Allvarligt?

Det är något som stör mig. Något som ”promenerar på mina nerver”. Så att nu MÅSTE jag ventilera..

Det har nu minst gått 2 veckor sedan en vän sa till mig: – Vi måste ses. Men har jag hört något från denna vän? Och då jag har varit den som tagit initiativet tidigare, vid ALLA tillfällen, så ger jag nu bara upp!

– Tvåvägskommunikation..?
– Jag ringer dig..
– Vi MÅSTE ses..
– Ring om du behöver hjälp med något..
Etc…

Är så less på folk som säger saker de inte står för. Vad är det som gör att folk säger saker som de inte menar?
Jag tar alltid för givet att folk menar det de säger, men nu är det färdigt.

Känner mig irriterad över detta, och tog därför en promenad till min Vc, för att rensa skallen. Jag kom till Vc alldeles för tidigt, så att jag satte mig ner och började plita ner början utav dagens blogginlägg. Satt där och skrev, samtidigt som jag funderade på vad det är som gör mig så satans vinglig idag.

Jag gick ju till Vc, men fick stanna många ggr pga snurr i pallet. Stress och press påverkar mig så jävla negativt. Dels blir jag störd över det här med folk som inte menar det de säger, men sedan är jag totalt fullproppad med känslor, intryck, omtanke, ödmjukhet mm. Jag har 5 vänner med cancerdiagnoser. Och det tar hårt på mig, då jag är en känslig och omtänksam person.

Jag har mitt eget, men så fort jag hör om att någon vän/kompis blitt sjuk, så går jag ju liksom helt upp i det. Jag vill stötta, finnas där, men nu har det blivit för mkt. Jag klarar inte så mkt mer. Å mina nära och kära har nu sagt åt mig att sluta vara så känslig och låta andra människors sjukdom påverka mig så här mkt.

Jag finns här, men jag kan bli jävligt förbannad då man engagerar sig i någon som påstår en sak, ger mig en diagnos och så har diagnosen inte ens fastställts än. Hallå.. klart man får vara sjuk och orolig, men att sätta en diagnos på sig själv innan diagnosen har fastställts av läkare? Nej! Då har jag oroat mig som satan, och så får man ett besked om att ”det var inte cancer”, ja ni förstår säkert vart jag vill komma. Jag går upp i det här. Jag grubblar. Jag oroar mig mer för er, än för mig själv.

Men nu måste jag fan ta och skärpa mig. Jag kan ju inte göra någon frisk i allafall. Missförstå mig rätt.

Sedan har jag vänner som haft cancer länge, och som jag följer varje dag. Och ni vet hur mkt ni betyder för mig, och att jag är en riktig vän. Jag vill bara inte bli utnyttjad för att jag har ”det där stora hjärtat”.

Några andra med stort hjärta är Anita, en gammal vän och sköterska på min Vc. Hon är guld värd. Och min läkare Gabriel, shit vilket stöd och vilket engagemang. Han förlängde mitt sjukintyg idag, trots att jag är utslängd fr Fk och ej har någon SGI kvar. Men jag gör mina sjukanmälningar och skickar in mina läkarintyg, och min läkare stöttar mig mot Fk till 100%.

Idag berömde min läkare mig för att jag går så mkt. Han sa ”måhända att du ser ut som en 51-åring men din hälsa är som hos en 72-åring pga att du är så kronisk sjuk”. Min läkare konstaterade att mitt morfin är det som är boven, då det gäller min yrsel. Då det gäller min morfinsort, så är yrsel en biverkning som 1-10 pers får.

MEN.. sa min läkare, ”du är en patient med så mycket smärta så att jag VET att du måste ha denna medicin”. Han sa att han skulle kunna skriva ut hur mkt som helst till mig, för att jag skulle kunna få mer smärtlindring, men då skulle jag bli som en grönsak, och det vill ju varken han eller jag, sa han..

Jag tog även upp vaccinationerna, då det gäller lunginflammation och influensa, och min läkare sa att jag definitivt tillhör riskgrupperna, så att han tyckte att jag skulle gå ut och prata med sköterskorna, innan jag gick hem. Kanske kunde jag få sprutorna idag, sa han.

Jag gick till Anita och självklart fixade hon så att jag fick fylla i en hälsodeklaration, samt att hon pratade med en sköterska som kunde spruta mig direkt. Alltså, de är så guld värda på min Vc.

Jag gick ut från Vc och stötte då på min kurator, som jag pratade med en stund. Hon gav mig några goda råd, som jag tog till mig. Och nästa vecka har jag ju tid hos henne.. Hon är också helt jävla underbar. Jag ör så lyckligt lottad som har detta ”vårdteam”.

Jag började min promenad, neråt stan, i solen. Och då jag gick längs vattnet så såg jag verkligen hur hög vattennivån var.

Fasen så vacker min stad är..

Jag gjorde några ärenden på stan, tog bussen till Matöppet i mitt område, behövde köpa billigt toapapper. Sedan gick jag till Roffes och köpte mig en bakelse ”Oxöga”, min fars favorit. Jag knatade hemåt och träffade fina människor på vägen. Stannade 3 ggr för att prata med sociala, och astrevliga människor.

Känns lite bättre nu, då jag ligger här i soffan och skriver klart min blogg. Ska slappa lite nu, men sedan måste jag börja fundera på att börja packa. Min dotter med familj ska ju åka till Thailand, så att därför kommer jag att bo växelvis hos dem och växelvis hos mig.

Jag ska ta hand om deras djur, njuta av närheten till stan och närheten till några av mina vänner. Jag kommer även att försöka finnas där som stöd till en supergo granne till min dotter. Grannen åkte nyligen på en stroke, men hon har nu fått komma hem. Och hon vet att jag kommer att finnas i huset om hon behöver hjälp.

Kommer att sakna min familj, nu då de åker. Och det är nästan så att jag hade velat följa med. Fly från det galna Sverige, där man måste skrämma slag på oss människor 24/7, då det handlar om corona viruset. Räcker det inte med en nyhetssändning 1 gång/dag, där vi kan få den infon och uppdatering vi behöver.

Nähä.. vila lite nu. Och i helgen tänker jag inte vara tillgänglig för alla. Nu får det vara nog. Gränser är satta.

Lev väl..

Jag flyr.. så fort jag får möjlighet!

I morse så vaknade jag 07.30, och jag tog min medicin. Efter det så kände jag mig så jävla trött, att jag kröp ner i sängen igen. Jag vaknade igen då klockan nästan var 11.30. Shit så utvilad jag kände mig. Så skönt!

Jag åt frulle, städade hos pinnarna och gav dem ny mat. Jag bäddade, duschade och fixade lite. Det blåste satan ute men jag bestämde mig för att gå ut och trotsa stormen, och det gjorde jag. Men det var läskigt. Kämpandet att gå i motvind fick mig att bli yr. Satan om jag hade fallit ihop där och då.

Tog mig till den närmaste affären och köpte mig lite godis och en citron. Hade ju bestämt mig för att plantera chilifröer och citronkärnor idag. Vill ju ha plantor till min balkong i år igen.

Då jag började trotsa blåsten hemöver så la jag märke till att en stor och lång kantplåt, på ett tak, höll på att slitas i väg i stormen. Fuck. Allt jag kunde tänka på var om den skulle rasa ner och hamna på någon. Då skulle det fan bli ”köttfärsmos”. Gick lite längre bort på gatan och vände mig om och tänkte : ”nä jag måste fan ringa räddningstjänst och höra om någon kan göra något”, och precis då jag tänkte det, så kom två brandbilar. Puh!

Jag gick hemåt och kände hur min jävla yrsel gjorde sig påmind igen. Blir fan förbannad på mig själv. Det är nog stressrelaterat igen, och hur jävla bra är det då att ens tänka på skiten. Fan, jag flyr ju så fort jag får möjlighet, bort från ”känslan” av att allt jag gör blir som en ”fördröjd rörelse”..

Obehagligt. Och det är bara den känslan och revbenssmärtan kvar nu, annars är jag ju som vanligt. Revbensmärtan är dock lindrigare nu. Visserligen har jag ju mina krämpor, som alltid, men de har jag ju haft i så många år.

Nåväl. Då jag kom hem så fikade jag lite, sträckte ut mig på soffan. Men då kom skiten över mig igen (yrseln), nähä, upp och studs.

Och så studsade jag ut i köket. Jag sådde lite Chili fröer, utav sorten ”piri piri”

Och så sådde jag några citronkärnor.

Så att nu har jag börjat förbereda för att göra mig en mysig oas, på min balkong, i år igen.

Nähä.. äta lite fil och flingor nu då, och lyssna på mellobidragen lite senare. Men sedan blir det nog fan en tidig kväll, pga det skrämmande ovädret.

Lev väl..

Mjo.. jag är nog lite bättre faktiskt.

I går em hade vi ett överraskningskalas för min far, som fyllde 78 år. Min mor och jag hade bakat, och så hade vi ju tårta såklart.

Jag gick upp tidigt. Dukade, diskade o hämtade tårtan. Vid 14.00 kom alla familjemedlemmar, så att vi skulle hinna samlas, och gömma oss för papsen innan han och mor skulle dyka upp 14.30.

Det blev lyckat. Han blev både chockad och glad. Vi fikade o vi umgicks och jag riktigt kände hur jävla matt, orkeslös och sjuk jag kände mig. MEN jag höll skenet uppe. Då det bara var min dotter med familj kvar så orkade jag inte hymla mer. Och tillråga på allt så råkade jag hosta till, så jävligt att det liksom smällde till, i mina redan onda revben. SHIT! kunde knappt röra mig!

Dotra o svärson hjälpte mig med att plocka undan och skölja disk. Å när de sedan åkte hem så kändes det som att jag bara ville rasa i hop i en hög på golvet. Men jag pushade mig såå in i helvetes hårt, och gjorde klar ansökan för mars, som skulle lämnas in till socialförvaltningen som idag.

Då ansökan var klar så lade jag mig, helt apatisk i soffan o glodde på tv. Och när det sedan var dags att sova så visste jag inte hur jag skulle ligga pga muskelsträckningen i mina inflamerade revben. Men, tillslut så slocknade jag och sov hela natten. Helt otroligt och ovanligt med längre sömn.

I morse så vaknade jag piggare än vanligt. Det var bara en hemsk smärta som höll i sig sedan igår. Men, rise and shine. Allt gick som på rutin. Och vid 09.00 startade min promme till soc, där jag lämnade in min ansökan, och efter det gick jag till sjukan, för ett besök hos min ena kurator.

På vägen hem hade jag hoppats på en lunch med min dotra, men hon hade fullt upp. Gick över bron och ner till stan, trodde nästan att jag skulle blåsa bort. Jag gick in på Coop och handlade persilja till mina pinnar, så nu är jag black. 7 kr på kontot typ. Suck!

Men men.. gick hemöver. Såg att tulpaner o påskliljor var på väg upp, i en rabatt. Å mkt stanna på vägen blev det, pga ”Dennis” blåsten och min hosta inte riktigt går ihop.

Hostar så jävla sällan, men nu hostade jag, då jag hade så svårt att få luft pga mina smärtsamma revben . Så att, då jag var tvungen att hosta så fick jag stanna och liksom pressa handen/näven, rakt in o revbenen. Går inte att hosta annars. Pain from hell..

Lite mer än 8000 steg blev det, och jävligt bra för lungorna. Men nu har jag varit hemma en stund, och resten av dagen kommer jag ta med ro.

Något annat som har hänt, som gjorde mig så glad, var en grej som hände i förra veckan. Jag stod o väntade på mina päron, på parkeringsplatsen utanför där jag bor. En man och kvinna parkerar sin bil, och mannen hade tydligen passerat mig, för att då han har hämtat sin parkeringsbiljett och är på väg mot sin bil igen så tittar han på mig. Jag tänkte, vart fan har jag sett honom förut? Han verkade bekant liksom. Då säger han :- Men tjena Lena Hermansson, bor du kvar i Bananhuset? Ehhh, va?

Då var det ju för sjutton min gamla fastighetsskötare jag hade, där jag bodde för 21 år sedan. Wow! Jag frågade hur fasen han kom i håg mig, och att det var skitkul att ses. Wow, det liksom gjorde min dag. Skitroligt! Jag fullkomligt älskar såna där möten.

Men men.. det var bara en liten parantes 👍😊 Nu ska nog den här trötta kroppen få vila en stund. Lite återhämtning så är jag snart på G igen. Envisare än envisast.

Lev väl..

Att göra så gott man kan, hjälper inte alla gånger..

Usch.. var på rätt så bra humör då jag gick ut och gick. Hade ett mission och det var att kasta återvinning, samtidigt som jag lapade lite sol..

Gick och fixade en grej på vägen hem och vips så blev jag på ett så jävla dåligt humör. Och jag började att tänka på den sits jag befinner mig i. Det är fan inte mitt fel att mitt liv inte ser ut som jag vill, det är vården och samhällets fel. Och den största boven av alla, är det förbannade försäkringskassan.

Försäkringskassan har jag nu kämpat emot i 4 år. Vetefan hur många överklagningar/omprövningar jag skrivit. Jag har envist fortsatt att kämpa på, med alla som stöttar. Läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, Af och Soc som alla är eniga om att jag borde ha sjukersättning, men Fk ger mig avslag.

I det sista avslaget, som jag så fint fick den 23 dec -19, nämner Fk medicinske rådgivare BARA mina nervskador och min nervsmärta. Och handl på Fk sa ju redan, första gången hon ens ringde mig, och presenterade sig som min nya handläggare då det gällde min sjukersättningsansökan,: -Du, jag sitter här med dina läkarutlåtanden och dina intyg och jag kan redan nu berätta för dig att du kommer att få avslag. Detta sade hon 14 nov -19.

Den 18 nov -19 gör den medicinskerådgivaren ett utlåtande, vilket då enbart gäller mina nervskador. Och då jag får intervjuunderlaget från min handl, där jag faktiskt gett henne massor med info per tel, så står det enbart om mina nervskador. Å då jag ringer henne och ber henne korrigera detta underlag, så gör hon det, och hon gör det lätt för sig. Hon kopierar mitt läkarutlåtande och klistrar in den texten i underlaget. Och underlaget är daterat den 25/10, för en intervju hon gjorde med mig den 14/11????? Inte en siffra rätt. Vilket engagemang! Vilken fin utredning!

Handl ringer även socialförvaltningen och frågar min kontakt där : – Men, om vi sätter Lena i rullstol, då kan hon ju jobba!

Men för i helvete!!!! Min andra fot då, mina onda händer, och min onda arm, som inte går att operera pga för hög smärtproblematik? Mitt diskbråck i nacken? Min fibromyalgi? Min psykiska ohälsa?

Inget av dessa diagnoser tas någonsin upp utav handläggare eller medicinsk rådgivare i min utredning ang sjukersättningsansökan. Men.. JAG, och alla läkare, tar upp dem i intyg och i överklagan.

Överklagan sög musten ur mig, då jag fortfarande lider utav min långdragna lunginflammation.

Å så tillråga på allt så får jag inte flytta ner några våningar i mitt hus. Jag bor högst upp i mitt hus. Och nu börjar fastighetsägaren renovera våra lägenheter. Att komma längre ner i huset vore bra, ifall de får för sig att renovera våran hiss. Går ju liksom med rollator. Jag har även svårt med disk och tvätt, och i den nyrenoverade lägenheten finns både tvättmaskin och diskmaskin.

Och som ni ser kan jag behöva det. Det tar tid att diska ibland, och det är både svårt med händerna och med att stå på benen/fötterna..

Men.. hyresvärden var så go att de lät mig få första tjing på en sådan här lägenhet. Men chefen på socialförvaltningen sa stopp. Jag beviljas bara en hyra på 6700kr. Så att, det är bara att bo kvar så länge jag får, men när min lght står på tur för renovering, då kommer soc tvinga mig att flytta. Tack för den!

Rättigheter har jag inga, bara skyldigheter. Jag gör så mkt jag kan åt min situation, men det duger inte. Och jag är så jävla trött på att bli behandlad så här!

Nä.. idag blev en riktig skitdag. Och nu går jag fan i ide resten dagen.

Jag är så förbannad på att vården gjort det här mot mig. Och att INGEN tar sitt ansvar. Ska jag behöva få lida för något som någon annan ställt till med? Och ska jag, som har jobbat sedan 16 års ålder, bli hemlös?

Fan säger jag bara! Å ni som tisslar och tasslar bakom min rygg? Och ni som inte hör av er, eller svarar då jag ringer? FUCK YOU!

Lev väl..

Ge mig styrka..

Holy shit.. vad min hjärna inte orkar jobba med överklagan till Fk. Skrämmande!

Jag har precis haft mina fina föräldrar här på lunch och fika. Så mysigt att ha dem här, och att få laga mat och äta ihop. Jag fick superfina tulpaner av dem.

Vi åt, pratade och fikade. Och jag medicinerade i hopp om att jag skulle orka gå med min mor en bit på vägen. Men vädret ville något annat. Det molnade på rejält, och det ska ju bli storm, så att jag tog beslutet att stanna inne. Mor åkte med far i bilen.

Rastlös som jag är så började jag plocka fram de handlingar jag behöver för överklagan till Fk.

Men.. det började bra och motivationen fanns där, för att genast försvinna igen. Fan, ge mig styrka! JAG ORKAR INTE! Och mkt beror nog på min fruktansvärda smärta jag har i revbenen på vä sida. Alltså inget tycks smärtlindra dessa jävla revben just nu, och det är ju den satans jävla fibromyalgins fel. Är ju så andningspåverkad pga det här.

Å inte fan hörde mina smärtsköterskor av sig heller, vilket jag bad om, då jag gick till smärtmottagningen i onsdags morse. Satan så vråldissad jag verkligen har blivit av denna mottagning nu. Min smärtläkare har ju lösningen på denna smärta, men det verkar hopplöst att få tag i honom. Men han ska få höra, jag skrev en kladd på ett brev till honom, i morse.

Mkt på schemat. Men ingen ork. Har ju iofs lagat mat och hade tvättstugan igår, så att EGENTLIGEN är jag värd att få vara ledig resten utav dagen.

Känner harmoni och glädje inom mig. Ser fram emot att få bli frisk. Å att få ork till att göra det jag måste. Det är ju liksom lite tidspress på skiten.

Nåväl.. det är som det är. Å jag tar fortfarande en dag i taget. Jag tänker mkt på mina vänner som går igenom massa skit i livet, och jag försöker att finnas där för dem. Jag månar om min familj och jag hoppas att jag kan börja träffa dem lite mer nu då jag sakta börjar bli frisk.

Jag vill tacka er vänner, kompisar och självklart min familj, för att ni funnits här för mig. Ja ni som HAR funnits här för mig, för att ni är ju en del som har dissat mig också. Sorgligt nog!

Men nu blir det till att göra ingenting och bara ladda lite batterier. Låta smärtlindringen ta udden av den värsta smärtan, och kanske kan jag också ta mig en liten PN om kroppen behöver det.

Lev väl..

Nu så.. nu har jag fått provsvar och röntgensvar..

Så jäkla lugn och fin just nu.

Min dag började med att papsingen erbjöd sig att hänga med till min Vc, för att hämta sjukbesökskvitton. Och då jag studsade in på Vc så var Anita nästan klar med att ha skrivit ut det åt mig. Finaste Anita ❤

Då vi lämnade Vc så styrde vi kosan mot Willys i Södertälje Hamn, det bästa Willys i stan. Både jag och papsen handlade. Och under tiden jag gick där kring frukt & grönt avdelningen, så ringde dotra till mig från jobbet, och hon sa att hon snart skulle sluta, hämta barnen och komma över. Jäklarns så glad jag blev ❤

Min far skjutsade hem mig och jag började göra i ordning lite mellis till familjen. Jag fick ta det som fanns! Finn crisp, Digestive kex, polarkaka, pålägg, blåbärs soppa, nyponsoppa och efter det fick alla varsin hembakad muffins 👍😊

Det var så mysigt att ha dem här. Då vi hade ätit så ringde min husläkare, Gabriel. Han hade provsvar och röntgensvar. Alla blodprover såg bra ut och lunginfl infiltratet var borta, men det fanns en ärrvävnad på min ena lunga, men det sa Gabriel att det lika gärna kan vara 15 år gammalt. Vilken lättnad! Vilken glädje!

Smärtan i revbenen kommer att ta tid att bli av med, och andfådd och matt lär jag vara ett tag till. Jag har ju varit så jävla sjuk, så det är ju bara att ta en dag i taget. Andningspåverkan kommer jag att ha ett tag, men medicin har jag ju. Och en astma utredning kommer att göras i mars.

16 besök på akuten och 14 besök på Vc, under en 4 månaders period, är sammanlagt 30 besök!!! Usch.. måtte jag nu inte åka på någe mer skit nu, jag får hålla mig borta från baciller.

Nu ska jag ta tag i det här med min överklagan till Fk. Och dessa kvitton ska med som bilaga. Förstå hur jävla sjuk jag varit, och hur påfrestande allt varit, då jag liksom har en hel del annat som gör att saker blir jävligt mkt svårare. Och nu, nu tänker jag promenera mkt, och träna upp min kondition och min lungkapacitet.

Det jobbiga i det hela är att fötter, vä ben, händer och höger arm är värre än någonsin. Men vad fan.. det är ju så mitt liv ser ut. Jag klarar det! Jag har accepterat det! Men måtte jag inte åka på någe mer nu.

Det känns som en befrielse att fått dessa besked innan helgen.

Ska ta en dag i taget, i resten utav mitt liv. Och fortsätta leva och kämpa. Och jag kommer ALDRIG att ge upp med att kämpa, även fast det stundtals känns skit.

Men nu.. nu ska jag softa i min soffa. Glutta på Tv och bara ha det bra. Jag gick ju med dotter och barnbarn då de gick hemåt, så att en dagspromme har jag också hunnit med.

Och ikväll, så får vi se om dotra och familj tackar ja för att komma hit och äta lunch i morgon. Hoppas..

Lev väl..

Äkta vänskap..

I dagsläget, och i framtiden, är det inget annat än ärlighet som gäller. Har ledsnat på falskhet, utnyttjande, skitsnack och knivar i ryggen mm..

Att ha vänner betyder mkt. Å många vänner, eller sk vänner, har lämnat. Såna som inte längre kan dra nytta av mig, har valt att gå. Det har gjort ont, men livet går vidare. Och det har på sätt och vis varit skönt att detta har skett. Det finns inget som stör mig så mkt som falska vänner och folk som lever i en jävla bubbla. Att dölja sina bekymmer och ge sken av att saker är bra? Varför då? Ut med skiten! Var den du är! Det är så skönt att ALLTID kunna säga vad jag tycker och tänker, även fast det sticker så jävla många i ögonen. Jag är inte bitter, jag är ärlig! Jag slänger ur mig det mesta och det gör mig till en jävligt obekväm person, för vissa. Så.. dra då. Kunde inte bry mig mindre. Föredrar ni att jag ska vara tyst, och inte prata om allt, då är vi inte på samma våglängd ändå, så bye.

Vinner du min respekt och mitt förtroende, då har du det för alltid. Eller åtminstone tills du gör bort dig. Jag kan tyckas hård, och man blir väl kanske som man umgås. Jag har livserfarenheter som gjort mig till den jag är. Men jag är jag, och be mig ALDRIG att ändra på mig, då är det det sista du gör.

Och ni som säger att jag ska höra av mig då jag behöver hjälp, men inte menar det, ät skit och dra åt helvete. Å ge mig inte bortförklaringar som är såna uppenbara, att du drar en jävla skitlögn.

Idag lunchade jag med en vän som jag värdesätter i massor. En soulmate. Liknande livserfarenheter och liknande liv. En lika äkta tjej som jag. Som jag kan prata med om vad som helst, och det betyder mkt. En tjej som gör att man glömmer det sorgsna jag hade inom mig i fm.

För att.. det är inte skitlätt att leva med smärta alla gånger. Och ännu jobbigare blir det då man blir sjuk i massa annat skit. Tänkte extra mkt på det igår, då jag fick ut kvitton, på sjukhuset, som intygade att jag varit inne på akuten 16 ggr sedan 17 Sept. EN GÅNG av dessa ggr har min mor varit med, men alla andra ggr har jag varit ensam, rädd och i en utsatt situation. Jag mår dåligt i min ensamhet och HATAR den. Men blir sååå glad över att jag lever ett ärligt liv, där jag har flera raka och ärliga människor. Å idag var det min vän Gittan som gjorde min dag.. ❤

Men nu.. nu är jag nöjd o belåten över dagen. Å min förhoppning är att röntgensvar och provsvar kommer i morgon, och jag VILL/ÖNSKAR att det inte blir några dåliga nyheter.

A just ja.. igår var också en bra dag. Jag lyckades hämta barn från dagis och skola, och jag fick träffa min fina familj. Fick ladda på mina energidepåer, så det gjorde INTE ett skit att konsekvenserna av mitt kryckgående blev ännu mer smärta, och ett väldigt svullet ben o fot. Kärleken till min dotter och mina barnbarn överväger allt ❤❤❤

Men nu.. nu ska jag njuta av att softa i soffan..

Lev väl..

Balans – och lungträning..

Ja vad säger man? Efter 4 månader som sjuk så är jag inte så jävla kaxig. Yrsel, vingel, matthet, svaghet och ”outvecklade” lungor. Fan, eftersom lunginflammationen inte är bra än, så passar jag på med andningsövningar så fort jag går ut. Å idag, är det en perfekt dag för det.

Jag startade hemifrån, tidigt som fan. Jag njöt av varje steg jag tog, då det är minus ute, vilket jag älskar. Och ordentligt påbylsad var jag också. Jag rullade min rollator framför mig och började spana vårtecken. Å jäklarns vad det kommit upp. Tulpanblast och påskliljor. Och så hittade jag den här fina, som jag inte vet vad det är.

Då jag kom ner på stan så blev jag lite snurrig utav alla intryck. Jag märker så tydligt hur medtagen jag är fortfarande, och det gör mig förbannad. Jag tog mig in på Telgehuset och åkte upp till Specsavers för att berätta att jag fuskat med glasögonen. Att jag inte ORKAT vänja in mig med glasögonen, nu då jag inte mått/mår bra.

Men.. det var ingen fara. Jag hade 3 månader på mig. Det var något med garantin. Så att.. jag lär väl börja snart.

Och igår tog jag åtminstone fram handlingar som jag ska ha som bilagor till min överklagan till Fk. En dag i taget.

Men hursom, då jag hade varit på Specsavers så blev det dags för apoteket. Hämtade ny spruta till munnen och bricanyl. Ska även få läkaren att skriva ut lite nya mediciner åt mig, som är slut.

Och då jag var klar på apoteket så studsade jag in på ICA, behövde ha toapapper och sedan ville jag så gärna köpa en liten chokladask till Anita, min gamla klasskompis fr Vårdlinjen, men som även är min vårdcentrals bästa receptionist och sköterska. Så go, hjälpsam och full med empati. Hon betyder mycket och jag ville visa min uppskattning.

Sedan började den sanslöst jobbiga uppförsbacken mot vårdcentralen. Men jag stannade ofta och vilade. Och när jag nu kom fram så var jag 1,5 timme för tidig. Men sååå skönt. Hann prata med dotra en stund och så hann jag ju sitta här och skriva lite blogg. Blir t om anfådd av att skriva blogg, det ni..

Usch.. min kropp är verkligen sjuk. Å jag är så trött på att ha det så här. Å inte nog med att jag fått biverkningar på Pulmicort (svamp i mun och svalg), nu har jag ju även fått biverkningar på ena magkatarrmedicinen, i form av kliande utslag över bröstet.

Det är fan nästan så att jag skulle behöva införskaffa mig ett munskydd, att gå med ute, för att jag får fan ALLT. Å DÅ MENAR JAG ALLT!

Men men.. nu sitter jag här troget, och väntar på att det ska bli min tur. Å i jackfickan, där ligger min ”lathund”. Min lista på vad jag inte får glömma att ta upp med min läkare..

Å efter läkarbesöket, blir det hemgång..

Lev väl..