Utmattningssyndrom..

Ja jisses.. Denna rubrik bestämde jag mig för, för säkert en vecka sedan. Men, jag har verkligen inte pallat att skriva, just pga min utmattning..

Det har varit mkt denna vecka, läkarbesök, arbetsterapeutbesök härhemma, lämnat barn, hämtat barn, sovit hos dotra, inbrott i huset, problem med grannen som vi haft rättegång om och sedan har fastighetsskötaren varit här och fotograferat både produktnamn/nr på min micro, samt att han har fotat massa fel de gjort då de renoverat. Jag har haft samtal med polisen och jag har försökt hålla mig på ”banan”, men satan så lätt jag får stresspåslag just nu..

Då arbetsterapeuten Carina var här, i veckan, så fick jag en sproilans ny rollator. Den senaste på marknaden. Nu har jag den på prov en stund, men efter att ha gått med den vid två tillfällen, så är jag inte alls nöjd. Jag får inte tillräcklig avlastning, fötterna får för mkt belastning..

Jag har min gamla rollator kvar, men den måste repareras. Denna rollator har jag haft så länge, och jag är så jävla nöjd. Men då rollatorn inte går att få fr rehab längre, så blir jag tvungen att sätta mig på tåg och buss, för att få hjälp på hjälpmedelscentralen, i Älvsjö, och det mäktar jag inte med.. 😳😔

En annan jobbig grej som har dykt upp är ju min kallelse till Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Jag var ju hos min läkare Gabriel, I veckan, och jag har ju väldigt svårt, emellanåt, med andningen. Det är trångt i näsan, jag är typ täppt. Gabriel skickade en remiss till en apné utredning. Och vips, så låg det en kallelse innanför dörren. Men..hur fan jag ska lösa detta, med att ta mig dit, that’s the question.

Jag ska alltså ta mig, kommunalt, till Sabbatsbergs sjukhus. Där ska jag gå till en box, hämta ut en apné utrustning, åka hem. Ha den på mig under natten, jag som sover i intervaller om 1-1,5 timme, för att sedan ta mig tbx morgonen efter, lämna in utrustningen i boxen och åka hem? För att sedan säkert bli kallad för en utvärdering. Hur fan tänkte de nu? Men, jag ska ringa dit och förklara situationen, och måste jag ändå ta mig dit, då får jag väl höra av mig till min Vc ang sjukresa.

I övrigt måste jag uttrycka den tacksamhet jag känner inför våren, som lite smått börjar ge sig till känna. Jag har hittat syrenknopp, magnoliaknopp, tulpanknoppar, utslagna snödroppar, knoppar fr påskliljor och tulpaner. Samtidigt är jag glad och tacksam över hur fint mina planteringar, härhemma, kommer upp..

Jag är även så tacksam gentemot min vän Pia & hennes man. Jag fick deras porslin nu, då de köpt nytt. Så kul med ny färg, och lila som är så fint. De skänkte mig även annat, som hjälpt mig som bara den. De är så goa.. Tack ❤🙏

Jag är ju även tacksam över att ha andra fina vänner. Min vän Gittan har jag en väldigt ärlig, fin och skitbra relation med. ❤ Och min barndomsvän Janet står mig också nära ❤ . Men sedan har jag nya vänner i Maria T och Inger W. ❤

I morse gick jag och King ut, på våra halkiga trottoarer, så att det blev bara en pisspromme. Vi kommer att slappa i soffan hela fm, se GW på nyhetsmorgon och ta dagen som den kommer. King fick skjuts hit utav min dotter o fam igår, då de åkte bort. Vi får se om de hämtar upp vår kille senare i em. Men då solen skiner därute, så lär vi definitivt ta oss ut på en längre promme om några timmar..

Men för nu, så slappar vi rätt så fint, här I soffan.. Det känns skönt med en chill söndag. Att göra så lite som möjligt är fina fisken. Har lite tandvärk, så där som jag kan känna av då jag är på väg att bli förkyld. I hope not. Jag har flera vänner med covid nu, och det vore ju inte ett dugg konstigt om jag får skiten.

Den kommande veckan så är det sportlov för mina barnbarn. Någon av dagarna ska de vara med mig, och eftersom dotra har en nattvecka till, så lär det ju bli så att jag bor hos barnen nån natt, men denna vecka är vi två, som kan hjälpas åt med barnen. Ska bli nice!

Sedan är det nu bestämt att jag ska få hem en fysioterapeut som ska hjälpa mig med lite mer träning. Jag känner att jag behöver ge mig på träningsövningar, då det handlar om övriga kroppen. Jag har ju övningar för mina fötter..

Nu blir det lite slappa innan jag kickar igång dagen..

Lev väl..

Yes, I did it..

Fuck, hur lång tid har inte det här tagit mig? Men.. nu är det gjort. Jag skrev rent mitt ”kladd” på lapen i morse, bifogade mina fina intyg, fyllde i ansökan, kopierade mm mm.. Och sen? Ja, jag studsade in i duschen och tog mig ner till stan för att posta eländet till Fk, plus att jag lade på ett ex på försörjningsstöds brevlåda.

Sparade även en kopia, på rubb och stubb, till mig och min läkare Gabriel.. Och nu, då jag ligger i sängen och ska sova, så känner jag hur slut jag är. Jag måste ladda lite batterier.

I den röda mappen, på bilden ovan, ör bara en bråkdel av alla mina intyg, läkarintyg och viktiga papper fr vården. Ja, fy fan, nu är det gjort. I slutet på -19 var sist jag sökte. Men då Fk har en 6 månaders handläggningstid, och alltid hör av sig då tiden nästan är ute, så tar allt sån tid. För att då ska de börja med att säga :”du får räkna med avslag”, innan de ens sett läkarintygen. Sedan ringer de och säger att de ska ge mig avslag. Jag får avslaget skriftligt och jag överklagar till Fk, som i sin tur skickar min överklagan/omprövan till förvaltningsrätten. Får jag avslag igen, ja då ska det överklagas till kammarrätten. Been there done that..

Allt detta jobb ör så jävla energikrävande. Och nu, sedan min mentala krasch – september-19 har jag inte klarat det. Utmattningen har påverkat hjärnan, och den är inte med mig. Men nu hade jag lyckats få intyg fr smärtläkaren, ortopederna och min närmaste läkare. Och nu, nu är skiten då ÄNTLIGEN skriven. Och jag kan, för i livet, inte minnas om det är min 3:e eller 4:e sjukersättningsansökan jag skickar in.

Usch ja.. Och kvällen har jag ägnat åt att lyssna på mellobidragen. Å då jag lyssnat så sa jag Faith och Anders Bagge, de går vidare. OCH MYCKET RIKTIGT! Tänk att jag så ofta har så jävla rätt, då det handlar om musik. Ja, jag har bra musiköron. Jag har ju t om jobbat på musikbolag..

Nähä.. sömn vill jag ha i natt. Natten som var, var ju så jävla stökig. Dags att blunda.

Lev väl..

Dagen som började tufft, men som..

blev bättre under dagen..

Usch ja. Inte fan hade jag tänkt skriva nu, miss i nassen, men med fibrosmärtor och dålig andning, så var jag tvungen att ge upp försöket med att sova. Jag hade precis somnat, då en packad jubelidiot, från förr ringde. Vem fan ringer efter 23.00?

Hursom.. Rastlös. Har tagit all smärtlindring jag kan ta, men har för mkt bekymmer med andning, så att jag väljer att skriva av mig en skvätt.

Dagen började bra. Jag hade fått pengar fr soc igår em. 730kr. Mitt utlägg till tandläkaren, som innebar att varenda matpeng försvann. Soc skulle ersätta mig, men då denna kostnad var tvungen att bedömas av en handläggare som ska godkänna, eller avslå, tandläkarutgifter, så tog det väldigt lång tid. Jag fick då låna pengar av far min, för att jag hade helt tomt härhemma. Och nu då pengarna kom in, så var det första jag gjorde, att ta ut pengarna och betala tbx min skuld.

Mor & far hämtade mig i fm. Vi åkte till mitt favorit Willys och där kunde jag ta ut pengar. Papsen fick sina pengar och kvar blev 235kr. Jag behövde köpa mjölk, smör, toapapper och lite annat. Tyckte att jag hade räknat i skallen, att pengarna skulle räcka. Men så står jag där. Får veta att skiten går på 244kr. Shit så pinsamt! Kändes som att det blinkade rött ovanför mitt huvud och att en röst skulle börja skrika looser i butikens högtalare. Jag fick ta bort en vara. Jag mådde fan illa.

Nåväl. Vi gick ut fr affären, åkte hem till mina föräldrar och käkade upp lite leftovers från festen i onsdags. Så gott! Jag hängde hos päronen en stund, innan far skjutsade hem mig med mina varor. Fan, såna där skämmiga grejer vill man inte vara med om. Jag kom hem, plockade upp mina varor och bara ville försvinna en stund. Jag tog en PN. Och när jag vaknade så var jag fortfarande så mätt, men tryckte i mig två ”raggarballar med svängdörrar”, fan så gott!

Jag gluttade lite tv och kände att jag nu var lite mer samlad, och att jag ”kanske” skulle palla att svara på en väns mail. Vi skrev lite fram och tbx, men då vi sagt godnatt så studsade jag upp ur soffan, tog en stor bok fr bokhyllan (som underlägg att skriva på) och hämtade några papper. Och BAAAAAAAM, det fullkomligt rann ur text från mig. Tre A4 sidor med kladd, som jag nu kan skriva rent imorrnbitti. Mitt skrivarflyt var otroligt. Nu blir det till att skriva rent detta imorrnbitti, kopiera alla intyg och göra klar hela sjukersättningsansökan och få in den i helgen. Yes! Fy fan vad jag är stolt över mig själv.

Å vad glad jag blev över att några av mina nära vänner berömde mig, för att jag ÄNTLIGEN har kirrat skiten. Ni som lever med utmattning, eller ni som stöttat mig, vet ju hur tufft det här har varit. Att inte ha en hjärna som funkar, och ha en press och stress över sig att DET MÅSTE IN EN ANSÖKAN OM SJUKERSÄTTNING..

Så att ni som gläds med mig, Love U all ❤ En av mina vänner har nu gett min dotter en peng så att jag kan få fira med en pizza i helgen. Du är så go och empatisk P.B, tack ❤🙏 Det värmer då ni vänner finns där, på alla olika sätt..

Jag tror att mitt skrivarryck kom pga att ett gammalt minne dök upp. Jag är liksom inne på mitt sjunde år som nervskadad och svåra nervsmärtor. Detta kom upp i mitt flöde på fb idag.

Ni vet, jag har kämpat så länge. Och med allt jag har gått igenom, och försökt med, så blir jag bara sämre. Och då jag vet att det gått så lång tid, och jag även vet att folk i MIN närhet och i min familjs närhet tvivlar på mig och mina diagnoser, så var det nog ilskan över allas okunskap som fick mig att skriva. Jag är så less på allt skitsnack. Många anklagar mig för att vara hypokondriker, ja och en av dem jag känt länge i mitt liv, han kallar mig för proffshypokondriker.

Det är inte svårt för mig att avpolletera folk i mitt liv. Just nu ryker en efter en, på mina sociala medier. Att bry sig om och känna empati, det borde vara åt both ways, MEN I HELVETE HELLER! Jag kan, när jag är uttråkad, bara skriva, messa, eller helst ringa folk, i min telefonbok. Har jag inte hört nåt på länge, eller om jag får en ”känsla/intuition” om att det hänt någon något, då hör jag av mig direkt.

I fm fick jag förresten en tid till min läkare, på tisd. Jag MÅSTE få hjälp med min fibro och säga åt dem att apnéutrednings remiss kanske borde skickas. Är så täppt i näsan, och har varit länge. Jag behandlades med cortison nässpray i två veckor, men har fortsatt med sprayen. Dr Farai, som jag träffade ang detta sa att om det inte blev bättre med sprayen, på två veckor, då ville han utreda för apné. Är inne på min 4:e flaska cortisonspray. Men vad fan, man orkar inte hela tiden ta tag i alla ”påsidanavallaandraproblem”, då man har fullt upp med allt annat.

Allt tar sin lilla stund, innan orken till att utföra saker, verkligen finns där. Jag är verkligen såååå slut. Jag önskar att jag slapp det här livet. Det är fan inte drägligt någonstans. Men, det är bara att kämpa på. Hmm, kanske borde jag göra ett nytt försök till att sova. Har ju ställt kl på 07.00. Jag vill upp tidigt, det är då jag funkar som bäst. Och det känns så skönt nu, att jag ser ljuset i tunneln, då det gäller att få iväg ansökan..

Lev väl..

Hur fan kan ni?..

Mmm, då var det dags att spy ut lite känslor igen dårå..

Igår hade vi en bra dag. Farsan fyllde 80 och morsan hade planerat med brorsan, handlat och betalat en förmögenhet på mat av alla det slag, tilltugg, fika, dricka mm mm..

Jag och mamma blev körda, av min far, hem till min brorsas hus på fm. Pappa hade blivit så lurad om vad som var på G, så att då han skjutsade oss och sedan åkte hem, så trodde han att han skulle komma tbx med en av deras väninnor för att äta pizza. Något som jag absolut hade tyckt att det hade räckt, men inte för vissa andra gäster som dök upp tydligen.

Nåväl. Brorsan hade rullat rostbiff, kalkon och skinka så att det var bara att göra uppläggningar på fat, dekorera, skära bröd, fixa med en jäkla massa på en och samma gång. Och satan vad vi slet, men det var kul. Jag, mamma, brorsan och hans fru var igång hela tiden, tills dess att alla började komma. Naturligtvis blev pappa överraskad, och det var ju kul. Men för mig var det lika viktigt att mamma firades, som fyllde 75 då vi hade första året i pandemi.

Jag älskade dagen, men störde mig på några saker under dagen. Samtidigt som jag hade så ont och att jag kände att mitt ben bara expanderade mer och mer. Hade så ont att jag trodde att jag skulle svimma. Men, jag visade det inte. Hela jag grät av smärta, inombords. Men jag kunde inte förstöra mina föräldrars dag.

Men de som såg mig igår, hjälpa till med allt, är inte här, hos mig, idag. Jag har sånt skov av fibron i rygg och bröstkorg. Fötterna går knappt att gå på. Och då King saknade sin matte, och resten av flocken, så blev han hämtad. Nu är han hos min dotter, och JAG? JAG KOMMER ATT LIGGA RESTEN AV DAGEN, KVÄLLEN OCH NATTEN!

Och alla ni människor, som tycker, tänker och tror så jävla mycket, NI KAN JU TA ÖVER MIN KROPP OCH HJÄRNA ETT TAG, så kanske ni håller käften sen. För att, det är inte många som fattar hur mkt det är, som krävs av mig för att orka. Ett dygns vila blir det nu..

Se så fint! Och det var bara ett bord av alla. Jag är så glad för denna fest, samtidigt som att jag fick några otrevliga överraskningar från omgivningen, som inte alls var lika roliga.. Skulle vilja hylla min mor, som slitit skiten ur sig.. ❤

Nu är det lite saker som står på agendan, så att ”jag får tillbaka min kropp”. Vissa incidenter ska bara inte få gå förbi, utan konsekvenser. Jag är ledsen, men jag heter Lena, och jag låter folk få höra sanningar mest hela tiden. Man får fan tänka sig lite för, då man är bland folk, och gratulerar jubilarer. Vett och etikett? Lärde ni er inte det? Usch.. säger jag bara.

Och till er, som tror er veta om hur jag mår. SCREW YOU, NI HAR INTE EN BLEKASTE ANING!

Men åh, så gott och trevligt det var igår..

Lev väl..

Alla Hjärtans Dag..

Jahapp, idag är det ju då dags igen. Den dagen man kanske hade önskat att man hade en partner att gosa med. Men.. Jag har fått mysa med dotra och barnbarnen en stund idag. Och sedan fick jag ju jättefina godishjärtan av mina päron, och en god vän, I helgen.. ❤

Det tråkiga var dock att det fortfarande inte hade kommit in några pengar på kontot, från soc. Men vid 16.30 så ringde min handläggare och sa att jag kommer få pengar på typ fredag. Pengar som jag direkt måste ge mor och far. Utlägget från mina matpengar gjorde mig pank, så att jag fick låna en peng av mina föräldrar för att köpa det viktigaste. MEN, det är ju liksom så gott som tomt igen. Men men, får äta luft till lunch och middag.

På onsdag fyller min far 80 år. Och vi ska även gratta min mor som fyllde 75 år under första pandemiåret. Skulle vilja ge dem nåt fint men men.. Tur att jag har bakat lite kakor iaf.

Grämer mig lite över det här med sjukersättningsansökan. Och det sa jag till min handläggare idag. Som tur är är denna handläggare empatisk och säger ”Ta det lugnt, ta den tid du behöver. Ingen stress” Jättegulligt sagt, men min hjärna är KAOS. Men jag har ju börjat lite smått med stödord iaf..

Nähä.. lite fix härhemma, innan sista pissprommen, med King, I regnet.

Lev väl..

Respekten & tilliten..

Skrattretande. Vaknar upp, som vanligt, efter ca 1,5 timmes sömn. Klockan är ”miss i nassen”. Tänkte direkt gå ut i köket och pilla i mig mer smärtis, då jag kom på att det är för tidigt. Jag kände en viss svårighet med att andas och tänkte, ”nä, ingen luftrörsvidgande ännu, jag skriver ett blogginlägg så att fokus hamnar på något annat”..

Ja hörrni, idag har det varit en av de bättre dagarna på länge. Tog en lugn fm, gick upp tidigt för att kunna vakna långsamt, utan stress. Tyvärr var det ju tråkigt att min dotter nu har fått mer/högre feber, men mitt äldsta barnbarn kan nu, även hon, gå till skolan i morrn. Hon som insjuknade i corona sist i familjen. De har haft sitt skit och varit i karantän, men dotra har nog ett tag kvar tills hon kan kalla sig frisk. Tempen, mattheten, orkeslösheten och andningen är det ju sisådär med.

Det är, har varit, otroligt jobbigt att inte kunna hjälpa dem. Jag vill fortfarande INTE ha corona. Men nu lär det ju snart vara dags, då de flesta restriktionet har upphävts. Jävla idioti! Ja, man blev ju varse hur jävla dumknullade många av svenska folket är. Man hängde på låset för att FIRA att restriktionerna nu är väck! Man väntar in tolvslaget till den 9 februari, för att FIRA!! MEN för I helvete! Är pandemin över? NEJ, inte på långa vägar! Men JÄVLAR vad alla helt plötsligt ska göra allt som vi inte har kunnat under denna pandemins jävla skitår! Vi har fortfarande människor med underliggande sjukdomar, människor som kanske går igenom svåra behandlingar och som kanske har ett skitdåligt immunförsvar. Vem fan tänker på dem? Jag, och flera vänner till mig iallafall.

Men hur jävla dumma i huvudet är vi svenskar, ja och övriga landsmän? Vad tror ni kommer att hända nu? Tror ni att kusten är klar? Läste aftonbladet, där det stod att bla SöS i Stockholm hade haft så många akutfall att man fått lägga patienterna på golvet. Och hur underbemanning, platsbrist och högt tryck på personal, med många sjuka, riskerade att folk kunde dö. Och sen ska man nu, utöver det, säkert komma att få in galna ”coviden är över patienter”, som insjuknar i omikron. HJÄLP!!! Rädda sig den som kan!

Ja, ni kan ju fethajja att jag fortsätter leva som de senaste 2 åren. För att är det någon gång man kommer att åka på skiten, så är det nu, då folk kommer smitta varandra så in i helvete. Hur fan kan man, bara över ett dygn, tro att allt är fritt fram? Så skrämmande! Och måtte jag ALDRIG behöva vara med om en ny pandemi, nu då svenska folket, och hela världens invånare visat sin egoism och sitt oförstående. Respektlösheten gentemot våra medmänniskor, vart fan är den? Corona, FHM, regeringen, forskare, professorer, regeringen mm.. Har verkligen kommit att visat oss en tragisk sida. Ett velande fram och tillbaka. En meshet och ett jävla dravvel, med olika bud fram och tillbaka. Det finns folk som jag har irriterat mig, så till den milda grad, att jag ALDRIG mer kommer att lyssna, eller ta till mig, av vad de människorna har att säga, pga vad de har pladdrat om under pandemin..

Jag är alldeles övertygad om att jag kommer få denna SKIT nu. Jag kommer att falla på målsnöret. Jag får bara hoppas att mina 3 vaccindoser gjort nån jävla nytta.. Och naturligtvis är denna känsla något som ger mig stresspåslag. Och DET vill jag inte ha. Jag upplever mig själv som väldigt sjuk i min hjärntrötthet just nu. Det är så mkt som händer i min omgivning att jag tidvis tappar tal, fokus, att kunna läsa, skriva och formulera mig. Jag gör dumma saker, fumlar och tappar saker. Jag gör illa mig på det mesta. Och jag blir bara så frustrerad och ledsen..

Jag kan iallafall, stolt, berätta att jag har klarat av att gå till tandläkaren. Min rädsla, min dåliga ekonomi och hälsa, har ju satt stopp för mig, under flera år, att ens kunna ha chansen att rädda mina tänder. Min tandläkare Josef har varit helt otrolig, och han är proffs på såna som mig, som har tandläkarskräck. Eller ska vi säga som ”hade” tandläkarskräck..

Då jag kom till Josef första gången, så mötte jag dels en väldigt lugn, proffsig och ödmjuk tandläkare. Jag bad om bedövning, och jag kände hur han, fint och effektivt, jobbade sig igenom mina tänder. Under tiden, då han höll på, så låg jag spänd som en fiolsträng, men precis då jag slappnade av, då säger Josef : ” Nu så Lena, nu är du färdig hos mig”. Jag bara utbrast, ”men va, redan”? Jo, så var det, han hade byggt upp mina tänder med ”fyllnad” där bitar hade lossnat. 3 tänder liksom. Whoop whoop! Jag tackade så hemskt mycket, och då skulle jag ” bara” gå till tandhygienisten 2 ggr så var jag klar, sa han..

Det var dock ingen barnlek. Men med mkt tandsten, samt att jag var svårbedövad, så gjorde det jävligt ont, iallafall besök nr 2. Första besöket så lyckades min tandhygienist rensa fram ett hål i en tand. Och DET skulle inte kostnadsförslaget täcka. Merde!!

Fan, fan, fan.. Nu fick jag då ringa upp min handläggare på försörjningsstöd och berätta att detta nya hål gav mig tandvärk och att kostnadsförslaget var förbrukat. Min handl skulle prata med tandutredaren på försörjningsstöd, för att undersöka om jag kunde få hjälp. Och det skulle jag få. Jag ringde tandläkaren ögonaböj och fick en tid nästa morgon. Yes!!! MEN, kruxet var ju nu att jag behövde betala där och då, för att sedan lämna in faktura, kvitto och journalblad direkt till försörjningsstöd. Och jag fick då tömma mitt konto på ALLT jag hade kvar, som var de sista pengarna jag hade kvar till mat. Men, jag var ju tvungen!

Så att, det var bara te att gå över gatan, direkt till försörjningsstöd, där jag omedelbart lämnade in handlingarna, plus att jag skrev med en lapp, där jag förklarade att jag fått ta mina sista matpengar, och att jag hoppades att jag skulle få tbx mina pengar snarast, då de behandlat ärendet. Skrev även ett mail, med samma innehåll, till min handläggare.

Kan ju tillägga att jag hade skrivit ett brev, plus lämnat över en burk med nybakade drömmar till tandläkarna, sköterskorna och tandhygienisten. Jag skrev, och berättade, om min otroliga tacksamhet gentemot dem. Att jag mådde så bra, och var glad, över att det hör med tänderna var över. De blev glada för detta brev, och kakorna. Och de lade ut brevet och skrev om hur gått kakorna luktade, på deras fb sida. De upplevde en tacksamhet och glädje i min gest, och det bara kändes så otroligt nice..

Nu har jag fått instruktioner och råd i hur jag kan sköta mina tänder på bästa sätt, och det följer jag ordentligt varje dag, och det ger mig en kick att känna mig fräsch i munnen. Tänk så mkt mediciner förstör tänderna, usch!

Ja, och så idag, då jag hade varit med min far till min fysioterapeuten (ja hans med nu såklart), då åkte vi till Willys och handlade. Jag fick låna pengar av far, så får jag betala tbx det, då utlägget, jag gjort, kommer till mitt konto, fr försörjningsstöd. Och då jag kommit hem med alla varor, tvättat upp de jackor, jag fått till behövande, och vilat en stund, så blev det mer bak. Dagiskakor..

Jag bakar till min fars, kommande 80-årsdag. Fick ju även baka nya drömmar, då jag kom hem fr tandläkaren häromdagen, då de också ska vara till firandet av far och mor. Min mor fyllde ju 75 år under pandemin, så nu får vi fira dem bägge.

Jaha, nä försöka somna om då. Måste vara pigg nu framöver, då jag måste få iväg min ansökan om sjukersättning.

Lev väl..

Då folk liksom skämtar på min bekostnad..

Ja, eller har jag kanske svårt för viss typ utav humor?

För mig var det fruktansvärt att få rollator. Flera gav mig rådet länge, om just det här med rollatorn. Det var väl inte förrän jag pratade med min arbetsterapeut Carina, som jag gav med mig. Jag fick åka till Hovsjö Rehab och testa ut en, och jag fick den sedan hemlevererad till min lägenhet.

Och där stod den. Länge. Jag behövde få vänja mig med tanken först. Sedan började jag använda den. Ja det var ju ett måste, då handleder, armar och hö foten hade blivit så drabbade efter år av kryckgående.

Att jag nu vet att vare sig smärtkliniken eller mina ortopeder har något mer att tillgå, gör mig ju ännu mer deprimerad då nästa grej blir rullstol. Det är en sorg för mig, att ha hamnat här och visst kan jag skämta ibland men bara för att ”överleva”.

Idag skulle jag hjälpa min vän och käre granne att kolla på henne, och hennes nya rollator. Hon kände sig lite osäker, och DET ÄR MAN! Vi kunde snabbt konstatera att hennes handtag behövde komma upp en bit, men promenerandet gick bra.

Sedan såg jag hur Margareta hade skrivit ett inlägg om det hela och hur hon hade fått hjälp av mig. Och någon av hennes äldre vänners kommentarer tog fan hårt på mig. Kanske löjligt, men att få rollator vid 50 bast, DET VAR FAN INTE KUL! Att då läsa kommentarer som ”om jag hade behörighet i rollatorkörning, och att det var bra att veta vart de kunde få sin framtida körhjälp med rollator”. Alltså, förlåt då, men jag blev först arg, irriterad men sedan ledsen.

Är jag löjlig?

Det var ju inte så här mitt liv skulle bli. Bli skadad under op, för resten av livet. Och få så många jobbiga diagnoser som en jävla bonus.

Nåväl. Jag skakar väl av mig det här snart. Och efter vår promme så kom en hissoperatör som fixade våran hiss. Good News! Tog hissen upp i huset och informerade mina grannar om att Schindler visst ska fortsätta hjälpa oss, men att det ultimata borde vara att bygga nytt. Of course, det här går fan inte längre. När jag berättat, för de som har mest behov utav hissen, så åkte jag ner till mig.

Jag duschade mina citronträd, bytte lakan och tog bort ljusslingan fr balkongräcket. Såg ju för fan knopp på Syrenbuskar idag, så att nu får vintern vara över.

Och nu, nu sitter jag här I soffan och undrar när min hjärntrötthet kan ge mig lite ork, och att huvudet kunde vara med mig, nu då jag måste formulera mig väl i min ansökan om sjukersättning. Just nu är jag överallt och ingenstans, mitt huvve är fullt och det är mkt runtomkring som påverkar mig i en stress/press. Jag vill finnas till för alla, stötta, lyssna, hjälpa och så vidare, samtidigt som vissa saker sätter käppar i hjulen för MIG.. då det blir too much i skallen.

Mitt mål är att snarast få iväg ansökan, men vi får väl se när det blir. Nähä, återgå till att slappa i soffan, sova och vakna till en ny dag..

Lev väl..

En promme med skräckblandad förtjusning..

Vaknade utan larm. Låg kvar. Svarade på några mail och sms. Gick upp och fixade frulle. Solen sken så härligt därute. Bestämde mig för att gå ut, men jag ville duscha först. Kom inte iväg så tidigt, men då jag väl gick, så var det med ”tungan rätt i munnen”..

Jag gick till Jätten och köpte toapapper, mjölk, jäst, godis till mina päron och mig, plus Expressen till mina föräldrar. Jag fortsatte att njuta av solen, men så fort du kom in i skuggan, då var det fan ingen värme.

Jag gick igenom mina hoods, där jag växte upp. Zick zackade mellan isfläckarna, satan så halt det var överallt. Å då jag kom till Vibergen, med alla förstörda, masoleum villor så ville jag bara spy. Fy fan så de förstör dessa gamla hus. Betong överallt, MEN.. jag såg en grön och fin gräsmatta vid en av villorna.. Å DRA ÅT HELVETE!!! KONSTGRÄS! Ville fan spy!

Pratade med mor min, och frågade om hon ville möta mig i solen, men då bestämde vi att hon skulle gå med en bit då jag gick hem. Jag var hos mina päron en stund, pratade lite och så. Farsan blir ju liksom 80 bast här i dagarna. Mamma hade 2 matlådor till mig, så snällt. Min mor är som jag, VI SLÄNGER ALDRIG MAT!

Vi bestämde oss för att gå ut i solen, men den försvann snabbt. Men mamma gjorde mig sällskap en bit, I halkan.. Jag kom på att jag hade missat att ta smärtstillande och smärtlindring, men jag hade inget vatten med mig, så att jag kunde ta där och då.. Vi skildes åt på Förmansvägen och jag fortsatte min väg hemåt, men shit så tufft det blev efter en stund. Ont i vä lungspets/revbenen där, fick svårt att andas.

Jag fick stanna. Det gjorde så ont. Andningen blev bara mer och mer ansträngd. Och vet ni varför? Jo, för att jag var 1,5 timme försenad med smärtis. Fibron har ju sina klor om min bröstkorg, så att vävnad, muskler, nerver mm.. blir knas. Det blir liksom en kramp. Det känns som ett skruvstäd, där det dras åt, mer och mer kring mina lungor. Det är så jävla obehagligt. Som tur var var jag inte långt hemifrån. Men inte förrän nu, typ 1 timme efter jag tog morfin, 2 alvedon och bricanyl, så kan jag andas hyfsat bra, men jag är jävligt svårandad. Och då fattar ni säkert min rädsla för att få covid..

Denna promme blev verkligen en promme med skräckblandad förtjusning. Så att, så är det att leva med fibron, den mer ”snälla diagnosen, av alla jag har. Men nu, nu har jag gått min promme, jag vinglar, det är halt, men jag går. Oftast i ur och skur. Men nu, nu blir det vila..

Har ju glömt att berätta att min stackars dotter åtminstone har stått på benen ett tag idag. Hon har covid. Och lillfisen är nästan kry, förutom den hemska huvudvärk som våldgästar honom fortfarande.. Skönt att det går åt rätt håll iallafall ❤

Ikväll, då blir det mello. Mitt kakbak, som jag hade tänkt pyssla med, blir framflyttat. Kanske i morgon..

Se vad min Piri piri har vuxit under natten. Så kul att se när det kommer upp. Och det var likadant ute, mkt knoppar som pluppar upp från jorden. Åh, nu vill jag att våren kommer..

Lev väl..

Att chocka publiken..

Ni som känner mig, och har känt mig länge, vet att jag inte alltid varit guds bästa barn. Jag har älskat många män, och jag har älskat livet, kärleken, sexet, kåtheten, passionen och ta mig fan allt som gör livet värt att leva..

Jag pratade med en god vän häromdagen, och jag nämnde att mitt ex blivit drabbad utav en jobbig diagnos. Hon frågade : – Emelies pappa? Och jag tror att min reaktion blev ett skratt.

Shit, den relationen tog slut för över 30 år sedan. Ja, jag har haft män, men jag har aldrig varit slampig. Jag har bara fullkomligt förälskat mig i män, pga att jag är kär i KÄRLEKEN.

Jag har alltid velat hitta den rätta, och det har blivit jävligt galet och farligt ibland, men jag har också haft det bra. Men gift blev jag aldrig, bara förlovad 4 ggr. En dalmas som var kör i alkoholen, en som var kär i droger, otrohet och i att slåss, och en som gjorde mitt liv till ett helvete, dör jag både misshandlades fysiskt och psykiskt. Och den sista var en äldre man där relationen övergick i en djup vänskap. Men av någon okänd anledning så bröt både han och hans son med mig..

Men som sagt, mkt wild and crazy har det också varit. Och jag har levt ut många av mina drömmar.. Jag ångrar väl ingenting egentligen, men jag kan sakna så mkt av det som var då..

Men.. Jag har ju tydligen inte dött inombords. Det finns killar som påverkar mig, men hur I helvete raggar man på dem idag? Slänger upp dem på rollatorn? Skämt å sido. Mitt liv är förbannat ensamt, så visst skulle jag vilja ha ”det där myset”, pirret, närheten, ömhet och tilliten. Jag VÄGRAR tro att det är försent. För att än så länge är inte allt dött på denna kropp..

Träffade ju en man häromdagen, alltså våra blickar liksom bara möttes. Det blev ett STIRR. Och jqg är ju inte blyg, så att jag bara slängde ur mig, efter vårat hej till varandra :” Det var fan inte igår”! Fattar ni att jag kände igen honom sedan säkert över 30 år sedan. Jag blev typ mållös, OCH DET ÄR FAN INTE OFTA!

Skit att jag inte minns hans efternamn. Hade varit kul och se om man hittade honom på sociala medier.

Nähä.. försöka sova efter en jobbig natt och dag, där jag var så dålig att jag trodde att jag skulle få åka in. Och nu önskar jag att jag slipper detta, att min dotter och familj tillfrisknar fr corona, och att andra nära och kära ska bättra på sig. All kärlek till er! ❤❤❤

Lev väl..

Att chocka publiken..

Ni som känner mig, och har känt mig länge, vet att jag inte alltid varit guds bästa barn. Jag har älskat många män, och jag har älskat livet, kärleken, sexet, kåtheten, passionen och ta mig fan allt som gör livet värt att leva..

Jag pratade med en god vän häromdagen, och jag nämnde att mitt ex blivit drabbad utav en jobbig diagnos. Hon frågade : – Emelies pappa? Och jag tror att min reaktion blev ett skratt.

Shit, den relationen tog slut för över 30 år sedan. Ja, jag har haft män, men jag har aldrig varit slampig. Jag har bara fullkomligt förälskat mig i män, pga att jag är kär i KÄRLEKEN.

Jag har alltid velat hitta den rätta, och det har blivit jävligt galet och farligt ibland, men jag har också haft det bra. Men gift blev jag aldrig, bara förlovad 4 ggr. En dalmas som var kör i alkoholen, en som var kär i droger, otrohet och i att slåss, och en som gjorde mitt liv till ett helvete, dör jag både misshandlades fysiskt och psykiskt. Och den sista var en äldre man där relationen övergick i en djup vänskap. Men av någon okänd anledning så bröt både han och hans son med mig..

Men som sagt, mkt wild and crazy har det också varit. Och jag har levt ut många av mina drömmar.. Jag ångrar väl ingenting egentligen, men jag kan sakna så mkt av det som var då..

Men.. Jag har ju tydligen inte dött inombords. Det finns killar som påverkar mig, men hur I helvete raggar nqn på dem idag? Slänger upp dem på rollatorn? Skämt å sido. Mitt liv är förbannat ensamt, så visst skulle jag vilja ha ”det där myset”, pitret, närheten, ömhet och tilliten. Jag VÄGRAR tro att det är försent. För att än så länge är inte allt dött på denna kropp..

Träffade ju en man häromdagen, alltså vara blickar liksom bara möttes. Det blev ett STIRR. Och jqg är ju inte blyg, så att jwg bara slängde ur mig, efter vårat hej till varandra :” Det var fan inte igår”! Fattar ni att jag kände igen honom sedan säkert över 30 år sedan. Jag blev typ mållös, OCH DET ÄR FAN INTE OFTA!

Skit att jag inte minns hans efternamn. Hade varit kul och se om man hittade honom på sociala medier.

Nähä.. försöka sova efter en jobbig natt och dag, där jag var så dålig att jag skulle få åka in. Och nu önskar jag att jag slipper detta, att min dotter och familj tillfrisknar fr corona och att andra nära och kära ska bättra på sig. All kärlek till er! ❤❤❤

Lev väl..