Besvikelse, frustration och ilska..

Ja det är ju några känslor som finns inom mig JUST NU.. Men.. för att hantera detta så känner jag att jag måste skriva av mig. Är glad över att ha detta ”verktyg” då det blir lite tooo much..

Morgonen började med ett samtal med min läkare. Vilket snabbt övergick i ett videosamtal. Jag har haft bekymmer med en svullen tunga, som är skitbesvärlig, I säkert ett år. I början trodde man att det var svamp pga att jag tog Pulmicort, så att den inhalatorn togs bort och sedan behandlade jag tungan med Mycostatin. Om och om igen. Den är svullen, smakar illa, och det gör ont I den på ett sätt då jag dricker, och på ett annat sätt då jag äter. Den suger fett mkt och jag tycker att det är jävligt jobbigt att både vara muntorr, pga medicinerna, plus att ha en äcklig jävla tunga.

Nåväl, Gabriel tyckte att vi kör en behandling, trots att han inte såg någon svamp. Måtte den här skiten gå över snart.

Sitter här I min soffa, har precis sett en serie på TV. Men nu blir det bädda, duscha och fixa lite som gäller. Ska även packa ner lite grejer, då det är dags att studsa över till dotra och barnen. Min dotter jobbar ju natt..

I övrigt så var det, den 25/6, 1 år sedan mina barnbarns far åkte ut. Tiden bara går, och det har varit så tungt att se mitt barn, och mina barnbarn, ha det så tungt. Mkt tårar, mkt hat (från min sida), och det är såååå mkt som har hänt på vägen. Man gör inte så här mot min dotter, och mina barnbarn.

Nu har min dotter klarat det här, i SIN takt, men att bearbeta allt som har hänt tar ju sin tid. Sveket, det kommer hon aldrig glömma. Fan, säger jag bara. Jag har varit så orolig, ledsen, arg, frustrerad och HATISK. Och det värsta är att det ska fortsätta att jävlas, men det MÅSTE FÅ ETT SLUT!

Jag har försökt finnas där för min dotter och barnbarn. Jag har, efter bästa förmåga, stöttat, lyssnat, haft barnen över nätterna, då hon haft nattveckor. Lämnat på skola o dagis, då det ändå legat på vägen hem. MEN.. det kostar på! Jag klarar allt mindre. Och nu, då bara ÄR jag. Man skulle kanske tro att jag är deprimerad, men det är jag inte.

Jag är bara sååå slut. Vill kunna hjälpa betydligt mer, men jag klarar inte det. Jag känner mina begränsningar, och det finns tillfällen då jag pressar mig så in i helvete, att det tar dagar av vila efteråt.

Nu har min dotter snart semester, och då kommer jag att passa på att ta semester också. Visst, jag får gå till dotra ibland, men jag ska bara ”VARA”, lyssna på min kropp, göra det jag orkar och VILA!!!

Jag ska även försöka få iväg en bra sjukersättningsansökan, men då får värmen ta och ge sig en smula. Min hjärna är inte med mig helt ännu, och med värmen på det, så känns det som att hjärnkontoret har stängt.

Igår så skrev jag med någon som jag inte skrivit med på flera år. Det var riktigt nice, och när hon frågade mig hur jag mådde, ja då svarade jag. Men vad händer då? Jo, vederbörande slutar skriva/svara. Fick fan en klump i halsen. Den här jävla fasaden alltså. Det här beteendet som vissa har. Fan, jag mår illa..

Fråga för fan inte hur jag mår, om ni inte vill veta. Fb och Insta, vilka jävla RUNK ställen. Det är så få som bryr sig om vad jag lägger upp för foton, då det inte är restaurangbesök, krogbesök, semesterbilder eller kärleksbilder.. NI ÄCKLAR MIG!!!

Har jag ingen existens för att jag har fysiska och psykiska diagnoser, lever på soc och aldrig lägger upp de bilder som faller er i smaken?

Blir ledsen, har jag inget värde? Ja, jag känner mig ofta så ensam och övergiven..Vad fan!! Ser ni inte medmänniskan i mig, eller ser ni bara en looser? Arroganta jävla svin, ja så kan jag känna emellanåt. Nu har jag ju några helt otroligt fina vänner, men alla dessa spöken som man har här på fb, som fluktar och verkligen inte ger sig tillkänna, då jag VILL att någon ser mig? TA BORT MIG SOM VÄN!!

Nähä, min ilska, frustration och besvikelse finns där. Men, jag får helt enkelt göra någonting åt den här känslan. Det är inte plättlätt att ta sig igenom tråkigheter då man känner sig så jävla ensam..

Men.. som tur är så har jag dotra och barnen. Får helt enkelt fortsätta kämpa.. ENSAM. Då det gäller mina rättigheter i detta samhälle. Sjuka och pensionärer är de som står lägst i skalan, då det gäller ens rätt till att existera..

Nu blir det duscha, bädda, käka, vattna och studsa iväg.

Lev väl..

Nä nu är det fan..

på tiden att skriva lite.. Jag har verkligen ”velat” skriva, men jag har liksom glömt, inte orkat mm.. Men nu, när klockan är 23.05, ja då börjar Lena skriva.. Mupp? Yes, I am.

Men hörrni, jag har kommit långt nu, då det gäller att boa in mig. Midsommarhelgen ägnades åt att få upp tavlor på väggarna, samt att ha fikabesök, både igår och idag. Så himlans trevligt..

Jag har nu bara 2 speglar som ska upp, och sedan måste jag köpa nya kontakter till mina taklampor, eftersom de har monterat dit moderna takkontakter, som man måste ha en kontakt som har tre stift. Suck! Kanske kan jag tycka att de kunde ha hjälpt mig med det. Men om jag inte får hjälp, så får jag försöka själv. Minns att vi fick lära oss det på Tekniken i plugget.

Alltså.. fan vad jag trivs i denna lägenhet. Här kommer jag bo tills jag dör. Ja, så känns det iallafall..

Jag är ju så glad åt denna fina lägenhet, men också över att jag har fått det så bra härnere. Känns tryggt att bo på plan 1 istället för plan 7. Och det är fan så mkt roligare att sitta på balkongen nu, då det är High Chaparall utanför. Det krockas nästan, det körs fort utav helvete, jag ser massor med folk och folk som känner mig vinkar glatt ❤

Men.. en annan superbra sak med balkongen, är ju att den är lika stor som min förra, och att jag har fått plats att göra mig en egen liten oas.

Här trivs jag! Mitt uterum. Är rätt så säker på att jag kommer att spendera rätt så mkt tid därute. Det är mkt blommor som är på G, men chilin har börjat komma, och det gillar vi..

Ska väl kanske avrunda mitt blogginlägg för nu, då jag tänkte gå upp tidigt, för att hänga på låset till en blomsteraffär i närheten. De ska stänga för semestern och då har de 50% rabatt på deras blommor. Behöver ju egentligen inga, vare sig ute eller inne, men mina pärons väninna gav mig super vackra gula rosor i går, som alla (utom 2) hade vissnat inom loppet av 12 timmar. Och eftersom det var 5 dagars garanti på blommorna, så fick jag tbx pengarna, och då ville mina pärons väninna att jag skulle köpa mig någon annan blomma istället. Så att, jag tänkte gå till blomsteraffären imorrnbitti.

Jaha, denna vecka är min dotters sista arbetsvecka, sedan har hon semester, så att då sover jag över hos barnen någon av hennes nattskift. Sedan drar de iväg på lite roliga saker. Jag? Nä, det blir väl som vanligt. Ta hand om djur och blommor, åt familjen.

Har ju inte råd, plus att jag inte tar mig någonstans. Och blir det varma dagar, ja då måste jag likförbannat hålla mig inne, då jag inte klarar av värmen, pga några av mina diagnoser. Men men.. That’s life.

En dag I taget..

Lev väl..

Satan vad rädd jag är..

Varför är jag så trött hela dagarna? Varför kan jag inte lägga ner mitt huvud på soffkudden utan att tvätslockna. Oftast då jag tittar på min mob. Det är som att trycka på OFF!

Samtidigt skenar puls. Det liksom känns som att jag har massa instängda fjärilar i hjärtat. Å när jag väl tar min power nap, och jag slocknar så mob åker ur handen på mig, då sover jag. Jag drömmer, jag får liksom spasmer i kroppen. Ställer jag mob på larm så ställer jag om den, gång på gång på gång. Och när jag gjort det, tillräckligt många ggr, då känns det som om att jag förlorar medvetandet.

Jag är rädd. Och så fort jag blundar, som tex när jag duschar, då tappar jag balansen. Är det mörkt och jag går upp på natten, eller om jag går ute i blåsten, så håret täcker mina ögon, samma sak. Jag tappar balansen så fort jag inte kan se vad jag gör. Tror att rädslan, pga denna konstiga känslan, gör att jag får ångest och stresspåslag, och det gör ju också mig vinglig och yr.

Men denna trötthet alltså. Jag kan inte vakna ur den dvalan, jag hamnar i vid en power nap. Det kan också hända då jag är vaken. Blir trött, jag stängs av. Jag liksom somnar, lämnar medvetandet, trots att jag sitter och pratar med någon.

Usch, måste ringa VC på måndag, det här har hållit på i månader, och blir bara värre och värre. På nätterna dock, då är det som vanligt. Smärtan både väcker mig, och håller mig vaken. Usch, är rädd..

Tänk om jag aldrig mer får ordning på min hjärna? Är det pga att jag aldrig får någon återhämtning, som min hjärna gör mig sån här?

Obehagligt som fan. Sedan gör ju värmen sitt. Blir matt, orkeslös, får ont i magen, blir jävligt allmänpåverkad. Men de här nya symtomen, som jag typ haft ett halvår, det skrämmer skiten ur mig..

Nu försöka sova..

Lev väl..

Känns skit just nu..

Sitter här I min soffa, den jag legat i mest hela dagen. Äsch, inte riktigt sant men..

Jag började morgonen med att gå upp tidigt. Vid 7.00, studsade jag upp, slängde på mig myskläder och tog hissen upp till plan 7. Jag duschar ju fortfarande i min gamla lght, då min ”duschvägg” är försenad i leveransen. I hela 2 veckor faktiskt. Men i morgon, då kommer de och fixar..

Äsch, har inte gått någon nöd på mig alls, men det ska bli skönt att få klart i badrummet också, för att sen är det ”bara” att fixa nya kontakter till taklamporna och få upp grejer på väggarna.

Då jag hade duschat, käkat frulle och klätt på mig, då styrde jag kosan mot Saltskog. Och jäklar vad skönt det var ute vid typ 9.00, det t om blåste lite kallt.

Jag hittade en jäkla massa nya sorters blommor idag, som jag bara var TVUNGEN att stanna och fota. Grejen var väl också den att jag var rätt så skraj för känslan jag haft i mitt huvud i helgen. Mådde ju inte alls bra i fredags och lördags. Men, jag tog det lugnt och försökte fokusera på allt fint jag såg.

Väl framme hos päronen, så vattnade jag både ute och inne. Ringde mor och berättade om vilken post som kommit och sedan var det dags att styra kosan hemåt. Skönt att gå utan den där jävla extremvärmen.

Väl hemma så messade jag min vän Lasse. Han hade utemöbler i källaren som jag skulle få. Goa Lasse! Sedan hade jag ju lånat en pirra och en rullbräda vid flytt, som jag ville lämna tbx. Han svarade att han skulle dyka upp senare. Och det vetefan vad som gjorde att jag fick energi, för att vips hade jag buntat ihop mina flyttlådor och satt ihop dem med mina lånade ”bläckfiskar”. Var ju hur smutt som helst.

Så att, med lite hjälp så var vinden knökfull med skit som ska slängas. Sedan kom jag på att min granne Margareta kanske ville ha mitt gamla balkongbord, och det ville hon. Så att det aset baxade vi in i hissen. Och när hon kom ner till mig så hade hon både egen gurka, egna tomater och en gurkört (i kruka) med sig till mig. Blev så glad..

Men nu var det dags att möta upp Lasse. Han bar in bord och stolar innan jag ens hann blinka och jag gav honom hans grejer jag lånat. Tackade för utemöblerna så klart, och sedan drog han.

Har ju väntat att höra fr dotra idag, trodde att de ev skulle komma och fika, men de har det ju så bra på egen hand. Korvgrillning och bad mm. Kul för barnen.. Och fint väder var det också. Men jävlar så tomt det blir hos mig.

Det känns för det mesta som att jag bara finns för att fylla vissa funktioner, för att jag kan ju knappast säga att jag lever MITT liv. Men så har det är varit i alldeles för många år nu. Anhöriga och vänner bokar sina resor och tar sedan mig för given, att jag ska vattna hos dem, ta hand om djuren mm. Tänk om man kunde FRÅGA mig först? Är det okej att du tar hand om bla bla bla, om vi åker bort?

Så att jag själv kan få vara med i planeringen och inte bara bli tagen för given. Ja, jag ställer upp! Alla andra går före mig själv. Och just ikväll så är jag bara så jävla ledsen. SE MIG! HÖR MIG! FÖRSTÅ MIG!

Jag mår fan inte bra! Jag har ont! HELA JÄVLA TIDEN HAR JAG ONT! När fan ska folk förstå vad fan jag lider av? Hur svårt är det för mig att gå? Men vem bryr sig?

Och samtidigt blir jag lite arg. Jag har många vänner som är sjuka, en av dem behandlas för cancer. Jag har mitt skit, jag lever och andas mitt skit, år efter år. Men en av mina fina vänner kämpar med cancer för sin andra gång, och hon har INTE ENS RÅD MED CELLGIFTERNA! Fy fan så hemsk jag känner mig som klagar..

Och genast skriver jag och frågar henne om jag kan hjälpa henne med en insamling till hennes medicin. Jag hade önskat att hon hade sagt ja, för att då hade jag haft något annat att fokusera på. För att den känslan jag har nu, den är jävligt nära till gråt, ja jag känner den där ångestklumpen i halsen.. Men hon sa nej..

Jag gör vad som helst för mina vänner och familj, ja efter bästa förmåga iallafall. Och lyckas jag hjälpa någon så känns det som att jag har fått en belöning. Men för mig, just nu, så önskar jag att någon bara ringde mig och frågade hur JAG mådde.

Men.. Jag ska vattna på balkongen. Och sedan skiter jag i det här. Delar min dosett och kryper till kojs. För att, i morgon, då kommer de vid 10.00 och monterar dit min duschkabin, och då ska jag ha hunnit duscha på plan 7, käkat frulle, och tömt badrummet åt dem så att de kan få jobba och göra sitt.

Och till dig, S, så vet du att jag kirrar en insamling, då du behöver hjälp, det vet du. ❤❤❤

Lev väl..

Jag vill fan bli nedsövd..

Ja jisses Amalia, hur jävla tuff var inte den här flytten då? Hur I helvete hade det gått om jag inte hade fått någon hjälp av mina fina vänner, och min familj?

Det har varit slitigt som fan. Brorsan hjälpte mig på fredag em (förra veckan). Han bar ner sängen åt mig. Sedan kom min älskade Dotra, J och barnen. De hjälpte mig på fredags em, till 18.00 tiden. Min dotter var värsta kommadoran, hon visade med hela handen, och körde i 180.

Vid 18.00 kom Lasse, och han och J tog soffan. Stackars krake. Och efter det Så stack dotra med familj, och Lasse strax därefter. Jag bäddade min säng, och sov där första natten. Ja alltså förra helgen. Jag lade mig rätt sent, men försökte sova så att jag kunde gå upp i ottan och duscha, I min gamla lägenhet.

På lördag morgonen kom Gittan, och jäklar vad vi hann med. Vid 14.00 tiden åkte sen Gittan hem, och då hade vi packat ner kök och städskåpet. På söndagen dök Mihail upp och hjälpte mig med plåtskåpet fr balkongen, hörnskåpet fr sovrummet, va:rums bordet och byrån I hallen. Shit så stark han var..

Sedan har det gått i ett. Fy fan så tungt det har varit, samtidigt som det har varit mysigt att sätta min prägel, på denna nya och fina lägenhet. Jag trivs som fan här.

Jag sov 2 nätter hos barnbarnen, I veckan. Annars har jag mest jobbat med min lägenhet. Man vill ju liksom bli klar. Å duscha, det får jag fortfarande göra i min gamla lägenhet, då min duschvägg är försenad i leverans.

Konsekvenserna av denna flytt har gjort att mina fötter knappt går att gå på. Jag har så ont att jag mår skit. Och min vä fot har även såna självsprickor att jag blöder. Värmen gör att vä fot och ben expanderar.. Det känns som att huden ska spricka. Jag skulle vilja bli nedsövd. JAG HAR SÅ ONT ATT JAG GRÅTER!!

Min lilla oas blev klar först, se bild.

Så mysigt! Det kommer att bli så fint då det blir klart. Jag har mkt flyttlådor kvar, och det mesta är prydnadssaker till min bokhylla. Bokhyllan ska monteras och matsalsbordet ska sättas ihop. Hoppas att det går att lösa i veckan, då jag inte har något mer att sätta tänderna i just nu.

Här är en bild, taget på halva köket. Jag fick handla maskindisktabletter, spolglans och salt, till min diskmaskin idag, fan så dyrt! Men nu har jag kört min första disk idag, och det gick bra. Och medans diskmaskinen gick så passade jag på att lära mig lite mer om min micro, easypeasy..

När diskmaskinen kört klart så blev det till att ”bränna in” ugnen. Å fy så det luktade. Köksfläkten gick och balkongdörren stod öppen. Så att.. nu kan jag kanske lära mig det här. Jag har alla manualer nära till hands, I köksskåpen, så att man kan glutta i dem då det dyker upp frågetecken.

Klockan är bara 18.00, men jag längtar redan efter att få lägga mig. Trivs i mitt sovrum, eller egentligen i hela lägenheten. Jag är lyckligt lottad. Att få bo på våning 1, istället för 7, nu då hissen är sämre än sämst, är livskvalité. Och att slippa min galne granne, på plan 5, som bankar i tid och otid, är också positivt. Och att ”ha hjälp”, i form av diskmaskin och tvättmaskin, kommer att göra mitt liv mkt drägligare.

Men, jag erkänner!! Jag har nog aldrig varit så slut som nu, haft så ont som nu. Och jag vill tacka er som ger mig massa fina tips, för att jag ska må bättre, men ni måste få veta EN GÅNG FÖR ALLA!!! Det blir Inte mindre smärta för att jag lägger upp foten eller sätter mig att vila! Smärtan är konstant! Gå, stå, ligga eller sitta, samma jävla smärta!! Men nu, i värmen, blir jag så svullen att nervskadorna blir ett levande helvete! Ibland vill jag fan dö! I natt låg jag och fantiserade om att få bli nedsövd.

Så att.. summa kardemumma! Jag trivs som fisken i vattnet. Jag älskar min lägenhet! Och jag önskar att jag snart får helt färdigt!

Och under denna tid som jag ej har skrivit i min blogg, så har min äldsta tös fyllt 8 och lillfisen fyllt 4. De bara växer och växer.. JAG ÄLSKAR DEM SÅÅÅ!

Nähä, dags att vila lite. Värmen gör mig även beng i huvvet.

Lev väl..