Maria, wow, vilken vän hon är alltså..

Förmiddagen började fin fint. Min dotter och mitt minsta barnbarn dök upp, och lyckan var total ❤ Den lille fisen ritade en superfin teckning, som nu sitter på kylskåpet.

Jag gjorde hemgjord pizza, vi åt lunch och sedan var det dags för en middagslur för lillfis. Då han vaknade så hängde jag med och hämtade tjejerna på dagis.

Då jag och lillen stod utanför dagis, så dök Anki och Knubbe upp, vi pratade lite och sedan dök ”T” upp, från ingenstans. Denna kille som jag känt sedan vi var barn, som är långt ner i sitt heroinmissbruk. Han var upprörd och ledsen och jag försökte prata som vanligt med honom, det gjorde Anki också. Men då jag märkte hur påtänd han var så ville jag få bort barnen från honom, så att jag sa att vi var tvungna att gå. Jag får prata mer med honom en annan dag. 😔

Jag sa hej då till Anki och dotra kom med äldsta tjejen, mellersta hade jag redan tagit ut från grinden då jag mötte ”T”. Nu fick barnen gunga. Å vi busade lite o jag sjöng för lillputte, ja dotra sjöng hon med. ❤ En härlig stund. Sedan gick de hem till sig och jag staplade hem till mig. Nu var kroppen slut. Så slut att jag tvärslocknade i min soffa, men ställde mobilen på larm för att skriva sms till Maria och påminna henne om att stanna till hos mig på vägen hem från jobbet.

Maria.. en tjej som jag känt sedan raggarsvängen. Ja, eller då kände vi kanske inte varandr, men vi umgicks ju i samma kretsar. På den gamla goda tiden. 😊👍 Och 2012 fick jag börja jobba i Janas djuraffär, där Maria även jobbade. Jana var så otroligt schysst som hade mig på nystartsbidrag först, och sedan på timmar. Men Maria har jag haft en helt annan relation till. Maria är skitrolig, charmig, glad, go, gullig, hund -och kattälskare och så har hon världens största hjärta. Hon har hjälpt mig på många olika sätt, under de här svåra åren, och min tacksamhet är otroligt stor ❤

Jag är sååå tacksam över hennes vänskap, och jag hoppas att jag någon dag får återgälda det hon gjort för mig.

Å så kommer vi då tills ikväll. Jag hade nämligen en rabattkupong på DjurMagazinet, på hela 25 kronor, som jag självklart ville nyttja, då mitt liv går ut på att vända på kronor. Jag vill få pengarna att räcka så länge jag kan, vilket brukar vara tills det är 1,5 v kvar till socialbidraget betalas ut. Nu kunde jag ju inte få någon som skjutsade mig dit, och fallet på bussen sist, gör mig lite rädd för att åka buss.

Men nu.. så kom då fina Maria, lämnar över de ben jag ville ha, med mer därtill ❤ Bland annat hade hon köpt mat till mig. Ett helt jäkla meal från Burger King. Wow! Blev så glad och tacksam. Lämnade över en påse till henne, med lite hemgjord pizza och sallad. Å kupongen och några kronor. Men jisses så snällt. Hon är så otrolig denna Maria! ❤😢

Hoppas att jag en dag ska få henne att förstå hur tacksam jag är för allt hon har gjort för mig, och för att hon är den fina person hon är och för att hon är min vän. Tack Maria! ❤😘

Nu ska jag se om jag kan få bort klottret i vår hiss. Orkar inte se skiten mer.. Måste ha något att göra en stund. Jag är rörd, och blir gråtmild av Marias empati, plus att vä fot och ben är bortdomnat helt. Jag vill inte sitta här och känna efter. Och eftersom hyresvärden inte fixar, så sa jag åt honom att jag löser det. Sedan blir det sängen.

Lev väl..

Såg den otroliga polis som hjälpte mig en gång..

I kväll tittade jag på Södertäljepolisen, kan inte missa ett enda avsnitt. Då jag sett hela programmet så kommer vinjetten inför nästa program. En äldre polis dyker upp och jag känner igen honom som i går. Peter Ståhl. En helt otrolig polis, som hade hand om mitt ärende, då jag blev våldtagen, för en jäkla massa år sedan..

Tur att jag känner en annan helt underbar polis, T K, som kunde hjälpa mig med minnet. Jag fick hjärnsläpp då det gällde denna äldre polis namn.

Han stöttade, trots att skiten lades ner. En av de värsta sakerna som hänt mig i mitt liv.

Tack Peter Ståhl.. ❤

Lev väl..

OMG 😢

Fy för fan för den smärtan jag nu ligger med, här i soffan. Jag var till dotra med King på fm och vid typ 11.45 behövde jag studsa ner på apoteket, plus ta ut lite kontanter. Sedan gick det faktiskt en buss, som jag vågade mig kliva på. Chauffören var såååå jävla duktig att ”niga” så att jag kom på och av. En eloge till honom. Klev av vid Tältvägen och gick till det super bra-iga TeleAkuten, den VC som min svärson fick mig att byta till för ett par år sedan.

Jag stolpade mig fram. Stödstrumpan stasade rätt rejält idag och smärtan i bägge fötterna började direkt jag klev utanför min port i morse.

Hur som, jag blev lika fint bemött som vanligt, och det var min fd klasskompis ( fr vårdlinjen) som tog emot mig. Lite snack med den fina Anita och sedan blev det till att sätta sig för att vänta på min tur. Hittade trevligt folk att prata med under tiden.

När jag väl kom in så var det med öppna armar, han tog både jacka och kryckor åt mig. Gulle han. Sedan blev det väldigt mkt updates och denna gång förlängde han mitt sjukintyg till sista februari. Han sa oxå åt mig att jag skulle boka in en ny tid med sköterskorna, så att han kunde skriva ett färdtjänst intyg, för att det hann vi ju inte idag, vilket var fullt förståeligt. Då vi var klara så berömde han mig över hur mkt jag kämpa, men han förstod oxå hur mkt det här tär på mig. Sedan fick jag en kram. Å så tacksamt jag tog emot den kramen ❤ Han är sååå bra. Fattar precis och följer precis varje steg jag tar. 👍

Jag gick till Anita och Eva i receptionen och vi smet in i ett rum och bokade in en tid för färdtjänst intyget. Inte förrän i början på dec, men så fick det bli.

Ringde ju kommunens kontaktcenter i morse och hörde mig för om när jag kunde göra ett nytt försök att ansöka om färdtjänst, och det gick ju på en gång, SÅ DÅ SÅ!!!!

Jävla byråkrati land detta land är alltså!! Spyr!

Men men.. nu var det då klart för idag på VC och nu kom krukset, hur i helvete skulle jag ta mig hem? Bussen skulle gå om en halvtimme, så att det var bara att bita ihop och börja gå. Satan vilken smärta alltså. Som tur var kan man hänga rätt fint på dessa kryckor, för att vila. Å mkt vila blev det vid centralen då jag träffade Peter, en gammal polare, och hans son. Fan stod där ett bra tag, men till slut gav vi upp, pga kylan.

Min kurator ringde ju mig då jag gick över slussbron, så henne ringde jag upp då jag kom hem. Gulle henne, ska dit nästa vecka. Förklarade hur dåligt jag mådde och hon förstod ju, som vanligt. Satan vad bra vårdfolk jag har runt omkring mig.

Nu har jag legat med fötterna högt sedan jag kom hem. Det värker så tårarna rinner. Jag var tvungen att byta tvättid, för att jag hade tid ikväll. Men nu gör jag inte en enda grej mer idag. Mår illa av smärta och är så jävla ledsen. Ska väl, om en stund, läsa igenom läkarintyget. Å ikväll, då lägger jag mig aptidigt. Kan ju det nu, då King är hos sin familj.

Usch.. fy fan så trött och ledsen jag är på mitt liv.

Lev väl..

Morgondagens ”att uppdatera lista” till min läkare Gabriel..

Idag har det varit rätt ok. Ute med King på morgonen. Gick till Roffes och köpte 2 oxögonbakelser till mina päron, som skulle komma och fika hos mig i em.

Gjorde i ordning på balkongen. Nu borde mina blommor kunna övervintra där ute, de står på frigolit skiva, intill husväggen, nerstoppade i Willys kassar med massor utav tidningspapper och bubbelplast/plast runt om.

Mina päron var då här i em, Maya var även med, päronens labbetjej. Det gick bra för lillskruttan att åka hiss och vara här. King blev glad också. Men när de varit här så gick far och Maya innan oss, jag tog mina miffokryckor och King, och gjorde sällskap med mor en bit. King OCH JAG behövde rastas.

Nu har jag precis ätit upp min mors underbara hemgjorda kålpudding, som de hade med sig till mig. Sååå gott!!

Ligger här i matkoma och kom på att det nog var bra att få ner alla de punkter jag måste uppdatera min läkare om imorrn. Så här ser den listan ut:

* Har fått nya kryckor, för att underlätta för armar o händer, tycker att jag belastar fötterna mer med dessa.

* Gabapentin 3 x 300

* Ultraljud gjord av kiropraktor Anton Reiderstedt på Telge rehab, han bad min sjukgymnast tejpa min höger fot.

* I tisdags tejpades jag, kändes skönt, konstigt o till slut ont. Tog bort tejpen i lörd em.

* I tisdags på väg hem fr telge rehab föll jag illa på bussen, pga att busschauffören åkte innan jag hann sätta mig. Vred min trasiga vä fot, hamnade med hö skinka på kanten av sätet och då jag tog emot med min hö hand, i sätet, så gjorde jag illa mig i bälteshållaren.

* Blev skitledsen och blev deppig, har knappt ätit sedan dess. Funderingar. Känner mig oduglig. Och har väldigt ont i fot och hö skinka.

* Kontinuerliga besök hos Oskar med sjukgymn uppföljningar. Hand & arm.

* Carina fixade dessa kryckor, då hon anser att det kan vara bra att pröva dessa innan vi ansöker om de ”rätta” kryckorna.

* Har skrivit en artikel, helsida i LT.

* Varit hos kuratorn.

* Smärtläkaren hjälpte mig att kolla att Victoria på ortopeden inte alls ställt mig i kö hos Björn Cars.

* Ringde ortopeden, sköterskan Eva fixade tid hos Cars den 12 nov.

* Får busskort av soc nu, men vet inte om jag törs åka mer buss.

* Tappat aptiten. Är orolig inför framtiden. Är ledsen och asocial.

* Mist 3 vänner inom loppet av 1 månad.

* Mötet 3/9, Af redovisar utredningen fr IRIS hadar, kartläggningsmötet slutar med att Fk säger att de står fast vid att jag är fullt arbetsför.

* Af och Soc förstående nu.

* Överklagade senaste avslaget/sjukpenningen till Fk, i mitten av september, de har ej återkopplat.

Men nu blir det Mord och inga visor, med Jessica Fletcher, Father Brown och de andra mysiga serier på kanal 8. Ligger med fötterna i högläge, med mina härliga sockor på fötterna ❤

Lev väl..

Hur i helvete ska jag kunna lösa det här i framtiden?

I natt var jag vaken tills dotra ringde mig, då hon var på väg hem från krogen. Sååå skönt att veta att hon kommer hem ordentligt.

Jag somnade kanske vid 02.00 och sedan sov jag i mina vanliga korta intervaller. Vid 8.30 gick jag upp, medicinerade, gick ut med King och gav honom mat. Men eftersom det var så kallt ute så tog jag beslutet att krypa ner igen. Å det gjorde jag. Upp o ner ur sängen blev det, tills jag slutligen steg upp vid typ 13.20. Jag var trött, deppig och hade ont. Ingen gnista alls. Tvingade i mig frukost. Har dock ingen matlust längre. Kommer på mig själv ibland att jag varken ätit lunch eller middag då kl är sent på kvällen..

Jag ringde min mor, som sa att min far kunde hjälpa mig att handla efter 15 någon gång. Satte igång o duscha, ögna igenom willysappen, så att jag även kunde få ner några extraprisvaror på min inköpslista. Hur i helvete ska jag göra med det här med handlingen, fortsättningsvis? Det är fan ett problem. Det är självklart inte alltid att någon har tid att hjälpa mig. Å det här med att handla med dramaten, är fan inget alternativ längre. Eller har väl aldrig varit, pga att jag måste lämna ifrån mig en krycka då jag måste dra dramaten kärran. Jag är så jävla ledsen. Varför kunde jag inte bara beviljas färdtjänst?

Fötterna blir bara sämre, höger hand är riktigt fucked up nu, den vill inte vara med. Har svårt att skriva med den, arbeta med den, som när handen hamnade i kramp förra helgen då jag skulle platta ut pizzadegen på plåten. Jag bara kollade på handjäveln, av ren jävla avsky. Å nu, sedan bussolyckan, då jag ramlade på bussen, så vetefan hur jag ska klara av att åka buss igen. Å hur det än är så är inte bussen något alternativ för mig, då jag ska handla, jag har fullt sjå med att ens bara kunna sitta på bussen och kunna åka.

Jag är så in i helvete depp. Matlusten är borta. Tårarna rinner ofta. Å då jag får vara stöd åt någon som är ledsen, så blir jag varm i hjärtat, men tyvärr full i hjärnan. Å hjärnan börjar bete sig som vid stress. För mkt i skallen gör mig förvirrad, och jag beter mig därefter. Jag gör konstiga saker, blir ofokuserad och helt apatisk. Kan sitta och stirra i det tomma intet. Jag är rädd. Jag har beteendestörningar. Jag tappar minnet.

Jag känner oro nu. Å en stor sorgsenhet. Tänk om det vore lätt för mig i stället? Kunde jag få hjälp och handla utan att behöva be om hjälp, och känna mig så dum och påträngande? Alla har sitt, jag kan omöjligt begära att nån ska hjälpa mig. Men vad ska hända med mig i framtiden? Just nu är min skalle blockad. Jag känner mig förståndshandikappad. Jag är inte med i matchen. Jag har fått hjälp att handla, men jag mår illa utav den ångest som äter upp mig, då det var rätt svårt att få denna hjälp.

Och ovänner har jag fått. Det får jag hela tiden, för att jag säkert säger vad jag tycker. Men jag har även märkt att jag fortfarande blir utnyttjad. Måste få ordning på känslorna kring detta också. Jag måste ge mig själv mer tid. Att tänka på mig själv, hur gör jag det?

Å varför trodde jag en en gammal vän, en gammal fling, skulle vara den person som hjälpte mig att få känna lite harmoni? Vi sågs, vi hjälpte varandra med saker och nu är han borta. Jag brydde mig för mkt.

Men när.. ska jag känna att någon bryr sig om mig? Som ser mig? Och som ser att jag håller på att sjunka längre in i en depression?

Folk gillar allas bilder. Ytligt. Å det ska vara vackert, rikt, fancy semestrar och restaurangbesök. Allt annat, vardagligt och tragiskt, nä men det vill ingen se. Jag ÄR en tragisk person. Men jag är på riktigt. Å jag är ärlig. Jag är ett moment 22 problem, som ingen vill kännas vid. Det är ju jobbigt för fan. Ja, stackars er! Som har råd att ha mat för dagen, köpa er nya skor, kläder, åka på semester, gå till optikern, gå till tandläkaren mm.. Fy fan alltså.. gud vad jag önskar att jag var som ni. Men jag, jag är utslängd fr Fk och lever på soc. Och vet ni? Det är kränkande, för att jag borde ha rätt till sjukpension, precis som alla andra i min situation.

Å här är jag, orolig inför framtiden. Vad ska hända med mig? Hur försämrad kommer jag bli? Hur ska jag kunna handla? Å hur ska jag vara till minst bekymmer för alla i min närhet?

Lev väl..

Mitt allt..

Idag har det varit en lite ”sisådär” dag. Fm var kanon, gick fram å tbx till dotra och barnen, med mina miffokryckor.

Måste ju använda dem lite eftersom vi ska göra en utvärdering om några veckor. Dessa kryckor är skit ”snälla” mot min trasiga arm och muna trasiga händer, men jag belastar fötterna fan så mkt mer.

Tejpningen i hö fot håller fortfarande, men jag har förbannat ont. Får se om Oskar kanske kan tejpa lite annorlunda nästa gång. Får försöka komma ihåg att återberätta rätt till honom nästa vecka.

Då jag kommit hem fr dotra o barna så sträckte jag ut mig o la fötterna i högläge en stund, men sedan fick det bli en annan höger krycka o min dramaten kärra. Behövde ju handla. Fy fan.. mådde illa av smärtan som blev av att belasta. Men måste man så måste man.

Jag tittade in på Roffes på hemvägen och satte mig och vilade o störde stackars Evelina i hennes arbete. De är så himla trevliga i den där familjen.

Då jag kom hem så tömde jag dramaten kärran och satte in grejerna i kylen. Sedan gick jag som en zoombie o lade mig på soffan. Shit, sov nog typ i 3 timmar eller nåt. Men sedan tog jag mig inte upp mer fr soffan. Jag var i PAIN. Värmde mig lite mat först vid 21.00 och då hade jag inte ätit på hela dagen.

Ett långt tel samtal blev det med fina vännen Jessica oxå. Och en promme med King. En kort en. Men han pissade säkert 20 ggr på den prommen. Å tidigare idag.. då bajsade han ”fast”.. Yippey.. Inga fler blodiga diareer här inte. Shit vad jag kan denna hund alltså. Men dieten fortsätter och bara några foderkulor ihop med risavkoket får det bli. Sakta men säkert.

Jahapp.. och nu har jag legat här i sängen och spanat in Dr Sandra Dee som är mästare på att ta hand om pormaskar, bölder och cystor, på youtube. Jag bara älskar och titta mig trött på dessa videos. Å ikväll.. då måste jag hålla mig vaken. Dotra är på krogen o jag har sagt att hon ska ringa mig då hon går hem. Hoppas fan att hon gör det också, för att annars lär ju inte jag somna i natt.

Joråsåatte.. summan av denna dag. Mysig fm och painfull em o kväll. Önskar att någon kunde kolla min rumpa oxå, har så in i bengens jävla ont i hö skinka. Men får väl visa upp den för min läkare, då jag ska dit på måndag.

I morgon står lite grejer på schemat..får se vad det blir för väder, men blir det fint, så ska jag göra ordning mina uteblommor för vintern. Fick ju frigolit och plast av min goa vän M häromdagen.

Nähä.. nu får hon fan ringa. Hon är mitt allt.. Orolig mamma AB.

Lev väl..

Vilodag..

Har precis kommit in från en promme med nya kryckorna och King, det gick jävligt bra. De var rätt sköna, men jag kände hur belastningen på min nervskadade fot blev högre än då jag går med de gamla kryckorna. Nåväl.. får prova lite till..

Jag tog en sväng till Evelina som tog ett kort på ”miffot” 😂😂😂

Sedan gick vi runt så lillskrutt skulle kunna göra ifrån sig, men han pinkar ju bara. Så någon blodig diarré pöl har det inte varit sedan i morse. Men just nu puttrar lite dietmat på spisen. Lite ris, fisk o morot står på överkok tid.

I övrigt har jag lagt fötter i högläge, och tänker ta det allmänt lugnt idag. Är glad dock.. fick beröm idag, för att jag är duktig på att göra pizza och baka, sånt känns fint att höra. Det är sällan man hör att man är bra på något.

Fortsätta att vila sig lite då..

Lev väl..

Nu så.. en anmälan gjord..

Att ta sig med buss är tamejfan inte det optimala för mig. Jag HATAR att komma ombord på bussar som inte ”niger” och där bussarnas konstruktion är helt fucked up, invändigt. Dessa jävla ”platåer” du ska ta dig upp för innan du ens kan slå ner arslet.

Å idag.. då var det då dags för att ta sig till Telge Rehab. Resan dit gick bra, trots bussbyte. Å trots att ena bussen sket i att ”niga”. Men då jag skulle hem, och hade klivit av längst bort på Köpmangatan, för att sedan gå längst bort åt andra hållet, för att kliva på min buss 751, ja då hände det jag oroat mig för hela tiden. Jag ska kliva upp med den ”mest friska” foten på platån upp till sätet, då kör fanstyget. Det som händer är att jag vrider till nin nervskadade fot, där jag bara har en sena kvar, vilket gör jävligt ont. För att i samma sekund sedan ramla så jag hamnar med hö skinka på sätet, kör in handen mellan ryggstöd och sittsätet och gör illa hö hand på bälteshållaren. Jävla idiot! Jag tror nog fan att han hörde att jag svor. Busschauffören ska ALLTID vänta tills alla har satt sig. Fan heller! Å hade jag inte fått sittplats och varit tvungen att få stå, då hade jag ramlat och slagit ihjäl mig varje gång han tvärnitade eller gasade. Den ryckigaste körningen ever.

Men i min jävla ilska så tog jag buss nr, plats och klockslag och tänkte, att det här ska jag fan anmäla. Och nu, då jag låg här i soffan, så ringde jag faktiskt SL. Jag hatar verkligen dessa resor. Jag har skitsvårt att komma på och av, och så händer en sån här grej. Nä.. tjejen på SL gjorde en utförlig anmälan och var så himla supertrevlig. Nu får vi se då jag har lust att åka buss igen 😔😔😔

Men nu.. nu blir det vila resten av kvällen. Med onda fötter i högläge. Har ju blivit tejpad av Oskar idag också, så nu ska jag känna efter och så ska vi utvärdera nästa vecka. Och tejpa på nytt.

Lev väl..

Jävla miffo..

Gick till mina päron på morgonen. Visste fan inte hur jag skulle ta mig hem. Har bara ondare och ondare i hö foten nu, den fot jag nu gjort ultraljud på och ska på återbesök till ortopeden för. Jag har ont i tårna, och de ska börja tejpas i morgon, av Oskar på Telge Rehab. Men hälen, börjar kännas som hälsporre. Hade hälsporre i 1,5 år, då jag hade butiken. Foten är inflammerad som fan.. Fuck!

Vänster fot och ben har jag ju nervskador i och nervsmärtor som är så olidliga att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Å höger handled/hand är nu så dålig att det känns som att jag fumlar. Kunde knappt platta ut degen på plåten i fredags.

Jag blir så trött. Å då jag går så ser jag ut som ett miffo. Vä höft är oxå keff, smärtläkaren misstänker början på artros. Fibron gör oxå sitt. Plus mitt konstiga huvud.

Blev glad då grannen hörde av sig och sa att jag kunde få börja tvätta. Ja eller hur, innan jag tagit mig ner så hade någon annan tagit tvättstugan. Fan oxå. Visserligen har jag tid vid 17, men det hade ju varit skitfint med mer tid..

Nähä. Vila, tvätta, ta hand om kakan jag bakat och grytan som puttrat på spisen idag. Vill bara skrika rakt ut just nu, har gjort för mkt idag helt enkelt. Men det, det är av ren panik. JAG VILL INTE BLI SÄMRE OCH SÄMRE 😔😔😔

Lev väl..

Att distansera sig..

Ja.. hur fan gör man det? Jag är en människa som kan bry mig om vem som helst. Ser jag en människa i behov av hjälp, så inte fan går jag.

I fredags då jag hade träffat dotra en stund på stan, så mötte jag min mor. Hon skulle in på banken, och jag följde med in. På en av bänkarna så satt det en äldre man, som var blind. Han hade en nummerlapp i handen, och jag tänkte, hur fasen ska han veta då det är hans tur? Så var det då min mors tur, och jag kunde ju liksom inte släppa denna blinda man. Jag gick fram till personal, som fanns i närheten, och jag visade mannen i soffan och jag förklarade att mannen verkade vara blind. De skulle ta tag i det..

Ja.. sådär kan det ju liksom vara för mig. Ramlar någon på stan går jag självklart fram och frågar om personen mår bra, oavsett nykter eller påverkad. Ser jag någon bråka, så kollar jag att det inte eskalerar, men jag har även ringt polis.

Pratar våra missbrukare, i staden, med mig, så nog fan svarar jag och jag kan stå och prata länge.

När folk vänder sig till mig för att prata, så försöker jag finnas och stötta på det sätt jag kan.

Jag försöker även hjälpa min dotter med familj, så fort de behöver hjälp och oftast erbjuder jag mig själv, INNAN de behöver hjälp.

Jag har försökt finnas där för min dotter hela livet, och fortfarande. Och jag har försökt vara den bästa mamma jag kunnat. Å nu även, vara den bästa mormorn jag kan.

Tyvärr så är jag så pass dålig själv, vilket jag nästan alltid försöker ”glömma” genom att finnas där och fortsätta ställa upp. Det tar ganska mycket på krafterna, men det tar jag igen genom att säcka ihop, härhemma i min ensamhet.

Jag vet inte hur länge jag ska orka dock, då jag är rätt slut fysiskt och psykiskt. Men jag försöker.

Jag försöker också kämpa för min rätt, då det handlar om att få min sjukersättning. Jag vill få rätt hos Fk. Jag har skickat in mitt ärende till Kalla Fakta, Uppdrag Granskning och SVT. Å tro mig, DET tar som fan på krafterna då jag har ont, har hokus pokus i huvudet och ofta är ofokuserad och inte är med i matchen, plus att jag fått skitdålig syn. Jag har ju mitt sjukersättningsärende uppe i förvaltningsrätten sedan i april.

Ingen fattar att jag har jävligt mkt, för att jag visar ju inte hur mkt det här tar på mig. Men nu, nu orkar jag inte mer. Jag har blivit utskälld för att jag är en vek person, att jag är för social, att jag tar på mig för mycket och att jag säger, agerar och beter mig på ett visst sätt.

Ursäkta mig, men jag fyller 50 år i år. Jag har kämpat mkt i mitt liv. Mina erfarenheter har format mig till den jag är. Jag har saknat mycket kärlek i mitt liv, men jag har ALLTID gett kärlek. Jag är den jag är. Och att jag blir utskälld för att jag är den personen jag är? Nä. Jag tar inte det. För att ibland, då duger jag minsann.

Jag känner att jag bryter ihop en smula, då de jag älskar/tycker om, gör så här mot mig. Jag är jag. Och det är FAN inte mig det är fel på. Och varför känner man att man ska läxa upp mig, hur jag fungerar som person, jag är tillräckligt gammal att ta hand om mig själv.

Jag tycker inte om orättvisor. Och jag lider ett helvete, då det handlar om ekonomi. Jag kan inte göra någonting, förutom att betala räkningar och mat. Jag kan inte roa mig, jag har inte råd med nåt extra alls, jag har inte råd med resor, tandläkare, kläder eller optikern. Och jag bara är.. Jag blir så tacksam om någon bjuder mig på mat, jag får dåligt samvete då folk ger mig pengar, jag blir så överväldigt tacksam. Och ni som tycker att jag är jobbig som inte kan ta emot??? Hur jobbigt tror ni inte att det är för mig då? Ni som inte varit i min situation kan ju omöjligt veta.

Men nu känner jag mig mättad. Jag vill inte få skit. Jag FÖRTJÄNAR INTE skit. Och igår kväll, i dimman, så hoppades jag att jag skulle bli påkörd. Destruktivt jävla skitledsen. Varför visar inte folk mer kärlek för varandra, medans man fortfarande är i livet?

Jag är väldigt ledsen idag. Fattar inte hur jag ska distansera mig till det här. Jag vill fan inte ens se människor idag, hur nu fan det ska gå till. Jag vill att allt tjafs runtomkring mig bara löser sig. Och jag skulle gärna vilja bli behandlad, så som jag behandlar andra.

Lev väl..