Ja fy fan så korkad jag har varit. Att VILJA bli frisk är en sak, men tydligt är att jag gjort bort mig totalt.
Lyssnade på vad läkaren sa, innan jag skulle skrivas ut från sjukhuset den 30:e december. Hon sa ”se till att röra på dig och kom ut lite, det är bara bra för lungorna”. Ja eller hur? Jag tog det lugnt här hemma ett par dagar, var ju så pass dålig, men så gick jag ut en sväng i torsdags (2/1). Jag gick och kastade lite återvinning och masade mig i väg till närmaste affär för att köpa ekologisk persilja till mina vandrande pinnar. Herregud!!! Vilken kraftansträngning det blev. Flåsade satan och fick ta en jävla massa stopp på vägen. Men det kändes liksom rätt bra att vara ute. Tog djupa, men smärtsamma, andetag för att få känna känslan av att jag faktiskt KUNDE andas.
Och så igår.. fredag (3/1) fick jag för mig att gå ännu längre. Jag gick till min mor och far, passade på att lösa in de vinstlotter på triss, som jag fått i julklapp, samt att jag handlade lite annat. Satt hos mor och far en stund, innan jag skulle ta mig tillbaka hem. Det var skönt ute. Förlängde promenaden och gick till Roffes konditori för att tacka för deras service. De körde liksom hem min födelsedagstårta på nyårsafton, för att jag inte kunde ta mig dit själv. Fick med mig en semla hem från Roffes, och gick sedan hem och fikade.
Men sen.. fy fan! Så jävla ont jag fick över revbenen. Värst på vä sida förstås. Har haft mest smärta på vä sida ända sedan jag började hosta. Fan säger jag bara. Jag orkar inte vara sjuk mer.
Hur många Vc besök har det inte varit? Å hur många ggr har jag fått åka in med ambulans? Hur många ggr har jag varit tvungen att ta mig in till akuten? Alltså shit, oavbrutet sjuk sedan 17 september.
Och droppen var väl då jag åkte in den 29 december. Då jag blivit så sänkt i mitt allmänna tillstånd, pga min lunginflammation. Prover togs på nytt och de var bra!!! Läkaren kliade sig i huvudet typ, och kunde inte begripa varför jag var så dålig. Hon misstänkte därför att det kunde sitta en blodpropp i lungan, och att det var den som gjorde mig så dålig. Det beställdes en kontrast/skikt röntgen utav lungorna, men man hittade ingen propp, men däremot fanns det infiltrat kvar. Läkaren sa att jag måste läggas in, och att man var tvungen att utreda mig gällande mina lungor. De ville även kunna utesluta lungcancer.
Läggas in? Hatar ju sjukhus! Lungcancer? Tankarna snurrade i massor. Ska jag dö nu? Ska inte jag få ta del utav min dotters framtid, eller få se mina barnbarn växa upp? Shit.. mådde inge bra inombords alls.
Jag fick en ”pilot” plats på ortoped avd 19. Alla medicinavdelningar var överbelagda. Jag fick ett jättefint rum. En ensam sal, på både gott och ont. Men personalen var skitbra. De märkte min ångest. Och då jag accepterat att det kanske var bra att få denna hjälp, och att ha proffs att tillgå då jag behövde, fick mig att slappna av. Jag tittade inte på Tv, trots att jag hade en på rummet, utan jag bara låg där och slappnade av.
Nya prover togs 05.50 den 30:e. Sköterskan kom med mediciner vid 07.00. Och jag tog även utav de mediciner jag hade med mig själv. Jag fick informationen om att ronden, för min del, skulle dröja pga att de skulle komma till mig sist, eftersom jag fått denna ”pilot plats”. Jag skrev till min kurator, på smärtmottagningen, och tror ni inte att hon kom över och hälsade på. Gulle hon.
Läkaren kom vid 13.30. Proverna såg bra ut. Och det var INGEN cancer. Troligtvis har jag haft en virus lunginflammation och att det är därför 3 pencillinkurer ej bitit på mig. Infiltratet är kvar, och måste kollas upp av Vc. Skulle ta acetylcystein (slemlösande) 3 ggr/dag och ta alvedon mot smärtan över revbenen. Vilket inte hjälper ett skit då min fibro gör dessa revbenssmärtor så jävla mkt värre. Nåväl. Fick recept på Bricanyl som ska tas 6 ggr/dag. Sjukresa beställdes och jag hann till apoteket för att hämta ut bricanylen innan taxin skulle komma.
Hem ljuva hem, eller inte. Denna ensamhet jag upplever då jag är sjuk, gör mig ledsen. Jag fixade lite då jag kom hem från sjukhuset och på nyårsafton kunde jag ha mitt födelsedagsfika. Mycket tack vare Evelina, på Roffes konditori, som levererade tårtan åt mig. Det var mysigt att rå om dotra med familj och min mor & far. Och jag fick så mkt fina presenter. Alla frågade om jag skulle med dem hem, på mat och mys. Men hur mycket jag än ville, så visste jag att jag inte orkade. Jag var helt slut. Å återigen blev jag ensam. Gick och lade mig kring 21.00 och sov mig igenom alla smällare och fyrverkerier. Visst hörde jag allt utanför, men jag sov rätt gott.
Sedan dess har jag ju känt mig en aningen piggare, men det är ju smärtan i revbenen som sänker mig. Är också väldigt trött och matt. Det känns skit att må såhär. Jag har fått förorsakat så in i helvete mkt tid med dotter och barmbarn, och det gör så jävla ont. Tänk vad mkt tid vi hade kunnat haft med varandra nu, då de är lediga från jobb, skola och dagis.
Jag tittar avundsjukt ner på gatan, då jag tar mina disk stunder, och avundas folk som går därute. De är på väg någonstans, de kan ta sig hem till folk, gå på stan och umgås med folk. Och här är jag, helt oförmögen att göra något annat än att vila.
När ska eländet ta slut? När får jag bli frisk? När?
Jag har en del jag måste fixa ju, jag har inte tid med det här. Jag måste till specsavers med rekvisitionen från soc, så att jag kan få mina glasögon, ser ju skitdåligt. Jag måste fixa nya intyg som kan vara bra att ha vid överklagan till Fk mm.
Nu har jag suttit en stund med Fk papper på fm, och jag måste ta kontakt med Fk den 7/1 för att få rätt blankett till att överklaga mitt avslag. Ja, tankarna snurrar i skallen på mig, samtidigt som att jag känner att kroppen skriker VILA LENA! VILA!
Joråsåatte. I’ll be back..
Lev väl..
Lena Berge 