Efter regn kommer solsken, min artikel publicerades idag..

Igår kväll kom jag hem sent. Och både jag och King var sjöblöta, då regnet stod som spön i backen. Hade varit hos min dotter och barnbarn, och vi har en stor park mellan varandra, där vi gick i mörker och regn. Fan, det vart liksom en skön andrenalinkick att gå där, då det är ett passage som inte är skittrevligt direkt. Men med ”No Fear” hållning och med mitt vapen i brallan, så gick det bra.

Väl hemma så vart det torkning ett bra tag, av både mig och King. Alla kläder hängdes på tork i badrum och ecco sandalerna ställdes på kanten utav duschkabinen. Bums i säng vart det, och så här såg jag ut i morse, då jag vaknade..

Det första jag gjorde då jag slog upp mina ögon, var att gå ut på lt.se och kolla om min insändare var med, OCH DET VAR DEN!!! Satan så nice.. Om ni går in på lt.se och där insändaren handlar om respekt för oss funktionshindrade.

Så kul att den var med, och att den nästan inte hade ändrats alls. Ja, det var en ”hit” för mig det här, och jag kände mig glad och stolt över insändaren.

Jahapp, sedan var det bara att kicka igång dagen. Duscha, frulle, rasta King och vänta på att mor & far skulle höra av sig. De ville att vi skulle åka och kolla på en säng till mig idag.

De hämtade mig runt 10.00 och vi åkte till Jysk, och jag prövade 2 olika sängar, och blev kär i den ena. Och då min mor & far vet att jag ALDRIG, under mitt 52-åriga liv har haft en NY säng, så köpte de nu denna säng till mig. Wow! Överväldigad! Tacksam! Glädje! Men också en gnutta ångest över att min mor & far lade ut så mkt pengar på mig. ❤ Sängen är betald, liksom frakt och uppbärning 7 tr.

Attans, jag kommer ju vara den mest lyckliga på denna jord, som får en sådan fin, skön, dyr och ny säng. Kommer väl ALLTID vilja ligga i den sen. Lyxigt!

Ja, så som ni förstår så är det mkt positivt som hänt idag, och det känns förbaskat bra. Så bra att jag ville dela med mig om det i min blogg. Jag har ju inte bloggat på ett tag, då det hänt tråkiga saker inom familjen, samt att jag, dotra och barnbarnen var på en minisemester i Dalarna.

Så mysigt att få låna mina pärons och brors stuga. Mkt foton blev det. Och de flesta korten jag tog var såklart på mina mirakel, men det blev även en del bilder på blommor. Och med denna bild avslutar jag dagens blogg. Observera att min gaddning av Svarta Änkan snart är läkt.

Lev väl..

Ja då var vi här igen då..

Magen pajade i förrgår kväll. Är helt övertygad om att det är min morfinmage som bråkar. När man äter Morfin så jobbar ju inte tarmarna normalt liksom, så att jag måste laxera morgon och kväll för att kunna sköta min mage. Men ibland så blir det liksom inte tillräckligt, så att då blir jag som liksom magsjuk och ALLT kommer ut. Känns tamejfan som att tarmarna också är på väg ut.

Då är det bara Proviva blåbär som gäller. Och med 5 kr kvar på kontot, som vanligt denna tid på månaden, så fick jag hjälp utav min fina vän Lasse.

Erbjöd honom småmynt fr spargrisen, där jag bara har 2-kronor och 1-kronor, men han kunde vänta med pengar.

Blir så less, nu då jag hade bokat med dotra, som igår, och bokade om tills idag. Vi skulle ha fikat hos mig, men vill inte ha dem här om jag måste springa på toan hela tiden. Känns så ofräscht. Nu hoppas jag på att min mage blir bättre, och fort.

Måtte jag få det där socialbidragen snart. Allt har nästan tagit slut.

I övrigt har jag skrivit en insändare till LT nu. Och han som håller i debattinsändarna hörde av sig om att han tänker publicera min artikel. Det känns ju lite kul.

Jag fick också ork till att skriva till en hög chef inom vårat hytesbolag. Vi i huset är väl inte helt nöjda över hur det här med strömavbrottet sköttes sist. Sedan har vi felanmält saker för dryga året sedan, som inte är åtgärdat än. Så att.. nu har jag fyllt min kvot för att vara bitterfitta för denna månad.

Men man MÅSTE fan säga till då man tycker att något är fel. Då har man ju iaf en chans att kunna påverka det till det bättre.

Men.. nu har jag fått i mig lite Proviva blåbärssoppa, så att nu får det bli en dusch medans soppan jobbar med min mage. Målet är att kunna leverera tomatplantor samtidigt som jag tar en längre promme med K sen.

Lev väl..

Då värmen kommer blir jag helt jävla fucking urladdad..

I morse gick jag upp tidigt. Hade ju bokat tid för att göra mig ett leg hos polisen. Blev klar rätt tidigt härhemma, så att jag gick ner till polisstationen sakta men säkert. Och den ligger ju typ nästgårds. Då jag väl kommer fram, så skulle de inte öppna på 50 min. Suck! Men satt kvar förstås..

Det gick ju rätt snabbt att fixa leg, sedan gick jag bara hem och hämtade King. Ville dra till päronen, pronto, innan det blev alldeles för varmt för mig och King att gå.

Vi kom till päronen, och var bjudna på lunch hos päronens väninna som fyllde 80 bast igår. Så jäkla god mat. Hon hade ju beställt en ”planka” med massor utav mat på. Mums!

Efter maten gick vi ner till päronen igen, de bor ju liksom i samma hus. Hjälpte mor att plantera om tomatplantor och chiliplantor. Men sedan var det som att luften gick ur mig. Kändes som att jag skulle svimma. Vilade en stund men sedan staplade jag mig hemåt. Fy fan! Trodde inte att jag skulle ta mig hem. Kom väl hem typ 19.00 men ligger fortfarande i soffläge. Pallar fan ingenting. Hela jag är helt jävla fucking urladdad. Men.. får ta mig i kragen och vattna på mina fina blommor, växter och plantor, sedan blir det fan bingen..

Något tråkigt nu då rå.. min rollator håller på att säga upp sig, fan om den pajar, då blir jag bunden till hemmet.

Lev väl..

Stressrehab..

Nu så.. Igår var det sista gången jag träffade min fysioterapeut, psykolog och smärtläkare. 19 besök hann det bli. Och nu är det då meningen att jag ska stå på egna ben. Kommer att bli svårt, men nu har jag iaf verktyg som kan hjälpa mig i rätt riktning.

Då vi hade vår sista teamkonferens igår, så säger min smärtläkare att jag ska se till att få göra en spirometri, så fort som möjligt. Han anser att man måste utreda varför jag fortfarande har så svårt att andas. Jag har ju haft problem med lungorna nu i 9 månader. Min smärtläkare sa att Vc nu måste börja ta emot sina patienter igen, och jag är ju inte sjuk, jag har ju problem med andningen. Smärtläkaren sa även att det kanske behövdes göras en lungröntgen.

Saken är den att jag befinner mig i ett moment 22. Vid ångest får jag bekymmer med andningen, av ansträngd andning så har jag även fått värre fibromyalgi. Allt har ju liksom med varandra att göra.

Och att inte ha några bra ”andningsdagar” alls tar som fan på krafterna. Men.. som vanligt så försöker jag hjälpa nära och kära, och försöker att tänka på annat.

Då mötet med teamet avslutades, i går, så tackade jag för all hjälp. Smärtläkaren och resten av teamet kommer nu att skriva ett remissvar till husläkaren. Det har varit skitbra att gå på stressrehab på Re:act Rehab AB, i Västberga.

Kom hem vid 17.00 tiden, i går em/kväll, och då blev det bara till att käka något och sedan gå hem till päronen och vattna. Jag ringde mina pärons vän, som bor i samma hus som mina päron, och frågade om hon ville träffas på en promme, och det ville hon. Vi möttes halvvägs. Och när vi kom fram till centrum så köpte hon glass till oss, som vi sedan smaskade i oss på mina pärons underbara uteplats.

Sedan vattnade jag o fixade lite, för att sedan ta en lugn promme hemöver. Och när jag väl var hemma, så var min första tanke att höra av mig till min dotter, men det var ju lättare sagt än gjort. Hon hade en tjejpolare där, så att hon hade inte tid.

Kvällen slutade knappast som jag ville. Tjafs, som inte hade behövt blivit tjafs. Och ord som sades, som var rätt så onödiga. Så att.. idag får jag verkligen chansen att öva på det här med stresspåslag. Att försöka hindra att ens mående gör att jag blir yr.

Innerst inne så känner jag att jag borde åka in till sjukan idag, då jag har ett jävligt tryck över bröstet. Men då det lika gärna kan vara stress/ångest/magkatarr, och jag helst inte vill åka in och träffa på folk med smitta, så får jag bli hemma idag.

Jag hade sagt till dotra att jag kunde ta barnen några timmar i em, så att hon fick plugga, men det blir ingenting med det..

Så att.. idag blir till att köra massa övningar och mysa med King. Tur att någon tycker om mig iallafall.

Lev väl..

I morgon är det sista gången..

Sitter här i soffan, och har precis glufsat i mig min middag. Tänkte se på TV, men det är tamejfan bara skit. Antingen repriser eller bara skit. Och eftersom åskan mullrar här, med jämna mellanrum, så tyckte jag att det var lika bra att stänga av TV:n ett tag.

Skriva lite blogg en stund, och sedan passa på med en kvällspromme mellan skurarna.

I morgon är det då min sista dag på mitt stressrehab. Tror att det är vetskapen om att det är det, som gjort mig lite yrslig. Det blir liksom ett litet stresspåslag, då jag vet att jag ska stå på egna ben nu. Jag hoppas verkligen att vi kommer fram till någon reservplan, eller att vi bokar in någon typ av uppföljning. De på Re:act Rehab AB i Västberga, har varit helt kanon. Och jag är så tacksam över att min läkare remitterade mig dit.

Jag är också tacksam över att min smärtläkare Jarkko hjälpte mig med att skriva ut Sobril åt mig, då min egna läkare inte gjorde det. Jag kanske tar 3 st 5 mg i månaden, då jag verkligen behöver. Och jag VET hur beroendeframkallande denna medicin är, tro mig. Men ibland måste jag få hjälp medicinskt, då det blir för mkt för mig att klara av.

Var ju nere på apoteket i fm, och fick sällskap av dotra och barnbarn till stan. Knappt en käft på stan innan kl:10.00 på fm. Så skönt! Sobril, omeprazol och plåster fick det bli. RIKTIGA plåster. Fan köpte något skit sist, fina motiv men de fäste liksom inte.

Nåväl.. lite socialt umgänge med mina mirakel på fm, och eftersom det mest regnar, mest hela tiden, så gick jag och King och lade oss för en PN. I typ 2,5 timme. Tihi. Vi sov tydligen gott.

Men nu, nu vill jag att det blir ett regn uppehåll så att jag och King kan studsa ut på en kvällspromme. Och vattna på balkongen, det behöver jag också göra.

Nåväl.. har väl inget mer att skriva direkt, mer än att jag har tagit kontakt med vår lokala tidning LT. Jag vill få in en insändare där. Vi får väl se när det blir.

Lev väl..

Alltså.. ska jag behöva försvara mig då jag är ute och går?

Jag har ju glömt att berätta en sak. En sak som hände i förra veckan, då jag precis hade varit och mött min fina vän Lasse. Han fick en chiliplanta och en tomatplanta av mig, och sedan stod vi och pratade en stund. Man träffar ju inte så många, i dessa coronatider liksom. Det var najs att språkas vid en smula, men sedan hade han en tid att passa, och jag skulle ju bara vända och styra kosan mot Saltskogscentrum och studsa in till mor & far en stund.

Och just som jag gick in i tunneln så kom en dagisgrupp gåendes, och det är två ledare med. Ett av barnen säger, ”varför går hon med den där”? Och så pekar han på min rollator. Jo säger den ena fröken, ”det är bara för att hon vet att hon får åka gratis på bussen då”! WTF!!!!

VILKEN JÄVLA VUXEN, FÖRSKOLELÄRARE ELLER PEDAGOG SÄGER NÅGOT SÅNT?

Nu ville jag ju inte ta diskussionen med denna jävla människa, och ställa till en scen inför barnen, men fy fan vad ledsen jag blev.

Fan.. så länge som det tog för mig att ens acceptera och säga ja till denna rollator, och nu har den liksom blivit en trygghet för mig. Och då ska jag liksom behöva få höra detta?

Men det är väl för att ”det inte syns på mig”.. Men, diagnoserna är många, och bara för att jag blev påmind om hur pissed jag blev utav detta möte, så kan jag ju ta dem igen.

Diskbråck i nacken, nervskador i vä fot och ben (som ger mig nervsmärta dygnet runt), karpaltunnelsyndrom i bägge mina händer, tennisarmbåge hö arm, belastningsskador hö fot (senskideinflammation sedan 3 år tbx), Fibromyalgi i hela kroppen, Utmattningssyndrom, Endometrios och så har jag nu också fått allergiastma, som tydligen uppkommit efter min 10 v långa lunginflammation. Lungorna är inte skitdåliga just nu, men jag har haft problem med dem i snart 9 mån, och har svårt med andningen.

Ja så att.. kyss mig i arslet era jävlar, som ger barnen en sådan hemsk förklaring, samtidigt som ni kränkte mig, hur kan vuxna ens bete sig så?

Jag har nog i mitt liv, utan att få sånt här slängt i ansiktet..

Lev väl..

Snart är det liksom över..

Hade ett samtal med min psykolog, via länk, i morse. Vårat SISTA. Och det känns ju sisådär. På torsdag ska jag till Västberga och träffa Fysioterapeuten först, sedan smärtläkaren och så avslutar vi med en teamkonferens.

Alltså shit vad tiden har gått fort. Och jäklarns vad framsteg jag känner att jag gör, även fast den känslan ibland kan kännas lite upp och ner. Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi kommer att ha uppföljning någon gång ibland.

Jag har fått veta mkt och jag har en del verktyg med mig. Jag bara känner att det är lite oro inombords när jag nu ska stå på egna ben. Men, det får lov att gå, och jag hoppas att de skriver ett satans bra ”remiss svar” till min läkare, och att jag kan dra nytta utav detta i mitt kämpande för min överlevnad. Alltid bra med ”färska” dokument som kan hjälpa till att intyga mina diagnoser och så..

I övrigt så kan jag ju berätta att det var en hemsk natt i natt. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, och mitt huvud bara snurrade på med massa jävla skuldkänslor och tankar som, hur hade jag kunnat skyddat min dotter bättre i hennes uppväxt? Jag anklagade mig själv för en jävla massa, i tankarna, och detta gav mig ångest, plus stresspåslag som följd. Jag tackade gudarna för att jag hade en sobril att ta, nu då inte min Lergigan hjälpte.

Och då jag nu ligger där och håller på att somna så känner jag en stickande och äcklig röklukt. Men för i helvete, tänkte jag, säg inte att det brinner. Jag slängde mig ut på balkongen och sikten var så jävla dålig pga den äckligt svarta brandröken.

Men för i helvete!! Det brann! Jag tog mobilen och slog 112, och medans jag pratade med operatören så såg jag brandkåren komma, tack gode gud för att brandkåren ligger nästgårds. Operatören berättade att det var många som ringt. Hon sa åt mig att stänga alla fönster, och all ventilation.

Men i det skedet hade jag bara en sak i huvudet, och det var att koppla King och ta mig ut. Usch så chockad jag kände mig inombords, men då jag kom ut och såg all räddningspersonal, och körde mina andningsövningar, så lugnade jag ner mig.

Min otroligt trevliga granne på plan 2, som har fru och 3 barn, och är fr Iran, kom ut. Det visade sig att det smällt 2 höga smällar, och då min granne tittade ut så såg han 2 killar springa från platsen. Jävla satungar! De hade tänt på MC:n som stod vid grannhusets förråd, och tack vare blåsten så slukade ju även elden en bra bit utav förrådet. Se själva!

Jag är tacksam för att det gick så pass bra, och att brandkåren och polis var så proffsiga, och det skrev jag även till dem på insta och fb.

Men nu till något annat. Idag har min mor och far sin 52-åriga bröllopsdag. Grattis på er.. ❤❤❤

Nähä.. ligga och slötitta på min favvoserie nu då.

Lev väl..

Mitt första besök sedan 6 månader tbx..

På morgonen var jag och King hos mor & far, och hjälpte dem med deras blommor. Det är ju verkligen något jag älskar att hålla på med. Tänken var ju sedan att jag skulle möta upp dotra och barnen på en promenad, men det började regna rätt friskt.

Till slut bestämde vi oss för att de skulle komma hit. Lite scary kändes det inför dotra och barnbarnens besök idag, då jag är riskgrupp.

Hittills så har vi ju mest träffats ute. Men i torsdags hade vi filmkväll hemma hos dem, och då jag pratade med min intelligenta mor så tyckte inte hon att det var konstigt att de kom över..

Nåja, det var ju över 6 månader sedan de var här, och det var ju knappast så att vi satt på varandra, och jag var ju i förrådet en bra stund. Det var mysigt att de kom, och jag är glad över att min dotter gav mig förslaget om att vi skulle gå igenom hennes stora lådor på vinden.

Jag är ju nämligen en ”sån” mamma som har sparat allt, fr min dotters uppväxt. Det var så mkt fina böcker, brev, leksaker teckningar, skolfoton, brev fr vänner brev och teckningar hon hade målat till mig. Tydligen hade jag varit ihop med Jimmy i 4 år, för att hon hade gjort en ”Grattis Mamma och Jimmy på eran 4-årsdag”.. Underbara unge!

Bland annat hittade vi detta foto, på vår första hund Cooper. ❤

Då vi röjt igenom det mesta så var vi bra jävla slut. Men det var skönt att ha det gjort. Och dotra tog med en hel del hem till sig. Skönt!

Då vi var i förrådet så upptäckte dotra att det kom in vatten fr taket, i förrådet, så att när familjen åkte hem så ringde jag och gjorde en felanmälan på det, plus att nåt jävla pucko har ställt skit/skräp i korridoren..

Nu skiner solen ute, klockan är 19.00 och det är första solen jag ser idag. Jag har vattnat lite på balkongen, och mina blommor inne, och nu blir det till att ligga här en stund, sedan vill jag fan ut och gå.

Lev väl..

DÖDEN.. far åt helvete med dej..

Sitter här i min fars fåtölj, och har lagt upp mina fötter på fotpallen. Jag lutar mig tillbaka, och jag känner hur jag riktigt slappnar av. Det är ett ypperligt tillfälle för mig, att sitta här, gömd i mor och fars lägenhet, och skriva i min blogg.

Vilken jävla dag. Det började med att jag, i fm, gick till Matöppet för att handla lite mjölk och fil. Hade tagit återvinningen innan. Och när jag nu styrde kosan mot affären så såg jag en bekant person på håll, hennes gåstil går liksom inte att ta miste på. Jag vinkade åt henne på håll, och snart så var vi så nära att vi kunde prata med varandra.

Denna kvinna är moster till ett av mina ex, som jag en gång levde ihop med. Jag frågade om hon kände igen mig, eftersom det är typ 21 år sedan jag och mitt ex separerade. Men visst kände hon igen mig. Vi stod och pratade allmänt, men en känsla inom mig, kände att jag nog borde fråga om hur hon mådde. Usch, fick verkligen värja mig för den känsla jag fick inom mig då hon berättade att hon hade fått lungcancer. Cellgifter hade inte hjälpt utan tumören hade då istället börjat växa. Tumören sitter så illa till att den inte går att operera. Fan alltså, denna jävla sjukdom.

Hon berättade även att hennes sambo nyligen mist sina barn, en i en Mc olycka och en i bröstcancer. Fan fan fan! Många blir prövade med råge. Jag önskade henne en fortsatt fin sommar och sa att hon skulle ta hand om sig. Hade ju självklart velat ge henne en kram, men det var ju verkligen inte läge, mest utav respekt för henne faktiskt. Sjuk i coronatider.

Jag började gå vidare mot affären och tänkte på henne, och hur tufft hon måste ha det.

Jag handlade och hade en jättetrevlig kassörska, som jag connectade väldigt bra med, det blev lite trevligt snack med denna hårt arbetande ungdom. Var skönt att le, och få ett fint bemötande. Precis så där som jag alltid bemött andra, då jag själv stått bakom kassan och servat kunder.

Jag började gå hemåt och funderade på E diagnos. Och kom att tänka på min fina vän Leffe, som jag senast pratade med i måndags. Han blev lite grinig på mig då jag svor över den bristfälliga vård han fick.

Fan denna vän lärde jag känna 2005, då jag blev ihop med Björn. Björn var 8 år äldre än mig, och han älskade att hänga på Tidde. Ett taxifik på Söder i Stockholm. Det låg på Tideliusgatan. Och där hängde då sköna lirare som Leffe, Skorpan, Kenta med flera..

Det var alltid lika trevligt att ses, och då jag och mitt ex Björn separerade 2010 så fortsatte jag ha kontakt med Leffe. Han hade ju blivit min vän också, genom åren. Vi hördes mest via fb, men ibland pratade vi i telefonen.

År 2017 får Leffe cancer. Han får cancer i mjälten. De tar bort den, men det tar inte lång tid förrän han får diagnosen cancer IGEN. Denna gång har det satt sig tumörer på hans lever. Medan han får behandling för denna levercancer så får han veta att han har lymfom på skelettet. De avbryter behandlingen utav levercancern och går aggressivt på detta lymfom. Det blir ännu mer cellgifter och skit, han har även ASIH hemma, som vårdar honom. Sedan får Leffe beskedet om att han har tumörer på Hypofysen. Det görs massa undersökningar och det visar sig att det är godartade tumörer men att de skulle behövas ta bort, eftersom de satt så illa till, att de börjat påverkat Leffes syn.

Efter ett långt jävla HELVETE med strid mot cancern, så kämpar sig Leffe tbx till jobbet. Han har iofs det här med hypofysen kvar, men han väljer att försöka börja jobba. Han hinner jobba i 1 vecka, sedan åker han ner till vänner i Småland. Och där ramlar Leffe i en trapp och bryter nacken på 3 ställen. Hans läkare i Sthlm skickar ner en ambulans till Småland för att hämta hem honom.

Leffe sa att resan var ett helvete. Och när han väl var på sjukhuset så valde man att inte operera, jag antar att det var pga att hans skelett var så skört efter alla cellgufter och skit, men sen var han ju inte i skick för en op.

Stackars finaste Leffe. Det tog fan inte slut på eländet han drabbades av hela tiden. Nu hamnade Leffe i en skitjobbig skena, som fixerar hans nacke. Det värsta är då att när han nu ligger där så åker han ju på en lunginflammation. Som tur är får han komma till en bra avdelning och de sätter in antibiotika intravenöst.

Sedan får då Leffe beskedet om att det dykt upp ett fall utav corona på avdelningen, och efter någon dag så blir han HEMSKICKAD!!! Alldeles helt åt helvete gjort av vården.

Jag pratar väldigt mkt med Leffe och jag hör verkligen hur jävla dåliga hans lungor är. Han får fan inte luft. Han är hemma en vecka, och då han ringer sin läkare och berättar om hur han mår, så säger hans läkare, ” varför ringer du mig, du ska ringa 112, du MÅSTE in på sjukhus”.

Leffe kommer till akuten, och därifrån flyttas han till Ava, i väntan på plats på lungavdelningen på Hs. Inget hjälper honom. Han får massor av luftrörsvidgande, han andas i alla möjliga apparater och han har konstant syrgas. Och han skickade mig en bild då han ligger med mask över hela ansiktet. Den bilden har etsat fast sig i min hjärna. Så hemskt att se honom i det skicket.

Jag var jävligt upprörd över hur vården lallat runt med Leffe, och när det tog sådan tid för honom att få komma fr Ava till lungavd på Hs, så hetsade jag upp mig som fan. Ifrågasatte vad läkarna sa på ronderna mm, och till slut blev det väl för mkt för Leffe så att han röt ifrån. Fan, tänkte jag, här går jag fram som en jävla ångvält. Och även fast det var av välmening så bestämde jag mig för att backa lite, nu då han ÄNTLIGEN fick komma till Hs.

Leffe var glad över att han var på ”rätt” plats men ingenting hjälpte mot hans svåra andningsproblematik. Jag bestämde mig för att ge honom lite space fr mig, och nu var han ju ändå på rätt plats.

Jag pratade med honom i måndags och nu då jag var på väg hem fr affären, och blev påmind om honom genom att jag pratat med E, om hennes diagnos , så bestämde jag mig för att han minsann inte skulle få vara ifred längre.

Och då jag gick där och hade bestämt mig för att ringa, så slog det mig, fan så tyst det varit fr Leffe. Inte ens ett ironiskt eller sarkastiskt inlägg fr honom hade jag sett.

Jag går därför omedelbart in på fb då, jag plockat in det jag hade handlat, och får då en chock. 65 personer har skrivit R.I.P. Vila i frid. Nu får du äntligen förenas med Devil igen (hans hund) mm. Jag skrev i hans status, på hans sida, och vädjade om att få veta vad som hänt, men det kom inget svar direkt, så att jag ringde ett ex till mig, som också är lastbilschaffis, precis som Leffe var, och han hade Leffes kompis Skorpans nr.

Jag ringde Skorpan, och han berättade att Leffe somnade in i tisdags morse ❤❤❤ Alltså.. VARFÖR I HELVETE TOG JAG DENNA PAUS från honom? Jag fick inte säga adjö.

Skorpan sa att den som pratat med honom sist, hade gjort det på måndags kvällen och han hade varit så positiv och entusiastisk och pratat om vart han ville ställa sin husvagn i sommar.

Detta var hans sista positiva stund. Och jag undrar om inte min fina vän hade drabbats av lungcancer, men det är bara spekulationer fr min sida. Ingenting kunde längre hjälpa honom att andas, och detta var väl åtminstone ett bra slut på hans jävla elände han har gått igenom.

Och vi som bestämt att så fort coronan var över, då skulle vi minsann träffas och fika. Men det blev inte så.

Min reaktion på detta besked var skit. Det kändes skit. Varför i helvete ska alla våra fina och ödmjuka vänner och familjemedlemmar ryckas bort i denna vedervärdiga sjukdom? Varför kan inte folk som fuckar upp sitt liv, och inte bryr sig om hur deras liv ser ut, få gå före dessa människor. Skitelakt att säga, men jag tycker så. Min känsla just nu, tycker så..

Finaste Leffe. Vila i frid. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag saknar dig redan.

Ta vara på livet, det är bara till låns. Respektera våra medmänniskor. Och allra helst nu, i corona tider.

Nähä.. nu har jag funnit en smula sinnesro i att ha fått skriva av mig, ich det börjar bli dags att röra mig hemåt. Blåsten därute har ju tilltagit, och jag har för lite med kläder på mig, ifall det skulle bli regn.

Kommer att vara svårt att ta in detta dödsbesked, en lång tid framöver. Fy fan. Men, nu är 3 års kämpande mot cancern över för Leffe iaf. ❤

Lev väl..