kanske inte så konstigt. Jag hade bakat och fixat i dagarna, hjälpt min dotter med diverse saker, fixat härhemma hos mig, så att min barndomsvän/syster kunde komma hit och hälsa på. Hon är allergisk mot King, så att jag hade städat inför hennes besök, på morgonen. Jag hade även bakat två kladdkakor till mitt barnbarns kalas, som blir idag. Barnkalaset blir idag, och ”släktkalas” för barnbarn OCH min dotter, blir i morgon. Har lite ”äss i ärmen” tills I morgon.
Då jag hade bakat, I går morse, så fick jag besök, först i vårdsyfte och sedan utav min fina barndomsvän Janet. Det var hennes första besök hos mig, sedan jag flyttat in här, samt sedan pandemistart. Jisses, hon hade handlat med så mkt mat, sånt som jag inte haft råd att köpa själv, på länge. Där var så jävla fint kött, I form av lövbiff och fläskfilé. Det var bröd, pålägg, krossade tomater, råris, creme fraiche, mjukost och mer än så. (kommer inte ihåg mer just nu). Jisses, blev helt överväldigad och tacksam. Så jävla fin, godhjärtad, omtänksam och underbar, precis som fler av mina vänner. Får ju väldigt många känslor, inom mig, då jag får såna här fina gåvor. Wow!
Jag visade runt Janet, I mitt hem, och det var så nice att ha henne här. Vi gjorde oss lite att äta, och vi åt goda frallor, med gott pålägg, drack varm choklad med grädde, vi fikade med en liten bit kladdkaka, men resten av fikat som jag hade dukat fram, det fick hon ta med sig hem. Janet hade även med sig årets första julskum, som vi tog några av. Naturligtvis fick hon med sig påsen hem. Hade lite svårt att tugga dem..
Då det var dags för Janet att åka, så packade jag ner det som skulle med henne, medans hon tog sina avancerade mediciner. Denna vackra människa, som har haft svår astma sedan 3 års ålder. Hon har det verkligen inte lätt, men ändå är hon så aktiv, muskulös, stark och bäst. Jag älskar henne som en syster. Men sedan blev det dags för henne att göra sig klar för att åka till jobbet. Det var så otroligt mysigt att ha henne här. ❤
Nu var det även dags för mig att gå. Jag skulle gå, I lugn och ro, till mitt läkarbesök. Men eftersom min läkare hade ringt och bett om att få senarelägga mitt besök, så hann jag ner ett ärende på stan först. Och där träffade jag en gammal kompis, sedan skoltiden, Lena Enochsson. Jag träffade också glädjespridaren Jeanette, vän sedan gymnasietiden. Men sedan gick jag med tunga, onda, steg upp till min Vc, på andra sidan stan. Och på andra sidan kanalen. Och precis då jag passerade slussbron, ja då öppnade sig himlen. Såklart.
Fan fan, visst var det skönt att gå i regn. Jag älskar’t men jag ville ju inte bli sjöblöt, och regndropparna blev liksom till skyfall. Orkade inte slita upp regnponchon, så att jag tog upp paraplyet. Paraplyet som jag hade tagit med mig ifall jag blev stående under en snabb skur. Det är fan ingen barnlek att parera paraply vs rollator. Att släppa ena handen fr rollatorn är ju skit. Då mister jag mitt gåstöd, samtidigt som mina ”karpalhänder” ska köra rollator OCH hålla i paraply. Behöver jag skriva att det var hållbart en kort stund? Suck! Men skyfall blev till duggregn, så att då kunde jag återgå till att bara köra rollator och slopa paraflexet.
Såg massor med ”vår & sommarblommor” längs vägen. Som alltid nuförtiden, att blommorna hinner börja om, innan vintern kommer. Helt stört i mina ögon. Det blir så fel liksom. Ja, här ovan ser du ju något som jag ”tror” är en Tidlösa. Nåväl, jag och mina ”naturögon”. Jag gick på, så att jag kom fram. Och vad mötte mig i dörren, om inte den härliga/käcka rösten tillhörande Anita. Anita, min skolkamrat fr gymnasietiden, som verkligen ÄR TelgeAkutens Vårdcentral. Underbara människa. Vi pratade lite, under tiden hon registrerade mig, och jag mådde så dåligt av att behöva ta en räkning. Jag har ju oftast frikort, men fick ju börja om för ett tag sedan. Nåväl, det var ju inga problem, fakturan skickas hem. Puh!
Alltså, sedan den 8 augusti har mitt liv verkligen varit ett helvete ekonomiskt. Jag har inte ens pengar till ett lokalt toabesök. Det känns så ovärdigt. Men alla bak jag gjort nu, det har jag ju kunnat gjort pga att jag ALLTID har ingredienser hemma. Och dagiskakor och kladdkakor till barnbarnets kalas, det är ju en liten present i sig.
Nåväl.. nu var jag iaf på plats på min Vc. Jag lyfte upp min rollator, upp för de trappsteg som går upp till det rum där min läkare sitter. Och när jag väl satt där, och väntade på min tur, då kunde jag ÄNTLIGEN slappna av. Jag drack mitt vatten och bara njöt av att få pusta ut. Men fötterna var så jävla onda. Så kom då min läkare och hämtade mig. Uppresningen var tuff, och gåendet likaså. Jag sa bara till min läkare ”gå du, jag kommer snart” och så skrattade jag. Vi kom in på hans rum och han frågade hur jag mådde, och hur han kunde hjälpa mig. Jag uppdaterade honom, informerade honom om min misslyckade stötvågsbehandling. Berättade om ”knutan” som Anton hittade, med ultraljud, och berättade sedan om det sista som uppkommit. Min läkare lyssnade. Vi var väl även lite överens om hur jag blivit nekad av att få komma till ortopeden. Men, min läkare sa bara ”du behöver en remiss till röntgen OCH en remiss till ortopeden”. Jag kunde gå på drop-in röntgen, och vi bokade samtidigt in en tel tid nästa fredag, då jag kan få röntgensvar. Skönt! Han är så jävla bäst, min läkare. Sedan så frågade han hur det var annars, och då bröt jag ihop en smula. Han hämtade papper, så att jag kunde torka tårarna. Han sa ”jag önskar att jag kunde göra mer för dig. Du har gått igenom så mycket, och så länge. Och du kämpar så mycket, men ändå så ler du, skojar och är positiv. Du är verkligen en kämpe Lena”. Wow, så snällt sagt. Men det gjorde att jag grät ännu mer och sa att jag absolut inte är stark emellanåt. Besöket var över och jag tackade så mycket för allt och jag nämnde hur tacksam jag är över att ha honom kvar, nu då både min smärtläkare och ortoped gått i pension. Då sa han på skoj ”ja, men jag älskar ju dig, och vi jobbar så bra i team och jag tänker inte lämna dig” . Vad skönt, sa jag, för att jag skulle inte klara mig utan dig. Dessa skämtsamma ord, men även ligger det ju mkt allvar bakom. Vad skulle jag ha gjort utan honom? Han har verkligen ställt upp.
Ja, sedan gick jag. Och då jag inte har råd med 5 kr till ett toabesök, på stan, så tänkte jag, då jag skulle gå, att jag skulle slinka in på toa på Vc. Men då slog det mig, fan, läkarintyget! Han skulle ju ha förlängt sjukintyget. För att trots att jag är utförsäkrad, så ansöker jag om sjukpenning varje jävla ny period, för att jag ska inte ha missat en enda jävla dag, intygsmässigt, I min kamp mot Fk. Så att, det var bara att gå tbx, knäcka på min läkares dörr, och vips så hade jag ett nytt läkarintyg i handen. Vi sa hejdå på nytt.
Nu, nu var det dags att lämna Vc. Jag var sååå slut. Både psykiskt och fysiskt. Men.. det var fan bara att ”pinna på”. Jag såg mitt hus i ”horisonten” och det var bara att gå åt det hållet. Och när jag kom ner till slussen, ja då öppnade sig himlen igen. Men då sket jag i paraplyet. Jag skulle hem, så var det bara. Mötte grannen i tunneln, vid vårat Stadshus, och han sa ”men varför åker inte du buss”? Ja, varför? Jag har inte lust att trängas i en bussjävel, med risk för att få covid, och jag pallar inte med alla respektlösa medpassagerare, som har noll empati för att jag ska ombord på bussen. Nä, jag går hellre, och det får ta precis så lång tid det tar.
Jag kom hem, jag var rätt så blöt. Jag hängde allt på tork och lade mig frusen, trött, med smärtan fr helvetet. Jag vilade ett tag, lagade mig lite mat och sedan låg jag resten av kvällen. Ja förutom då jag gick ut vid 20.00-tiden, för att lämna över dagiskakor och kladdkakor, till familjen som hade varit iväg och käkat födelsedagsmiddag med födelsedagsbarnet. Fick pussa på spjuvern och gratta henne, där och då, en liten snabbis. Och när de åkt så gick jag upp till mig. Låg i soffan tills jag bytte till sängen. Wow, vilken dag det hade varit, och vad ont jag hade. Och vad irriterad jag har varit på vissa människors nonchalans, de sista dagarna.
När man bestämmer något, gång på gång, och vederbörande inte behagar dyka upp. Jag planerar in saker av en anledning. Då jag har mkt inplanerat, och jag definitivt INTE klarar av stress, då vill jag fan inte ha någon som ringer i tid och otid, DÅ JAG INTE HAR TID ATT SVARA! Jag ska fan bli mer duktig på att inte vara för snäll.
Nu börjar det bli dags att småstarta upp denna lördag. Jag ska baka lite inför morgondagen, men jag har ingen tid att passa. Den här dagen blir i lugnt tempo. Och jag ser fram emot morgondagen, trots att jag inte har någon födelsedagspresent till min dotter. Känns skit att inte kunna ge henne något, hon är ändå MITT BARN! Vi ska fira lite i morgon. Umgås och mysa. Och på måndag, då blir det drop in röntgen på morgonen och möte med soc vid 10.00. Och då ska dessa dåliga fötter få jobba skiten ur sig igen. Men, en dag I taget..
Jag stod och gjorde lite dagiskakor precis. Det nalkas födelsedagar. Och under tiden jag gjorde i ordning, I köket, efter mig, så kunde jag bara konstatera ”SATAN I GATAN SÅ VUXNA MÄNNISKOR kan bete sig. Nu har jag sträckt fram min hand till en närstående. Vi har haft lite meningsskiljaktigheter, och hennes sätt att sedan dissa min utsträckta hand, för att försöka bli sams igen, har fan ”ätit sönder mig”. Men att köra utfrysning gentemot mig, men ingen i min övriga familj, har fått mig att förstå att det blir aldrig mer en relation mellan oss.
Det känns så tråkigt, det gör så ont, men att bli utfrysen har gett resultat. Så att GRATTIS T, du har fått mig att ge upp. Och när jag försökt gratta denna person, OCH hennes familj, så har jag aldrig hört något ifrån dem tillbaka. Men i dagsläget så orkar jag inte med det här jävla spelet längre. Och vuxen mobbing/utfrysning det är bland det värsta jag vet. Men jag får ta det för vad det är. De som finns i hennes närhet, agerar på samma sätt, förutom en i hennes familj.
Jag lever pga min familj och mina fina, äkta och ärliga vänner. Jag är så tacksam och glad för att de finns där för mig, liksom jag finns där för dem. Och allt annat jävla skit, som får mig så här ledsen, arg och besviken, det måste bort. Jag kan inte ha denna negativa energi kring mig. Jag anser att livet är för kort för att ha ovänner.
Jag är absolut inte oskyldig i detta, men efter missförstånd och feltolkningar, av det jag skrivit här på media, så tog jag bort personen fr insta och fb. Jag klarade inte av att se att hon ”ratade” mig då hon absolut inte kunna hälsa på mig, men att hälsa på andra i min närhet, det gick bra. Jag ville inte se dessa glada sammankomsterna, och berättade det för henne. Att jag blev ledsen över att se henne hälsa på andra, men inte mig. Och då sa jag/eller skrev, att jag ville ta bort henne fr insta o fb för att jag blev ledsen. Ingen förståelse än en gång.
Men vem är jag, som tror att hon vill ha kontakt med mig, bara för att JAG saknar henne? Det funkar ju inte så. Så att nu har jag bara bestämt mig för att sluta. Sluta försöka. Det får vara bra nu! Är ledsen över arrogansen, attityden och utfrysningen. Jag är färdig med det här nu, jag blir bara sårad av att försöka mer..
I går var en rätt så skön dag, trots svåra smärtor. Jag gick ju mkt I lördags, med kryckorna, och det straffade mig såklart. Men det var det så värt. Och medans jag hade det där ”stora leendet över hela ansiktet”, så passade jag på att göra soc ansökan. Det tog väl ca 3 timmar för mig, inklusive dessa micro pauser jag MÅSTE ta pga smärta och hjärntrötthet. Men då ansökan var klar så bestämde jag mig för att gå ner med den till soc. Det var lika bra att ”ha det ur världen” eftersom allt som har med soc att göra innebär stress.
Helvete, min hö fot är fan inte med mig, den ser fan missbildad ut, i mina gympadojjor. Men jag var TVUNGEN att stabilisera fötterna i en helsko, nu då jag skulle gå så pass långt med dessa fötter. Jag gick ner till stan, tog mina sista kronor och köpte mig en gräddfil. Sedan gick jag och lade på handlingarna till soc, och knatade förbi dotra med familj, på hemvägen. Ville ”tanka” lite positiv energi, och samtidigt passa på att erbjuda mig att ta med mig King. Saknade faktiskt hans sällskap.
Men nu, då de är en hel familj igen, med flera som kan ta hand om King, ja då behövde han inte följa med mig. Jag kramade på dotra och barnbarn och började gå hemåt. Jag drogs hemåt av min hunger. Klockan var över 18.00 och jag hade inte ätit annat än frukost. Det tog låååång tid hem, och det berodde väl delvis på att jag träffade min fina vän Elenor och hennes fina dotter Amanda på vägen. Blev ju ståendes med dem en stund.
Men sedan gick jag hemåt, satte på potatis, åt lite parmesanpaj i väntan på att potatisen skulle bli klar, och sedan blev det ju lax, räkor, potatis och gräddfil. Mums! Så jäkla gott! Tack vare mina vänners idé om att jag skulle ta med mig alla rester, från kräftskivan, så fick jag en lyxmåltid. Så tacksam för denna mat!Åt med andakt.
Då jag hade ätit så slocknade jag i soffan, hade så ont att jag inte klarade av att hålla mig vaken. Och tillråga på allt så hade mobilen dött under tiden. Hmm. Nåja, sov inte alltför länge, men eftersom jag var knöktrött så bytte jag bara plats till sängen.
I natt har jag knappt kunnat stödja alls, på mina fötter. ”Kissande och smärtmediciner spring” blev det ju likförbannat. Men i morse, då blev jag helt enkelt liggande. Helt apatisk. Jag har INTE bäddat. Jag åt frukost och bytte plats till soffan, och här har jag legat sedan dess. Njae, vattnat har jag iofs gjort. Men nu blir det bara till att ligga här. Just ja, glömde ju att berätta att mina chiliplantor fick flytta in i går. De fick ett alldeles eget fönster i köket.
Sedan har det ju faktiskt hänt något otroligt idag. Förra veckan skulle jag då ÄNTLIGEN få en utbetalning, gällande tandvårdskostnaden den 8/8, men fick jag det? Nej!!! Jag ringde försörjningsstöd i fredags morse och blev lovad en återkoppling fr gruppledare under dagen. Fick jag någon? Nej! Först var jag pank mellan den 8-22/8 = 14 dagar. Och när jag då fick pengar, så hade jag ju lånat några hundra, som skulle betalas tbx. Och när jag betalat ALLA mina utgifter för augusti/september så blev jag black ganska fort igen. Och denna gång har jag varit pank I över 1,5 vecka. Det blir nästan en hel månad som pank, sammanlagt. MEN, så ringer en tjej fr soc, nu på fm. Och när hon inser deras misstag/fel/brister så ber hon så mkt om ursäkt och hon sa att hon genast skulle kolla upp det här om tandvårdsutbetalningen.
Hon lovade att återkoppla, OCH DET GJORDE HON! OCH än en gång så bad hon om ursäkt. Hon hade ju börjat med att fråga mig om det var ett kvitto på tandutdragningen, jag hade lämnat in, eller en faktura. Och då jag sa att det var ett kvitto, och att jag hade legat ute med dessa pengar, så märkte jag att hon fick bråttom. Så att när hon återkopplade till mig, så sa hon ”jag har precis gjort en utbetalning till dig, jag ber så hemskt mkt om ursäkt”. Fine! Så att nu får jag lite pengar, förhoppningsvis om några dagar. Wow, flera ursäkter fr soc samma dag, det var så jävla unikt bara det.
MEN.. jag är redan lost. Depp med smärtan fr helvetet. Nu ligger jag här. Kan inte gå och orkar inte riktigt med mitt liv i övrigt. Så att.. den här dagen ska spenderas i soffan. Jag skiter I ALLT just nu. Och ni som får för er att höra av er, som ALDRIG hör av er annars, gör er fan inte besväret att höra av er nu heller.
Är så jäkla rädd och orolig över denna nya smärta i foten. Jag klarar inte av den. Vet inte alls hur jag ska hantera det här. Så att.. nu ger jag upp en smula.
Klockan är 11.00 och det är onsdag. Och jag har precis fått bekräftat, det jag kände på mig. Jag har blivit lite utav ett proffs, under min tid som kroniskt sjuk. Jag ringde ortopeden för ca 1,5 v sedan. Jag har ju fått så fruktansvärt ont i min höger fot, ja alltså ytterligare en smärta. Jag har ju både hammartå, senskideinfl, hälsporre och en ”knuta” i främre fotpartiet, sedan förut, men den här nya smärtan (nya smärtorna) stämmer in på stressfraktur.
I mitt fall så går INGET att operera, men jag vände mig ändå till ortopeden för att få hjälp med röntgen och ett fastställande utav diagnos. Sköterskan jag pratade med då, skrev in all info jag hade och mailade det till min nya ortopedläkare Paul. Sedan har jag inte hört något, utan tyckte att det var lika bra att ringa själv. Och där fanns ju ett svar, som denna sköterska ”missat” att informera mig om. Svaret var att ”det inte finns något vi kan göra, då patienten inte går att operera”. Så att.. att jag får diagnos efter diagnos, det ska man bara skita I då eller???
Jag blev så besviken. Jag vill ju för fan ha en verifikation på att det ÄR en stressfraktur. Jag måste väl ändå få chansen att få en diagnos, för ev smärtlindring och rehab? Som tur är, så är jag ingen rookie inom vården, och hade redan bokat in mig hos min husläkare i nästa vecka. För att då kan han skicka en remiss till röntgen, jag kan ev få chansen till att få en fastställd diagnos, och då kan min husläkare remittera mig vidare, eller så kan jag bara informera mitt ”vårdteam” om hur läget förändrats. VARFÖR får jag känslan av att alla vänder mig ryggen, bara för att det ”inte finns något mer att tillgå”? Jag är väl för fan en människa, gjord av kött och blod, och själen är det då fan inget fel med..förutom min utmattning.
Nåväl.. Jag lägger detta bakom mig tills nästa vecka, jag har liksom annat att tänka på.
Jag tänkte berätta hur det är att leva mellan stolarna, att kämpa för ev rättigheter i vårat samhälle. I morgon har det gått en hel månad, sedan jag drog ut min tand, och jag har fortfarande inte fått några pengar.
Och I går, då ringde jag min handläggare, inom sjukersättning på Fk, som nu kommit tbx fr semestern. Jag visste att förtroendeläkarna på Fk, hade granskat mitt ärende, den 31/8, och nu ville jag veta hur det gick. Jag har ALDRIG klarat av att ta modet till mig, för att ringa upp Fk, då de har varit så nedlåtande och arroganta mot mig.
Jag skickade in min sjukersättningsansökan i februari, I år. Då hade jag väntat in intyg fr läkare, I ett halvårs tid. 2 av mina läkare har gått i pension, så därför var det svårt att få ihop dessa skrivna intyg. De fick ta hjälp av min tidigare smärtläkare och ortoped, trots att de pensionerats. Jag skickade in ansökan, intyg och ett väldigt öppet personligt brev. Sedan har Fk en handläggningstid på ca 5-6 månader. Sedan ringer en handläggare upp, bokar in ett möte för ett sk ”utredningssamtal”. Man har samtalet, där handl ställer massor utav frågor, som man ska svara på. Mkt känslor blir det, och man blir helt uttömd på energi. Är arg, gråter och man försöker att ”samla sig”.
När detta samtal avslutats, så bör de skicka mig en kopia, men det kom jag på nu, att jag ej fått. De hittade ett fel i mitt läkarutlåtande, där min läkare hade lämnat fel datum, vid sin signatur/namnteckning. Ja då var Fk tvungna att kontakta min läkare för en komplettering. Min läkare skickade ett kompletterings ex till mig, och ett till Fk. Men Fk hör av sig och säger att de ej fått något. Då får JAG kopiera, gå o köpa frimärke och posta det till Fk. Sedan blir det tyst. Sedan hör handläggaren av sig och meddelar att hon ska på semester, men att förtroendeläkare kommer att granska mitt ärende, då hon är bortrest. Denna granskning skedde den 31/8. Igår så sökte jag min handl, då hon var åter efter sin semester. Jag fick inte tag i henne, men jag ringde växeln och bad dem meddela henne att jag ville ha kontakt. Hon ringde och sa, igår, att de ville få tag I soc. Jag förklarade att min handl har semester denna vecka, och då sa hon :”När vi har pratat med soc, så ska hela ditt ärende skickas till beslutsfattare inom Fk, sedan kommer du att få ditt beslut.
Herregud.. Vilken jävla byråkrati vi har i Sverige. Och under tiden man kämpar med/mot myndigheter, ja då ska man orka leva med sina smärtor och diagnoser också. Jag får tamejfan slåss för mitt liv, varenda jävla dag. Å så här har jag hållit på Sedan 2016. Och så ska man orka gå på behandlingar också. Då kanske folk kan förstå varför man springer in i den ”berömda” väggen, gång på gång. Nu är vi inne på månad 7, I sjukersättningsärendet. Förstå nu, hur det blir om jag måste överklaga?! DET KOMMER JAG ALDRIG ATT PALLA.
Det är så jäkla kul, och det känns helt jävla AMAZING att ”kärringa” fortfarande kan! KAN känna pirret, attraktionen och nyfikenheten, på det sätt man gjorde då man var tonåring. Herregud så många förälskelser man har haft.
Otroligt att man kan känna av ”tonåren” trots att jag fyller 54!! Fan, kom på alldeles nyss, ATT JAG FYLLER 54 ÅR!!! 😳😳😳 På riktigt, jag glömmer ofta bort hur gammal jag är, och det tror jag beror på att jag inte känner mig en dag över 25. Å jag skulle så gärna vilja träffa en man, för att ta igen de år jag nu har varit singel.
Genom åren har jag haft 18 RIKTIGA relationer, där vi varit tillsammans länge. Och sedan finns det väl ett visst antal till, som ingår lite mer i kategorien ”killar jag har delat säng med”. Jag kommer faktiskt ihåg alla. INGA ”one night stands” här inte. Men nu, då jag verkligen skulle vilja ha någon att gosa med, då finns det ingen. Sorgligt, speciellt med tanke på att jag har så mkt att ge.
Förr så tog jag för mig. Har alltid kunnat visa vad jag vill, men efter de sista dejterna jag hade, för några år sedan, så blev jag fan mörkrädd. Dessa äldre män, var definitivt bara är ute efter att PIPPA, och ingenting annat. Å vi mogna kvinnor, som vet vad vi vill ha, hittar ingen man som vill gosa, laga mat ihop, promenera i naturen, se någon bra film, ha mkt sex, skratta och njuta av varandra och bara ha en jävla massa humor. Att umgås när man har lust, att ha livskvalité, att hitta en soulmate, som åtminstone har ”några” samma, lika, intressen.
Jag har ju länge känt en attraktion till en man. Så snygg, trevlig och charmig som fan. Jag skulle ju absolut kunna göra allt för att få mkt mer kontakt med honom, än vad jag har. Men jag är ringrostig och min självkänsla är väl inte på topp, tack vare att jag gått upp i vikt, går med rollator och inte alls känner mig lika tuff som förr. Jag vet att mina tidigare val av killar har avskräckt vissa män för att närma sig mig, vilket är så tråkigt. Och idag, med facit i hand, VARFÖR var jag ihop med dessa män?
Det är ju knappast någon relation som har varit BRA för mig. Jag kan verkligen inte säga att jag haft det så bra, som man kanske hade önskat. Och med tanke på vad som nyligen hände, med ett ex, där han pissade på mig som person och sedan HÅNADE mig, min ödmjukhet och min omtanke, något som knäckte mig så jävla mkt, så kommer INGEN kriminellt belastad person, någonsin mer, in i mitt liv.
Jag får väl fortsätta beundra på avstånd. Känna mig ”levande” då jag möter någon fin man, då jag är ute och går. Drömma om att jag träffar den rätta, och bara fortsätta leva det liv som jag lever. Där jag tänker på ANDRA i 1:a hand, där jag gärna hjälper/stöttar och finns för dem som behöver mig. Där jag prioriterar mig sist. Och där jag fortsätter att leva mitt liv, genom andra. Där kärleken till min dotter och mina barnbarn fortsätter att vara mitt fokus.
Denna längtan efter närhet är abnorm. Att hålla handen, att kramas, att skeda och att njuta av varandra. Ber nästan till honom, ovan, att åtminstone få uppleva kärleken en gång till. Men men..
Tillbaks till verkligheten. Wow, vilken sommar det här blev. Vilka fina vänner jag har. Så mysigt det har varit att få dessa fina besök, där vi har kunnat sitta i timmar och bara ventilerat. Jag älskar verkligen mina riktiga vänner. Att ha denna ärliga, raka kommunikation/relation till likasinnade människor är OUTSTANDING. Gittan, Helene, Elenor och Christian har varit här. I min oas. I mitt hem. Och de var även de vänner som jag haft hemma, sedan pandemin bröt ut.
Jag känner mig glad som har så fina vänner. Tacksam som fan, är jag. Sedan har jag ju flera vänner, som jag skriver med via nätet, eller pratar med i telefonen. De är också guld värda! Dessa senaste år så har jag verkligen fått veta vem som är mina vänner. Den här ÄRLIGA och naturliga relationen, där man bara kan vara sig själva och prata om ALLT.
Joråsåatte.. Och när Christian och jag käkade lunch i söndags, då pratade vi precis om det här med åldern, och att vi båda, stundtals, helt glömmer bort hur gamla vi är. Och nyss hade jag ett sådant moment, ”shit, jag fyller 54 år”. Jag trodde att jag skulle fylla 53. Vid utmattningssjukdom, stress och smärta, så har man ofta noll koll på vissa saker. Stundtals. Självkänslan får sig verkligen en kyss, då man inte fungerar ”som normalt”, men det tror jag bottnar mkt I att man är ensam. Skulle man ha en partner så skulle man känna sig så mkt tryggare, I sitt sätt att vara. Men även i sitt sätt att hantera motgångar. Att vara ensam är verkligen inget som är positivt.
Men se så mkt mer jag började skriva om nu då, då allt jag ville lyfta var det pirr jag kände i närheten av en speciell man, och även TÄNKANDET, och drömmande då det gällerdenna man.
Ja jävlar, vilken dag, em och kväll. En väldigt nice fm blev det, sortera tvätt, duscha och plocka lite. Vid lunch träffade jag en vän fr förr. Världens finaste kille. En go vän. Som även han lever ett svårt/komplicerat liv, med smärta. Det är så skönt att träffa ”C”, för att han FATTAR. Vi käkade lunch och tog en liten promme ihop. Sedan skildes vi åt och jag gick mot ICA Jätten. Alltså på riktigt, ska det vara så jävla dyrt som ca 40 spänn, FÖR ATT KUNNA TORKA SIG I ARSLET?
Ja, tydligen! Helvete vad toapappret har blivit dyrt. Eller rättare sagt ALLT har blivit dyrt. Men, det är ju ett nödvändigt ont med skithuspapper.
Sedan blev det tvättstugan, och fy för fan så stressigt. Många maskiner blev det. Inget torkade,och mkt hinder på vägen. Fan, 3 grannar kom ner o pratade med mig. 😡😡 Orkar snart inte mer! Ska jag lösa ALLAS jävla problem?
Sedan, av en slump, då jag stod i va:rums fönstret ikväll, och jag tittade ut, så tyckte jag att jag såg Han.. Siluetten utav honom och hans promenadkompis, gjorde mig pirrig. Fan, jag både drömmer & fantiserar om den här mannen. FANTASI. DRÖMMAR. Å vad jag skulle vilja slicka upp denna man i brygga!!! *asgarvar” Men fan så het han är! Synd att jag är trasig och går med rollator, finns väl ingen som vill vara med mig. Det hade fan varit mums! Men nu, nu ska ”hyndan” sova..
Var ute och gick i fm och kände bara, helt plötsligt, ”nä nu får det fan vara slut på att vara så här snäll och smörig”. Det känns orimligt att JAG ska behöva tjata på folk när det handlar om att de kanske har fått något av mig, men aldrig får arslet ur vagnen, för att hämta upp sina grejet. Men nu är det slut på det! En chiliplanta står här, ingen hämtar. Ett cafébord med stolar, väntar på vinden, ingen har hämtat det på hela sommaren. Jag skulle få hjälp att borra ett hål I väggen, det var ett år sedan. Nu skiter jag fullständigt i att påminna någon om detta. För att sååå viktigt var det ju inte, tydligen..
Sedan måste det här med att grannar hör av sig, konstant, till mig, när de tycker att något är fel i huset, få ett slut. Jag kommer i fortsättningen hänvisa dem till att ringa/maila felanmälan. Senast i fm fick jag ett sms från en granne ”Lena, det är så kallt i min lght, säkert flera i huset har det likadant, du måste ringa felanmälan”! VARFÖR I HELVETE SKA ”JAG” RINGA FELANMÄLAN FÖR? Fan heller! Jag skrev det som svar, ”ring eller maila till felanmälan, här har du länken”. Nä, nu är det nog! Alla får faktiskt ta hand om sitt. Ringa själva vid fel i deras lägenheter osv..
Jag kan också både störa mig på, och bli besviken över, att folk slänger ur sig saker som att ”Lena, du måste komma över till oss och grilla, umgås o snacka lite skit”. Det kan sägas flera ggr, men det känns bara som att det är något man slänger ur sig. VARFÖR? Jag blir ju glad över inbjudningar hit och dit, och just den här personen, som tjatade om att grilla ihop, tre år efter varandra, ja hon sa aldrig ens hej då då hon flyttade till Norrland. Sånt här kan jag vara utan! Varför bjuda in mig på något som aldrig blir av? Blir ju fan ledsen o besviken. Det är fan bättre att inte fråga en sån sak, säga en sån sak, om man inte menar det.
Nä, nu ska jag distansera mig en smula. Inte vara så öppen, godtrogen och ödmjuk. Det finns många som inte menar saker de säger, helt klart.
Lena Berge 