Skuldsanering i all ära, men där slutar även allt att funka..

Fy fan säger jag bara.. Är tamejfan inte mer värd, en ett urskitet russin.

Gick ner till stan för att hämta medicin. Då det var dags att börja om på högkostnadskortet, så bad jag dem ta medicinerna på medicinkontot. Men då skriker typ hela jävla apoteket MEDGES EJ!!!
Jag får gå därifrån utan de mediciner (som tar slut på söndag), bla mitt morfin.

Jag rusar ut fr apoteket och in på Coop, tänker den tanken att det är lika bra, om jag nu inte får åka och handla med päronen någe mer, så är det ju bra att handla då jag ändå är på stan. Behövde något annat att tänka på. Men självklart blev det en jävla ERROR i min skalle.

Jag fick inget handlat. Gick rakt igenom butiken bara och tänkte att jag måste ställa mig någonstans, åt sidan, innan jag bryter ihop, öppet.

Samlar mig på något konstigt sätt, och ringer Collector Bank, eftersom mitt apotekskonto sker via dem. Då har min kreditgräns sänkts, pga att jag har skuldsanering, och eftersom den faktura jag hade fr dem, betalades igår och för att de redan har behandlat nästa månads faktura, så hade jag aktiva skulder ute, så att jag kunde bara handla för 668kr.

Så att.. jag går tbx till apoteket, berättar detta för dem. De kan dock inte hjälpa mig, eftersom mitt morfin kostar 1100kr, och de kan inte delbetala denna medicin.
Så att… JAG FICK TA MINA MATPENGAR!!!
Kvittona är redan inskickade till soc, men det är inte säkert jag får hjälp.

Å inte nog med det. Då jag går hemåt så ösregnar det, och jag har mina gympadojjor med hål i. Sjöblöt.
Kände mig så arg, frustrerad och ledsen att jag bara bestämde mig för att NU SKITER JAG I RESTEN UTAV DAGEN!!!! Adios.. 😡😡😡😭😔

Nu har det snart gått 4 timmar sedan jag kom hem, och jag har varit helt apatisk. Förutom att jag skickade in kvittona som bilaga i ett mail till min soc handläggare. Men vem vet om jag får hjälp? Ja då är det nada sekiner över till mat.

Jag hatar mitt liv!!! Och så undrar man varför folk ger upp, super, knarkar mm.. För att det finns faktiskt människor därute, som är hemlösa och missbrukare pga hur samhället har svikit dem. Nu menar jag dem som från början haft allt, men som kanske har mist sitt jobb, sin partner, och kanske har svårt att tackla sorgen, och att komma på fötter igen. Och när det handlar om vårat land, så är allt så jävla urbota puckat med allt detta administrativa skit, hit och dit.

Jag har kämpat i många år. Och inte fan hjälper det. De försöker ju för fan dra undan mattan under fötterna på mig.. HELA JÄVLA TIDEN!

Och en sak ska ni veta, att det är då ni blir godkända för att få skuldsanering som skiten börjar. Jag som riskgrupp, som skulle behöva ha hemhandlat fr Willys, får inte det, för att Klarna godkänner inte mig som kund längre, trots att jag gått in och har betalat direkt jag har fått fakturan. Det är själva fan det här. Hur fan kan allt ha blivit så dåligt?

Nähä, ut o gå, om jag kan. Grannen var nyss här och berättade att grannen, på femte våningen, hans ruta hade slagits ut av blåsten och kraschat på marken. Hon var orolig fr att K skulle få glas i tassarna. Skitgulligt..

Sedan blir det nog soffläge resten av kvällen. Är låg som fan..

Lev väl..

Ja örk int..

Wow! Så taggad, då jag vaknade i morse. Och det sköna var att jag hade fått ett par timmars sömn, och vaknade pigg, INNAN larmet på mobilen skrek mig i örat.

Jag klev upp, tog alla mina mediciner, gav King mat, tog fram några skivor franska ifrån frysen. Jag slängde i en skiva i brödrosten och fixade min O’boy. Joråsåatte.. här dricks det vare sig kaffe eller te på morgonen. Skulle helst velat haft en tallrik med havregynsgröt, men jag visste ju att jag skulle göra lunch till barnbarnen och då hade det blitt för mkt i min mage.

Jag gjorde mig i ordning. Alla morgonrutiner gick som en smäck. Satte på mig mina vinterkängor, då jag liksom har hål i mina gympadojjor och det såg ut som att regnet liksom hängde lite i luften därute.

På med Kings reflexväst, and off we go.


Dåså.. nu styrde vi kosan mot dotra. Tog det lika lugnt som vanligt,  eftersom det är så jävla jobbigt att gå. Men gå måste jag. Jag går ju överallt, då buss inte varit att tänka på sedan början på februari. Fan, tänk att pandemin fortfarande håller på, och att jag fortfarande, som riskgrupp, måste vara jävligt försiktig. Så att, i helvete heller jag åker buss.

Jag var framme efter typ en halvtimme och barnen kom glatt och öppnade dörren, då jag ringde på. Dotra hjälpte sina underverk med skor och jackor. Ja och vantar förstås, för att nu börjar det bli kyligare. Vi kramade om min dotter, barnens underbara mor, och så började vi traska iväg.

Det fick bli en sväng förbi barnens dagiskompisars hus. Vi ville checka om det fanns kvar några björnbär kvar på deras tomt, men det var en hel del övermoget, och några kart, så det blev inga att stoppa i mun där inte. Vi knatade upp för den lövtäckta trottoaren, mot Torekällberget. Barnen hittade prästkragar och ville SJÄLVKLART göra ”älskar, älskar inte” med kronbladen. Allt gick väldigt sakta, vi utforskade verkligen naturen, som vi alltid gör. Vi hittade härliga höstlöv, fina stenar och vackra blommor..


Vi styrde kosan mot Västergård, och Matöppet. Gick in med Oliver, sittandes på min rollatorplatta, medans tjejerna och King stod placerade precis utanför entrén. Jag mådde skitdåligt av att lämna dem utanför, men då de aldrig har dörrarna stängda på butiken, så sa jag åt mina stora flickor att de fick skrika på mig om det var något. Men det gick bra, och det gick fort.

Vi tog några småvägar hemåt mig, och vi gick förbi min dotters kompis Morgans villa, och barnen bara vrålade ”MORGAN”!!!! Jag sa till barnen att vi kunde gå fram till hans hus och kolla om han var i trädgården, men det var han ju tyvärr inte. Så att.. det var bara att gå vidare.

Nu var vi hemma och min vä fot och ben bara skrek av smärta. Var tvungen att gå åt sidan, så att inte barnen såg hur smärtan påverkade mig. Barnen tog av sig, tvättade händerna och började genast leka. De märkte inte hur jävla påverkad jag var av min smärta. Jag kavlade upp mina brallor och såg hur svullen jag var på ben och fot. Men.. BIT IHOP FÖR I HELVETE!!!

Jag hjälpte barnen då de behövde något. De gjorde en fiskdamm i va rummet, och jag började duka och satte igång med att steka pannkakor. Och jäklar vad de åt. Pannkakor med tillbehör som strösocker, blåbärssylt, grädde, vaniljglass och chokladsås. Ja inte allt på en gång så klart.

Vi satte på en bra film, och då hörde min dotter av sig, hon hade pluggat och hunnit att handla och nu ville hon hämta upp barnen. Vi klädde på oss och gick ut. Blev lite orolig för dotra min, då hon sa att hon kände sig konstig. Jag sa åt henne att hon MÅSTE SLUTA STRESSA.. Men hur lätt är det, då man är ensamstående med 3 barn, jobbar 75% och pluggar heltid?

De åkte hem och jag kom in härhemma. Höll på att bryta ihop av smärtan. Gick och tog morfin, alvedon och bricanyl. Har ju liksom inte bara ont av fot och ben, har ju ont av fibron och har svårt att andas. Andningen har varit lite bättre idag.

Jag hade så ont att jag kom på mig själv att tänka på Dr Lindahl, på Nacka sjukhus. Han gjorde en second opinion på mig, gällande min fot, förra året. Och han hade velat opererat om min fot, då han ”absolut inte hade gjort det ingrepp som kirurgen gjorde på mig”. Han började snacka om en väldigt omfattande op, som skulle innebära att han skulle ”flytta på min häl” och ta senor från andra ställen i kroppen. Men någon op kunde inte Dr Lindahl göra, pga att jag har för hög smärtproblematik.

Nåväl. Ont, ledsen, frustrerad och slut, så kröp jag upp i min soffa, och här har jag nu legat i 3 timmar. MÅSTE ta mig i kragen och försöka laga mig någon middag, men JA ÖRK INT!!!!!!


Ja, och så här jävla pokerface kan man ju då vara, då livet känns skit. Härligt idag ändå, med härlig positiv energi, från mina barnbarn.

Nähä, upp och hoppa då rå..

Lev väl..

BAAAAM..

Japp.. exakt så.

Igår kväll var jag så in i helvetes trött, att jag somnade gång på gång, det spelade ingen roll om jag låg eller om jag satt upp. Ögonen ville inte vara med.

Jag hade ont då jag kom hem fr dotra, där jag hade varit en stund efter att ha varit på apoteket. Mina fötter skrek av smärta, den vänstra foten och det vänstra benet brann (som vanligt) men jag hade även skitont i själva fotledsdelen, i bägge fötterna.

När jag kom hem så gjorde jag något konstigt med handen, det liksom smällde till inne i handen, i ”fuck fingrets” led, inne i handen. Och med smärta överallt och med en hemskt jobbig trötthet, så hoppade jag ner i bingen..

Jag somnade absolut INTE på en gång, men relativt fort. Men sedan har jag vaknat o vaknat o vaknat, mest hela tiden under natten. Och strax innan 06.00 studsade jag ut med King, tog mina mediciner, och somnade om.

Och idag har jag ont. Jag är låg, deppig, arg, besviken och jag skulle absolut kunna basunera ut hur jag mår, på fb. Men det är ingen idé. Det är i stort sätt ingen utav mina fb vänner som reagerar på mitt dåliga mående. Så varför blotta sig själv inför folk som inte bryr sig.

Skulle vilja ha en kram, skulle vilja kunna umgås med vänner, skulle vilja ha pengar på kontot, skulle vilja att någon RINGDE och ville prata med mig. Jag andas, alltså finns jag, eller?

Oftast känns det som att det bara är jag som bryr mig. Det är några jag har en ”ge och ta relation” med. Och de som gjort sig vän med mig på fb, som aldrig skrivit något till mig, utan bara sökt efter stöd FRÅN mig, de är borttagna. Funderar på att lägga ner fb. Det funkar inte för mig det här, att det bara är en envägskommunikation.

Nu har jag ju några nära vänner, och de räknas ju inte hit.

Men vad fan är vitsen med att finnas? Skönt att jag kan hjälpa några. Men sen då? Jag sitter mest ensam, här i min lägenhet, fattig och ensam.

Jag strider för mina rättigheter mest hela tiden. Men får ju bara avslag. Jag är skötsam med min ekonomi, och med min redovisning av ekonomi inför socansökan. Men det hjälper ju inte, för att kan soc handläggaren hitta något att klaga på, då gör hon det. Jag är så trött på att kämpa.

Idag är en jävligt jobbig dag..

Lev väl..

Medmänsklighet..

Ja den rubriken hade jag redan skrivit till min blogg, för ett par dagar sedan, då jag hade skrivit ett inlägg på min fb, där jag ifrågasatte varför folk ALLTID lajkar bilder på nyinköpta hus, sommarstugor, nya bilar, resor och fancy restauranger? Varför är det så mkt svårare att lajka något en människa har lagt upp, som berättar om hur dåligt någon mår, hur ledsen han/hon är etc. Varför är vissa såna? Varför är det så svårt att visa empati?

Ja det tog ju hus i helvete då rå.. Flera som ifrågasatte deras inköp av derqs inköp av bilar mm, men herregud, varför i helvete tog de ens åt sig? Jag missunnar inte en enda jävel att vara lycklig. Det var inte ens DET  jag tog upp. Men som sagt, i betraktarens öga. En tolkningsfråga. Men jag kan då fan inte anklagas för att de tolkar texten fel.

Jag har satt igång en insamling igen. Till 2 behövande, som bor på ett boende, men som inte har råd med kläder. De får inte hjälp från soc. En tjej och en kille, med tragisk livserfarenhet/historik. Jag vill självklart hjälpa, och det ville några fina vänner till mig med. Så att, i morgon kommer en av mina bästa vänner och hämtar det som skänkts. Jag är bara så himla tacksam..

Den här dagen då folk tog åt sig av min text, då det gällde status/matriella likes, så var jag i väg för att kasta återvinning. Jag mötte denna finska man, på sin cykel, med en satans massa kassar. Han rotade som fan i conteinerna, men hittade inget. Och då jag såg ner på min pantkasse och visste att jag skulle få en liter mjölk för min pant, så tittade jag samtidigt i min ficka. Jag hade pengar till en mjölk, utan att behöva panten. Jag gick fram och gav honom min pant, han tog kassen och cyklade i väg. Han blev nog lite sur, för att sånt där kan fan vara skitjobbigt för våra hemlösa.

Nåväl. Jag styrde kosan mot affären och då såg jag finnen på cykeln. Kassen han fått av mig hade rasat ner till marken. Kassen han fick utav mig, var väl inte i det bästa skick, så att jag frågade om han ville ha min påse, som var mer hel. ”Nä, det vill jag inte, jag har egna påsar ”..
Hmm, nu hade jag skitit i det blå skåpet, nu hade jag verkligen förnärmat honom. Så att jag bara fortsatte att gå..

Jag köpte min mjölk. Ringde min gamla klasskompis Rosie, då jag skulle möta upp henne, för att få kläder till den kille, på stödboendet, som är behövande..Vi möttes upp och jag fick träffa hennes dotters golden kille på 9 mån. Skitsöt.
Jag hade tur då jag kom hem, och kunde tvätta de kläder jag hade fått till killen. Och ikväll så ska jag få massor med kläder, som ska gå till dessa bägge behövande.

Varför visar folk så lite empati? Okunskap? Rädsla?

Nåväl.. idag är en annan dag. Igår kväll hade jag mitt äldsta och mitt yngsta barnbarn. Den mellersta fick åka in akut. Hosta o andingssvårigheter. Som tur var är att hon fick komma hem senare på kvällen, med samma medicinering som mitt äldsta barnbarn har haft. Förkylningsastma var diagnosen.. Stackarn..

Jaha, så nu blev det inget med att jobba natt, för min dotter. Och jag behövde inte sova hos barnen.

I morse, då jag klev upp, då bakade jag bullar..En påse bullar till dotra och barnen, plus en påse till en mysig gammal vän.

Jag tog med mig bullar, gick till stadshuset och hämtade en blankett till dotra där, gick och hämtade Lovisa från skolan och Oliver fr dagis. Även fast inget kunde bli bättre nu, än då jag fick träffa ungarna, så hade jag så jävla svårt att gå. Mina nervsmärtor tar död på mig lite extra idag.

Tänk er att ni har brännskadat både fot och ben, och du är tvungen att stoppa ner den sargade foten och benet i skor och byxor. Ibland är det som att jag bara skulle vilja gråta sönder och be någon hugga av min fot och mitt ben.. med en yxa!

Men men.. hämtade barnen, levererade äpplen, kläder och kanelbullar till dem, men in till familjen tordes jag inte gå. Håller mig, som riskgrupp, på avstånd. Vet ju inte om de har något som smittar. Oliver blev ledsen, han ville följa med mig och han ville att jag skulle stanna. Så söt!

Skyndade mig hem. Tog morfin och nu ligger jag högt med fotdjäveln. Trött blev jag också, på att ha så här ont.


Nähä, om man skulle ta en PN nu då, innan det är dags att få mer kläder levererade.. till de behövande.
Jag lär nog somna omedelbart bums.
Trött satan..


Lev väl..

Att ständigt slåss mot ”väderkvarnar”..

Fy fan.. den här dagen skulle jag inte ens gått upp.

Jag vaknade utav en helt otrolig dröm, där jag var kvar i min, och mitt ex, passionerade relation. En relation som tog slut på ett väldigt dåligt sätt, men där vi idag är väldigt goda vänner. Antar att denna dröm blev till, pga att han och jag hade ett himla skönt och bra samtal, igår kväll. Han lever i en helt bisarr värld, men där han idag iaf har en partner. Att stötta honom i denna relation har liksom bara fallit sig naturligt, då vi känner varandra så väl, och där jag är ett stöd och en förbannat bra lyssnare.

Att vara den som lyssnar och stöttar, är så typisk mig. Men i detta fall så är det en ge och ta vänskapsrelation, där även JAG kan få stöd, i det jag har och dras med. Jag mår inte alltid bra av att vara hans ”bollplank” då det kan göra ont i mig, pga minnen, men det får jag skaka av mig.

Träffade en fin vän igår. Gittan. En tjej som är som jag. Har liknande livserfarenheter och vi är lika ärliga. Hon bjöd på lunch, och tiden liksom bara rann i väg. Så najs!

Det är skönt att ha några helt otroligt fina vänner, vid min sida. Men ändå, är jag så besviken på hur många det är som har lämnat mig, i och med att jag skadade mig. Folk bara försvann. Men det är väl som något jävla klyschigt ordspråk säger, att vissa vänner finns under en viss period. De liksom fyller sin funktion där och då, men försvinner då det liksom är dags.

Jag berättar öppet, via fb, hur jag mår, men det ska jag sluta med. Det är få som förstår mitt behov av bekräftelse, stöd mm. Jag bryr mig tamejfan jämt, men jag är så jävla skitless på folk som säger att de bryr sig, men absolut inte menar det. Jag ska sluta ringa och skriva till folk, som absolut aldrig är de som någonsin spontant hör av sig till mig. Jag känner mig ensam, ledsen och sjuk, och ibland försvinner mitt starka jag. Jag blir liten, sårbar, och jag saknar kärlek, värme och att bli ”omhändertagen”.

Men jag? Jag ska orka leva med mitt skit, ställa upp på min dotter och mina barnbarn, på släkt, vänner och kompisar. Visst VILL jag allt det här, för att JAG ÄR EN OMHÄNDERTAGANDE PERSON. men jag skulle bara vilja skrika SE MIG!!!!

Nåväl.. nu har jag iaf fått nog. Ingen orkar med mig och mitt tjatande om smärta, Fk, Soc, hur anti jag är droger mm mm.. För att det jag tänker och tycker, det skriver jag helt ärligt om. Jag är ärlig till 100%, och är trött på all falskhet, rövslickeri och lögner. Jag är fattig och sjuk, men jag lever då åtminstone inte över mina tillgångar, och köper inte status med krediter..

Nåväl.. denna morgon började inte bra. Jag behövde samla ihop mig för att gå ut med King, och jag gick förbi Roffes Konditori. Mums! Var sugen på en kaloribomb, och kanske skulle den sockerkicken kicka i gång mig?

Då jag kom in på Roffes så satt det en kund och fikade där. En kille. Jag pratade lite med Evelina, som har kondiset med sin familj och så plötsligt säger denna kille :- ”Jag känner igen dig. Du har varit med i tidningen va?”

Han hade läst 1 av 3 repotage, som skrevs om mig. Och så säger LT att det inte skulle hjälpa mig att vara med i tidningen igen? Ehh jo!!! För att folk behöver få veta hur vi sjuka har det. Och nu handlade det ju om att jag ville lyfta att soc inte ville hjälpa mig med mina mediciner..

Vi började prata om allt skit jag gått/går igenom, och vi var väl överens, att det är skit att Fk inte ger mig sjukersättning. Och när vi pratar som mest, så ringer min arbetsterapeut (sedan 6 år) och frågar var jag är. Jag berättar, och HON KOMMER DIT och levererar min lagade handortos. Hon är en klippa! Mina ortoser är välanvända, eftersom jag måste sova med dem på, pga mina karpaltunnelsyndrom.

Carina dyker upp med sin kollega och lämnar över min ortos. Så skönt att få sova med bägge igen. Måste dock införskaffa 2 nya ortoser, då de är välanvända. Jag tackade så mkt och började gå hemåt.

Nu ringer min läkare, från Vc, då jag är på väg hemåt. Han hade tråkiga nyheter. Lungmedicinska hade hört av sig till honom och de tar inte emot mig, FÖR ATT MIN SPIROMETRI ÅR 2017 SÅG BRA UT! Och att sedan min lungröntgen för typ 5 mån sedan, såg bra ut. Inga infiltrat kvar sedan lunginfl. MEN FÖR I HELVETE! Det var ju då. Min läkare säger att vi får göra en spirometri då pandemin tillåter. Men va??? Vad är det här?

Dr Gabriel förstår och säger att nu väntar vi och ser vad ultraljudet av hjärtat visar, sedan går vi vidare från det. Han säger också att han förstår mig, att jag inte har det lätt med hälsan, och sedan tillråga på allt ska slåss mot alla väderkvarnar.. Ja, det är helt jävla åt helvete..

Nu försvann det tillfälliga hopp jag hade. Om att få komma till Hs, få besked om vad fan det beror på att jag har såna problem med andningen, slem mm..

Sedan har jag ju denna jävla fibro som säkert spelar mig ett jävla spratt. Känns som att fibron tagit över all muskelatur kring bröstkorg/lungor. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ MITT LIV SOM SJUK..

Ge mig sjukpension så att jag slipper tjafsa med soc hela jävla tiden. Okunskapen min handläggare visar, genom att säga att jag ska be min läkare att ”ge mig alla mediciner jag behöver på 3 mån, och så betalar JAG det kontant”, under förutsättning att jag kommer in med kvittona i rätt tid för att utbetalning ska kunna ske, för att ”annars får jag vänta på att få utbetalning månaden efter”?

MEN VA? Jag förklarade att bara mitt morfin kostar 1500kr för en månad, och vart i helvete ska jag få dessa pengar ifrån. Att lägga ut egna pengar, som typ ta utav hyrespengar, för att betala medicin som de kanske inte ens betalar ut direkt? Fan, de pratar till mig som att jag vore dum i huvudet. Och morfinet? Det är ju intervall på den. Och medicinerna tar ju slut allt eftersom.

Nä fy fan. Åt helvete med allt, gällande soc. Handläggaren ringde ju igår och sa att de ändrat beslutet och att jag kommer att få 176kr utbetalt, för min medicin, som jag redan betalt. Fick ta pengar fr de ynka pengar jag hade kvar i matpengar. Nu har jag 30 spänn kvar på kontot liksom.

Nä.. nu ska jag rycka upp mig. Jag ska ju sova över hos barnen i natt. En dusch och fixa lite, så får det bli..

Är så less.. tur att jag har barn och barnbarn. Annars hade jag skitit i det här..

Lev väl..

Funktionshindrad socialbidragstagare..

En funktionshindrad socialbidragstagare är precis vad jag är det. Och det trots år av olika arbetsträningsförsök, psykologiska utvärderingar och arbetsutredningar. Ja, jag har i stort sett gjort ALLT som har förväntats av mig.

Jag är för sjuk för att jobba. Jag är utredd och har papper på att jag inte kan jobba mer än 2 tim varannan dag. Men denna utredning tog Fk inte på allvar. Trots att arbetsförmedlare och deras arbetsterapeut redovisade den utredning specialister gjort, så var Fk svar ”Vi står fast vid det vi har sagt, Lena Berge är fullt arbetsför”..

Fy fan vad man, som sjuk, får kämpa. Inte nog med alla diagnoser, med allt vad det innebär, nä sedan är det ett evigt kämpande att tjafsa med Fk, Soc, Färdtjänst etc etc..

I okt 2017 åkte jag ut fr systemet. Fk slängde ut mig. Jag fick vända mig till soc. Många inom socialförvaltningen har varit stöttande, men min senaste handläggare är så nedvärderande/arrogant. Jag skulle önska att vi kunde ses, så att hon fick veta vem jag ÄR IRL, och inte bara på papper.

Ja, för att nu var det då dags igen. Avslag, men denna gång då det gäller mina viktiga mediciner. Nä, det började de ge mig avslag på för 2 månader sedan. Men pga min utmattningssyndrom, med dåligt fokus, talsvårigheter och med de stresspåslag det här med avslag ger mig så väntade jag tills jag klarade av att plocka upp luren, ringa och ifrågasätta, bli avbruten och nedvärderad. Kan ju också tillägga att de andningsbesvär jag har, gör att stressen i mig gör att jag flåsar.

Hursomhelst, jag lämnade in en tjock bibba fr Apoteket, där man klart och tydligt kan se hur mkt mediciner jag har. Men jag har inte hört ett ljud från min handläggare, sedan den 23 september. Jag har mailat 5 ggr sedan dess, där jag bett om återkoppling, men INGET SVAR!

I morse hade jag ett skitbra samtal med min läkare på Vc. Han har haft hand om mig i flera år. Jag berättade att lungorna är piss, och han skriver nu remiss till lungmedicinska på Hs. Har haft problem med lungorna i 1 år nu.

Han skickar även en remiss på ett ultraljud utav hjärtat, så att man ser att det jobbar som det ska. Sedan bad jag även om ett intyg, där min läkare intygar att jag måste ha smärtmediciner, smärtlindring, för att kunna hålla huvudet ovanför ytan. Tänk att jag ska behöva be om det? Han skulle skriva att detta intyg är utfört till Socialen.

Min läkare sa att han tyckte synd om mig, som har det så jobbigt, och att han önskade att det fanns något mer han kunde göra. Blev alldeles varm av tacksamhet. Å jag måste erkänna att det kändes skönt att höra att han tyckte synd om mig, de orden hör man knappt annars.

Hursom, det här räckte inte för mig. Att min handl på soc så nonchalant skiter i mig, trots 5 mail, efter inskickade dokument, som skulle bevisa att jag behöver få hjälp med mina medicinfakturor, jag får varje månad.

Nä, nu var det dags att skicka ett mail till de två högsta cheferna på soc, och höra med LT om de kunde göra ett reportage om mig. Självklart blev ju Nellie, på LT, den jag kontaktade först. Hon har ju skrivit fler reportage om mig innan. Hennes svar var att ”tidningen inte hade utrymme för den sortens artiklar just nu”, tack för den liksom. Men men..

Min irritation och frustration över att jag är så ”trög” och har så svårt att formulera mig, och att det tar sån vansklig tid för mig att leta bokstäver på min tel, för att kunna skriva, gjorde att jag tänkte ”det får bli en annan dag”.. jag skriver till dessachefer. MEN.. så fick jag sån energi efter samtalet med läkaren, så att nu är mailet till cheferna på soc skickat.

De fick först info om mina diagnoser:

* Nervsmärtor sedan 6 år, dygnet runt har jag hemska smärtor i vä ben och fot. Jag har morfin som lindrar,men det finns inget mer man kan göra för mig. Gick med kryckor i 5 år, men sedan 2 år tbx har jag rollator. Har ett helvete att gå, samt att smärtan är grotesk.

* Nervskador/neuropatisk smärta

* Jag har belastningsskada i hö fot.

* Fibromyalgi i hela kroppen.

* Diskbråck i nacken. (Går ej att op pga min höga smärtproblematik)

* Karpaltunnelsyndrom i bägge händer. (Går ej att operera pga min höga smärtproblematik)

* Tennisarmbåge, sedan 2 år tbx.(Går ej att operera pga min höga smärtproblematik)

* Endometrios.

* Tandlossning, pga alla mediciner.

* Har hostat i 1 år nu, och hade en jättesvår lunginfl på 10 v, sedan hände det något med mina lungor. Och pga pandemin så kan de inte göra någon spirometri undersökning för att fastställa om jag har astma eller KOL.

* Utmattningssyndrom lider jag fortf av, men jag har gått stressrehab i 3 mån, denna sommar. Jag fick hjälp med ”verktyg” på Re:act Rehab AB i Västberga.

Berättade för cheferna att allt detta har jag mediciner för. Och ville de kontakta mina vårdgivare, så fick de info om vilka de är, och var de finns.

Alex ortoped, S-e Sjh

Björn ortoped, S-e Sjh

Ortoped Lindahl Nacka sjukhus

Gabriel, min läkare på Vc

Hans Smärtläkare, S-e sjh

Jarkko Smärtläkare Re:act

Fysioterapeut Julia Re:act

Psykolog Anna-Karin Re:act

Fysioterapeut Mats Actic rehab

Arbetsterapeut Carina

Arbetsterapeut Åsa

Kurator Anne

Sedan förklarade jag om mina och handläggarens kommunikationsproblem mm. Hur handl ej återkopplar i ärendet.

Jag skickade även min senaste medicinfaktura som bilaga till dem. 176kr kostar jag i mediciner/månad. Nu har jag fått tagit utav de pengar jag hade till mat, för att betala denna räkning. Och idag, har jag 60kr kvar att leva på tills nästa gång jag får pengar.. typ 25-27 oktober. Men innan dess ska jag ju ha fyllt i en ny ansökningsblankett för november månad.

Att leva på soc är inget man vill, det är verkligen den SISTA utvägen. Man är liksom en marionettdocka, som de kan styra över, precis som de vill. Man blir liksom ”pissad på” när man redan ligger därnere i skiten, och redan kravlar, för att försöka ta sig upp. Behöver jag säga att denna dag sugit musten ur mig?

Är så slut.. måste ta en PN. Sedan måste jag gå ut med dotras hund, kämpa mig fram med rollatorn då yrselpåslaget redan är där. Andningsövningar lär det också bli. Är stressad över min situation.

Men först morfin för att lindra mina nervsmärtor och Alvedon för att lindra den värsta fibrosmärtan i bröstkorgen, inhalera blir det ju också så klart.

Jaha.. det var det det. Nu blir det soffan resten av kvällen.

Lev väl..

Tramadol.. Ett riktigt gift!

Var ute och gick med King nu på fm. Vår destination var återvinningen, dit vi går 2-3 ggr i veckan. Känns skönt att vara ordentlig, och sopsortera.

Då vi går hemåt så gör min sambo nr 2, och då jag ska slänga bajspåsen i papperskorgen, så ser jag något i sopkorgen som gör mig så jävla upprörd. Tramadol Retard 200 mg. 3 TOMMA förpackningar. Tog ett foto på skiten, för att ha en bild på förpackningen, och sedan kunna kommentera/informera hur farligt detta preparat är!!!

Som nervskadad, med nervsmärtor, efter en fotledsoperation, så har jag typ provat ALLT. Antidepp mediciner som ALLA gett mig biverkningar. Jag har fått skitobehagliga personlighetsförändringar och hemska hallucinationer.

Sedan har jag fått pröva en jävla massa annat också, som t ex Tramadol. Jag blev riktigt jävla dum i huvudet utav det preparatet. Jag vaknade skrikandes, sittandes i min säng, jag såg björnar och jag fick även för mig att en närstående utnyttjade mig sexuellt, då jag sov.

Man blir fan skruvad. Och det värsta är ju att våra unga ofta blandar Tramadol med Alkohol. Shit! Vilka konsekvenser detta kan få.

Jag blir uppriven av sånt här. Missbrukare som hållit på länge har ju ofta ett blandmissbruk och tar det mesta. Som ung kan det ju bli alkohol, röka och opiater det handlar om, i början. Inte undra på att jag ger polisen tips, titt som tätt, då jag hittar dessa ungar. Jag vill inte se våra barn/ungdomar i kriminalitet och missbruk. Blir så ledsen!

Den medicin jag har, idag, för mina nervsmärtor är en medicin med Tramadol och Morfin i samma tablett. Jag började med den för 3 år sedan. Jag körde in mig på den korttidsverkande tabletten, men sedan fick jag gå över till depot tabletten (långtidsverkande). En långtidsverkande ska ju LINDRA mina nervsmärtor 6-8 timmar. Idag lindrar min medicin mig, i typ 2,5 timme. Jag tar denna tablett 3 ggr/dag. Så att.. jag pissar positivt för opiater. Skulle jag fasa ur denna tablett så skulle jag nog behöva läggas in på BAS St Göran. Avgiftning.

Det här med opiater är inte att leka med. Men i mitt fall prövade vi ut mediciner under flera års tid. Och idag finns det inte mer att tillgå då det gäller mig. Jag vill inte KNARKA.. Men i mitt fall är jag en ”brukare” och inte en missbrukare..

Jag är så anti droger. Jag vill inte se våra unga få i sig sånt här skit. Ta vara på våra barn och ungdomar.

Lev väl..

Då incidenter händer, där ”känslan” av hjälplöshet både gör mig arg och ledsen..

Fan fan fan.. tänk vad så lite kan förstöra så MYCKET!

Jag skulle gå hemifrån vid 18.00 ikväll, för att gå hem till dotra och barnen. Det är min sista natt, denna vecka, som jag ska sova hos mina älskade barnbarn. Deras mor jobbar ju 3 nätter varannan vecka. Och det funkar ju skitbra, så länge alla är friska. Det är ju fortfarande att man känner lite så, att man gör det med ”livet som insats”. Jag är riskgrupp, det är pandemi, men jag är tvungen att se förbi detta, då min dotter är ensamstående.

Hursomhelst, jag hade börjat styra mina steg mot dotra och barnen. Det började bli lite mörkt, så att jag kände lite paniken inom mig, att hinna fram innan det blev mörkt. Sedan jag drabbades utav min hemska krasch med utmattningssyndrom, förra året, så har ju inte huvud, balans och min kropp kunnat kommunicera så jävla bra. Från början kunde jag inte gå, stå och hade min mor som ledsagare. Men efter bra hjälp från Re:act Rehab AB, i Sthlm, så har jag ju gjort såna framsteg.

Men.. att dra en luva över skallen, då det regnar, eller att gå i mörker gör mig yr och väldigt vinglig.

Som sagt, jag går med rollatorn, packning och King, och ska gå över en väg. Tappar balansen, fastnar med jackfickan i rollatorhandtaget, King blir rädd och springer åt ena hållet, rollatorkorgen lossnar och innehållet ramlar ut på vägen, och i andra handen håller jag i min tel (pratade med en vän då jag gick). Jag vill bara skrika ur mig min frustration. Fan så klantigt! Fy fan vad värdelös jag är! Känner mig väck, vet inte i vilken ände jag ska börja plocka ihop mig. Gråten är nära! VARFÖR JAG??? Då stannar ett yngre par, och killen springer fram och frågar om han kan hjälpa mig. Då blir jag rörd, tacksam och känner mig ännu mer värdelös, men jag biter ihop. Tackar så hemskt mkt för hjälpen! Och så går jag bara rakt fram, ifrån platsen! Jag liksom flyr från platsen. Och även från skammen jag känner inom mig. Jag fortsätter att prata i tel, men avslutar rätt så snart.

Nu vill jag bara gråta. Jag tar mig hem till dotra. Och här var det fullt hus. Hennes bästa vännina med barn hade inte hunnit gå hem. Jag backar ut i trappen, medans de klär sig, och då de blev klara i hallen så kunde jag gå in. Frågade min dotter om de var friska, trots att jag vet att hon inte skulle utsätta mig för något.

Fan.. mina funktionshinder, min hjärntrötthet i samband med mina utmattningssyndrom, min smärta, mina andningsproblem, mina tandproblem och min skitekonomi bara sköljer över mig i kväll. Fan fan fan, jag HATAR då jag misslyckas med att vara stark. Jag HATAR att vara sårbar! Tänk om jag ändå kunde vakna i morgon och allt jag upplever, bara visat sig vara en dröm.

Jag sitter här i min dotters soffa. Min dotter är på jobbet och barnen sover. Katten ligger i andra änden av soffan och King ligger i sin bädd och snarkar. Och jag, jag skulle helst bara vilja bryta ihop, och få ur mig den här jobbiga känslan jag känner. Som tur är så fick jag ett samtal av världens bästa vän. Ja en av dem. Tack Gittan för samtalet, var såååå skönt att få prata med dig.

Nu ska jag nog kolla om Murran vill ut. Vill hon det så är det vara att trycka i sig alla mediciner och krypa ner. Vore skönt att få sova några timmar innan barnbarnen börjar springa upp och vill sova hos mig.

Killen som hjälpte mig, ikväll, fick ett offentligt tack på en utav Södertäljes facebookgrupps sidor. Så glad att det finns fina medmänniskor därute.

Nu säger jag godnatt..

Lev väl..

Voi vittu!! DET LÄCKER IN..

Igår em hämtade jag upp min lillfis, på dagis, då jag ändå var på väg hem till dotra, och går förbi dagis. Lillfisen blev nog rätt glad då jag kom, och det var mysigt att träffa honom igen. Sågs ju senast i lördags.

Det regnade då vi gick hemöver, och då gjorde jag den förbannat jävla trista upptäckten, att min vä sko läckte. Fuck! Skorna har hål. Hur i helvete ska jag nu klara hösten? Skor och strumpor var superblöta.. Grrr! Och det är väl inget att nämna för soc heller, I guess.. Har ju för fan inte fått hjälp med min medicin på 2 månader ens.

Nåväl.. Jag och O kom hem. Jag hade bakat en äppelkaka, och hade med mig vaniljvisp. Vi åt upp allt. Mums! Sedan tog vi itu med inpregnering utav dotras och barnens nya skor, slet av klädseln på deras loungedynor och kuddar, och tvättade upp allt. Vi fixade mat, och det blev pytt i panna och ägg!

Barnen skulle sedan nattas och dotra fixade klart i tvättstugan. Vi satte oss och kollade lite på Paradise Hotel, och fy fan vilken ”förnedrings tv”. Det blev dags för min dotter att åka o jobba, och jag gjorde i ordning sängen, med mina lakan och kudde. Tog mina mediciner. Plockade lite med tvätten, som tvättats under kvällen, men sedan kände jag att det var dags att sova.

Kände oro. Har haft yrselpåslag i några dagar nu. Och kvällen kändes lite jobbig, då hjärntröttheten gjorde sitt. Att skriva sms är ju fan ingen lek, måste fokusera som fan, på varenda jävla bokstav. Och ibland kan jag komma på mig själv att bara sitta och stirra på telefonen, och inte ens minnas vad jag gjorde/gör. Segt, fördröjningar i skallen, smärtan, slemhosta som ger mig andningssvårigheter, oron för vad denna hosta beror på, ja många faktorer spelar in. Känner mig så jävla blåst emellanåt, och det gör mig både arg och ledsen.

Då jag lämnade tjejerna på skolan, i morse, så berättade de att ungar spottar på varandra på skolgården! Vad i helvete! Nåja, hittade en lärare, för att ta upp detta, och hon hade också sett detta. De ska ta tag i det. Snacka om idioti!

Då bristen på sömn, i natt, är stor, så bestämde jag mig för att lämna barn, gå raka vägen hem, och lägga mig i soffan. Och det gjorde jag..

Här ligger jag nu. Så trött. Det får bli någon timmes sömn, sedan blir det dusch och fixa lite innan jag ska tbx till barn och barnbarn. Dotra har ju 2 nätter kvar.

Så att.. jag får försöka sova nu, trots min hemska smärta jag har idag. Vila, så att jag orkar vara en trevlig mor och mormor i em/kväll..

Lev väl..

Så orolig..

Det är kväll. Måndag kväll. Dagen har rullat på. På fm blev jag vallad av dotra, fick chansen att ÄNTLIGEN besöka Lager 157. Det fanns ju mkt man skulle vilja ha, men som jag inte har råd att köpa.

Socialförvaltningen godkände ju inte mina medicinkostnader, vare sig förra månaden, eller den här. Det känns som att jag är ett hopplöst fall.. Känns så jävla trist att inte ha råd att köpa mig något nytt någon gång..

Jag köpte mig iaf ett par vantar, och dotra köpte en mössa. Betyder massor att få köpa sig någonting. Fan, min Vulcan tröja, som jag älskar, gick sönder förra veckan, och då jag tänkte tbx på när det var jag köpte den, så var det 2009. Kanske inte är skitkonstigt att kläder pajar efter 11 år!!!!!

Jag vet att jag köpte mig ett par jeans, och underkläder, 2016, då jag fick en invaliditetsersättning från mitt försäkringsbolag. Cashade även min mobil, Samsung 6, då. Men den brann ju upp för någon månad sedan. 4 år höll telefonen, skulle vilja se någon annan vara så rädd om sina saker som jag.

Idag blev det då som sagt Lager 157 först, sedan Willys. Har ju fått min älskade dotter att förstå hur jävla billigt och bra Willys är. Var mysigt med lite egentid med min dotter. Är så orolig för henne. Hon har det så jävla tufft.. men hon är en kämpe!

Då min dotter hade skjutsat hem mig så började jag plocka lite. Lade fram lite grejer som jag behöver nu, då jag har 3 nätter framför mig, där jag ska bo hos dotra och barnen. Det är dags för hennes nattvecka.

Jag hade det jobbigt med andningen i natt, och det har jag fortsatt att ha hela dagen. Så att, då jag hade ”plockat” färdigt, så tog jag mig en rätt lång PN, så att jag slapp ha ångest och känna oro. Sov rätt så gott faktiskt.

Då jag vaknade så längtade jag ut. Medicinerade, slängde i mig min sista pencillintablett (har kurerat mig efter en urinis), gjorde i ordning min vattenflaska och sedan studsade jag och King ut. Skitmysigt, och skönt väder var det också. Tog lite höstfoton och njöt av allt jag såg.

Kom hem, käkade, vek tvätt och studsade sedan ut på balkongen. Jag kastade lite växter, gallrade lite i tomatplantorna, plockade av ringblommor, stjärnöga, tomater och chili. Sopade lite och gjorde fint.

Mörkret föll förbaskat fort, såklart. Bara för att jag trivdes där ute. Har fikat lite, och vetetusan vad jag mer ska hitta på ikväll. Hittar väl på något, eftersom jag är så jävla orolig för min andning. Känns förjävligt att jag inte kan få göra de undersökningar som behövs, för att fastställa min diagnos. Läkaren sa ju sist, att blir det jobbigt får du åka in på akuten. VEM FAN VILL IN OCH EXPONERA SIG PÅ AKUTEN?

Jag vill inte dit. Jag vill inte läggas in någon mer gång. Jag vill kunna skydda mig, så gott jag kan, från corona. Har jag inte åkt på skiten hitintills, då ska jag fanimej inte ha det nu.. Tog ett foto på mig själv, där jag ler, men oron bakom detta leende är stor..

Nähä.. glutta lite TV, och hjälpa min kropp till lugn sen. Så får det bli. 5 mg sobril, får bli min hjälp på traven. Och i morgon, då kommer jag ju inte ha tid att framkalla någon ångest, då har jag ansvar över mina älskade barnbarn.

Lev väl..