Månad: augusti 2017

En sorg..

Det är med stor sorg jag härmed släpper taget om den fd Lena Berge. Hon finns inte längre. Jag konstaterade det nu i em då jag varit med dotra en sväng på stan, och varit med o hämtat barnen på dagis. Jag är iofs förkyld, men det var liksom bara att gå hem efter dessa två aktiviteter, medans de övriga skulle ner till centralen o möta upp morfar och käka glass.. 

Det känns i hjärtat då de kan fortsätta dagen medans jag måste gå hem. Jag var uppriven, frustrerad, arg och besviken då jag försökte pallra mig hemåt. Varför måste livet vara så orättvist?

Ända sedan tidiga tonårsår så var jag en sådan som alltid gick, vart jag än skulle. Alla sa: -Fan Lena, var man än går så ser man dig tamejfan överallt. Å så var det ju. Även då jag hade fött min lilla flicka, och bodde i Fornhöjden, till en början, så gick jag till och från mor och far på Bodastigen. Fullkomligt älskade att gå. Vältränad som fan och riktigt snygga ben hade jag bra länge. Men nu, nu har jag en fot som helst inte bör belastas, har ett vänster ben som är så satans svullet att shorts är det mest optimala att gå i. Jag har jeans i garderoben men benet går inte i.

Jag vill vara den jag var förr, den sprudlande, aktiva, rörliga bruden som gillade att dricka bira ibland, gå på spelningar och dansa. Men hon är historia.

Tur i oturen är ju att mitt största barnbarn kom till världen då jag redan gick med kryckor. Mina barnbarn har inte sett mig utan kryckor. Men åh vad jag skulle vilja vara som deras morfar, rörlig och aktiv med dem. Jag försöker så gott jag kan, och jag har väl annat jag kan kompensera med, som sång och läsa sagor t ex.. men det skulle ha varit underbart att kunna springa i skogen, leka kull, burken och kurragömma.

Så att, det är med sorg jag nu sitter här och snorar och tar farväl av mitt gamla jag..

Något annat som har förändrats är väl att jag blivit så satans ärlig. På både gott och ont, men jag kan inte leva i en låtsas värld och spela med i det spel som så många andra spelar. Allt smöreri och det lismande sätt vissa har, det gör mig kräkfärdig.


Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att min dotter fortfarande älskar sin mamma och att hon inte tycker att hon blivit jobbig och tråkig. Ja ni hör ju hur funderingarna går. Inte lätt alla gånger, inte för någon. Man får helt enkelt göra så gott man kan.

Nu blir det till att sätta på min lånade CD skiva med medveten närvaro på. Försöka slappna av en smula, trots smärta, sorg och ett förbannat blåsigt väder där ute.
Lev väl..

Att komma till insikt..

Sitter här i soffan och har precis sett på en ”ungdomsfilm” full av kärlek och romantik. Tänker lite extra mkt på hur mysigt det skulle vara om jag hade träffat Mr Nice guy liksom.

Har kommit till insikt då det gäller mkt. Jag har fått nya värderingar, tar inte skit, kan analysera och avfärda negativa saker på ett väldigt drastiskt, men välbeövt sätt. Mycket för att rädda mig själv. Förr blev jag ledsen och tog åt mig, nu rycker jag på axlarna och låter livet gå vidare.

Livet är för kort för att man ska gå runt och bli utnyttjad för den ödmjuka person jag är. Nu är jag dock inte samma blödigt ödmjuka person längre, men den som vinner mitt hjärta oavsett som vän eller partner, har ju liksom kvar det.

I går fick jag ÄNTLIGEN tag i en gammal vän, som vare sig svarat på mail, sms eller samtal sedan i början på året. Jag var förbannad över hans beteende och har liksom bara väntat på att han, ärligt, ska berätta vad det är för fel. I går blåste jag honom rejält och slog #31# före hans nr, vilket då innebär att han inte ser vem som ringer. Det blir liksom skyddat. Jag ringde och han svarade, och hans värdelösa svar på varför han gjort sig oanträffbar var att han ville vara i fred. Jävla ynkrygg. Fyllda 50 men ingen stake i den mannen inte. Men bra, då var den saken ändå utagerad. Och jag tänker inte låta några mer tankar slösas på honom.

En annan killkompis nu rå. Han skrev på messenger för några veckor sedan. ”Hej det var så länge sen”.. Jag blev glad och svarade, men inte fan skrev han något mer inte. Han var väl antagligen full eller hade tjafsat med kärringen, det är ju då han brukar höra av sig.

Ett ex fick veta att jag kanske skulle bli kamratstödjare på ett behandlingshem, hans reaktion på det var: ”Fan vad bra, då kanske du kan få ligga”.. Va? Hur jävla mkt han än har sårat mig genom åren, så tog detta priset.

En vän skrev på messenger, ”Hej gumman, om jag frågade dig om du kunde suga av mig, vad skulle du svara då? Ja, svarade jag, att du kan fara åt helvete eftersom du just nu är på fyllan, plus att du precis har förlovat dig.

En toy boy, ung och supernajs kille sa, säg bara till om du vill att vi ska ha sex, så kommer jag över.. Hmm, nä eftersom du har en superfin tjej som du är sambo med.

En fin gammal vän skriver på messenger igår, då jag kände mig som mest ensam ”-Du e fin”.. Det är du oxå, svarade jag. Och jag menar det verkligen. Han är skitgo. Men.. han hade bara något tillfälligt strul med tjejen, idag är allt bra igen. Så idag är jag nog inte så fin längre.

Ja.. så att en av de insikter jag kommit fram till är ju då rå att jag duger så jävla bra åt er män då ni är fulla, kåta, har problem med kärringen eller när ni behövet prata. Hur kul tror ni att det här är för mig? Nä, som sagt, inte ett skit håller mig kvar i den här stan..

Och nu hoppas jag att Sussie hör av sig snart om att jag ska få tvätta några maskiner, för att jag är galet rastlös idag och måste få något mer att göra omedelbart bums. 

Och ni som kanske läser det här, och känner er träffade kanske kan visa mig mer respekt än vad ni hittills gjort när ni är olyckliga, kåta eller på fyllan. För att jag är faktiskt en tjej med känslor och inte någon jävla ”sak” som ni kan använda som samtalsterapeut eller jourhavande hora.

Lev väl..

Min kropp och min själ..

Det är förmiddag, ja tamejfan snart lunch. Jag steg precis upp, och det känns rätt ok. Veckan har varit hemsk då det handlar om hur jag mått, inombords. Jag har känt mig så jävla slut.. helt färdig.. som att batterierna helt tagit slut och att jag blivit urvriden som en jävla disktrasa.

Min stegmätare har väl inte varit under 1 mil någon gång, denna vecka heller, så det kan ju iofs ha gjort sitt. Jag klarar inte av att gå på denna fot längre, men jag måste ju ta mig någonstans, och då jag inte har bil, pengar till buss, ja då blir det ju ett nödvändigt ont att gå. Nervsmärtorna har blivit fler, jag har liksom fått nya äckliga smärtor också, så att det kan ju vara smärtan och min dåliga sömn som gör mig så hör trött.

Igår då jag kom hem från dotra kände jag mig riktigt sjuk. Gick och lade mig vid 19.00, låg vaken ett bra tag, vaknade 20.45, somnade om och sov i mina satans intervaller. Så trött på minimal sömn. Gick ut med King 04.45 och lade mig igen. Sov, drömde, vaknade och så har det bara hållit på. Och jag kom fan knappt upp nu liksom. Men jag antar att jag typ sovit 8-10 timmar sammanlagt. Å lite skönt känns det i kroppen ändå. Men så jävla slut jag var.

Jag känner att jag skulle behöva få resa bort. Jag har inte rest någonstans sedan 2008, då var jag till Paris på en weekend. Det är liksom 9 år sedan.. Tänk på det ni, som klagar fast att ni åker utomlands minst 1 gång/år. Skulle behöva vila upp mig. Jag skulle verkligen behöva det.

Sedan har vi min ACT kurs på Smärtkliniken. Jag är så lycklig över att jag fick bli en av oss i denna grupp vi har. Jag får lära känna flera som lever med smärta. Vi gör övningar som är jäkligt intressanta men vi får även utbyte utav varandras erfarenheter. En man i gruppen har en permobil, samt färdtjänst, och han har verkligen fått mig att inse att jag måste fixa det jag med. Ska höra hur förutsättningarna ser ut för mig att få en permobil till våren.. 

Jag får lov att svälja min stolthet och för lov att göra allt som står i min makt att hjälpa mig själv. Kan inte kämpa emot mer. Jag har blivit så mkt sämre att jag måste inse hur vetkligheten ser ut..

”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”

Precis så är det..

Nu ska jag lyssna på bra musik och ta och städa mig klarvaken. Sedan blir det en längre promenad med King. Ska försöka att fånga även denna dag.

Lev väl..

Det brinner..

På fm mötte jag min tuffa dotter som var ute och powerwalkade med lillskrutt o vagnen. Umgicks en stund och lämnade King kvar hos dotra medans jag gick och fikade med bästaste Elenor. Vi hade inte setts på 2,5 månad.

Å mkt hade vi att prata om. Timmarna bara flög förbi, som vanligt. Det gick bra att sitta till en början men sedan blev det outhärligt. Kunde inte sitta still. Det brann.. smärtan var skitjobbig. Å då vi lämnade fiket så kändes det som att jag skulle brinna upp.

Vi tog oss hem till dotra. Jag gick in och hämtade King och mötte svärson som kom hem från jobbet. Han skulle gå o hämta barnen på dagis. Dotra var redan där. King, jag och Elenor stod o pratade ett tag, sedan gick jag och mötte hela fam. Barnens morfar var också där. Nu var det katastrof i foten. Kändes så extremt jävla jobbigt så att jag förklarade att jag var tvungen att gå hem.

Vägen hem var hemsk. Trodde inte att jag skulle ta mig hem. Å brinner, ja det kan ni fethajja att det gör. Har legat i högläge i säkert en timme. DET BRINNER SATAN!!!! 😢

Nu blir det vila..


Lev väl..

Trochanterit och mannagrynsgröt..

I morse mötte jag dotra och barnen, precis på samma ställe och tid, som igår. Och idag fick jag den äran att ta hand om lillebror medans mamsingen följde med sina stora flickor in på dagis. Gullungar! Så snälla och omhändertagande..

Jag följde med dotra hem och vi hann sedan med saker som stod på schemat. Åt god lunch ihop och så fick mor och son vila lite innan det var dags att hämta systrarna på dagis. Jag tog hand om den lilla disk som fanns och sedan blev det promme till dagis. Morfar dök upp och hängde på han oxå. Medans jag och lillplutt väntade utanför så kände jag verkligen hur illa det höll på att bli i rygg/höft. Skitkul! NOT! Dags för Trochanterit igen. Fuck!

Så det blir ju jävligt spännande, att både ta sig till kursen i morgon, och sedan sitta där på en stol i 2 timmar. Vetefan hur det blir.

Nåja.. kom hem för en stund sedan, stötte ju på min vän Elenor efter det att jag lämnat familjen i parken. Undrar just hur länge vi stod och prata. Hade mkt att prata om och bestämde oss för att ses på torsdag. 

Direkt då jag kom innanför dörren så vek jag tvätt och fixade lite mannagrynsgröt. Och nu sitter jag här och funderar på läxan tills i morgon plus att jag har så satans ont av min Trochanterit. Det är väl fan också att det dyker upp lite då och då. Har ju med snebelastning att göra..

Å disk, ja det har jag ett berg. Så att det är väl bara att sätta igång, när jag känner mig manad..

Lev väl..

Störande moment..

Fy fan så less jag är.. Jag gick och lade mig tidigt igår, ihopp om att få somna. Gick det? Nä, började skriva med min vän Eddie, på messenger, och det slutade med att jag ringde upp honom. Korttidsboendet är i behov av tavlor på väggarna. Avslutade samtalet med Eddie efter ett tags babblande, vi är skitbra på att ha mycket att prata om.

Jag skrev en annons på köp, byt, sälj -och bortskänkes sidorna ang vårat behov av tavlor, till La Vida. Fick respons direkt. Samtidigt började jag skriva med Ann, miss i nassen, förklarade att La Vida är i behov av lakan och stora badlakan.
Försökte sova. Grubblade bara. Pengar. Hur mkt smärtan har eskalerat. Låg och kände hur ont den nya smärtan, som har tillkommit, gör och hur den yttrar sig. Blev kissnödig. Upp o kissade. La mig igen. Funderade. Shit.. tankarna var i ett endaste jävla virr varr. Somnade. Var uppe flera ggr under natten. 

Sov några timmar nu på morgonen. Mob larmet skrek mig i örat. Snoozade. Kände mig sjuk. Tvingade mig upp och ut med King. Allt gick i slow motion. Kom på att grannens starka rökelse säkert är boven till att jag är täppt och hängig. Är ju överkänslig mot dofter. Tände egna ljus i hopp om att jag skulle få andra lukter i snoken. Tog en dusch. Svarade på mail och kommentarer ang tavlor från personer som läst det jag skrivit om att vi önskar få/köpa tavlor till La Vida. Åt frulle. Gjorde läxan fr ACT kursen och bestämde mig för att sätta mig ner, ta det lugnt och andas. Ser ju till att bara göra så mkt jag bara kan, då smärtan är som värst. Behöver ha annat att tänka på..

Nu har jag skrivit av mig lite. Väntar på att päronen ska ringa så att jag får följa med dem att fönstershoppa. De skulle bjuda på lunch, mamsen och jag lär ju dela en pizza på Rimini. Sedan blir det hem. Å på em ska jag städa av golven hos familjen. Det är väl vad jag kommer att klara av idag.

Lev väl..

Omedveten närvaro..

Gjorde mina morgonrutiner som vanligt och såg till att jag hade gott om tid på mig att gå till sjukhuset. Jag hoppades, hela vägen dit, att jag skulle slippa regnet, vilket jag i stort sätt gjorde. Några regndroppar kom, men det var mest bara skönt.

Kom upp till Smärtmottagningen och började känna mig konstig. Svimfärdig liksom. Stel i nacken o illamående. Tänkte lite smått på, hur fan det här skulle gå.

Vi träffades i gruppen och vi skulle ta trappor ner en våning, jag blev ledsagad av Gittan, mammas fd chef och vän, till den gamla barnmottagningen, 1 tr ner. Vi tog nämligen hiss. Kände att jag, efter den långa promenaden, inte hade så mkt fot och ben kvar att stå o gå på.

Kursen började och vi startade med en presentation utav oss själva. So far so good. Sedan blev det bildspel på duk och en satans massa papper. Svimningskänslan kom tbx. Undrade när fan jag skulle rasa ihop. 

Jag klarade av 2 timmars kurs, men undrar hur i helvete jag ska klara hemläxan. Å när jag gick ifrån sjukhuset i regnet så kom jag ju på att jag hade en resa kvar på mitt gamla busskort, å busskortet hade jag bakom mitt leg i plånboksfodralet till mob. Jag gick in och handlade för mina sista 80 kr, på stan, och tog bussen hem. Jag tänkte att lite mat säkert skulle få mig att må bättre och värmde därför leftovers från i går. Men inte fan mår jag bättre. Mår faktiskt jävligt konstigt och känslan är olustig. Och närvaron är tamejfan inte medveten, inte just nu iallafall. Nu är den så in i helvetes omedveten. Och jag, jag måste fan vila mig i form. Har migrän på G och en hemsk smärta efter promenaden..

Men så är det att vara fattig.. Man får gå trots att man egentligen inte får. För att hur ska man annars ta sig någonstans.

Lev väl..

Förstår inte..

Jag förstår inte hur människor tänker. Att leva på kredit och använda sin kredit, då man har semester? Ta banklån för att kunna åka iväg? Är det inte bara att inse att man inte har råd? Det är läskigt hur många människor det är som tar lån, utnyttjar krediter eller kör helt ebb i kassan, av de pengar man har, bara för att kunna skryta och flasha över att man varit utomlands, eller gjort ditten eller datten på semestern.

Visserligen är det inte så jävla skitkul att inte ha gjort ett skit denna sommaren, men jag inser ju iallafall att man fan inte lever över sina tillgångar. Det finns ju folk som har hur många kreditskulder som helst, och har flera kreditkort i plånboken. Stackars jävlar.. Hur tänker ni?

Jag sade åt banken direkt då jag fick en kredit på kortet, då en gång för en satans massa år sedan, att ta bort skiten. Ville inte ha kredit.

Å fattig, det har jag i stort sett varit sedan jag var 21 bast, och blev ensamstående med barn. Även fast jag nu, går igenom det värsta tänkbara då det handlar om pengar. Fan det är typ 14 dagar kvar tills jag får sjukpenning och det är typ under 100 spänn på mitt kontokort. Nåja, jag ska bara klara mig, så är det..

I övrigt så har jag fixat o donat lite hos familjen idag, jag har tvättat några maskiner åt fam, jag har städat, gått en promme med King. Å sist jag kollade stegmätaren var jag uppe i typ 11 100 steg. Lite för mkt, och det känns må ni tro, men idag har det varit mkt rastlöshet i denna kropp, plus mkt funderingar, och då MÅSTE jag ha fullt upp 😊

Har precis stått och stekt egen panerade torskfileer. Det blir mums att äta i veckan. Fick fisken, så tack snälla familjen..

Nu blir det slappa på soffan resten av kvällen. Å skönt ska det bli.

Lev väl..

Så tacksam..

Sitter här och väntar på att få börja tvätta. Ska bli skönt att spendera kvällen i tvättstugan. Utanför börjar det mulna på rejält, och glad är ju jag som hann få några ”torra timmar” med dotra o minstingen på stan. Svärsonen och flickorna i familjen fick en mysig dag till skogs.

Jag, dotra och lillplutt gjorde som sagt stan på fm. Ja inga utsvävningar för mig dåra, eftersom jag är pank, men jag såg ju till att utnyttja det sista jag kunde få ut, i medicinväg, från apoteket. Frikortet går ju ut den 14/8. Vid 2 tillfällen har jag nu varit på apoteket, och hämtat det jag kunnat få ut. Räknade ut att jag fått ut mediciner för 4325kr. Känner mig så tacksam, då jag nu klarar mig en stund innan det blir dags att betala fullpris igen.

Dotra hittade fin fina kläder till barnen för skitsuveräna priser. Hon fick springa i affärerna medans jag rullade lillplutt i vagnen, och log mot en massa fina människor. Träffade några trevliga filurer som jag slängde några ord med också.

Ja, det blev en bra dag idag. Och än är det inte slut. Och mkt kärlek o mys hann det bli med fam också. Å senare ikväll ska min underbara dotter skjutsa mig att handla. Toapapper och grönsaker, för mina sista slantar, är bra att få hem. Willys är absolut den bästa butiken att handla på som fattig.

Jaha.. lördag em och klockan är 16.00. Midsomer går på tv:n. King stirrar frenetiskt på mig, som tuggar på en finn crisp emellanåt. Å tacksamhetskänslan inom mig känns kanon, då jag tänker på hur mycket medicin jag lyckats få ut på mitt frikort. Underbar känsla! Nu önskar jag bara att jag fick köpa mig nya shorts, klippa mig o slinga håret, då skulle lyckan vara complete. Men men.. huvudsaken är att mitt liv är fullt med kärlek, jag kommer förhoppningsvis klara mig en vecka till på den mat jag har och mediciner är jag inte utan.

Lev väl..