ska jag klara den här natten? Och hur fan hade jag klarat av det här, om jag inte hade fått pencillin utskrivet? Måste verkligen tacka min tandläkare sen, och Ann som skjutsade mig till apoteket. Fy fan för tandvärk!! 😥😥😥
Och nu ikväll är det värre än vad det har varit i veckan. Och nu när det inte hjälpte längre, med att gnugga in tänderna med tandkräm så blev ju allt lite värre. Men att tandläkaren skriver recept till mig, där han är på semester (utomlands), är ju fan helt OTROLIGT! Jag är sååå tacksam!
Jag var uppe hos min granne i kväll, Margareta. Världens bästa Margareta, som jag känt I en jäkla massa år. 15 år kanske. Vi har ju bott granne 2 ggr, I samma hus. Jag kom på att jag inte har haft tandstickor på 1 vecka, pga att de tagit slut. Fick känslan att jag kanske har skit emellan tänderna och att det är det som gör det värre. Fina Margareta gav mig både tandtråd och tandstickor och jag gick ner till mig direkt och började rensa tänder, men det lossnade inget.
Smärtan i käften gör att det dunkar I hela jävla huvudet, värst över mina onda tänder såklart. Jag gick direkt in i mitt jävla ”flyktbeteende” och började tvätta av min ytterdörr, som jag skulle ha gjort så länge. Den var full med färg och smuts, sedan vi hade relining i huset. Efter det tog jag med en sax och en matavfallspåse, till balkongen, och började både klippa bort visset och dåliga blad. Passade även på att ta hand om tjuvskott på tomatplantorna.
Men nu börjar jag känna mig färdig för idag. Jag hade nästan tänkt att baka bullar nu, men det är fan alldeles för hysteriskt. Och det tror jag absolut att jag inte skulle klara av nu iallafall. Joråsåatte.. ikväll är jag skitträlig. Jag orkar inte ens prata i telefonen. Nähä, dags för alla jävla mediciner, plus pencillin och extra morfin för smärtan i käften. Och OM jag blir smärtfri i truten en stund, så kanske jag kan få sova lite. För att imorgon, då måste jag gå, till o från Saltskog, och vattna blommorna hos mor & far..
Igår kväll kom min dotter med familj hem från Gotland. Så saknade. Både av mig och King, ja säkert katterna med. Jag hade helst velat träffa dem omedelbart bums, men vi bestämde att de skulle komma som idag, vid 13. Jag hade ju velat bjuda på lunch men vi bestämde fika. Jag gick upp i tid och då jag gjort alla rutiner som pisspromme med King, frukost osv.. så bestämde jag mig för att baka.
Jag tänkte, en kladdkaka var länge sedan, och så började jag ta fram grejer. Väldigt fumlig nuförtiden och har svårt att läsa recept, så att det tar lite tid. Jag står och vispar ägg och socker, med elvispen, då min hand bara TAPPAR elvispen. Elvispen lever sitt eget jävla liv, där på köksbänken, och innan jag ens fick tag i den!!!
Jag hade stänk TAMEJFAN överallt. Jag blev så jävla arg pga min klumpighet och ledsen för att mina händer inte är med mig. Fick torka, torka och åter torka, för att jävlar vad mkt det hann stänka. Nåväl, kakan blev bra, och den fikade vi med. Men innan fikat så stekte jag pannkakor till lunch, vilket var tur, då fick jag chansen att lugna ner mig. För att FY FAN VAD ARG JAG BLEV! Ett riktigt RASERIUTBROTT.
Efter lunch och fika, så fick jag en present av världens finaste pojke. Min fina O. Han hade köpt presenter till mig för egna pengar, och han hade valt själv. Se så fina saker jag fick.. ❤
Så gullig.. Jag älskar verkligen min dotter och mina barnbarn så mkt. Ja, och King såklart. Och han, han blev så lycklig över att få komma hem till sin flock idag..
Men nu.. här och nu.. nu har ensamheten än en gång kickat in. Skitjobbigt! Men, en film och sedan sängen, I guess..
I morse, och i fm, så förberedde jag en ganska enkel lunch, men det tog timmar iaf. Jag behövde ta en sak i taget, så att jag slapp stressa. Ja, garva ni bara, men den minst banala saken för er, är SUPERBIG för mig. Att mäta upp ris, mäta upp vatten, komma ihåg de olika momenten i receptet mm.. Skit e vad det e..
Men.. Jag hann. Jag tror att maten blev godkänd. Jag gjorde en kasslergratäng med ris o banan. Vi åt, och sedan fick mor & far kaffe. De hade köpt en dyr present till mig. Ett så supersnyggt rosa ”drag på lakan”. Gud så länge jag har velat köpt mig det. Jag blev sååå glad och tacksam. Något annat som gjorde mig tacksam, var att min ”manliga gode fe” swishade mig en ”pizzaslant ”. Han vet precis då jag är black. Så jäkla genuin, godhjärtad & full med empati. Tack P.B ❤🙏
På fm var det alltså fix hemma, sedan fick jag lunchbesök av mor o far. En räddning fr ovan (min gode vän ängeln) och sedan även en stund med en vän. Vi pratade och jag gav henne blomskott, och hon hade köpt godis, och en mugg fr London, till mig. ❤🙏Hon o hennes man var nyligen där.. Så nice, alltihopa.
Vid ca 15.30 så var det dags att ta med mig King, och gå t katterna. Vi var där i ca 4 timmar. Och när vi sedan, med viss möda, går hem igen, kommer hem igen.. då deppar jag ihop. DÖDEN..
Döden.. usch ja. Men jag skulle ljuga om jag säger att jag har haft bra tankar i kväll. Jag har bara fokuserat på döden. Hur länge ska jag få se min dotter stråla och ta sig igenom all skit, innan lågan slocknar för mig? Och hur mkt kommer jag att få följa mina barnbarns uppväxt? I princip kan jag dö långt innan jag egentligen ska. Jag önskar att jag fick uppleva allt. Kommer de vänner, som vänt mig ryggen, kanske försöka att vilja komma tbx till mig, då jag dött, och vilja vara delaaktiga och vara med på min begravning..
Mm.. vilka tankar. Så jobbigt! Går och lägger mig och stryker ett streck över denna kvälls tankar..
Fy fan säger jag bara. Alltså.. i morse gick jag upp kl: 05.00 för att hinna duscha, äta och göra mina morgonrutiner UTAN stress. För att minsta lilla stresspåslag gör att jag raglar/vinglar som ett fyllo, och det TROTS att jag tar Lergigan morgon o kväll. Ett lugnande preparat, en antihistamin som ej gör mig beroende. Jag hade räknat ut min morgon i minsta detalj.
Jag lämnar mitt residens vid ca: 07.30. Jag har med mig King, och vi går sakta i värmen. Vi styr stegen mot dotra. Jag släpper in King, då vi kommer fram, och det blir ett mysigt möte mellan katterna o King. De får mat, vatten och så blir katterna utsläppta.. Jag går igen, lämnar King o katterna, för att styra kosan mot sjukhuset. Jag ska träffa min kurator på Smärtmottagningen. Och JAG MÅSTE GÅ!! Jag har inga jävla pengar till en taxi, och sjukresa kan jag inte få för detta besök.
Jag går och går och smärtan IS THE PAIN FROM HELL. Då jag slår mig ner i stolen hos min kurator, så säger hon : – ”Nu får du berätta, hur mår du”? ”Ja, svarade jag, livet är fan ett helvete. Jag känner utanförskap, jag upplever en klasskillnad, segregation och HOPPLÖSHET! Här får jag superfina, lyxiga bilder, från en god vän till mig, i går kväll. Hon skriver och berättar hur de tog sig till Barcelona, Milano och sedan lghtn i Spanien. Ja det är ju inte för att jag är avundsjuk. Jag upplever det bara som så jävla jobbigt. Jag är så glad för allas skull. Jag missunnar INGEN!! Men jag? Jag skulle inte ens ha råd med en femma till de offentliga toaletterna på stan..”
Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har jobbat sedan gymnasiet. Jag har fostrat en underbar dotter. Jag har tre magiskt fina barnbarn. So far so god. Men nu, då vården gjort att jag blivit skadad för livet, då ska jag behöva ansöka om soc bidrag varje månad. Aldrig ha några pengar över till något extra. År 2016 fick jag en utbetalad invaliditetsersättning. Jag betalade en liten momsskuld jag hade kvar till KFM. Jag pyntade en mobil cash, då jag visste att jag inte skulle klara av att ha höga månadskostnader för en mobil längre fram. Jag köpte även massor med underkläder, då jag knappt hade några. Pengarna gick ju åt liksom.
Jag kan inte åka någonstans, i dagsläget, för att jag har inte råd. Jag skulle vilja äga min egna hund, jag har inte råd. Jag skulle vilja kunna handla mig nya kläder, men jag har inte råd. Jag skulle vilja ändra min kost, jag har inte råd.
Ja, det är tufft att leva så här, och jag frågar mig flera ggr/dag, VARFÖR? Jo, för att jag har en dotter och mina barnbarn. Jag lever för DEM. INTE för mig. Jag har 8 års smärta bakom mig och jag kommer ALDRIG att bli smärtfri. Ja, det var väl ett jävla tjat på mig om det. Ja, men det finns ingen som fattar, förutom de som är i samma sits. Utan pengar, och klarar inte av den värsta hettan och så har jag det ju jobbigt med hälsan.
Välfärd, vad är det? Jag ville ha flera barn, HADE INTE RÅD. Men våra nyanlända, våra invandrare, där har vi ett gäng, där VISSA utnyttjar systemet och snillar pengar fr staten. Men jag? Nä jag får avslag på sånt som skulle ge mig min självkänsla tbx. Plus att DE, de har massor med barn. Hur fan har man råd?
Min kurator fattar ju. Då man inte har pengar, inga planer för sommaren, jag bara finns här. Inga ”äta ute” pengar, kan inte gå på bio, allt börjar ta slut hemma och det är minst 1 v kvar till pengarna kommer. Jag lever inte ett värdigt liv. VARFÖR LEVER JAG?
Efter besöket på sjukhuset så gick jag till apoteket, på stan. Jag fick lov att beställa min Capsina salva, I slutet på förra veckan, och nu hade den kommit. En lokalbedövnings salva som innehåller chili. Jag smörjer in min nervskadade fot och ben med den varje morgon. Sedan var det dags att hämta ut min Palexia depot, min morfin/tramadoltablett. Sedan tog jag mig hem till dotra. Jag hade haft med mig en macka till lunch, så den åt jag upp. Sedan var det dags att bli upphämtad av papsen. Jag fick låna pengar av honom för att gå in och köpa mig underkläder.
Jag kommer in på Kapp Ahl, med min sedel i handen. Jag läser på en skylt ”kontantfri butik”. PÅ RIKTIGT!!?? Det fan brann i huvvet på mig! Jag gick fram till kassan, för att dubbelchecka, och det stämde ju. Där står jag nu, med lånade pengar, och skulle ÄNTLIGEN få handla mig underkläder, NEJ, DÅ FÅR INTE JAG HANDLA!!! Fy fan vad pinsamt! Inte nog att jag fått låna av mina föräldrar för att ha råd, nä nu får jag inte ens handla. Det brann fan I mitt huvud. Jag ringde farsan och han ville prompt betala fr sitt kort. Han fick tbx kontanterna och där stod jag, 53 år gammal OCH MIN FAR BETALADE MINA TROSOR! SKJUT MIG!
Alla snackar så jävla mkt om segregation. Ja, jag lever också i det. Jag ska klara mig med mindre än vad vissa lurar till sig av staten. Men mig pratar man inte om! Mina problem att ”passa in”. Jag har ju för fan knappt mat på bordet just nu och det är 1 vecka kvar till utbetalning, ja om jag ens får någon då, min handläggare på semester. Brukar strula då.
Åk på era resor ni, ät era härliga middagar, köp era nya hus, köp de kläder ni vill ha, skaffa er massa barn och lev. Lev medans ni kan. Mitt liv är över..
Det är tur att jag finner tröst i min fam, min vänner, I fotandet av blommor och i att plantera och sköta blommor. Och så ni killar som säger att vi tjejer kostar pengar!? SUG KUK! FUCK U!
Nähä, se till att få i sig lite smärtis kanske, och se om jag får in katterna snart. Behöver vila i em. För att efter allt promenerande nu på dan, så är jag slut som artist.
Kroppen.. Vilken unik pryl. Alltså fatta hur fasen vi är skapta. Vi borde egentligen bara vara nöjda med oss själva. Alla borde få se ut precis som man vill, utan en jävla massa stress och press, I vår omgivning, på hur man ska se ut, hur kan vi ens ha tillåtit detta gå så här långt? Vissa opererar sig för att se ut på ett visst sätt, varför? Vi borde duga så bra som vi är ändå.
Ja, det här var väl bara en reflektion, som dök upp just nu, i min skalle. Jag sitter ju på muggen, och fick bara upp detta ämne i skallen. Kanske kan det bero på hur jag ser ut själv, hur folk kommenterar mina fötter och mitt vä ben. Hur ledsen det gör mig, att jag inte ens ska kunna sätta på mig de kläderna jag vill, för att undvika smärta. Det gör ont att ha strumpor och skor på fötterna, och på sommaren då har väl för fan jag lika stor rätt, som alla andra att gå med sandaler? Och att ha tunna byxor, när värmen tar knäcken på mig. Ja, det var ju ett ämne jag även tog upp i mitt förra inlägg.
Varje dag när jag har varit ute och gått, så måste jag omedelbart bums lägga mig på soffan. Jag har så ont i mina fötter, att jag bara har lust att skrika, gråta och få ett avslut på det här. Jag ligger och vilar länge, innan jag reser mig, för att gå till köket och laga mig lite mat. Jag kan knappt gå. Ser ut som ringaren i Notre Dame. Fan jag kan inte sträcka ut ryggen, kan knappt stå på mina fötter och hela kroppen skriker!!! Jag stöttar mig med kryckorna och jag får tårar i ögonen, då jag känner skammen för hur det här måste se ut. Jag kan knappt gå..
Då jag har lagat mig mat, och har ätit, så känner jag återigen hur ont jag har och jag FLYR ut på balkongen. Jag planterar om några blommor och vattnar mina underbara blommor och plantor. Jag känner mig nöjd efter en stund och lägger mig för att se en film, jag rastar King innan det är dags att sova. Lägger mig, kollar de sociala medierna och lägger mig tillrätta med tyngdtäcke och vanligt täcke. Jag ser till att tyngdtäcket vilar över bröstkorg och sedan lägger jag täcket över benen. Jag försöker hitta en bekväm sovställning, men det tar en stund, eftersom mitt ärr och mina nervskadade områden runt om, gör ont vid beröring. Jag somnar och vaknar ALLTID efter 1,5 timme. Jag springer upp o ner hela natten, och jag kollar mitt medicinschema, när jag kan fylla på med smärtis.
Jag är så förvirrad, att jag har gjort ett schema över mina preparat, jag skriver sedan in klockslaget jag tar medicinen på.
Men åter till morgonens toabesök. Efter det blir det dusch, och nu får jag ett läskigt tryck över bröstet, ner i armhålorna. Jag försöker tyda symtomen. Är det hjärtat? Börjar bli orolig, kör andningsövningar och försöker minnas tbx ang gårdagen. Just ja, jag planterade några blommor och hade tvättstugan, jag gick till o från min dotter. Ja, då blir ju allt jag gör, en jobbig ”träningsvärk” eftersom fibron reagerat på det jag gjort. FAN, JAG ÄR SÅ LESS!!!
Jag har duschat klart, sätter mig ner och skriver färdigt detta blogginlägg. Jag ska snart göra flera flugor på smällen. Jag rastar King, genom att gå hem till min dotter. Jag kommer dit, ger katterna mat och släpper sedan ut dem. Medans de är ute ska jag vika den tvätt jag tvättade i går. Och efter det så hoppas jag på att min mor har tid att dela på en pizza, på Rimini. Jag längtar ju efter det sociala, och blir glad av att umgås med folk. Även fast folk ofta inte har tid. Jag kommer att gå tbx till min dotter, slå på en film, vänta in katterna, stänga balkongen och dra mig hemåt. Och då vi tar promenaden hem, så får ju King en lite längre promme samtidigt. Och jag, jag kommer att slänga mig på soffan, för att då kommer jag ha så ont efter att ha gått idag. Mitt liv..
En annan grej som är tung. Ofta, jävligt ofta, funderar jag på, hur i helvete ska jag kunna handla i framtiden, vem ska jag be? Alla säger ”det är bara att säga till”, och jag VET att jag har snälla vänner. Men ibland, då jag tagit mig mod till att fråga, då får jag ett nej. Jag kan inte bygga upp mitt framtida liv på att be om hjälp, jag måste ju för fan kunna lösa detta själv. Vilket är jävligt svårt, då beställning av varor, med hemkörning, inte är något jag kan få göra. Jag är inte betrodd, jag har ju skuldsanering. Nåväl, nu har jag skrivit ner detta, I ångestlindringssyfte, och nu är det dags att ta tag i denna dag och göra den så bra som möjligt..
Här får ni se hur jag har det hemma hos mig. Min oas, där jag finner sinnesro.
Varför är det så jävla viktigt för er att berätta för mig hur jag ser ut, om mina fötter, mitt ben osv..?
Att säga saker som ”Herregud var svullen du är om fltterna”. ”Har du inga stödstrumpor att sätta på dig”? Vem fan är ni, att ens öppna käften, om hur jag ser ut? Jag skulle ALDRIG ens komma på tanken att säga något sånt till någon!!!!
Måste bara be er, snälla, kan ni sluta med att kommentera mina fötter o ben. Det är varmt, och jag måste få vara barfota i skorna, och få ha luftiga haremsbyxor. Förra året , samma sak då, och den gången så ville jag inte gå ut o visa mig på bra länge efteråt, när någon gav mig den kommentaren.
Jag har mina diagnoser, med mina fötter, och jag har varit svullen i 8 år. Jag skulle aldrig säga något sånt till någon, heller inte föreslå mig stödstrumpor. Jag är nervskadad, kan knappt ha strumpor, eller skor, på mig. Sånt här gör mig ledsen.
Snälla, ge fan I att kommentera mig. Jag har tillräckligt svårt att visa mig bland folk ändå, UTAN ELAKA KOMMENTARER.Oftast är det nog inte meningen att vara elak, men det är ni.
Lena Berge 