Suck, stön & svek..

Ja.. jag får väl börja med att be om ursäkt för min existens. Ni som kanske läser mig blogg och blir trötta på mitt tjat om min smärta. Ni förstår, den här bloggen är till för MIG. Det är min ångestlindring.

Jag är trött på människor som frågar hur jag mår, och inte är ett skit intresserade av svaret. Och jag är trött på att höra personers suckande, och stönande, då jag berättar om hur jag mår. Ta över mitt liv då för i helvete. Hur fan tror ni att jag mår utav erat sätt att reagera på det jag berättar?

En person, som står mig väldigt nära, är den person som suckar och stönar mest. Som ifrågasätter och som kan säga : – Men igår gnällde du över att du hade ont i höften och idag gnäller du över att du har ont i handen, armen och axeln. 😔😔 Det gör så jävla ont. Känns som ett jävla svek. Gnäll? Nä men jag berättar väl om hur jag mår om någon frågar. Och att smärtorna finns på många ställen i min kropp, det är väl knappast en nyhet. Nä, nu är jag så jävla arg och besviken. Tänker fan kopiera alla intyg till vederbörande, så kan hon få läsa själv.

Usch.. det känns skit just nu. Jag har folk som ifrågasätter mig. Hur kul är det? Samtidigt som jag oroar mig inför överklagan. Överklagan ska jag skriva så fort Hans brev har landat hos mig.

Usch.. nu gör sig extra tabletten sig påmind. Mina ögonlock orkar inte hålla sig uppe, jag ser i kors och jag skulle kunna somna på en sekund. Läskigt hur man blir påverkad.

I övrigt har dagen varit bra. Jag har umgåtts med dotra hela dagen och även fått träffa mina små. Känner mig full med kärlek, trots att denna person, jag pratade med nyss, har sårat mig något fruktansvärt.

Nähä.. nu MÅSTE det bli en power nap. Är så trött att jag mår illa.

Lev väl..

Af varslar folk..

”Gör om, gör rätt” var det jag hörde i morse, på nyhetsmorgon TV4. Det enda jag kunde känna var, att detta borde även gälla Fk.

Vi är många sjuka som slängts ut fr Fk. Vi kan heller inte vara inskrivna på Af. Vi hamnar i ett ohållbart moment 22, som innebär att många av oss har blivit ännu mer sjuka pga den stress som detta innebär. Psykisk ohälsa here we come.

Under valberedningen och all tid fram tills nu, så har man knappt yppat ett ord, då det handlat om oss utförsäkrade, som Fk anser är fullt arbetsföra trots att vi har vården/läkarna bakom oss. Vad gör ni med oss utsatta i samhället? Ska ni ta livet av ”skräpet” ni inte vill kännas vid? Det här är ett ovärdigt sätt att leva på. Gör nåt åt Fk, och gör det NU!!!!!

Ja denna text skrev jag på Marcus Oscarssons sida, där han idag tar upp att Af varslar 4500 st.

Det är skitbra att de gör någonting åt Af, men det krävs även att man ”går in med en järnhand och rör runt i grytan”, då det gäller Fk också. Fan vad vi är många som lider utav det som Fk har ställt till med de sista åren.

Usch.. blir förbannad, bara jag tänker på allt som borde förändras i vårat samhälle. Pensionärer ska ha bra pension, barn, ungdomar, vuxna o gamla ska ha rätt till assistans. Folk ska fan inte vara hemlösa och sjuka måste få vara sjuka.

Och något som jag är jävligt förbannad på, det är myndigheternas nyttjande utav oss utsatta. Vi MÅSTE gå med på det ena efter det andra, för att annars får vi inget bistånd. De tar ifrån oss vår integritet och vi BÖR agera nickedocka/marionettdocka. In i ledet för fan, annars drar vi in pengarna för er. Hot, hot och åter hot.

Jag hoppas utav hela mitt hjärta att jag ska nå mitt mål till slut. Att få sjukersättning. Min ilska driver mig, men det betyder också massor att jag får den hjälpen, som jag får, från mina läkare. Deras support betyder massor.

Jag fick ett kuvert i brevlådan idag, journaler från min arbetsterapeut som jag kan använda mig av för att styrka karpaltunnelsyndrom, infl i hö armen, problemet med fötterna och att jag har kryckor i olika former (2 olika och ett 3:e par på väg) och nu även en rollator.

Sedan ringde sekreteraren på smärtmottagningen och berättade att intyget från min smärtläkare, som även är överläkare, var färdigt. Go with the flow. Det intyget ska med i överklagan. Idag känns det fint med allt stöd från mitt ”vårdteam”, men jag känner ju en viss oro då jag vet att jag nu har 2,5 v på mig innan överklagan till Kammarrätten ska vara inne.

Men.. en fin dag med dotra blev det, sedan även med mina barnbarn. En dag full av kärlek och positiv energi gör ju att jag mår väldans bra ikväll. Lägga mig tidigt får det bli..

Lev väl..

”Den här åtgärden är frivillig, men om du inte deltar så får du inget bistånd från soc.”

Visste jag inte med mig att något skulle hända idag, på mötet jag kallats till, på försörjningsstöd? Klart som fan att jag visste att något var på G, jag är ju inte dum i huvudet.

Det roliga var att jag haft min ”nya” handläggare i några månader nu. Jag har undrat vem hon var, så det var helt ok att få ett ansikte på den personen jag skickar in mina soc ansökningar till. Vi gick igenom någon jävla dokumentation, så att mina uppgifter uppdaterades.

Vi pratade massor om min hälsa, och om min medicinering som håller på att höjas. Jag redovisade också att jag hade fått 1200kr för sveda och värk, genom SL. Jag ramlade ju på bussen. Och SJÄLVKLART får jag inte behålla dessa pengar, de ska sparas tills nästa månad. Nåväl..

Sedan tar hon fram ansökningshandlingar till något som heter MIA. ”Mobilisering inför arbete”. Jag förklarar att jag inte är i stånd att klara av ännu mer jäkla projekt och tvångsåtgärder. Jag berättade om att jag gick en utredning via Af i somras, men serrni det spelade ingen som helst roll, för att nu är det soc som ska göra sin bedömning under 3 mån tid. Fuck my life. Jag förklarade min känsla inför det här och då sa handläggaren: – Den här åtgärden är frivillig. Då sa jag, och om jag inte vill gå den då? Handläggaren säger: – ja om du inte går den så får du ju inget bistånd!

Tillåt mig asgarva. Jävla maktmissbruk! Jag är så trött på att vara tvungen till allt tamejfan. Kan jag inte få hjälp med min hälsa, pröva in min nya dosering på ena medicinen OCH FÅ SJUKERSÄTTNING!???

Nä för att sjukersättning kan ju inte jag få, för att sjukersättningen den ska alla jävla nyanlända få, som vet hur de kan utnyttja det sk svenska välfärdssystemet. Denna jävla välfärd, den är INTE till för oss som behöver den, det är en sak som är klar.

Fy fan för myndigheter.

Det enda positiva med den nya kartläghningen MIA , var att om soc sedan anser att jag verkligen bör ha sjukersättning, då kan de påverka Fk beslut.

Min handläggare klagade ju även på mina läkarintyg. De var så ”luddiga”. Så att ”hon” som minsann var jurist, trodde att jag skulle ha nytta utav detta MIA.

Men JAG, jag har fullt upp med annat. Jag ska röntga höften, har ett läkarbesök ang min mage och att jag blöder i arslet (har ju morfin mage och laxerar 2 ggr/dag), ska till kurator och har tid hos min arbetsterapeut. Jag HAR fullt upp med att få hjälp med mina bekymmer, men det skiter väl soc i.

Har även fått brev från Nacka sjukhus idag. Kommer att få vänta 3-4 månader på att få komm dit. De har lång väntetid. Hmm får ringa dit.

Något positivt idag, var då jag gick från stan med min rollator. Kämpade mig fram då jag helt plötsligt fick syn på den man som halkade och slog i skallen så jäkligt utanför mig, där jag bor. Jag såg ju då han halkade och det bara ekade då hans huvud slog i backen/isen. Jag och en äldre man skyndade fram till honom. Den äldre mannen kom först till platsen och en taxichaufför stannade till. Vi kollade killen, och sedan hade taxichauffören skjutsat honom till Luna Vc, där de sedan skickade honom vidare till akuten. Han berättade, idag, att han fått en svår hjärnskakning och att han hade som ett ”eko” i skallen över jul o nyår. Han hade fortfarande besvär. Men det var skönt att träffa honom och få höra hur det var med honom.

Usch.. är inte skitimpad över denna ”åtgärd” som soc nu tvingar mig till. Har bara lust att skrika: LÅT MIG VA!!

Men nu ska jag gotta ner mig i soffan, då min ökade dos av medicinen gör mig lite smålullig.. vill bara ta igen mig nu. Är trött på att bli tvingad till massa skit. Återigen, ”jag har inga rättigheter, bara skyldigheter”..

Lev väl..

Hjälp!

Plötsligt slog det mig, då jag tittade på anteckningarna på min väggkalender, shit – jag ska ju höja min middagsdos idag 😔😐🤔

Förra veckan ökade jag morgondosen från 300 till 400mg. Invänjningen på den dosen var bara den veckan, så nu stod jag då på 400mg på morgonen, 300mg till middagen och 400mg till kvällen. Å förra veckan var rätt flumm flumm och wow 😢

MEN på’t igen ba. Nu blir det alltså dags för nästa höjning, och det är 400mg till middagsdosen. Puh! Hjälp! Hur ska det här gå? Ja tur att jag är hemma idag. Nästa vecka ska jag höja kvällsdosen till 500mg. Jisses! Jag måste ju upp i högre dos om denna medicin verkligen ska ge rätt verkan.

Medicinen heter Gabapentin och är en epilepsi medicin. Och det ska höjas massor. Men funkar inte det så ska jag omedelbart bums sluta med skiten. I somras, då jag började med den, så kunde jag sitta på en parkbänk helt plötsligt, och samtidigt undra vart jag var. Kände mig som en levande fågelholk då. Ja mkt ska jag vara med om. Nu får vi se då.

Ligger ju här i soffan och känner mig bra väck. Tror att morgonhöjningen från förra veckan gör mig rätt dizzy. Men skitsamma, får vila hur mkt jag vill idag. Och i em får vi se konsekvenserna utav ytterligare höjning. Om ni bara visste vilka problem detta medför. Man blir rätt lullig.. 😔

Men.. nu vila.

Lev väl..

Tacksam för min familj..

Jag är tacksam över att jag har en sån otroligt fin svärson. En svärson som gör allt för min dotter och hans barn. En genuin kille som förtjänar en jävla massa beröm. Han jobbar hårt, han uppfyller sin roll som fästman, sambo, pappa och svärson till 190%

Jag är så glad över att ha denna fina familj. Och trots att dotra och lillfis sov de timmarna jag var där idag, så känner jag mig så hemma. Det är min räddning, att få komma och vara med denna underbara familj. Jag hjälpte barnen att städa, genom att sitta på golvet och puscha barnen till att plocka upp. Jag fick den äran att sitta i soffan med barnen och läsa en bok, och inte vilken bok som helst, utan det var ju en alfabetsbok där vi samtidigt lärde oss en massa. De kan liksom alfabetet, ja iaf den största. Men det är nästan så att mellersta också kan hela.

Jag fick den äran att smaka på svärsonens och barnbarnens egengjorda rulltårta, innan jag skulle börja stapla mig hemåt. Den var supergod.

Sedan blev det en sakta promme hemöver. På vägen såg jag några med vagn, på håll, och de vinkade. Det var ju förtusan Ann, Roberth, Molly och hennes kusin. Så kul att träffa dem ett tag. Vi stod och pratade lite.

I övrigt är det fasen inget bra, egentligen. Jag som kunnat sitta hur som helst förut, har så ont i mitt bäcken, höft, ner i vä ben, mina fötter och min arm, samt hand. Hö arm och hand gör så ont att jag knappt klarar av att hålla i kryckan längre. Och varje steg jag tar med den här skithöften gör mig illamående av smärta. Men tack gode gud för den kärlek jag har i min familj. Den familj jag skulle göra allt för. Min dotter som jag älskar och beundrar, och som gör mig stolt. Å min svärson, som likväl kunde vara min son, som jag respekterar och ser upp till. Mina barnbarn, de vackra små som bara växer och lär sig så mkt nytt hela tiden. Tjejerna som är så omhändertagande, då det gäller deras bror. Min dotter har fått 2 små minimammor därhemma. De är vackra och snälla, och visst kan de vara fulla av bus, men det är ju alla barn. Å lillfis som så charmigt skriker mormor då jag kommer. Det är kärlek för mig. Och jag älskar hela bunten utav hela mitt hjärta.

Och jag tackar för de 2 timmarna jag fick idag. Det betyder massor en sådan smärtdag som denna. Nu ska jag värma min pizza, äta, se över djuren, ta en PN och drömma om en ny säng. (Denna säng jag har nu, 2 sjaskiga/äckliga/begagnade 90 cm sängar tar knäcken på mig just nu.)

Lev väl..

Ställer fan in min lördagskväll..

På fm gick jag och King hem till dotra med familj. Jag var där i några timmar och njöt av mitt fina sällis. Rollatorn hade jag med mig för att jag skulle få med mig en grej hem. När jag skulle ta och gå så sa min fina dotter att King kunde stanna hos dem. Puh.. shit vilken lättnad, då kunde jag ju gå raka vägen till affären istället för att gå hem med King först, och sedan gå till affären. Det hade tagit jävligt lång tid plus att jag nog inte pallat det.

Nu kunde jag gå den närmaste vägen till matöppet. Det var en supervacker promme. Snön som föll i solens ljus, liksom bara glittrade. Men satan vad svårt det var att gå. Moddigt och jävligt. Rollatorn var svår att köra. Fick jäklarns ont. Kom till slut fram och det bidde typ mjölk, ägg, persilja till pinnarna, lite att dricka och lite godis. Ja just det, men sedan skulle man hem då rå. Fan fan fan! Ville typ bara tjura! En gammal granne gick förbi, fast på andra sidan, och hon ropade: -Jag ser dig men jag har tyvärr bråttom och kan inte hjälpa dig! Tack då.. för ingenting! Blev fan ledsen.. Där gick jag som ett miffo med en överfull rollator, och jag hade svårt att hålla varorna kvar på rollen, och svårt att gå! Hej jag heter Lena, jag är miffot i Mariekäll.

Jag kom hem, kom knappt in genom port, hiss eller min egna ytterdörr. Men då jag väl packat upp så åt jag en bit broccolipaj, gluttade tv en stund innan det var dags att ta en mini PN innan tvättstugan.

Kom ner till tvättstugan och där såg det ut som skit. Så att.. lusten till att ha tvättstugan är väck. Jag städade lite och ska köra en maskin till, men tvätten får torka uppe. Idén jag hade, med att tvätta omtag, volanger och skit på sängen, den får vänta. Nu ska jag bara tvätta klart och i morrn, då hämtar jag bara King. Jag orkar fan ingenting. Ställer in min fredagskväll och söndag. Jag måste samla mig, hitta lust och kraft. Jag orkar fan inte. Jag har ont och jag blöder i röva. Och känslan i min kropp är inte normal. Helt skitslut.. 😔

Lev väl..

Min existens..

Jag är så enormt tacksam över att ha mina mirakel, min familj. Jag skulle dö för dem. Jag gör allt för dem. Och kärleken i min familj tvekar jag inte på. Men ibland, rätt ofta faktiskt, så undrar jag över min existens.

Det känns så trist. Kväll efter kväll så är jag ensam. På helgerna ser jag oftast inte dotra med fam, då de passar på att vara familj, då svärsonen är ledig. Och det har jag FULL respekt för. Jag har också alltid respekterat par som vill ha sina helger på tu man hand. Men min respekt för alla, hit och dit, har ju gjort att jag mist vänner och att jag ofta är ensam. Jag blir bara sååå skitglad om någon skriver/ringer och säger att de vill komma över. Men nu, nu har jag en väldigt ensam period. Jag drar mig tillbaka, sover bort dagarna och tycker livet är jävligt pissigt.

Ska mitt ”privatliv” bara handla om överklagan till soc, Fk och högre instanser? Läkarbesök? Behandlingar? Försöka klara allt själv? Medicinering? Jag tappar fan lusten till det mesta. Jag erbjuder mig tvätta åt en vän, ja nu den sista tiden, och han bara dissar och dissar. Så att.. man kan inte ens träffa mig trots att jag erbjuder min hjälp. Men jag, jag törs inte ens be om hjälp, pga att jag är rädd att få ett nej.

Nu har jag ju tagit upp kontakten med en tidigare arbetskollega, och relationen till henne och hennes man känns jävligt genuin.

Livet är så jäkla kort. Jag har inte lust att spendera det livet själv. Jag skulle vilja träffa någon, jag skulle vilja umgås med vänner. Det skulle säkert ge mig min aptit tillbaka, samt lusten till att baka. Finns inget roligare än att baka om någon dyker upp på fika, jag vill ju ha något att bjuda på.

Jag saknar självklart närhet, ömhet och sex. Men det känns lite svårt. Och det blir som en kränkning, då ex enbart vill komma över för att KNULLA. Ja nu är jag grov i käften, men det är ju så verkligheten ser ut. Men serrni, jag är ingen hora. Jag är en kvinna med en jävla massa känslor. Och som fortfarande har en jävla massa kvar att ge. Jag har väl för fan inte dött inombords, bara för att jag har vissa funktionshinder.

Men men.. nu har jag precis ätit och det smakade inte ett skit. Färsk kyckling i ugn, som är så jävla gott, men jag kände ingen smak. Hade inte ens lust att äta. Är väl lite depp, I guess. Men nu ska jag fixa matlådor. Och fundera på vad fan jag ska göra i helgen.

Lev väl..

Arg..

Gick upp i ottan och pulsade snö, med min fyrbente vän. Vad mkt snö det hade kommit, och gör fortfarande.

Jag fixade mina morgonrutiner så fort jag kunde, eftersom fastighetsskötare och röris skulle komma hit. Nu har de varit här och fixat lite, men så skulle de ner o kolla i källaren och sedan skulle de dyka upp igen. Vore skönt att få värme.

Jag har betalt mina fakturor och ringt gyn, som ska ringa upp. Det skulle vara så najs om de skulle kunna skriva ut nytt p-piller recept, för min endometrios, utan att jag måste dit för en undersökning.

Fan.. jag är så jävla arg på min höger arm och hand. Det funkar inte. Har så ont att jag har ortosen på mig. Det värker i tennisarmen och handen blir det kramp i. All min jävla smärta gör mig så jävla trött.. Piss!

Jahaja…den här dagen får väl bara flyta på. Vila, lösa lite grejer som jag borde ta tag i och sedan får vi se hur det blir med att gå ut och så. Lillfis är sjuk och dotra känner av halsen och hade feber igår kväll.

Nähä dags att fortsätta fånga dagen nu då 👍😊

Lev väl..

Gåförbud och kåtbockar..

Ja.. så var det då äntligen torsdag och dags för min arbetsterapeuts tel tid. Jag satt redo och började ringa kl 08.00. Det jävliga var dock att jag hade 3 nr till henne. Jag ringde alla 3 och pratade in ett tel svar. Och efter en stund så ringde hon upp. Jag berättade om min skitdåliga hö hand och om att armen är så svullen att min armbåge ortos inte funkar att ha på mig längre.. vi pratade om händerna och armen ett tag och sedan frågade hon om MR svaret på foten och vi pratade om bägge mina fötter. Nu sa Carina att det var dags att ansöka om de specialkryckor jag velat haft länge och ATT JAG ABSOLUT INTE FÅR GÅ FÖR MKT. Fick typ gåförbud.. 😔😐🤔 Nåja.. jag får begränsa mitt gående. Jag fick en tid den 19/2 och Carina skulle skicka mig mina journalblad, så att jag kan använda mig utav dem då jag ska in med överklagan till Kammarrätten. Så jäkla gulligt av henne.

Och då jag avslutat samtalet med Carina så fick jag ett jävligt ocharmigt sms : ”Tjofräs, vad säger du om att träffa en frustrerad kåt kille”? Nja, eller inte de orden ordagrant, men det var exakt det han menade. Vi har liksom inte setts på 1 år och 4 månader och han skiter i att svara då jag ringer eller messar, men då HAN hör av sig, då ska man bara gladeligen vresa på benen? Så jävla besviken..så att.. jag ska inte ens svara på messet.

Gick ner på stan med rollatorn. Lämnade in soc överklagan, köpte maskeringstejp, en veckodosett (på apoteket) och en fin tröja för en del utav ett presentkort jag fick då jag fyllde 50. Jag mötte min urtjusiga dotter, som hade varit och blivit stylad och fotograferad hos sin frisör. Hon har varit med i tidningen med sitt vackra hår. Hon har mitt tjocka hår. Eller ja nu börjar det ju tunnas ur lite på mig, men HON HAR EN MAN.. Vi sågs och gick runt lite. Jag hämtade även ut mitt första testogram paket, som jag fick i födelsepresent, men det var inte mkt jag kunde ha. Dotra, papsen och mamsen fick lite grejer från lådan, då vi möttes och lunchade ihop på Rimini. Trevligt sällis och god mat. Och eftersom lillfis blev dålig på dagis och svärsonen hämtade hem alla barn tidigare, så gick jag sedan med dotra hemöver och pussade på tjejerna innan jag tog mig hem.

Och nu.. nu ligger jag helt utslagen och är på väg att somna. Medicinen och allt gående har gjort sitt med mig, så att nu blir det en PN. Och jag får nog lyssna mer på det här om att inte gå för mycket.

Ser fram emot att få journalutdragen fr Carina och intyget fr Hans, så att jag kan överklaga till Kammarrätten. Å den kåta jäveln får doppa snoppen någon annanstans. Känner mig lite ledsen, då den killen är någon jag skulle kunna tänka mig att ha nåt ihop med.

Nähä.. en PN och sedan får det bli till att fylla i veckodosetten med all medicin.

Lev väl..

Besvikelsen..

Besvikelsen jag känner över min situation, och de hinder jag stöter på hela tiden gör mig fan ledsen..

Morgonen var lugn. Tog tid på mig, mer än vad jag brukar, eftersom jag redan bestämde igår att jag skulle vara hemma hela dagen idag. Jag har fixat med lite allt möjligt men ändå tagit det lugnt, tills nu ikväll.

Jag fick ju mitt beslutsmeddelande fr soc idag, och självklart fick jag avslag på rollatorkorgen. På riktigt? Något som jag behöver för att fungera? En kompis, Katarina, sa åt mig att överklaga, men det svarade jag nej på. Jag kände inte att jag hade orken att överklaga till soc nu, då jag håller på att samla mig för överklagan till Kammarrätten. Men så ältade jag lite och kom fram till att överklagandet till soc är ju en rätt enkel sak, då jag faktiskt har papper på att jag redan ansökte om hjälp till denna korg den 8/1, och det hörde jag ju inget om, och sedan nu, då jag tog upp det igen, då fick jag avslag. Trot att madame handläggare missade min inlämn den 8/1 nämligen. Så att, ja det blev en överklagan. Sedan blev det även lite annat pappersjobb.

Soc skickade även en kallelse till möte, och den jävla kallelsen har gett mig magont. Fick ta en extra Losec ikväll. De vill diskutera min situation och min framtid. Fan också, det som flutit på med soc ett tag nu. Men så brukar det ju vara, det får liksom inte vara ok.

Fan säger jag bara, så svårt jag har att skriva. Min hö hand känns fan förlamad emellanåt. Å armen likaså. Men men, imorrn blir det samtal med Carina, min arbetsterapeut. Något måste göras med hö hand, jag måste höra om hon kan skriva några rader om händet, rollator mm för överklagan till kammarrätten också. Jag behöver all hjälp jag kan få.

Jag har ju inte skrivit på några dagar. Anledningen var att jag hade en jävligt jobbig dag i måndags. Det var mkt stress, alldeles för mkt gå, ångest, ett läkarbesök hos min smärtläkare där jag vände ut och in på mig själv. Han oroade sig för min skalle. Mina stressymtom som påverkar mig jävligt negativt. Jag grät i omgångar. Förklarade min rädsla över medicinhöjningen. Mitt tafatta omdöme. Mitt oförstånd. Att inte kunna begripa muntligt hur jag ska höja dosen. Men Hans lugnade mig och han gav mig ett skriftligt schema. Å jäklar vad jag ska höja denna medicin 😔 Men jag måste upp i en speciell dos för att den ska vara som bäst för mig.

Jag hade med mig mitt domslut från Förvaltningsrätten. Säger man så ens? Ja ni får ursäkta, jag är inte riktigt med. Men jag hade iaf med underlaget för mitt avslag gällande sjukersättningen. Jag hade strukit under några viktiga stycken och jag förklarade min ilska över deras snedvridna kommentarer. Min fina läkare ska hjälpa mig och skriva ett intyg ❤ Sedan tog jag även upp mina smärtor i höften, och han tog mig på allvar och sa åt mig att lägga mig på britsen. Jag fick lyfta ben, och han vred, böjde, klämde och konstaterade att en röntgen vore bra. Å här händer det då grejer, så idag 2 dagar senare så fick jag en tid till röntgen. Första veckan i februari. Vi måste veta vad det är, sa han. Han kunde även se att min ortoped Björn hade skickat remiss till fotspec i Nacka. Alltså, det finns ingen så effektiv och proffsig läkare som min smärtläkare. Men självklart var besöket skitjobbigt. Å det blev ännu jobbigare att ta sig hem.. Var så trångt på bussen, då jag skulle av, och sedan stängde busschauffören dörrarna på mig. Så att då jag kom hem, och hela den natten, så var jag så ledsen och tom. Jag kunde inte tänka på nåt. Var bara borta. Så jobbigt!

Men gårdagen var bra. Jag fick se barnbarnen åka pulka. De hade så roligt. Å deras skratt, deras närvaro, fyller på alla mina positiva energidepåer. Min goa familj.

Goa vänner har jag också. Tittade förbi Marie och Stefan ikväll. Å Stefan hjälpte mig att göra hål på locket till nya akvariet. Toppenfint! Så snällt!

Å gamla akvariet är rengjort. Måste bara be någon om hjälp att skjutsa bort det till ägarna. De bor inte så långt bort men jag kan inte ta det på rollatorn. Får höra med dotra.

Men nu.. nu är det dags att sova. För att imorrn, då ska jag ner på stan o möta dotra, lämna överklagan till soc o hämta paket fr Testogram, en present fr Ninni och Panu. Och en lunch med dotra är planerad.

Lev väl..