Känner mig så tacksam för..

Tänkte att jag, medans jag fortfarande är vid liv, vill visa min tacksamhet mot er som betytt väldigt mkt för mig de sista 10 månaderna.. 

Börjar med att tacka min dotter, svärson och barnen för att ni får mig att orka med alla motgångar och den smärta jag lever med. Jag älskar er över allt annat och jag är så tacksam för att ni finns i mitt liv. Vad skulle jag göra utan er?

Jag vill även tacka er som hjälpte mig att flytta sist, då för 10 månader sedan. Tack Ninni, Panu, Katrine mfl för er otroliga insats. Tack Jenny för att du slängde alla sopor med mig..  Det blev minsann några lass till tippen.

Tack Eddie med familj för de fina nattduksbord ni köpte till mig, täcket, kuddarna, mjukisfilten o kudden, påslakansetet, krukorna till balkongen och den mat ni köpt åt mig mm.. Ni är helt otroliga! Ni betyder massor! Och jag är hemskt tacksam för den hjälp ni gett mig.

Tack Markku, Björn, Patrik och Maria för det ni gjort för mig. Kommer aldrig att glömmas! Tänker på er varje dag!

Tack Janet, Ann och Eva för allt stöd då jag gråtit, känt hopplöshet och haft behov av stöd. Ni är guld värda!

Tack Britt-Marie med man och Pingstkyrkan för de matkassar ni hjälpt mig, och min vän L med.

Tack Lasse, Agge, Linda Viberg och Linda Gustafsson för all pep via mail på fb.

Tack även till min bästaste smärtläkare Hans Johansson på Smärtkliniken Södertälje Sjukhus. 

Tack Marie, min smärtsköterska, som så sent som igår ringde och kollade hur läget var med mig. Och förklarade nya doseringen utav morfinet och förklarade att jag ABSOLUT KAN ÄTA alvedon vid morfin ordination.

Tack även till dig, din otroliga kvinna, som kom fram till mig i går morse, då jag stod och väntade på min fam vid Badparken. Du som har fruktansvärda smärtor av din fibromyalgi. Dig som jag pratat med en enda gång tidigare, då du och din New Foundland gick förbi mig när jag skulle gå o hämta barnen på dagis. Helt otroligt! Du gick fram till mig igår morse och sa : – Jag måste bara säga att jag har tänkt så mkt på dig och den hemska smärta du har. Jag såg ett program på tv om att vissa människor som lever med smärta kan få dispens för att få behandlas med Cannabis… Goa människa! Jag förklarade för henne att jag visste om detta men att detta inte var ett alternativ för mig. Men du, din otroligt omtänksamma människa, som inte ens känner mig, och visar sådan omtanke! Tack! Tack av hela mitt hjärta! Jag blev så rörd! Jag kommer ALDRIG glömma dig!

Sedan vill jag tacka min vän Elenor för alla våra fikastunder och uppdateringar, saknar dem väldigt mkt nu dock, då det var väldigt länge sedan.

Tack mor och far..

Lev väl..

Den som har vill bara ha mer..

Kom precis hem och har precis slagit ner mitt otränade arsle i min soffa, som jag skulle behöva byta ut för att den är nött. Fick den begagnad och det är jag sååå tacksam över.

Har precis gått en promenad genom Ågärdevägen, ner vid runda konsum/Gunnars och ner mot mig i Mariekäll. Jag kunde konstatera hur hus har sålts, hur hus görs om och blir så satans fascinerad, och samtidigt jävligt äcklad, över hur många nysvenskar det är som tar över ALLT här i Södertälje.

Hur fan har man pengar till det? Får man lån? Jag vet många i min närhet som vill ha hus, men som inte har råd. Och visst, det finns svenskar också, som har det så gott ställt, och bara vill ha mer. Bitter? Ja det kan ni ge er fan på!

Jag har varit ensamstående morsa sedan jag var 21 år. Jag har jobbat och slitit och levt ett jävla tufft liv. Men jag, jag skadade foten då jag hade världens bästa jobb, gick igenom en fotledsoperation, där läkaren sabbade min fot för hela min framtid.

Jag kan inte göra ett skit åt min situation. Jag kan inte jobba. Jag kan inte tjäna pengar. Utan jag tar tacksamt emot de 9000kr jag får från försäkringskassan. Och jag, jag har utgifter precis som alla er andra där ute.

9000kr in och 8000kr i fasta utgifter. 1000kr över till mat. Och idag handlade jag för 578 bagis och har då dryga 400 spänn kvar att leva på till den 27 juli!!!! Semester? Kläder? Nöjen? Tandläkaren? Busskort? Finns inte i min värld. Och jag som har en nervskadad fot och går med kryckor, jag borde åtminstone ha möjlighet till att göra resor. Eller? Näpp!

Mammografin? Ja just ja, jag fick kallelse, men vet ni? Jag hade inte möjlighet att gå på den, för att jag har inga pengar till resan dit t or.

Men ni kan unna er vad som helst, ni som jobbar, eller ni som lyfter bidrag, och nyttjar Sveriges välfärd. Medans jag, som jobbat i hela mitt liv, jag har knappt mat på bordet. Tycka synd om mig själv? Är jag martyr? Nä, jag berättar bara för er hur sanningen ser ut! Den man blir varse då man hamnar i min, och många andras situation.

Missbruk? Nä, i helvete heller! Har inte druckit alkohol på 4 år, har aldrig rökt och dricker inte ens kaffe. Men mitt liv ser ut så här iallafall.

Gick förbi en skitflott villa där de hade pool och skitsnygga utemöbler. Bilarna stod på rad Merca, BMW och barnen hade en sån där ni vet, radiostyrd leksaksbil, som de själva kunde åka i.

Men jag, jag blev överlycklig över min första jordgubbe idag, från min blomkruka jag har på min fina balkong. Och den lilla jordgubben, den sköljde jag av, delade den på två och gav mina älskade barnbarn den i morse, vid dagislämningen. Och de blev glada. Och jag håller vad jag lovar. Och fattig må jag vara, men så in i helvetes rik på kärlek. Kärlek till min familj som ger mitt liv ett värde.

För att jag lovar er, att leva under de omständigheter som jag gör, kan både få folk att vilja ta livet av sig, dränka sina sorger och hopplöshet i ett missbruk, som sedan kan leda en in i en hemlöshet.

Så att var nöjd med det ni har era lyckliga jävlar! En del av er är värda det och en del av er utnyttjar Sveriges alla bidrag och lever ett sånt jävla bra liv. Och det ska ni veta, att de bidragsfuskare som lever här i Sverige, som kommit hit och vet sina rättigheter, de har hur många fler rättigheter än vad svenskarna någonsin kommer få. Och det är sanningen! Och jag är EJ RASIST! Jag är sååå ledsen över att Sverige har falerat och inte kan ta hand om sina egna.

Jag, och flera med mig, är levande bevis på hur det är att leva som fattig i Sverige. 

Den som har, vill bara ha mer. Och vi som inget har, kan inget mer få..

Lev väl..

Respekt..

Jahapp, så var det då dags i morse igen. Den där killen som i så många år, bara har hört av sig då pungen e full, hörde nu av sig igen. Trots att han gjorde klart för mig, för några veckor sedan, att nu skulle han minsann skaffa ny kk och om det skulle uppstå känslor så skulle det kännas kanon för honom.

Å idag då? Hade han inte fått tag i något? Eller var han så påtänd sist att han inte mindes vaf fan han hade vräkt ur sig. Hur som helst så var jag jävligt snabb med att informera honom om det som sagts. Å jäklar så sne han vart. Han ville minsann inte ens vara vän med mig nu. Och?

På riktigt? Så jävla respektlös som han är, vem fan bryr sig? Och så skrev han att han skulle byta nr så att jag inte kunde ringa honom igen. Jag? Det är ju flr fan han som ringer, och det sktev jag till honom. Tyckte att han var ett kräk, och ville ringa honom och säga det, men det fega kräket vågade inte fejsa mig.

Fy fan säger jag. Blockad är han. Och må jag aldrig stöta på ett sådant respektlöst svin en gång till i mitt liv. Det sista ordet blev mitt, i vår konversation. 

Karlar och annat respektlöst skit har inte i mitt liv att göra.. likaså de som bara säger att man ska ses men aldrig hör av sig..

Börja visa respekt!

Lev väl..

Midsommarafton..

Ännu en ”överreklamerad” och onödig helg. Jag tycker visserligen att dans runt midsommarstång och att binda kransar är väldigt kul, mysigt och fint. Men resten.. ja det skulle man klara sig jävligt bra utan.

Tänker tillbaka på då jag var liten och upplevde väl inga direkta hemskheter men jag minns att jag tyckte att det var jobbigt med de vuxna som drack. De gjorde bort sig och sa massa dumma saker, tyckte jag.

I min uppväxt har jag upplevt mkt tråkigheter vid midsommar. För mkt alkohol, svartsjuka, bråk och andra tråkigheter. Och när jag sedan fick barn så såg jag väl till att fira midsommar, med dotra min, efter bästa förmåga.

Jag är lite nedstämd idag dock, då jag vet att det är så många barn därute, som far extra illa idag. Och jag har så jävla svårt för de föräldrar som super inför sina barn. Fy fan så traumatiskt denna dag kan vara/bli för vissa.  

Själv så har jag varit nykterist i 4 år. Dels är det för att mediciner och alkohol är en livsfarlig blandning men också för att jag tröttnat på skiten. Vad fan är grejen liksom? Supa? Känns som att jag vuxit ifrån skiten. Och tänk att det finns idioter som väljer alkohol framför att ta de mediciner de måste ha för att leva ett hyfsat normalt liv. Hittar fan inte orden.

Och då jag själv druckit och festat mkt som ung, så känns det så jävla bra att vara nykter. Visst har det kanske hänt att jag tagit en mellanöl till någon god mat någon gång, men jag kommer definitivt inte supa mig redlös någon mer gång.

Och de som super då de mår dåligt? Kom igen, det vet väl alla att alkoholen bara förstärker känslorna. Du kanske får i dig för mkt, lipar ihjäl dig, ska prata problem eller rent utav slåss.

Hmm, jag var den senare sorten jag. Hade en period då jag alltid drack/festade då jag var barnledig. Och efter misshandel o våldtäkt så var jag jävligt destruktiv. Jag söp och slogs.. Been there done that.

Nu är jag mamma och mormor. Och njuter av en nykter tillvaro och lider med de stackarna som blir offer för svartsjuka, aggressiva män, och barn som får se sina föräldrar slåss, bråka, bli medvetslösa och vara helt jävla okapabla att ta hand om sig själva. Fan! Skona era barn!

Nähä, nu är det dags att njuta av denna slöa midsommarafton, här i soffan. Samtidigt så hoppas jag att fam har det mysigt i sitt midsommarfirande. Och att mina underbara barnbarn får dansa runt stången. 

Glad midsommar!

Lev väl..

Lymfterapi..

Min bästaste kiropraktor Anton sa åt mig för någon månad sedan att jag skulle kontakta min tidigare lymf -och arbetstetapeut Åsa, för lymftetapi. Jag är ju så inflammetad och full med ödem. Å det gjorde jag. Lång väntetid blev det, men så blev det då dags idag. Var ju Åsas lymfterapi patient i nästan 2 år för ett tag sedan. Lymfterapin hjälpte inte då. Men nu skulle vi prova idag men det blev bakslag direkt.

Jag hade en 2 cm större omkrets på 4 ställen, allt fr fot och upp till knäveck. Ingen lymfterapi än. Jag själv ska se om jag kan massera och ”öppna upp” ljumske och knäveck. Å nya tider i juli o augusti. Den 28 juli ska vi börja med att hellinda benet. Idag blev det tejpning med kinesiotejp, för att leda bort ödem..

Känns helt jävla värdelöst. Å ont som fan gjorde det då hon undersökte mig. Vi pratade också om att det vore bra om MR rygg också hade gjorts tills dess. Måste veta varför jag tappar känsel i händerna också. Sedan sades en massa annat som gjorde mig väldigt ledsen.. Så att resten utav denna dag gör jag till min egen. Kommer inte svara i mob, ifall någon mot förmodan skulle höra av sig.

Ska deppa mig igenom det här idag. Vila en stund och sedan plantera mina nya/fina tomatplantor som en typ terapi.

Jag är jävligt anti just nu. Men prommen med King och samtalet med en av NCC killarna härutanför gjorde mig lite gladare iaf.

Lev väl..

Karma..

Min käre vän Eddie har hjälpt mig en hel del under årens lopp. Han har varit generös och givmild. Han köpte 2 nattduksbord åt mig, då jag flyttade in i min lght i september, och när jag frös i vintras, då köpte han varmt täcke, kuddar, påslakanset, mysfilt och en prydnadskudde åt mig. Väldigt fina saker. Och för någon månad sedan så kom han hit med mat, och efter det kom han och hans fru hit med blomkrukor och blomjord. OMG! Vad mycket jag har fått, och jag får ångest varje gång. Men det är ju inte så att jag tvingat honom, han är bara en sån. En sådan man som har en förbaskat massa plus på karma kontot. Han är så jäkla snäll/omtänksam/ödmjuk.

Jag har också försökt hjälpa många behövande människor genom åren. Inte med pengar men genom att finnas där. Kramas och stötta när det är svårt. Och när jag var med i föreningen Välkommen Hem, då samlade vi ju in kläder och skänkte vidare till de hemlösa, missbrukare och behövande i vår stad. Jag har ALLTID brytt mig mer om andra än om mig själv.

Sedan hände det saker i mitt liv, och jag var tvungen att tänka mer på mig själv. Mitt sociala arbete upphörde. Jag har ganska fullt upp med mig själv idag. Jag slåss för min överlevnad. Ja nu är jag nästan ”on the edge” när det gäller den ekonomiska biten. Får över drygt 1000 kr till mat/läkare/medicin varje månad.

Och det förstår väl vem som helst att det inte funkar. Så idag så ringde min väns föräldrar. De är med i Pingstkyrkan. De undrade om jag var hemma eftersom de hade mat åt mig. Jag blev överlycklig eftersom jag i stort sett varit pank i redan en vecka, och får min utbetalning den 27/6. De kom och jag fick grönsaker, frukt, bröd, pasta, lax, blandfärs och lite bullar. Jag blev så rörd. Men idag så tänkte jag, kanske är det min tur nu. 

Karma.. 

Ja tacksam och glad är jag iallafall..

Lev väl..

Samtalsterapeut?

Jag började min dag med tvättstugan. Tvättade 6 maskiner och hängde tvätten häruppe. Tog min nya ”långtidsverkande” morfintablett, med viss oro, och somnade en stund. Såg mitt IQ-befriade, men ändå roande, ”Hem till gården” och studsade in i duschen. Därefter slängde jag på mig div tillbehör och en ryggsäck, och gick och köpte 1 mjölk och ett pkt jäst. 

Hade behövt köpt bröd, men köpte jäst så jag kan baka mitt eget bröd. Allt för att de 124kr jag har på kontot ska räcka så länge som möjligt. Helst till den 27:e..

Jag lämnade varorna hemma och gick ut med Kungen. Fotade lite blommor och försökte landa i det som sades hos smärtläkaren igår. Jag försökte hitta sinnesro, vilket inte var så lätt eftersom jag ”brann” i fot och ben. Men King studsade glatt på iallafall.

Kom hem och ställde mig o skalade potatis, morötter och skar champinjoner i bitar. Kom på att det var dags att tillaga middag, och att jag missat lunchen. Å just som jag står där så ringer mob via fb.

Det var en killkompis som inte har hört av sig på ett år. Ja för att han har ju faktiskt tjej, och då är det ju väldigt svårt att höra av sig. Plus att då vi hördes sist så fick jag nog. Han ringde på fyllan, hade strul med tjejen. Nåväl, hursom, jag skrev att vi fick höras eftersom jag höll på med maten.

Då jag hade ätit så skrev jag till honom på messenger, att jag tyckte att det var kul att han hörde av sig. Han kontrade med att fråga hur jag mådde. Och under tiden jag skrev svar på det så hade han förklarat för MIG att han varit sjuk men att han var på bättringsvägen. Jätte skönt att höra skrev jag och önskade god bättring. Han fortsatte älta om sitt och till slut fick jag nog och skrev : -Ja själv väntar jag svar på om jag får bli sjukpensionär, jag står på morfin dygnet runt och jag har ingen känsel i fot, ben o underliv, och jag har fått värre nervsmärtor och det känns som att foten är i en brasa 24/7. Oj!! Ja just ja, han hade ju frågat hur jag mådde men var bara fullt upptagen på att prata om sig själv.

Det där är så satans vanligt och det är så jävla respektlöst. Fråga för i helvete inte om hur jag mår om du inte bryr dig. Jag hade inte reagerat som jag gjorde, om det inte var för att han inte hört av sig en enda gång på ett år, och nu ringer han för att HAN BEHÖVER MIG SOM SAMTALSTERAPEUT.

Jag finns gärna där för mina vänner, i en ge och ta relation, där man visar ömsesidig respekt och bryr sig på RIKTIGT.

Sedan kom nästa.. Han hade det inte bra i sin relation. Nähä, ja men det var ju därför han ringde. För att när varenda jävla killpolare ringer så är det för att prata med terapeuten Lena. Vad i helvete! 

Jag sa åt honom att han hade ju faktiskt haft det dåligt för redan ett år sedan. Varför var han inte ärlig mot sig själv OCH henne och gjorde slut på eländet då?

Åh, sade han, jag önskar att jag lika stark som du Lena! SKOJAR DU MED MIG NU? Har för i helvete letat efter kärleken i hela mitt jävla liv, haft typ 50 relationer med män, blivit satans illa behandlad och pissad på. Och nu är jag singel och är skitsorgsen över det. Men hellre singel än att leva i en dålig relation, eller i en lögn. Och stark? Inte mkt va, är så jävla låg efter mina besked jag fick igår.

Så att.. skona mig för i helvete liksom. Jag blir så satans ledsen över detta utnyttjande som vissa av er vänner pysslar med. Kom hit, fika hos mig, umgås med mig, var min vän på riktigt och inte bara när NI behöver.

Nu sova..

Lev väl..

Jamen visst, ge mig mera bara..

Vid 13.30 var det då dags att börja knalla mot sjukhuset. Hade ju en tid att passa vid 15.15 och det tar ju sin lilla tid att ta sig fram. Ja från mig till sjukhuset så tog det 1 timme då rå..

Jag betalade mina 350kr i receptionen och gick kulverten bort mot hisshallen, där jag skulle ta hissen upp mot smärtmottagningen. Jag slog mig ner på en stol och sög i mig min festis. Å shit så ont jag hade, och vad det ”brann” i dojjan. Hade bara lust att slita av mig skon och kasta kallvatten över foten. Jag satt där och kände ren panik om vad som försigick i skon liksom. Och benet, det kände jag inte överhuvudtaget.

Så kommer då Hans och hämtar mig, och han tittar bekymmersamt på mig då jag går. Och jag förklarar att jag blivit mycket sämre. -Ja jag ser det, svarade han.

Vi kom in på hans rum och vi började köra en update på vad som hänt sedan sist. Jag förklarade försämringen och han såg bekymrad ut. Han förklarade att mina nervskador blivit försämrade och att det spridit sig. Det kan visst bli så om man haft nervsmärtor så här länge som jag. Då kan det sprida sig och bli på fler ställen. Yippey! Not! Han beklagade och tyckte att det var tråkigt men så berömde han mig för att jag är så klok mm. Och för att jag är så tapper och kämpar på sådant.

Han ordinerade nu mitt morfin fast depot tabletter, vilket innebär att det blir långtidsverkande. Min smärtlindrande salva ska jag smörja överallt där jag har nervsmärtor och nu 3ggr/dag istället för på morgonen. Jag ska också få göra magnetkamera på ryggen, för att utesluta nåt annat. Jag har ju inte bara domningar i fot och ben utan nu även i mina händer.

Min läkare frågade mig även om jag var rädd för att bli beroende av morfinet. Men det är jag ju inte. Och han vet ju min inställning till droger i övrigt. Han var iaf noga med att säga hur viktigt det är för mig att säga till om jag tycker att jag börjar bli beroende på nåt sätt. Han är så jävla bra min läkare..

Jag förklarade för min läkare att jag inte har druckit en droppe alkohol på alla dessa år jag ätit mina starka mediciner. Det är ju en liksom livsfarlig kombo. Och jag fattar fan inte hur fan man kan supa om man är smärtpatient alltså.

Så att nu blir det lite ändringar i ordinationerna då rå, men fortfarande samma mediciner. Men jag känner oro. Vart fan ska detta sluta? Nu när nervskadorna blivit fler. Fan också! Det var inte så här jag ville att min framtid skulle se ut.

Lågvatten här nu då. Har ingen lust med det här.. Å igår kväll hade jag så satans ont att jag inte ens klarade av att prata i telefonen. Fuck! 

Det enda positiva idag, var på apoteket, då jag fick frikort. Å nästa vecka behöver jag bara betala 50kr på min lymfterapi så har jag frikort där med.

Efter besöket hos smärtläkaren så gick jag då till apoteket, och sedan var jag tvungen att gå förbi familjen och få lite positiv energi. På vägen dit träffade jag Eddie, med fam, och fick en fin present. Tack!

Nu vila och försöka smälta att jag blivit sämre. Vad fan har jag gjort för att förtjäna det här? Arg, ledsen och förbannad på samma gång. Och alltmer ofta nuförtiden. Fan, skulle behöva kramas.. Massor..

Lev väl..

Min onsdag..

Min onsdag morgon började med att jag vaknade och såg att jag hade fått ett sms med glada nyheter. ”Jag har satt in en slant på ditt konto för den hjälp du gett mig” Wow, rörd blev jag, och tacksam. Det hade inte kunnat komma mer lägligt, då jag har ett läkarbesök, på 350 spänn, att pynta imorrn. Tackar Björn så ödmjukast!

Sedan hade jag en rätt så mysig sms konversation med en kille, som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.. Kändes nice, lockande & tabu.     Men men.. helt ok! Eller rättare sagt JÄVLIGT ok!

Sedan var det då dags för morgonrutinerna, men skippade att bädda sängen. Visste ju att jag skulle hinna med det senare. För att i morse var ju målet att möta upp dotra vid dagis, ta hand om lillen medans hon lämnade in tjejerna på dagis, och så skulle ju King hämtas.

Då jag kom hem så gjorde jag iordning för att börja baka bullar. Å bullar blev det. Sängbäddning, vikning av tvätt, diskning och glutta på ”Hem till gården” hanns ju oxå med.

Sedan blandade jag saft och studsade i väg med saften och en stor påse med nybakade bullar i ryggan. Sedan blev det mys med familjen i badparken i ett par timmar. Försökte vara en aktiv mormor trots den eländiga smärtan i fot, ben och rygg. Det gick hyfsat. Tog mina micropauser, sittandes i gräset, då det blev för tufft. Är satans jobbigt när det ska ”brinna” i fotdjäveln hela tiden.

Kom hem för en stund sedan och åt lite mat, väntar nu på ”Glamour” och på att få stirra mig blind på denna IQ-befriade serie en stund, gå ut med King lär det bli lite senare och i säng tidigt I hope. Å imorrn, ja då är det dejt med min smärtläkare som gäller..

Lev väl..

Psykisk och fysisk återhämtning..

Klockan är snart 11.00 och jag har gått som en zombie mellan tvättstugan och sängen hela morgonen. Började tvätta vid 06.45 och har blundat då maskinerna har körts. Satan i gatan så trött jag är. Det är tydligt det att det var dags för en återhämtning.

King är ju hos sin flock och bara har det skitbra, så bråttom ut har jag ju inte heller haft denna morgon. Rätt skönt med såna dagar någon gång i bland. Vet ju att King njuter och lever fullt ut då han får vara med sin underbara familj. Hos mig vilar han ju bara upp sig.

Gårdagskvällen och natten var ingen hit, jag hade väldigt mycket tankar och funderingar. Räddningen var ju att min fina vän Eddie ringde upp och pratade bort lite tid.

Å precis nyss hade jag ett mysigt samtal med min underbara dotter. Hon berättade om saker som barnen gjort, och jag skrattade så tårarna kom. En härlig känsla. Är så lycklig och tacksam över att jag har min fina familj.

Ute är det mulet och tvättstugepasset är snart över. Funderar på om hela dagen ska gå i återhämtningens tecken. Det lär nog bli så. Ta hand om tvätt, se ”Hem till gården”, pyssla lite med mina blommor och kanske baka lite. Mmm, den här dagen ska gå i jävligt lugn takt. Det är jag värd.

Och så ska jag bearbeta allt ont, jobbigt och tråkigt, så att morgondagen kan bli en bra dag.. Man måste ju låta sig själv ladda batterierna emellanåt. Och egentligen har jag ingenting att passa på förrän på torsdag em kl 15, då det är dags att träffa min smärtläkare. Och tills dess ska vi se om jag lyckas lösa ekvationen, hur 245kr (saldot på mitt konto) ska räcka till läkarbesöket som kostar 350kr. Nåja, jag har ju kommit upp i frikort snart, bara 400kr kvar. Men när man inga pengar har så är nöten svår att knäcka..

Lev väl..