Gömmer mig i ”grottan” för resten av dagen..

I morse skulle jag gå hem till dotra o mysa med lillbebbe och vara sällskap då dotra skulle städa.. Det blev framskjutet några timmar, då lillplutt sovit nada under natten. Tog mig en solig, men kall, promenad med King  ”over the hill” och vips så var vi framme. Jag stannade tills det var dags att hämta töserna på dagis, eftersom det blir en sån skön promme då jag får stöd i att gå, utav barnvagnen.

Jag, lillplutt och King var utanför dagis och väntade, medan mamsingen gick in för att hämta de fina tjejerna.. De kom ut och jag pussade dem hejdå. De skulle ju få besök av fina Madde och barnen i em.

Då jag gick hemåt så kände ju hur vansinnigt ont jag hade. Helvete! Nu blev jag fan påmind, med råge, vad det innebär med kyla och smärtan i foten. Fan, blev gråtfärdig och skyndade, så gott jag kunde, hemöver. Det e ju åt helvete på sommaren då värmen kommer, foten svullnar upp och nerverna ligger ännu mer i kläm pga det ödem som uppstår. Vintern, ja där tar liksom kylan knäcken på en i fotleden. Det smärtar så in i bengen, utöver den smärta som redan finns.

Så att.. då jag väl kom hem så var det bara att värma mig en pizzabit, som min söta brorsdotter hade med hit igår. Det blev ju över liksom. Jag åt och satte mig sedan i soffan och gluttade på Tv. Nu har jag dock hämtat filtar och grejer, tagit min starkaste ”omedelbartbumsmorfintablett” och ska krypa ner och se gamla goda miss Fischer, deckardrottningen från förr..

Jag har lämnat King hos familjen, de ville ha honom. Så att nu, nu har jag låst in mig, krupit ner och ska vara här i ”min grotta” resten av dagen. Gråta av att jag har ont, undra då Fk hör av sig om det slutgiltiga beskeded då det gäller sjukpenning, och jag kommer välja att gräva ner mig en smula. ”För att jag kan”.. Jag har gjort nytta på fm så att nu ska jag bara lyssna på min kropp, vila och låta mig själv ha så ont som jag verkligen har, utan att jag behöver bry mig om någon annan..

Lev väl..

Mysfaktor..

Regnet slår mot rutan.. Kings promme är avklarad och jag har städat. Lyssnat på en gammal skiva med Uno och bara tagit det jävligt slow med städ. Luktar gott av såpa och fönsterbelysning i kök och vardagsrum är tänd. Mysfaktorn är hög.

Skönt att ha landat och att känna lite inre lugn, då det är en smärtans dag. Det blir bara mer och mer olidligt att inte ha någon smärtlindring. Har så ont så jag vill gråta. Men snart kommer päronen över på fika, ska bli najs med sällis en stund. Vila lite nu, och sedan ta hand om en liten disk. Mor och far kommer vid 15.00 först.

Jag började morgonen med att ta bort en människa från fb. Min toy boy, som verkligen varit mums att lära ”känna” men det får bli historia utav honom nu. Det var mysigt så länge det varade, och vi fick ut det vi ville utav varandra. Å det var ju något år sedan nu, så varför ens ha varandras nr och fb liksom? Livet går vidare och jag vill inte ha en massa jävla drama i mitt liv. 

Jag vill komma tillbaks till verkligheten en dag. Med jobb och att tjäna pengar. Livet nu är rätt hemskt. Min vardag just i detta nu, handlar enbart om att slåss för överlevnad. Mot Fk. Jag vill leva ett lugnt och harmoniskt liv. Jag vill känna kärlek. Jag vill ha mer ge och ta i mitt liv. Jag vill..

Ja det är mycket jag vill. Men för NU, så räcker det gott med att bara få vara jag och att folk försöker ta mig för den jag är.

Jag vill ha positiv energi omkring mig och jag vill att alla människor i min omgivning är ärliga emot mig.

Något som gjort mig fruktansvärt ledsen denna vecka var då en barmdomsvän hörde av sig 21.30 i måndags kväll. Hon skrev: – Hur gick det för dig på mötet på Fk i fredags?? ! Ja.. vad säger man? Den helgen som faktiskt var jävligt tung, och då man kanske önskat att hon brytt sig då. Hur som helst så svarade jag att det inte gick så bra. Och om hon sedan hörde av sig igen? Nej då, fan heller. Så jag skrev o önskade henne och fam trevlig helg i går kväll, då kom en lam jävla ursäkt på hur mkt hon hade haft att göra sedan i måndags. SOM ATT JAG BRYR MIG! I mitt liv, i min värld, då skapar man sig tid för de vänner som har det extra tungt. Sånt här gör mig ledsen. Att inte ens kunna ge mig 5 min på en hel jävla fucking vecka?

Men men.. jag har fått många andra trevliga mail och sms, så de överväger allt annat. Och vid svåra tider märker man vem som bryr sig. Jag behöver inte ha massor med kompisar och vänner. Å just nu är folk väldigt duktiga på att eliminera sig själva.

Var ju ute med King på fm, och tittade in på Roffes. Ville träffa finaste Evelina som gör de mest underbara tårtorna. Mums så mkt gott de hade där idag. Se bilden längre ner..

Nähä, vila och känna sig nöjd med att det är städat.. Å sedan umgås en stund med päronen..

Lev väl..

Så tacksam..

I morse så ringde jag upp min kurator på Smärtmottagningen. Jag tackade henne så mycket för allt stöd hon gett mig, plus att jag bad henne hälsa min underbara smärtläkare Hans Johansson, för det han gjort för mig. Jag är tacksam mot Anne, kuratorn, och läkarna Hans och Gabriel. Men jag är också fruktansvärt tacksam för er andra som stöttat. Familjen, Eddie, Anna, Eva, Björn, Janet, Markku, Ann, Agge, Margareta, Camilla och Jessica.. ❤

Jag tänker även hela tiden på de ord min läkare Gabriel sa. Att jag ej blivit sämre i min utmattningsdepression utan att jag går igenom en kris. Att det inte var konstigt att hjärnan blockades och talet försvinner när man går igenom sånt här. Han ville tydligt poängtera att inget av det som händer är mitt fel. Och att om Fk inte beviljar sjukpenning efter det jag kompletterat med, i intyg, så har Fk bara bestämt sig för att jag ska bort från deras system. Precis som så många andra. 

Så att problemet kvarstår.. Ekonomin e åt helvete och jag har inte fått några pengar. Avstängd sedan den 5 okt. Jag fattar inte hur fan man kan göra så här mot mig. Å andra. Det är förjävligt. Sätt dit de som utnyttjar systemet istället.

Nåja.. jag har landat lite i allafall. Å e det så att Fk inte ger mig rätt då måste jag försöka få hjälp genom försörjningsstöd. Å ni som varit inne i den karusellen vet ju hur jävla kul det är. Men idag är idag och dagen har varit bra. Så att nu ska jag fixa med lite medveten närvaro i form av att diska.

Lev väl..

Jag lever, alltså finns jag..

Äntligen har jag återhämtat mig en smula. Känns lite lugnare nu, trots att jag fortfarande befinner mig i samma situation.

Men jag andas, jag lever och alltså finns jag. Men min telefon, den är tyst..  Ingen hör av sig. Känns trist. Men jag är glad för att jag har de vänner jag har. Å för att min familj förstår vad jag går igenom.

Ikväll blir det ”syrror” och sedan blir det sängen. Skulle vara mysigt att krypa i hop och sova med någon, men han lyser med sin frånvaro..

Lev väl..

Magkatarr..

Så var det då dags idag. Att ha möte med kuratorn på Smärtmottagningen. Återigen var mitt ombud med mig. Mötet gick bra. Återstår att se hur det blir med intyg fr smärtläkaren nu då. Å imorrnbitti, ja då e det ett möte igen. Med ombud och husläkare. Shit. Jag går sönder. Har fått sån magkatarr i kväll. Kontrollen e lika med noll. Vad fan ska hända liksom?

Idag länkar jag min blogg för sista gången. Vill ni läsa den i fortsättningen så står adressen i min fb profil.

Lev väl..

Att inte ha koll på läget..

Klockan är prick 05.00. Jag har legat med migrän i natt. Jätteskoj.. NOT! Migränen är spänningsvärksrelaterat, då jag har diskbråck i nacken. Men även fast jag inte har migrän, så blir det ju aldrig mera än högst 5 timmars sömn per natt, tack vare smärtan. Men jag e van. Många år jag haft det så nu.

Den utlösande faktorn till migränen skulle även kunna vara gårdagens jävla tankar. Självmordstankar. Eller rättare sagt, ”tappatorkenattfortsättakämpatankar”. Å det här berättade jag för mina närmaste igår. Men det går verkligen inte att förklara för någon hur fan det känns, att ha så jävla ont, ha en medicin som inte lindrar längre plus hur oron över min ekonomi stressar sönder min hjärna. Igår körde jag medveten närvaro i så mkt olika aktiviteter men ändå blev jag lika speedad i hjärnan igen då jag inte gjorde något.

Jag klarar knappt av att gå utanför dörren pga ångesten över att behöva träffa någon. Jag får gråtattacker om någon frågar hur jag mår och jag vill helst inte prata med någon eftersom mitt tal försvinner. 

Jag sa till min mor i gårkväll, att vi får väl se hur länge jag klarar mig innan jag lägger in mig på psyk, för att så känns det enellanåt. Varför kan jag inte bara få chansen till återhämtning? Handläggaren på Fk har gjort bedömningen att jag kan jobba heltid. Å mitt ombud frågade, på vårat möte i fredags, om hon är utbildad läkare inom psykiatri, ortopedi och smärta. Nej, svarade hon. Men hon kan ändå fatta detta beslut? HORRIBELT! Men det är ändå upp till mig nu att fixa intyg från smärtläkare, kurator och husläkare, så inbokade konsultationsmöten har jag lyckats kirra till tisd och onsd, hos kurator och husläkare. Hur fan kan detta vara möjligt? Jag har gjort allt jag förväntats att göra och genom att ha arbetstränat vid 2 olika tillfällen så är det bevisat att jag ej klarar mer än 6h arbetsvecka. 

Jag ältar. Mår illa. Är i ett mörker. Jag gråter. Jag har ångest. Min oro över ekonomin gnager hål i mig. I veckan som kommer ska alla autogiron dras. Alla räkningar ska betalas. Men försäkringskassan betalar inte ut några pengar. Inte förrän handläggaren får mer uppgifter som styrker att jag borde vara sjukskriven. Fan ta dem. Å fan ta er alla jävlar därute som missbrukat ”systemet” som gör det helt jävla hopplöst för oss sjuka att få vara sjukskrivna. Dra ni fan åt helvete! Å det kan även ni kompisar och sk vänner göra, som vet hur tufft jag har det och lyser med er frånvaro. Är det så svårt att bry sig liksom? Om jag hade en vän som mådde dåligt så skulle jag höra av mig, ringa eller hälsa på och hålla personen sällskap. Det är sååå jobbigt att vara ensam och ha såna här mörka tankar.

Det enda positiva som hänt den sista tiden, det är att jag fått lära känna helt otroligt fina människor genom min ACT kurs. Vi är i samma sits och vi förstår varandra utan att ens behöva prata om skiten. Det kommer att bli tomt utan dem nu då kursen slutar på onsdag, men 2 av dem har jag ju fått äran att ha här på fb och insta. ❤

Nähä.. känner hur jag skulle behöva lite sömn till. Jag hoppas på fint väder idag, så att jag förhoppningsvis kan gå ut med King och få lite sinnesro under dagen. Det är så jobbigt det här.. vill ha lugn och ro i min skalle. Hur fan ska det här gå? Hur fan ska jag lyckas få fram pengar till mina utgifter? Jag kallar mig själv för ”dum dum” just nu. Inte ett dugg roligt men det är ju vad jag är. Så blockad i hjärnan 😔

Lev väl..

Full av tacksamhet..

Jag flyttade hemifrån då jag var16 år. Jag flyttade ihop med min första riktiga pojkvän, och gick fortfarande i gymnasiet. Jag gick Vårdlinjen men jobbade väldigt kort stund inom vården, efter plugget, och studsade helt otippat in på verkstad. Började jobba på Scania, där jag träffade en ny kille, som skulle komma att bli min dotters far.

Jag fick barn vid 20 års ålder och var ensamstående morsa med en liten 1,5 årig liten tjej då jag var 22. Jag har sedan dess levt ett ganska hårt liv. Det har varit våldtäkt, psykisk och fysisk misshandel i flera relationer, kriminalitet och droger (hos pojkvänner) .Men jag har alltid rest mig upp, borstat av knäna och gått vidare. Men något som ALLTID har varit väldigt tungt för mig, så är det det här med ekonomi. Jag hade det väl rätt bra en period, då jag jobbade på AstraZeneca. Hade bra lön, och hus med en man som både smackade på mig och försökte knäcka mig psykiskt. Eller försökte, han var rätt bra på det.

Men jag tog mig därifrån också. Och jag har ALLTID tänkt på att leva för min dotter och göra allt för henne. Vi har alltid haft det kärvt men jag försökte se till att hon skulle ha det så bra som möjligt. Minns att vi fick hänga med päronen till stugan i Dalarna, och att mina päron en gång bjöd med min dotter o mig till Mallis.

Jag har aldrig köpt en resa. Och jag har varit utomlands 2 ggr. Mallis resan som päronen betalade och Parisresan som mitt ex betalade. Jag har heller inte tagit körkort. Jag har aldrig haft råd.

Genom åren har jag hankat mig fram och försörjt min dotter och mig efter bästa förmåga. Men min kärlek till min dotter har alltid varit det viktigaste. Hon har alltid varit anledningen för mig att kämpa. Och den dagen hon träffade sin kille, som hon har sina 3 underbara barn med, så vart jag så lycklig. Och det var sååå skönt då hon fick eget jobb, ett förhållande och fick börja sitt egna liv, utan mig, som kände mig värdelös då vi alltid haft det så kärvt.

Nu har min dotter det bra, och det betyder massor för mig. Och jag, jag kämpar vidare i fattigdom, som jag gjort, i hela mitt liv. Ja nästan. Ekonomin är ett helvete för mig. Och just i detta nu, så vet jag inte ens hur det kommer att gå för mig i mitt sjukpenningsärende. Får jag pengar till hyra, utgifter och mat denna månad? Jag får drygt 9000kr i månaden, sedan drygt 1 år tbx. Jag får ungefär 1000kr över till mat varje månad. Men denna månad vet jag ingenting om, och det är nästa vecka som hyran ska betalas.

De sista 4 åren, då jag varit sjukskriven, arbetstränat, varit utförsäkrad mm har varit ett helvete. Och speciellt det sista 2 åren. Jag har fått matkassar av kyrkan typ 4ggr, jag har gått och varit med på Välkommen Hems cafékvällar, för att umgås och prata med hemlösa, missbrukare och kriminella, men också för att få mig en gratismacka. Sista månaderna har jag fått hjälp med några hundringar från vänner som swishat för att jag ska ha nåt att äta. Jag har också fått matkasse av min vän Eddie och hans familj, vid tillfälle. De sista 1,5-2 veckorna innan utbetalning har jag alltid varit pank. Det är skit att leva så här.

Och det jävliga är, att jag kan inte göra ett skit åt det. För mina läkare förstörde min fot för 4 år sedan. Ja eller nu har ju nervskadorna spridit sig, så nu har jag ingen känsel o fot, ben och underliv. Å sedan har jag nervsmärta 24/7. Sover knappt heller. Men nu, senast idag, så var jag och min gode vän, som blivit mitt ombud, på Fk och försökte få dem att förstå att de måste fortsätta låta mig vara sjukskriven.

Men Fk tycker att jag kan jobba heltid. Min gode vän Eddie var otrolig på mötet idag. Å jag är tacksam, att en vän ställer upp på mig som han.

Jag, jag har också alltid försökt ställa upp. Jag har engagerat mig väldigt mkt. Jag vill självklart finnas där för min dotter och barnbarn, men jag försöker finnas där för mina päron, vänner, kompisar och de behövande i samhället. Det har alltid varit lättare att hjälpa andra än att tänka på sig själv. På sista tiden har jag dock varit tvungen att tänka mer på mig själv, då jag börjar bli utbränd. Redan i Januari gjordes det tester på mig, och det konstaterades att jag ÅTERIGEN drabbats av en utmattningsdeppression. Å nu, då Fk började bråka, så gjorde den sig påmind. Hjärnan kraschade och talet började försvinna förra helgen.

Varningsklockorna började ringa. Å då jag känner igen symtomen, sedan min förra utmattningsdepression som jag hade 2010, så kände jag att jag var tvungen att ta det lugnare o tänka lite mer på mig själv. 2010 trodde man att jag hade hjärntumör. Tappade talet och blev dum dum i pallet då med. Så pass att jag fick sälja min djurtillbehörsbutik och lägga ner min egna firma.

Å sedan dess har jag väl i stort sett inte haft råd med något, och sedan blev jag ju skadad. Har fått stanna hemma då familjen åkt till Thailand och då de gjort sånt som kostar pengar. Å jag har inte åkt någonstans sedan 2008, tror jag det var. Å bio, ja det är det nog 3 år sedan jag var på det.

Men idag, idag är jag tacksam för att en vän har gjort nåt så himla fint för mig. Han har varit mitt stöd och han försöker hjälpa mig i något jag inte klarar själv just nu, slåss mot Fk. Å det känns så skönt att ha några få vänner som bryr sig på riktigt. Tack Eddie!

Å nu, nu ligger jag här i min soffa, i ett becksvart mörker, och är fruktansvärt besviken på hur en vän reagerade på att jag försökte hjälpa honom idag. Han e pank. Har ej pengar. Å det vet definitivt jag hur det är. Jag tog kontakt med kyrkan för att se om de kunde hjälpa honom med mat. Men han, han blev arg. Å trots att jag själv mår så skit av min jävla sits, så var det bara hans situation jag kunde tänka på i fm, innan jag själv skulle på möte. Men helt i onödan. Ja, jag ska nog fan sluta bry mig så jävligt. För något jag märkt de sista åren, det är att det är fruktansvärt få som bryr sig om mig. Så att ni, som jag alltid stöttat, ÄT SKIT! För att nu, nu gör jag inge mer för er. Nu e det fan min tur. JAG måste överleva. Så många ggr som jag haft mörka tankar alltså, men så har jag tänkt på barn och barnbarn, och levt för att finnas för dem.

Jag är trött. Å ledsen. Å jag är jävligt fattig. Å jävligt orolig för hur det ska bli vid månafsskiftet. Å hur min framtid ska se ut.

Den här helgen får gå i lugnets -och återhämtningens tecken. Å jag ska hålla mig borta från folk, eftersom jag skäms för att jag tappar talet. Men det är ingen som kommet sakna eller tänka på mig i helgen iallafall. För att jag e bara en fattig jävla smärtpatient som ni sk kompisar har glömt bort.

Men lev väl för all del..

Här och nu..

I morse blev jag glatt överraskad över stöd, från oväntat håll. Rosie.. Som gick i min klass i mellanstadiet och högstadiet, hade skrivit en sådan underbar kommentar till mig, antar att hon hade läst nattens blogginlägg. Tack fina Rosie!

Min underbart fina vän, som var min sjukgymnast och tog hand om mig hemma, efter op 2014, hade också skrivit massa fint. Tack Ann!

Så var det då dags att sätta i gång med morgonrutinerna och det var så satans skönt att veta att jag kunde ta en sjukresa, och slippa gå en timme – för att ta mig till min ACT kurs. Var ju på plats i god tid och hann tacka kuratorn för det stöd hon gett mig sedan i torsdags. Gav henne värsta bamsekramen. 

Sedan var det dags att träffa det sköna gäng som jag går på ACT med. Alla är så jäkla bra. Å då jag berättat hur jag reagerat på stressen kring Fk, och hur negativt jag svarat på det, så var allt bara som vanligt. Drog ett litet skämt för våran ”lärare ” och sa att jag var ledsen, men att jag inte hade lyckats göra läxan, men att jag hade med mig mutbullar. Då var jag förlåten, sade hon.. 😊 Det känns så mysigt att baka och få bjuda dessa underbara människor på det man gjort i ”medveten närvaro ”..

Då vi körde en ”mindfulness” övning så kom jag bara att tänka på vad jag skulle skriva upp vad jag har för diagnoser, inför mötet med Fk på fredag.. Och det är ju inte några liksom: 

Nervsmärtor.. nervskador har spridit sig sedan april, ingen känsel i fot, ben och underliv. Fibromyalgi, Endometrios, diskbråck i nacken, utmattningsdepression, tandlossning, mitt vä ben är 4 cm tjockare, tar laxermedel varje dag pga att morfinet pajat magen.

Nåja.. that’s life.. Var ju iallafall skönt att få landa lite i alla stress symtom. Att få ha 2 timmar ihop med ett härligt gäng. Skönt att vara i rätt sällskap liksom. Man vet att alla lider av smärta, precis som jag.

Då kursen var slut så gick jag sakta ner på stan. Mötte en skithärlig vän från förr och han skulle hålla tummar och tår för mig på fredag. Han sa att jag absolut inte fick ge upp. Underbara människa. Sedan mötte min dotter och minstingen upp mig, och vi gick och hämtade tjejerna på dagis. Jag fick underbar positiv energi. Men nu är jag hemma, hos mig, i min ensamhet. Ska kolla på Glamour, laga lite mat och försöka ta det lite lugnt. Måste ha en fungerande hjärna på fredag.

Lev väl..

.

Hjälp..

Snälla hjälp. Få mitt huvud att sluta brinna. Det kokar. Tankeverksamheten har gått på fullspeed ett bra tag nu.

Stickningar i ansiktet. Fick känsla av förlamad kind ikväll. Ständig känsla av blodtrycksfall/blodsockerfall.

Ständig oro. Analyserar. Problemlöser. Gråter. Är förbannad. Frustrerad. Tappar talet. Mailar folk. Kuratorsamtal. Beställd sjukresa imorrnbitti då jag ej törs lita på att jag klarar av att ta mig till sjukhuset. 

Få mitt huvud att sluta. Det gör ont. Det brinner och känns som att det ska explodera. Å så nervsmärta på det. Det här kommer fan aldrig gå väl. 

Lev väl..

Så totalt rubbad..

Här ligger jag nu. I min säng. Har precis pratat med Eva, en rätt så ny vän som stöttar och finns där i alla lägen. Å självklart så är det ömsesidigt. Ni är några som faktiskt är ena otroliga vänner, och det är jag väldigt tacksam för.

Just nu är det riktigt illa med mig. Jag har, sedan i torsdags, inte fungerat som jag bör i min skalle. Huvudet är liksom överhettat, varmt som satan, och överansträngt så pass att jag är blockad. Jag fungerar jättedåligt mentalt, och talet sviker mig väldigt ofta. Det är min utmattningsdepression som ger sig till känna så pass att jag absolut inte är med i matchen.

Jag har fått ett ombud, som ska hjälpa mig att fajtas mot Fk. Å jag hoppas att vi kommer att vinna, nu då jag fått till ett möte. Jag har mkt att säga denna hemska handläggare som har för avsikt att stoppa min sjukpenning fr om den 5/10. Antingen får jag rätt, eller så kommer det gå käpprakt åt helvete. Jag fattar inte hur Fk är så jävla empatilösa. 

Jag är glad att min vän Eddie följer med mig på mitt möte, och att det just är han som är mitt ombud. Är så glad och tacksam över allt han och hans fru gör för mig. Jag är också tacksam över min familj, mitt ex Björn, Janet, Agge, Markku och några till som faktiskt finns där..  Tack ❤

Jag är dock så förstörd i mitt huvud just nu att jag är orolig för att det ska hända något. Jag känner mig aningen beng.. Minns hur sjuk jag blev 2010 i det här med utmattningsdepression. De trodde, på akuten, att jag hade hjärntumör. Det e snudd på lika allvarligt nu. Vill helst slippa prata då jag inte kan få fram orden. Har fördröjningar i skallen. Har svårt att skriva, då det går trögt i att förstå vad jag skriver.

Jag är trött.. sååå trött. Å jag tänker tillåta mig att ge mig själv så mkt återhämtning jag bara kan. Jag måste bli skärpt igen. Bli pigg. Orka vara glad. Orka kämpa. Orka vara jag, i den sits som nu Fk har sett till att jag hamnat i.

Jag lever.. men det är inte mer än så. Jag är helt fucked up in my brain. Ni får ha överseende. Och en sak ska ni veta, att jag behöver mina vänner mer än någonsin just nu. Men ingen ringer. Ingen kommer över och håller mig sällskap, trots att jag skrivit om att jag har mörka tankar. Och DET, DET SÅRAR MIG FRUKTANSVÄRT MYCKET.

Lev väl..