Satt och funderade här ikväll, det finns ju iaf en grej, gällande hälsan, som har gått i rätt riktning. I okt -19, så insjuknade, först min dotter o sedan jag, i virus. Så sjuka vi var, och vilken jävla hosta vi hade. Det var nog 4-6 v min dotter hostade, efter det att hon tillfrisknade. Jag däremot, jag fortsatte i 1,5 år till. Plus att jag fick mina utmattningssymtom i samma veva..
Jag hostade, hade våldsamma smärtor I bröstkorgen. Jag lungröntgades, åkte mkt ambulans, blev inlagd för sitt utesluta lungemboli och lungcancer, fick blodpropp I benet och fick ta sprutor på mig själv (I samma veva). Först fick jag Kåvepenin mot min lunginfl, blev bara sämre, de satte in Doxyferm (bredare spektra) men det hjälpte inte, jag åt massa cortison och fick ytterligare Doxyferm. Röntgades igen, så kom pandemin. Behövde göra spirometri, men fick vänta 9 mån för en tid i Stockholm. Det gjordes ultraljud på hjärtat. Rekroskopi. Sömnapné utredning osv osv..
Allt detta hade BARA med lungorna att göra. Virus lunginfl som skulle gå över av sig självt. Visst, NUUU har jag tagit bort den pappersinklädda plastmugg som envist legat vid min sida i drygt 2,5 år. Slemmar fortf igen, men nu räcker det med papper, ifall att. 3-4 kuddar, är nu bara 2. Och visst är det harkligt, svårandat, plus att jag har min fibro som har sitt hjärngrepp runt bröstkorg vilket ger mig smärta i vä lungspets, där jag hade den envist, äckliga lunginfl. Och ibland tar jag upp min oro, kring denna lunga, men min läkare har lugnat mig.
Jag är ju typ förbjuden att röntga mig just nu. Har röntgats så jäkla mkt. Lungor, huvud, fötter, ben, ja you namn it. Men hur som helst, så är jag faktiskt lite lycklig i ögat, gällande lung -och andningsproblematiken. Det bekymret går iaf åt rätt håll. 🙏
Igår då jag gick igenom Badparken så blev jag så full av sorg. Jag såg denna man, pensionär, som ALLTID letar pant. Är det verkligen så här våra äldre ska leva, efter att ha jobbat i hela sitt liv? Jag oroar mig som fan för framtiden. Jag har inte jobbat på 8 år, jag har knappt någon pension att prata om.. Och redan NU så lever jag under existensminimum.. Alla ni som har jobb, jag önskar sååå att jag kunde jobba. Ni kan klippa er, färga håret, köpa kläder och göra det ni känner för. Jag, jag har klipptid på måndag, pengar jag sparat ihop till, och jag skulle så gärna vilja lägga slingor, bara några stycken, men jag är ju så glad över att få klippa mig.
Jag skulle liksom vilja känna mig fin i barret, jag har så mkt kul jag ska få vara med om nu. Äldsta tösen fyller 9 år på fredag, hon ska även uppträda med sång genom skolan, lillfisen fyller 5 år och snart är det skolavslutning. Men.. en sak i taget, liksom en dag I taget. Köpte mig ett par sommarbyxor förra månaden, och jag är så glad..
Den här texten, jag har skrivit nu, är ingen ”tyck synd om mig” text. Heller inget jävla tiggeri, på något vis. Det är bara en text som förklarar hur livet kan se ut för någon som blivit skadad, för resten av livet, av vården. Men som sedan blir utförsäkrad fr Fk och får kämpa för överlevnad och efter att få ha några som helst rättigheter. Och pengar till hyra, övriga utgifter och mat, det är ingen jävla självklarhet, utan du får ansöka varje månad och hoppas på hjälp. Ta inte livet för givet.. just saying..
Jag har fixat lite idag, härhemma. Sedan bakade jag rabarberkaka. Min dotter, hennes lillasyster och barnbarnen kom. Vi fikade & fick umgås en stund. Det var ett besök som gav mig energi. Vilade min kropp en stund, gjorde en självlagande rätt, till mat. ”Hermanssons frestelse”. Potatis, köttfärssås, ost och grädde. Mums!
Helt plötsligt känner jag, hur jag ÅTERIGEN får ont i vä lungspets och jag börjar få pipig andning. Vet inte om det är fibron, men tar smärtlindring för det. Inhalerar även bricanyl. Jag äter maten och liksom får lite ”panik”. Jag vill inte må så här. Jag blir rädd, jag känner oro, jag MÅSTE ut fr lägenheten. Jag hör av mig till min vän Ann, och säger att jag kommer bort till henne o hämtar det de har sorterat ut, fr sitt linneskåp. Det de inte vill ha kvar.
Vi går sakta. Jag stannar och fotar på vägen, men har sagt till min vän att jag dyker upp om en halvtimme, så att jag har gått om tid på mig. Jag gör andningsövningar på vägen. Jag verkligen gör djupandningsövningar. Det ör så sjukt att drabbas av det här..
Jag hittar så vackra vallmon. Kan inte låta bli att fota dem. Jag styr kosan mot Ann och vi närmar oss rätt så snabbt. Ringer Ann, och ut kommer hon o hennes dotter. Jag flyttar över allt fr en IKEA kasse till två mindre willyskassar, och så surrar jag ”lasten” med bläckfiskar. Vi tackar, säger hejdå och går hemöver. Se vilket ekipage.
När vi väl kom upp så mådde jag så där strange igen. Fan, känner oro. Blodpropp i lungan? Ja, vem fan vet? Men det lär ju märkas om det blir ännu sämre. Jag gluttar lite deckare på kanal 7 men nu är det fan dags att sova. Nej, fan också! Jag ska ju dela dosetten nu..
Jag lägger på Naproxen kur 7 dgr x 2. Skulle ha gjort det för länge sedan, pga mina infl i hälen, I min nervskadade fot. JAG ringde och frågade om jag kunde göra så, och det kunde jag.. Så att, en extra tablett, morgon o kväll. MEN, då jag har så ont, av ALLT i kväll, så bestämde jag mig för att ta mig en 5 mg sobril. Jag hetsar upp mig, ja inte så som ni kåtbockar tror, och det blir ju rätt lätt ångest utav detta.
Kvällsdosen. Jag HATAR mediciner. Men ikväll blir det 2 alvedon, mitt morfin/tramadol, allergitablett, lergigan (mot yrsel och vinglighet), naproxen för infl och slutligen sobril för att stressa ner. Så att, nu är det ”bara te att gå på muggen”. Och jag hoppas att jag inte behöver ringa 1177 ikväll
Det blev till att gå upp sent idag. Så nice att kliva ur bingen då jag har lust, inte för att springa o pissa hela natten, eller för att gå upp och medicinera. När jag gör så här, så blir det väl inte skitbra, eftersom kroppen är i SMÄRTA så det bara visslar om det. Av att ligga för länge..
Jag gjorde mig lite havregrynsgröt, gjorde två små supergrova mackor med ägg på. En nyttig bas att stå på denna dag. Idag ska jag byta lakan, duscha & tvätta håret, ta hand om mitt hem, som är en aning eftersatt. Det blir till att gå till återvinningen, med en fullpackad rollator, och sedan tar jag svängen till Jätten och bara köper det viktigaste. Min kyl är typ helt tom, men jag klarar mig. Jag kanske tar stegen mot villaområdet, I em eller i morgon, och levererar kärleksört till en av mina fina vänner, Maria.
Igår kväll var jag ledsen. Återigen känns saker tunga, då det handlar om ekonomi, utanförskap och hur man liksom inte ”finns” för vissa längre. Dessa människor som ägnar sig åt rövslickeri, gör mig så förbannad. Men så tydligt det har blivit med åren. Men efter denna sorgliga medvetenhet så halkade mina tankar in på de underbara människor, jag har lärt känna på så många otroligt härliga sätt. Och nu vill jag hedra dem..
Kenneth, den ”flaxande” blandmissbrukaren, som jag lärde känna för så jävla många år sedan, bara av att han hälsade på mig på stan. Jag pratar ju med ALLA, som tar kontakt. Så många fina stunder vi har haft. Vi har suttit på parkbänkar, där du öppnat dig för mig, gett mig en sådan inblick i ditt liv. Hur du kämpade för att få sova på härbärget varje dag, hur ditt missbruk tagit över ditt liv, för redan 30 år sedan. Du har varit påverkad av det mesta, då vi har setts ibland, men det har inte hindrat mig från att hälsa och fråga hur du mår. Du sa ofta det, att du tyckte så mkt om mig för att jag kunde stanna och hälsa och prata, trots att jag hade folk med mig, i mitt sällskap. Det var en ärlig vänskapsrelation, med ömsesidig respekt. Men nu ”känner” jag att du säkert är borta. Jag har inte sett dig på länge. ❤
Jag har lärt känna en fin gammal man, då vi har hälsat på varandra. Han är spelman, och spelar i kyrkan. Han lever för sin kolonilott och sina pensionärsluncher i Folkets Hus. Du är en sådan gullig, snäll och empatifull man. Och den jag lärde känna först, var nog Maud. En kvinna som tog kontakt för flera år sedan, efter att ha läst om mig, och mitt kämpande, mot myndigheter och hälsan. Maud och spelmannen spelar och sjunger i kyrkan. Och de är två helt underbara människor. De har kommit att betyda mkt.
I grannområdet finns en äldre, finsk man, som började hälsa. Och nu då vi ses, mest varje dag, så blir vi ståendes och pratar om allt möjligt. En härlig äldre man med en härlig finlandssvenska, som tycker att det är riktigt trevligt att ta sig ”någon jävel” ibland, med sina vänner. En härlig personlighet Han med..
Jag är ju ute och går så mkt, att jag springer på människor mest hela tiden. Jag har ett guldpar, pensionärspar, som bor i en otroligt fin villa i närheten av mig. Deras trädgård är underbar. Jag beundrade den på avstånd till en början, och pratade med dessa fina människor, då de pysslade i trädgården. Men sedan har jag varit inne på deras tomt. Jag har fått fotografera allt vackert de har, jag och barnen har fått äpplen och jag fick även deras egna must ett år. Och idag kan vi prata med varandra om allt, oavsett var vi stöter på varandra. ❤
Jag har även lärt känna en sopgubbe litegrann. Han började heja, då han tömde sopkärl, men sedan läste han även de reportage som gjordes om mig i Södertäljes egna tidning. Han tyckte att det var förjävligt. Vi pratade då vi möttes och han hejade jämt då han kom åkande i sopbilen. Nu tror jag dock att han är pensionerad, då jag inte sett honom på en stund.
Sedan har vi M-L, en äldre kvinna, som är revisor. Vi lärde också känna varandra efter det att hon läst om mig. Åren har gått och vi kan stå och prata i evigheter, då jag ofta träffar henne på min dotters gata. En riktig fighter med många utmaningar. Hon är en riktig kämpe på så många sätt . Mina barnbarn bara sprudlade då vi mötte henne häromdagen. De hade sååå mkt att berätta för henne. En kvinna jag respekterar och bryr mig om.
Sedan finns det en väldigt elegant kvinna, som har varit säljare i en butik i stan. Hon bor i samma område som min dotter. Hon skrev en insändare i LT och tyckte att det var förjävligt, som jag har blivit behandlad. Hon tog då kontakt med mig, och berättade att det var hon som skrivit. En vacker och ödmjuk kvinna, som jag också kan surra med i evigheter, då vi möts ute.
Jag har även lärt känna en väldigt fin man, en herre som alltid flirtade. Han sa alltid, ”åh, så glad jag blir då jag ser dig, du är så vacker med ditt leende och ditt vackra hår”. Han var alltid ute och gick med stavar, och en dag så sa han: ”ska du inte gissa hur gammal jag är”. Jag gissade på mina föräldrars ålder, men han var 92 bast!!! Underbar man. En glädjespridare. Men nu har jag inte sett honom på ett bra tag, och då jag tittar in i hans fönster, så ser det ut som någon ny flyttat in. Jag har även frågat några som bor några portar bort fr honom, men de vet inte heller. Jag är så glad över alla dessa möten.. de har gjort, och gör, såna avtryck hos mig.
Häromdagen fick jag dock ett väldigt tråkigt besked utav min vän H. Hon bor på samma gård, där jag hade lärt känna en sådan otroligt fin, men svårt sjuk man. Vi hade en sådan cool connection och han skojade ibland om att han skulle röva bort mig med hans permobil. En lyckligt gift man, med massor av livserfarenheter, som han gärna delade med sig av. Han var skämtsam, trots sina svåra diagnoser. Men nu är han borta. Jag har tittat sååå mkt efter honom, och just då när jag träffade H så kom jag på, ”jag måste fråga om L”. Finaste L. Nu har du det bra, nu får du vila, efter allt hemskt du har gått igenom, som sjuk. ❤🙏 R.I.P
Jaha ja, flera fina människor finns det. Och trots hur dålig dag jag än har, så visar jag inte det då jag träffar alla fina människor därute. Alla dessa härliga energier, som omger oss, då vi ses och pratar. Jag älskar alla möten med människor, ja förutom då jag möter en riktig ragata, som ALLTID ska ifrågasätta mitt mående. ”Ja men min svärdotter har nervsmärta, och hon fick minsann inopererat elektroder som hjälper henne, det borde ju finnas nåt till dig med” Alltså, denna kvinna är så jävla elak. Hon har ifrågasatt mig, och mina diagnoser fr dag 1. En människa som jag faktiskt LÄTT, skulle kunna slå på käften. En besserwisser utan dess like.
Men, den kärringen blev bara en liten ”notis”, i detta blogginlägg. Ler med hela ansiktet just nu, då jag tänker på vad mitt yngsta barnbarn, lillfisen, sa häromdan. ”Mormor känner du alla?” Nä, svarade jag, men jag tycker om att prata med människor.
Ger er här en så fin, men annorlunda syren bild. Visst är den fin!
Och nu, nu tittar fasen solen fram. Ja, eller försöker åtminstone. Dags att sätta lite fart med dagen. Lite nytta blandat med nöje. Och när det kommer till oförskämda människor, anhöriga som andra, så kommer jag ALDRIG krypa för någon, för att få känna att vi har en relation. Jag kommer ALDRIG acceptera att någon behandlar mig illa, då jag aldrig behandlar någon illa. Och ni som nu har visat vad ni går för, och som jag har ”försökt” att få tbx i mitt liv, ni är GONE FOREVER.
Med det vill jag säga, ta hand om varandra, lev här och nu. Ta vara på det vi har, en dag är det försent.
Har precis haft ett långt och skönt samtal med min helt otroliga kurator, på smärtmottagningen. Jag ringde henne för en tid sedan, då jag både var rädd och knäckt över mina utmattningssymtom, och hur de hindrar mig i min vardag. Kuratorn hade haft vinterkräkan, men var nu åter, och ringde upp mig.
Jag förklarade känslan av att sitta i en härlig miljö, med min bäste vän, och hur vi fikar och pratar men hur jag tidvis bara försvinner i väg. Jag ser hennes läppar röra sig, jag försöker fokusera på vad hon säger. Jag är där, men jag är ändå inte där. Jag frågar min vän om hon inte märker på mig, att jag är konstig, men det gör hon inte. Allt runt omkring sker i en obehaglig ”fördröjning” och när jag ska prata, så blir jag nervös. Ska jag kunna prata utan att stamma och tappa orden?
Men för I helvete, nu får jag skärpa mig! Det är ju en av mina bästa barndomsvänner! Men det är tungt, jag blir ledsen, NÄR FAN SKA JAG BLI MIG SJÄLV IGEN? Vi åker vidare på vår utflykt och här träffar vi min fd svägerska och hennes chef. Vi går runt och tittar på allt vackert, på detta Mångfaldens Hus. Vi börjar prata med A och S. Jag berättar om min egenskap, intuition och mina diagnoser. Hon förstår att jag inte klarar det här vidare värst bra, och hon GER mig 2 stenar som ska skydda mig fr dålig energi, plus hjälpa mig att skärma av.
Det var en trevlig stund, och jag kände ett lugn. Det betydde verkligen sååå mkt för mig att komma ut. När vi lämnade Mångfaldens så säger min vän att hon vill till ZETAS. Åh så trevligt, där hade vi ju varit för flera år sedan, tillsammans. Det slutade med att jag absolut ville fortsätta att hänga med min finaste vän. Hon studsade runt där, medans jag tog det lite lugnare. Jag fotade blommor och tyckte att det var underbart att vara där. BAAAM!
Nu var det dags igen. Yr, vinglig, skakig och lite wierd känsla bara kom, från ingenstans. Jag såg mig efter en bänk så att jag visste vart jag kunde ta vägen, om jag behövde sätta mig. Men, det gick bra! Jag hittade två otroligt vackra Tagetes, för 20kr/st och en påse med solrosfröer, som jag köpte. Tur att det gick bra. Vi åkte hemåt och jag tackade min vän för en otroligt fin dag.
Och när jag kom hem? Ja, då tvärslocknade jag. Helt slut, men så in i bengens jäkla glad över dagen. Tack Janet! Love U! ❤
Varje dag har jag dessa problem, med skallen, fokus, koncentration, talet, vinglet och alla dessa stresspåslag som är ett helvete. Och just denna utflykt, och det jag upplevde, skrämde skiten ur mig. Så pass att jag ringde min kurator. Och när hon nu, idag, ringde upp mig så kunde jag ställa frågan : ”Kan dessa utnattningssymtom, ge mig bestående hjärnskador?” Hon svarade, ”nej inte till det fysiska men du kan likna det med PTSD. Hjärnan börjar stänga av mer och mer, som ett försvar, vid stress. Och det är SÅ VIKTIGT för dig med återhämtning, eftersom du har varit sjuk i det här så länge!” HERREGUD! 2010 kom första kyssen, sedan 2016 och nu 2019. Men min sista krasch har ju hållit i sig så länge, och jag upplever att det bara blir värre och värre..
En annan sak är ju att mina diagnoser och min utmattning, ja och så glömde jag vad jag skulle skriva mer.. Fan fan fan.. Nä just ja, jag såg ett program på TV om en som var sjuk i ME, och jag har identiska symtom. 😥😥 Jag försöker leva efter bästa förmåga, men min utmattning skrämmer skiten ur mig. Jag har dragit mig tbx en hel del, min självkänsla är i botten i bland, och jag hatar ensamheten. Ensamheten som påminner mig om hur jobbigt jag har det egentligen. Jag har ont, jag är ”sjuk I huvvet”, och jag bara undrar hur länge jag kommer att mäkta med.
Jag ska skaffa en remiss till smärtmottagningen och jag ska höra av mig till fibromyalgiföreningar. Min fibro blir ju bara värre o värre, och det är svårt att veta vad som är vad. Det är tufft utav helvete. Nervsmärta, annan smärta, fibro, dåliga fötter, dåligt ben, dåliga handleder och armar och ett huvud som inte är med mig. Har bara lust att skrika HJÄLP!!!
Se mig! Hör mig! Varför?
Jag är tacksam över mina vänner, men jag är fruktansvärt besviken på dem som vänt mig ryggen. Hur kan man vända någon sjuk ryggen? Vart är er empati? Jag känner empati för mina vänner/familj jämt, trots att jag mår skit. Men visst, alla är vi olika. Nähä, nu ska jag sätta lite fart härhemma. Och jag hoppas att jag någon gång ska få återhämtning, så att jag successivt kan börja jobba på att få en frisk hjärna. För att min hjärna är verkligen inte med mig.
En önskan är dock, att om jag säger nåt galet, formulerar mig konstigt i skrift, så döm mig inte, fråga mig istället om hur jag menar. Bli inte arg och gå runt och tyck illa om mig, för att sånt känner jag. Prata med mig! Förklara vad jag gör för fel! Jag lever efter bästa förmåga, men jag sörjer att jag inte är mig själv längre..
Sedan har jag ett helvete med fortplantningsmaskineriet och buken också. Har satans ont emellanåt. Är det endometrios i kombi med fibro och morfinmage? DET STÖR MIG att inte veta!
Morgonen var INTE bra alls. Fick nästan panik utav att jag mådde så dåligt. Det här jävla fortplantningsorganet håller väl på att sluta funka eller nåt. Provsvaren visade ju att jag INTE var i klimakteriet. Jag hade dock en infektion som jag fick penicillin för, men nu är allt tbx på ruta 1. Jag har så ont över äggledare/äggstockar/livmoder, och det är även en kramp ända upp i buken. Jag ger mig fan på att det är något fel som är trasigt. Frågan är bara VAD!!! Det kan vara min endometrios, det kan vara min fibro men det kan ju också vara nåt helt annat.
Det är åt helvete med fibron, och den ger mig ju skov för jämnan. Samtidigt är det läskigt att bara försöka intala sig att det är det som det beror på. Äsch, svårt att förklara. Jag låg i smärtor ända till lunch. Sedan åt jag lite och gick ut och sysselsatte mig på balkongen. Fick plantera om det mesta. Fan, vilken skillnad det är på den här sidan av huset. Chilin är inte skitlätt att få som den ska..
I övrigt känns det rätt ok, med det mesta. Vi hade en fin släktfest i lördags, då vi firade min brorsdotters 18-årsdag. Det var kul att få träffa dem allihopa. Kramar, god mat och fika. Många mysiga samtal. Det kändes supernice.
Och igår, söndag, bjöd jag mor & far på lunch och efter det så tog jag en promme ner till stan för att lämna in min soc ansökan. Men, jag är redan helt pank! Får pengar på fredag. Men det får lösa sig. Min handläggare ringde idag och sa att han hade fixat en utbetalning tills på fredag, plus att han godkände kostnaden för nya handledsortoser. Han är grym! Han är full med empati! Och han VET och FÖRSTÅR hur jobbigt jag har det..
Se vilka härligt vackra äppelblommor jag såg i går, då jag tog min promenad.
Idag fick jag för mig att ta kontakt med någon, som jag saknar i mitt liv. Svaret på det jag skrev, blev ett ❤. Samma svar fick jag sist också, så därför blev det lite komiskt för mig, samtidigt som jag kände att jag blev jävligt besviken, så att jag skickade en skrattande emoji. Då skrev hon bara ett stort frågetecken. Jag skrev då att jag tyckte det var nice att hon skrev med en nära anhörig till mig, och att jag tänkte mkt på henne. Jag menade på att jag skulle tycka att det vore kul att skriva lite med varandra. Svaret blev att hon inte har tid för att hon jobbar!
Vet inte vad som är värst med den äckliga meningen. Att jag ska tolka det som att jag är värdelös som inte jobbar, eller ta denna jävla mening som att hon absolut inte vill ha med mig att göra. Jag tycker att det är den sämsta ursäkten någonsin. Man skapar sig tid för att skriva en rad, eller ringa ett samtal, ifall man bryr sig. Men, jag kan absolut inte tvinga mig på någon, som inte vill ha med mig att göra. Jag får ta det..
Nähä, nu blir det till att glutta lite Hamilton. Ta mina mediciner och studsa I säng. I morgon ska jag träffa min dotter och barnbarnen och det känns så nice. Mor & far är tbx i stugan..
Herregud, stackars Gabriel! Han ringer och jag bombar honom med frågor och önskemål om receptförnyelser. Och innan jag ens har hunnit ta upp allt, så säger han att han måste avsluta samtalet. Nej, nej, nej.. Jag mal på iaf. Stackars Gabriel.
Då vi inledde samtalet så sa jag, då han ställde frågan hur det var, ”jag känner mer och mer den känslan att jag vill ge upp”. ”Nej det får du inte göra, säger Gabriel, jag får väl komma över och hugga av dig foten”. Ja gör det, svarar jag.. 😍
Jag började med att ta upp min hemska smärta jag har i hälen, och på sidorna utav hälbenet, och jag har tydligen en hälseneinflammation där. HUR LÄNGE KAN MAN HA EN SÅN liksom? Har känt av den såååå länge. Nåväl, ”doktor Lena” frågar Gabriel om jag kan ta Naproxen x 2 i 7 dagar, och det kunde jag. Hmm, vet ju bara att det lindrar för stunden. Men om min nya ortoped ringer på avsatt tid om 3 veckor, så kan jag ju lyssna mer ingående hur jag kan få hjälp med denna smärta.
Jag berättade om de skräckupplevelser jag har ibland, då jag är ”med”, men ändå inte. Jag hör någon prata, men jag förstår inte vad som sägs, kan ha svårt att tänka ut vad det pratas om. Jag känner en förvirring. Jag kan också, nästan jämt, numera vilja skriva, MEN DET GÅR INTE! Jag kopplar signalen till min sjuka hjärna, att skriv nu, men fingrarna lyder inte. Det tar stopp. Händerna pirrar, gör ont och blir liggandes i knäna, och jag blir bara såååå ledsen över att inte klara skriva.
Det är annat jag inte klarar också. Känns bara som att det blir fler och fler saker. Jag är förvirrad, desorienterad, känner mig yr, vinglig och nära till att svimma. Jag har fördröjningar i motoriken och talet/orden finns inte där ibland. Och då jag tog upp det med Gabriel så sa han att ALLT spelar in, då det gäller mitt konstiga mående. Stress, övriga diagnoser, utmattningssymtomen, mediciner mm..
Jag frågade min kära doktor om jag kunde få hjälp med medicinsk fotvård, men det blev ett STORT Svar nej. Tydligen beviljar inte landstinget det. Jag förklarade för Gabriel att mina hälar är så torra att det blöder i självsprickorna, då jag går på foten. Spelade ingen roll. No mercy.
Nu tog jag upp min smärta i vä lungspets. Och då jag berättade hur ont jag hade och hur jag jättegärna ville ha en lungröntgen, då svarade han : – Jag vill inte få veta att du kanske en gång i framtiden får cancer pga att du har röntgats så mkt. Du har utsatts för så mkt strålning som om du har varit i Tjernobyl. Usch, samtidigt som jag vet att jag har en ärrbildning på lungan, så får jag väl intala mig att där, just där, har fibron satt sig mest. Det är en mardröm det här. Att skippa röntgen, för att ”tänk om” det missas något?
Jag tog upp de recept jag önskade få, och när jag nämnde min Canoderm, så sa Gabriel, :-Men du har ju inte psoriasis? Nä, svarade jag, men jag har ju skittorr hud och eksem. Ok, svarade Gabriel, men Landstinget har infört restriktioner kring Canoderm, det är bara psoriasis patienter som kan få den nu. Fuck Landstinget! De tog ju även bort att de bekostade mina fotbäddar..
Jag tog även upp min jävligt konstiga huvudvärk, men jag glömde att berätta om min plötsliga trötthet, som nästan får mig att somna stående o gående. Jag kan sitta och prata med någon då jag helt plötsligt inte kan hålla mig vaken. Så läskigt! Men nattsömnen är ju en katastrof, som vanligt.
Nu släpper jag mitt samtal med min läkare och ger er en bild på de fina Löjtnantshjärtan jag tog kort på igår. Nu ska jag fortsätta min dag med att göra ”ingenting”. Jag ska ladda mina batterier idag, ev att jag går ut på balkongen och planterar några blommor inifrån. Jag gav ju bort 3 blommor till min kusin Rolle i söndags. Jag ska sätta fler skott, plantera om, dela på blommor som har spridit sig och bara njuta på balkongen. Senare idag. Nu blir det till att slappa.
Fan så trist det är att vakna, gång på gång varje jävla natt. Klockan är nu 03.15 och jag har väl varit uppe ca 4ggr än så länge. Känner sådan frustration då det gäller mina fysiska och psykiska problem. Men men, har har en tel tid, med bästa Gabriel på fm, och jag har skrivit en lapp så att jag inte missar något som jag MÅSTE ta upp med honom.
Denna fasansfulla smärtan som tar död på mig, på vä fot, på sidorna utav hälbenet alltså. HELVETE! Och alla smärtor utöver det? Usch, känner mig så ledsen. Är samtidigt väldigt oroad, då det gäller min utmattning. Det känns som att jag har fått bestående men, efter flera års hjärntrötthet.
Ja, sedan är det ju ständig oro gällande min ekonomi såklart. Känns rätt hopplöst. Den mat jag tillagade idag, var mat jag hade i frysen. Köper billig köttfärs och fryser in pkt på ca 500gr. Och nu hade jag även en halv fläskfilé i frysen som jag ville göra något med. Tunna skivor som jag brynde i stekpannan, och lade längst ner i en ugnsform. Jag hade typ 6 stora färska champinjoner kvar, som jag stekte på i stekpannan. Kryddade med salt, peppar o cayennepeppar och tillsatte soya, lite creme fraiche och lite grädde. Lät detta puttra ett tag, innan jag hällde över det på köttet i formen. Riven ost på det, och ”skjuts in i ugnen” medans färskpotatisen och pastan stod och kokade på spisen.
Det blev gott. Jag hade även gjort i ordning tillbehör som broccoli och ärtor. Mums! Fläskfilemedaljonger och potatis till mig och min dotter bidde det. Å barnen fick köttfärssås och spaghetti. Efterrätten hade jag ju gjort innan. Så skönt att tömma lite kyl och frys såklart, och ta vara på de rester som finns där. Men nu är jag då helt jävla black, lite mat finns i frysen, då jag lade ner köttfärssåsens left overs i små byttor, att ta fram då jag behöver lunch eller middag. Har ju även pizza slice paketerade i folie pkt i frysen. MEN, då det gäller pålägg, mjölk, bröd, toapapper och sådana saker, så är snart allt slut. Och jag får pengar om typ 2 veckor.. 😔😥
Men men.. En dag I taget. Jag har ju haft det skittufft de här senaste 8 åren, och jag vet ju att jag har mkt värre saker, som komma skall. Att få veta att jag kommer att hamna i rullstol, det suger GETBALLE.
Jag ska väl försöka somna om en stund. Jag behöver ju gå upp typ 6.30. Duscha, ta mediciner, fixa frulle, skriva rent den lista på saker, jag måste ta upp med min läkare, vill ju vara förberedd och inte missa något. Sedan stänger de ju av vattnet i huset mellan 9-14, och då är det ju skönt att hinna duscha och bunkra upp lite vatten..
Nähä, tbx på huvudkuddarna och förhoppningsvis somna då rå..
Och idag väljer jag att skydda mig fr omvärlden, genom att INTE dela ut så mkt info om mig själv. För att VEM bryr sig?
Ja, så började jag skriva på det blogginlägg jag satte igång med förra helgen, men sedan fanns det verkligen ingen ork att skriva vidare. Inte just då. Fan, det är ju liksom en vecka sedan då allt bara var i mörker. Saker sades, saker gjorde ont men det var säkert välbehövligt. Nu måste jag bara forma mig efter det här nya, som ska göra allting mkt bättre.
Jag har det betydligt jobbigare med smärtan, och när det sedan blir för mkt tunga bitar psykiskt, då är det inte roligt längre. Men.. det har tagit många dagar för mig att landa, men det var det värt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har så bra vänner i Gittan, Janet, Pia och Helene. För att just nu, är det dessa brudar som stöttar och finns där. Och även fast jag bara nämner 3 namn just nu, så har jag ju fler vänner som står mig så nära, men för tillfället så är det dessa 3 finingar som funnits där.. Tack ❤🙏
Det har varit rörigt en tid. Psykiska och fysiska bekymmer men även lite highlife härhemma, I mitt hem. Förra veckan började dessa otroliga killar från Opal Relining, relina min avloppstam. Ja alltså hela avsloppsstammen i min ”rad”. Tyvärr så fick ju både jag, och Goran (min granne på pl 7), det lite värre, pga att de var tvungna att ”öppna upp” ena väggen i klädkammaren. Men.. nu är ALLT återställt och ALLA inblandade hantverkare var helt outstanding. Och jag vet att i stort sett alla i huset tycker samma lika.
Att skita I en plastpåse var lite svårare men det gick, jag kissade väl i en skurhink (med vatten och såpa i botten) typ 3 ggr. Sedan sov jag ju hos dotra 3 nätter och då hade jag ju toa och dusch. Och när jag var hemma hos mig så var det toan i tvättstugan som gällde. I onsdags blev det sista rengjort i klädkammaren och i torsdags kväll drabbades jag av tvångstankar & mani och bara skulle ha klädkammaren klar. Fan vad jag körde slut på mig.. Men det blev bra.
Igår gick jag upp rätt så tidigt. Städade lite och gjorde mitt hem så ”Janet vänligt” jag kunde. Jag skulle ju på utflykt med min barndomsvän/syster och hoppades sååå mkt på att hon skulle kunna komma med upp och se hur jag bor, då vi kom hem igen. Hon är ju jätteallergisk mot djur mm.
Janet hämtade mig vid 11.00, I sin nya och ursnygga bil. Vi åkte till Taxinge för att fika och det var så nice. De höll på med ”kändisarna bakar” nere i tälten, nedanför där vi satt. Vi pratade och njöt av sommarvärmen. Jag hade ett par nya sommarbyxor på mig, dagen till ära, men resterande jag var jag så missnöjd med. MEN, det var ingen jävla männekäng uppvisning vi var på så.. Vi gick sedan in i presentshopen, utanför slottet, och jag kunde inte låta bli att köpa denna skylt..
Texten är så bra.. Den är väl så nära det kan bli, med tanke på att jag ej slipper undan mina diagnoser. ”Jag är den jag är”, och det står jag för. Och passar inte det? Så ”far åt pipsvängen” med er. Livet är fan för kort för att ha massa människor omkring sig som inte vill vara en del av mitt liv.
När vi lämnade Taxinge så blev både jag & Janet sugna på Mångfaldens Hus. Vi kom dit, gluttade en hel del utanför njuteriet, sedan mötte vi Annica (min fd svägerska) och pratade en hel del med henne. Vi tittade på allt vackert och jag sa till Annica : ”Alltså skulle inte du bara kolla bort ett tag så tar jag så mkt jag vill ha, och springer”. Jo, gör det du, sa hon och skrattade. Fina Annica. Sedan gick jag och Janet ut, utanför, och hon hittade en ursnygg bamsekruka som hon tyckte om. Men vi såg inget pris på den, men det ordnade sig, då Sissi (ägaren) dök upp.
Vi pratade en hel del med Sissi, hon är så jäkla go och trevlig. Hon är väldigt kunnig inom den värld jag precis kommit in i, och då vi har en gemensam vän som är otroligt duktig på healing mm, så fanns det mkt att prata om. Vi följde med Sissi in i ”stora” huset. Jag fick en Turmalin och en kristall, som ska hjälpa mig mot dåliga energier och hjälpa mig med att ”skärma” av, då jag har blivit mer och mer medial och inte vill utöva det. Jag har en ”förmåga” att känna då någon inte mår bra. Ett tag blev jag helt förstörd, då jag hade flera känningar på en vecka. Jag blev så påverkad och känslosam.
Jag och Janet sa hej då till Annica och Sissi och tog en sväng in på caféet. Där köpte jag dessa retrogodisar, mums! Sedan åkte vi vidare, och vi åkte mot ZETAS i Kungens Kurva. Åh så mysigt! Jag var med Janet dit för massor med år sedan, och nu fick jag chansen att återuppleva det.
Så OTROLIGT många vackra blommor, plantor och träd alltså. Jag hade kunnat vara där en hel dag och fota allt vackert. Wow! Nu började det bli lite jobbigt att gå liksom, och jag hade varit yrslig och haft någon jävla ”hjärnpåverkan” hela tiden, men försökt tränga bort känslan. Fan, ska jag få ”bestående” jävla men av denna utmattning? Jag blir ju för fan aldrig bra. Och nu var det som att jag drabbades av ett stresspåslag, bara av att tänka tanken. Janet, hon sa att hon inte märkte något, tur nog.
Jag hade ju knappt pengar kvar på kontot, men jag kände så starkt för att få köpa mig dessa två Tagetes och solrosfrön. Jag vill ju så gärna ha solrosor på balkongen i år igen. Och nu då jag vet att Tagetes håller borta Kålfjärilar, så var det ett köp jag var tvungen att göra. Se så fina Tagetes. 20kr/st. Janet hittade superfina fläder plantor, så stora, fina och olika sorter, som hon köpte till sitt vackra hem. Wow vilken härlig avslutning det blev på våran dag. Jag hade det så himla nice med min finaste vän. Vi har ju liksom känt varandra sedan årskurs 4, då jag hamnade i hennes klass. Janet är en otroligt vacker människa, inifrån och ut, och jag älskar henne som en syster..
Nu tog ju då dagen slut. Klockan var ju redan 17.00. Och när Janet släppte av mig härhemma så glömde vi ju helt bort att hon skulle hänga med mig upp, se hur jag bor och kanske ta några plantor med sig hem. Men vi glömde helt bort det, och jag antar att vi bägge var trötta. Men då vi skilts åt, och jag kom upp till mig, då gick jag ut och planterade både mina Tagetes och satte fem krukor med solrosfrön. Tagetes blommorna tog jag dock med mig in, då kvällarna/nätterna fortfarande är kalla. Men jäklar vad jag känner av dem.
Men nu, nu är det lördag, och jag har nyligen käkat frulle. Jag ska bädda, duscha och ev gå ut och gå. Jag har fruktansvärt ont i dag, men jag MÅSTE få greppet om min yrsel och gå min promme. Senare är det meningen att jag ska göra hemgjord pizza och ev baka något, men vi får se vad dagen bjuder på.
Lena Berge 