mitt liv, och ändra på sättet att vara, bara för att folk tycker så jävla mkt. Det är en kränkning, att jag nu, vid snart 53 års ålder, ska behöva ändra på mig. Jag lever ett ärligt liv, och det kommer jag att fortsätta med. DET ÄR MITT LIV!
Lev väl..
Lyckomyten gör oss olika, det säger Anders Hansen. Och han säger så mkt mer, som träffar mig rakt i hjärtat denna jobbiga morgon.
Och när det gäller Lyckomyten, så pratar Anders om just sociala medier. Att se ”all lycka” kan vara förödande. Att utsätta sig själv för att läsa om allas lycka, under kanske timmar, på media, är INTE bra. Och det insåg jag verkligen nu, då han tog upp detta på nyhetsmorgon.
Jag mår inget bra psykiskt just nu. Hela jag är ledsen, besviken och i sorg. Jag har, I min enfald, ställt upp mkt på människor i min närhet, men när vi nu tog upp detta ämne, då vi hade en riktigt stor diskussion, så visade sig det ”att jag inte alls ses som en människa som ställer upp”. Wow! Kraschat hjärta och själ OMEDELBART BUMS, kan ni fethajja.
Det hela började med att jag fick höra ett samtal ”I fickan” till en anhörig. Det var flera som deltog i samtalet. Att lyssna, där i fickan, var ju inget jag ville först, utan jag skrek ”HALLÅ!!!”, för att personen verkligen skulle lägga på. Men då jag sedan insåg att de pratade om MIG, och några av de val jag har gjort, och hur negativt de kände för mig, som gjort de valen? Det gjorde ont! Jag blev förbannad! Är det verkligen så att jag ska vara ett samtalsämne? Har ni problem med mig, säg det då för fan rätt ut TILL MIG!
När jag nu pratade med personen igår kväll, så höjdes röster, och vi gick in på jävligt mkt mer ämnen. Och denna människa menar på att jag ska sluta att skriva om hur jag mår, I sociala medier, för att de skäms. De menar på att min omgivning skulle tro att jag har en hemsk familj som inte hjälper mig. MEN FÖR I HELVETE! Jag skriver om min vardag, mitt liv som ofta bara består utav motgångar, om hur jag kämpar mot myndigheter och dålig hälsa mm.. Det jag skriver är SANT! Jag lämnar ut mitt liv, ja det gör jag, men det är ju för att jag mår mkt bättre efteråt. Ångestlindring..
Jag har haft samtalsterapeuter, kuratorer, psykologer, ja you name it, ända sedan barnsben. Och nu var det väldigt länge sedan jag hade någon. Känner att jag nu måste få tag i någon, då jag är så besviken, förvirrad och rådvill.
Jag står för allt jag säger. Och skriver. Jag skulle gärna velat skriva ut namnen på de som det handlar om, men jag har ALDRIG hängt ut någon. Jag kan ha skrivit om situationen, och ibland har även folk som jag INTE har tänkt att ska ta åt sig, just tagit åt sig. Men, det kan ju knappast vara MITT FEL? Det jag skriver, kan ibland vara en tolkningsfråga, och det ligger i betraktarens öga, hur de tolkar min text. Jag kan inte få skulden.
Eller kan jag det? Jag ska nu ha påverkat två människors liv, så negativt, att de mår dåligt. Ja de mår dåligt av att läsa mina inlägg, för att de ör oroliga för vad folk ska tycka om DEM?? What? Jo, exakt så, och då jag får detta slängt i örat, så ber de mig även att sluta skriva offentligt om hur jag har det. För att DE mår dåligt?? Hur jävla dåligt mår inte jag då?
Alltså, här är jag och jag blottar min själ. Jag uttrycker mig om mina svårigheter, käppar I hjulen, min hälsa, att jag har dålig ekonomi mm.. pga att det är så det är. Ska jag då hålla käften, för att inte de ska må dåligt? Ja, för att gjorde jag inte det, så ”kanske de är tvungna att säga upp bekantskapen med mig”..
Herregud.. så mkt känslor detta REV UPP I MIG, ska jag skriva att allt är guld och gröna skogar, för att andra skulle må mkt bättre av det? MEN JAG DÅ? Ska jag sitta och ljuga, pga att jag är ”obekväm”? Jag tyckte det var så orättvist, och jag försökte försäkra dem, att INGEN skulle klandra dem, för hur mitt liv har blivit. Jag har haft jobb, jag har kunnat försörja mig, men tack vare vården så kommer jag aldrig mer att kunna jobba. Och när jag nu för detta på tal, för att få dem att förstå, då kommer nästa käftsmäll.
BAAAAAM! ”Så dåligt har du det inte”! Men va? Har alla mina försök till att få leva ett mer drägligt liv, undgått dem? Mår illa då jag hör denna mening eka i skallen på mig. Herregud, hur mkt negativt ska jag få höra? De vet hur mitt liv ser ut. Visst fan är jag tacksam för tak över huvudet, men det har jag ju för att jag har ett förstahandskontrakt, pga att jag en gång haft ordnad ekonomi. Att jag sedan har fått denna fina lght, det har med ett brev till en hög chef att göra. JAG har sett till att varit ärlig om mina funktionshinder och berättat om hur viktigt det var för mig att få hjälpmedel i lghtn och att få komma ner i huset.
Jag hörde hela tiden, hur jag försvarade mig själv, under detta samtal. Ska jag, som snart är 53 år, verkligen behöva lyssna på detta? Jag tog upp allt, precis som att de raderat hur jobbigt det är att leva i ett ”utanförskap”, då jag oftast är ensam, jag dricker inte, har inte råd med en jävla massa saker, och att jag vid ungefär 1,5 v innan utbetalning, inte har en spänn kvar.
”Det är inge synd om mig, jag har det rätt bra ändå”.. Vill kräkas! Och de tråkiga i allt detta är att jag ideellt, som kompis, eller som vän, alltid försöker hjälpa till efter bästa förmåga. Jag är känslosam, ödmjuk, försöker vara stöttande och hjälpsam, efter bästa förmåga. Men då många, I min närhet, ofta säger åt mig ”du måste bry dig mer om dig själv”, så vet jag inte hur. Jag är RÄDD FÖR att tänkandet på mig själv, ska göra att det blir ännu jobbigare att leva med mina diagnoser. Jag har ett flyktbeteende som yttrar sig så att jag tar tag i ALLT jag bara kan ta tag i. Ibland blir jag så utmattad efter att ha lattjat flipperkula, att jag bara tvärslocknar i soffan.
Idag så har jag hittills bara fått i mig gröt, gett King mat, och rastat honom under en skön morgonpromme. Och nu, då solen lyser därute, så får jag mer motivation till att göra mig i ordning och ta mig ner på stan. Det är typ lika långt till Jätten, som till stan, och jag MÅSTE ha smör. Ja, jag ska sätta fart, men jag var verkligen tvungen att göra en ”känslomässig tömning” först. Saken är väl den att skalleknacken börjar så smått. Och jag kan INTE sluta tänka på orden om ”att jag inte alls har det så dåligt”. Alltså, dessa käftsmällar. Att dagligen ha ont, att ALDRIG kunna jobba på en återhämtning. Att inte kunna få tbx mitt rätta jag, då min utmattning påminner mig konstant, genom att ge mig yrsel, problem med minnet, fokus och förståelse. Att tappa talförmågan och sedan konstant vara i smärta, DET HÄR ÄR INGET LIV.. Jag kämpar. Jag tar en dag I taget. Jag har bättre dagar, och sämre dagar.
Jag stöttar min dotter, som är ensamstående med tre barn, jag hjälper andra i familjen, med det jag kan. Allt jag gör, gör jag av kärlek och omtanke, men att sedan Inte få ett ”medgivande” från dem jag ställt upp på så mkt, om att jag verkligen hjälpt dem? Nåväl.. som ni märker känner jag mig otillräcklig. Spelar verkligen inte något jag gör för andra, någon roll? Jag måste hitta ett sätt att hantera detta. Mitt huvud är KAOS.
Jag får fortsätta min ångestlindring här, och ge fan I fb och insta. Ingen ska få veta ett jota, om hur jag egentligen mår. Det är tydligen inte väsentligt och sedan sårar jag ju så många med min öppna ärlighet. Jag ber om ursäkt för att mitt dåliga mående gör att NI skäms och mår dåligt! NOT!!
Nähä..snart kommer en av mina nyaste vänner, med det bregott, jag hade behövt gå till stan för att köpa. Så snällt! Hon hörde på mig att jag inte är riktigt frisk, och hon tyckte att jag skulle vila istället. Snällt!
Lev väl..
Igår hände något som gjorde mig så jävla ledsen. Jag ligger härhemma och är sjuk, medans jag hör hur det snackas skit om mig. En kniv i ryggen. Jag bröt ihop ordentligt. Att kämpa varje dag är så jävla tufft, sedan bli sjuk på det OCH bli sviken? Lågan liksom slocknar.. Min ork försvinner. Jag har noll lust med någonting, jag vilar, gör en kyckling i ugnen, för att sysselsätta mig, lägger mig igen för att jag känner mig däckad. Jag vill bli frisk, få svar på covidtestet och komma tbx, back on tracks..
Jag har inte duschat sedan i lördags. Håret är så skitigt, men jag kunde inte bry mig mindre. I morgon är målet att försöka ta mig ut en stund. Men just nu är jag så trött..
Lev väl..
Eller kanske ska jag skriva ”av ren panik”så gör jag så mkt jag bara orkar, för att slippa tänka på hur ont jag har, eller hur dåligt jag mår.
Natten var ett rent helvete, då det var total brist på saliv i munnen, och näsan var helt täppt. Fick inte luft. Upp och ta bricanyl och dricka en jävla massa vatten. Sköljde även munnen, men det hjälpte inte ett jota. Jag sov rätt så jävla dåligt, som vanligt, och när jag gick upp så kändes det som att jag inte skulle klara av att vara uppe. Jag tvingade i mig frukost, åt och slog ihop en kladdkaka. Hade fan panik. Satan så dåligt jag mådde.
Vid 12-tiden så kom taxikurir med min självtest, covidtest. Det tog sin lilla tid, då han hade kört fel först, och det slutade ju med att jag fick möta taxichauffören i porten. Registrerade testen, gjorde den, och sedan hämtade chauffören upp testet. Sedan var det dags för mat, hemgjort potatismos, fisk och ärtor. Mums!
Men nu, nu måste jag fan lägga mig ner. Jag har en sån jävla skalleknack och behöver nog vila min trötta gamla kropp.
Lev väl..
Joråsåatte, en slemmig jävel, det är jag det. Snor & slem är för det mesta gult just nu, men även grönt. Har sedan igår, ont i ryggen. Som tur är har ju hostan blivit bättre. Men huvudvärk, förkylningssymtom, ont i kroppen (en helt annan smärta såklart), trött, seg, nyser och missfärgat snor och slem. Ja, och nu orkar jag knappt vara uppe. Hela jag är nog full med virus, eller bakterier.
Har precis bokat mig en hemtest, lika bra att kolla upp det här. Var liksom bara förkylningssymtomfri i torsdags. Å så BAAAM så blev jag förkyld under fredagnatten och vaknade sjuk på lördagen IGEN..
Jaja.. Har man dåligt immunförsvar, så har man. Men det är retligt som fan. Vill ju ut och gå, träffa folk mm. Jag får helt enkelt vila mig frisk.
Men nu vill jag passa på att flagga för programmet ”Behandlingen” som visas på TV på onsdag. Kanal 5 kl: 21.00. Ola Rapace mfl kommer att medverka. Och det kommer att handla om missbruk.
Men nu ska jag försöka vila. Har ju en jävla smärta av min endometrios nu också. Däckad, smärtor I hela kroppen, på alla möjliga, olika sätt gör mig så slut..
Tänker på en av mina vänner just nu, som har åkt utomlands med sitt ena barnbarn. Jag hoppas att de får en supermysig resa, och jag önskar att hon hade kunnat bunta ihop mig, och tryckt ner mig i en väska. Skulle verkligen vara mysigt att byta miljö.
Igår kväll fick min Buddha sin plats, och det var så mysigt att tända ett ljus, medans det blåste storm därute. Sinnesro..
Lev väl..
You wish. Eller ska jag kanske skriva ”I wish”. Fan, det blir liksom panikartat då jag blir sjuk. Inte fan kan jag vila, jag klättrar ju för fan på väggarna av rastlöshet.
Jag blev ju sjuk, drabbades av en elak hosta och en rätt så hög feber, till och från. Vila gick ju liksom inte, då jag absolut inte ville ligga ner, mer än vad jag behövde. Jag är ju en ”lunginflammationsperson” och jag ville inte åka på skiten. Jag hostade sönder, och på nätterna blev det så allvarliga hostattacker att jag tänkte ”nu är min sista stund kommen”. Efter 2 veckor sjuk, så kände jag mig aningen bättre. Jag sov därför hos mina goa barnbarn, som jag hade saknat i massor.
Jag sov över tisdag, onsdag och torsdag, och så fick jag den äran att lämna barn på skola & dagis. Jag har såna mysiga mornar med barnen. Å då man lämnar på skolan så kommer det massa barn och pratar, och klappar King. Då tjejerna gått in, så börjar jag och lillfis vår promme till dagis. Alltid väldigt intelligenta samtal, då han är helt amazing. Jag har ju känt mig hängig, men hostan var liksom bortblåst torsdag natt och sedan kände jag mig piggare än piggast. Tills igår, lördag, morse. Jag vaknade dunderförkyld.
Hur fan kunde det komma sig. BAAAAM! Å sjuk igen. 1 dygn som frisk. Nåväl. Jag gick upp och hade ett jäkligt tungt huvud. Jag hade lovat min vän Maria, att baka henne en ananaspaj, så det gjorde jag. Bakade en extra, då jag hade köpt på mig en stor burk med krossad ananas. Pajen till mig, den ska skäras upp i bitar, och frysas in. Bra att ha om någon kommer på besök.
Jag fick hjälp med dammsugning och med att bädda rent i sängen. Jag tog en dusch och ville ta en promenad. Jag packade min rollator full, med ananaspaj & grädde till Maria och återvinning. Sedan skrev jag till Maria att jag var ute och gick, så att hon kunde bara ringa då hon var i närheten, då jag hade ananaspajen med mig. Jag gick mot jätten. Jag handlade mer Strösocker, då jag har tänkt pröva ett nytt recept på kladdkaka och ananaskaka, inom en snar framtid. Maria ringde upp och vi möttes utanför Mimmos. Vi pratade en stund, och hon fick åka hem och glufsa i sig ananaspaj och grädde, och mysa med alla hennes djur, därute i den mysiga stugan i Tveta. En sådan go tjej..
Jag bestämde mig för att köpa med mig en pizza hem. Nico fick göra min favvopizza Colluseum, men med en deg. Det är ju egentligen en dubbeldegs pizza. Och gott så in i helvete var det. Orkade dock bara halva.
När jag ätit, så var det då dags för tvättstuga. Jag var så slut, och jag mådde så konstigt. Men jag satte på två 60 graders maskiner, som tar en timme, och gick upp och lade mig för att sova. Jag tvättade lakan, påslakan, örngott, badlakan och handdukar. Det var liksom bäst att passa på, nu då de påbörjat renoveringen utav huset. De håller på att måla trapphuset nu, men sedan är det dags att renovera hela vår tvättstuga. Så att, jag ville gardera mig om att jag hann tvätta det jag hade, innan tvättstugan stängs för renovering. Men jag har ju egen tvättmaskin, där jag kör allt övrigt. Det var en pärs. Vilade mellan varje tvättmaskin. Grönt/gult/sött och segt slem. Hängig. Ont i ryggen. Och mina smärtor I fötter och ben är helt fucked up. Vill ju få hjälp NUUUU..
Nåväl, sov ut denna morgon. Den här dagen ska handla om återhämtning, ja förutom att jag ska se till att få min älskade Buddha på plats. Det smakar sött i munnen, så där att ”det smakar sjuk”, jag har en elak huvudvärk och jag är trött så in i helvete..
Skulle vilja laga mat. Göra i ordning min färska kyckling jag köpte, göra kasslergratäng efter ett nytt recept och jag skulle vilja göra en långpanna med pizza, där jag kan frysa in bitar som är lätta att ta fram då man är lat. Men, att laga mat nu, då jag inte känner hur det smakar? Nä tack.. får vänta några dagar.
Nähä, nu ska jag lyssna på Leif GW Persson. Han är så jävla bra.
Ha en härlig söndag. Nu ska här återhämtas. Vill inte vara sjuk mer.
Lev väl..
Ja tänk hur mkt folk ska ha med andras liv att göra. I detta fall handlar det ju om mitt liv, såklart. Inte nog med att jag har hamnat mellan stolarna, jag är även en människa som vissa människor tycker sig ha rätt att ge mig pekpinnar.
Jag blir 53 år på nyårsafton. Jag har levt halva mitt liv nu, och jag har klarat mig TROTS en satans massa käppar i hjulen. Jag kan ALDRIG unna mig något, då varje räkning betalas och det endast blir matpengar över. Runt 1200kr per månad till mat, och ev andra utgifter. Denna månad var jag TVUNGEN att köpa mig en fleecejacka, då jag endast äger koftor och vinterjackor. Hade ju liksom inget mittemellan. Nåja, med typ 20kr kvar på kontot, men har mat i frysen, så fick jag återigen syn på min älskling. Den otroligt fina Buddhan, som jag suktat efter i flera år.
Mångfaldens Hus lade ut den på deras sida, och jag bara ÄLSKAR den.. Å förstå vad som hände igår kväll, jo en god vän såg bilden på Buddhan och skriver, jag har swishat Emelie pengar, så att du kan köpa Buddhan. Men va? På riktigt? Hua, brottades satan med mitt inre, angående denna gåva. Jag liksom vände ut och in på mig själv. Kändes så jävla stort, att få denna Buddha, samtidigt som jag hade dåligt samvete för att jag hade lagt ut denna Buddha, på bild, och att min vän nu ville att jag skulle köpa den.
Jag VET, hur ni reagerar på att jag köper denna Buddha, som jag önskat mig i flera år, minst. Men är det erat problem? Många av er skulle fan inte klara av att leva som jag gör. ALDRIG ha pengar över. Vända på varenda krona. Memorera priserna på livsmedel, på Willys, för att kunna sammanställa en bra inköpslista, som jag har råd med. Vara orolig, vid vissa tillfällen utav månaden, att jag skulle behöva uppsöka en toa på stan, för att jag inte ens äger 5kr. Jag lever ett ovärdigt liv, som multisjuk och en sabla massa smärta, och dålig ekonomi.
Och om jag nu får pengar för att köpa det jag önskat mig så länge, då kände jag bara ”wow, jag ska få köpa mig något”. EN DRÖM SOM GÅR I UPPFYLLELSE!! Och tyck precis vad fan ni vill om det, för att det är inte ni som lever i fattigdom, det är inte ni som aldrig har råd att åka utomlands eller ens käka ute. Det är inte ni, som ALDRIG kan glädjas åt att få köpa något, eftersom jag inte har råd. Det är inte ni som står där, vid typ detta datum och fram till den 27:e, och inte har några pengar kvar till mat. DET ÄR JAG!
Så att.. jag tackade min vän utav hela mitt hjärta, och jag gör det igen. Tack snälla P.B för din generositet, omtanke och din empati. Du har världens största hjärta, och jag kommer ALDRIG att glömma vad du gjort för mig genom åren..❤🙏❤
Nu har jag fått hjälp av min far att köpa min Buddha. Den är så fin! ❤ 66cm hög och 44 cm bred. Jag älskar den! Den kommer att få en väldigt fin plats, då den har fått torka upp. Men se så vacker:
Jag befinner mig i ett stort jävla lyckorus. Jag är så tacksam.. ❤❤❤
Lev väl..
Den 12/10 så skrev jag denna artikel. Igår, den 15/10 publicerades den. Då min artikel kortades ner, så föll en del viktig text bort, därför får ni nu möjligheten att läsa den oredigerad, här och nu..
Onsdagen den 13 oktober, så håller Södertälje tjejen Lotta Halvardsson Ekdahl, en föreläsning om psykisk ohälsa, i Gnesta.
Då jag både läste och hörde, om detta, så kände jag att detta är något som jag skulle vilja lyfta fram. Jag vill vädja till Södertälje kommun, med dess invånare, att även vi bjuder in Lotta, till en föreläsning här i Södertälje. Jag vill lyfta detta viktiga ämne, och jag vet ingen mer lämpad för detta, än Lotta.
Lotta Halvardsson Ekdahl har jobbat inom missbruksvården, som kurator, varit utbildningsansvarig på Suicid zero, hon har även varit nattpersonal hos Minds självmordslinje. Hon har även drivit ett eget företag, med fokus på att utbilda inom psykisk ohälsa och hur man förebygger självmord. Numer försöker Lotta att få igång Preventos, ett koncept för att rusta barn för att klara livet.
Min åsikt är att det MÅSTE finnas bättre hjälp att få, som förälder, anhörig eller egen person. Vi har absolut INTE en fungerande vård, då det handlar om psykisk ohälsa. Jag har själv sett, varit med om, ungdomar som har sökt psykakut, men sedan inte fått chansen till vidare utredning. Jag har även bevittnat hur man ”skrivit ut” patienter för tidigt, och skickat ut dem i samhället igen, utan någon som helst åtgärd. Vilket är en katastrof många gånger. Vi måste få stöd, riktlinjer och info, om hur vi ska kunna hjälpa, och hur vi ska kunna SE då någon mår dåligt.
Lotta är en otroligt varm och fin människa, med ett stort hjärta. Hon har alltid, så länge jag vill minnas, månat om sina medmänniskor. Min och Lottas väg korsades för första gången, för 10-15 år sedan, då hon hade mig som deltagare i en ACT grupp. Men vi har hållit kontakten, och hon har både hjälpt mig, och andra, med info kring psykisk ohälsa.
Jag lever själv som multisjuk, utslängd från försäkringskassan, och har med åren fått utstå så mycket från min omgivning, då det handlar om Fk, Af, kommunen, och hela samhället egentligen. Alla mina motgångar, samt stress och press, har gett mig en väldigt svår utmattningssyndrom. Kraschen kom exakt i oktober -19. Jag har fortfarande stora problem kring detta, och kan nu, i och med min egna psykiska ohälsa, bara vädja om att se till att det finns verktyg för alla de som söker hjälp.
Tänk på våra barn, ungdomar och även våra vuxna. Vi måste fånga upp dem, se dem, guida dem, stötta dem och se till att de får RÄTT HJÄLP!
Jag vädjar till Södertälje kommun, bjud in Lotta Halvardsson Ekdahl. Vår otroligt engagerade Lotta, till att föreläsa här i Södertälje. Lotta sprider kunskap, hur vi som medmänniskor kan rädda liv. Det räcker inte att kunskapen sprids via utbildning på vissa arbetsplatser. Allmänheten, VI, behöver få kunskap. Hur ser vi varningstecken, hur agerar vi om någon mår dåligt? Med kunskap kommer trygghet.
Jag hoppas att ni alla förstår hur viktigt det är att vi lär oss mer om det här med psykisk ohälsa, då det är ett stort problem hos oss människor. Vi måste hjälpa varandra!
Och låt oss få lärdom utav de som kan det här. Jag önskar en föreläsning om psykisk ohälsa, och jag vill höra Lotta berätta för oss hur vi kan hjälpas åt, eller ta hand om våra egna familjemedlemmar på bästa sätt.
Skriven av Lena Berge, en engagerad medmänniska.
Så, där var hela min insändare. Ville dela med mig om HELA min skrift..
Lev väl..
Jag skrev en insändare häromdagen, där jag skriver om mitt önskemål om att en vän, Lotta Halvardsson Ekdahl ska få föreläsa om psykisk ohälsa- här i Södertälje.
Min insändare/artikel publicerades idag, vilket känns kul, men helst skulle jag ju helst velat slippa bli redigerad. Många väsentliga ord/meningar uteblev. Men, jag är såklart stolt över att få komma med. Då jag hade läst artikeln, och skrivit lite med Lotta, så blev det dags att pallra sig ner till stan. Jag ville ju lämna in min ansökan.
Då jag går ut i något, som bara minutrar innan varit sol, så höll jag både på att blåsa -och regna bort. Isch, blött och jävligt var det. Jag hostade, och hade mig, och kände hur jävla ont jag hade i fötterna. Fan, har ju varit sjuk i 1,5 v och har ju knappt varit ute, och det märktes. Det gör så vidrigt ont, att jag inte klarar av att vara vaken, känner jag. Det får bli en power nap nu.
Lev väl..
Är matt, flåsig, och det liksom brinner ifrån kroppen, snörvlar, slemmar, rosslar och hostar sönder. MEN.. covidtest nr 2 är NEGATIVT, och DET är huvudsaken. Sedan hoppas jag att det jag har åkt på, snart släpper taget om mig. Måste väl inse att jag är sjuk, och nu är inne på vecka 2.
Vila, vila och åter vila. Japp, så får det bli. Denna gång ska jag verkligen lyssna på kroppen och tillfriskna med återhämtning. MEN, det suger satan att vara sjuk. Och det är ett helvete med denna rastlöshet jag har.. Nåväl, en dag I taget.
Serier, tv och en och annan film får det bli.
Lev väl..
Lena Berge 