Läkarutlåtandet är färdigt..

Jahapp, nu sitter jag då här, precis hemkommen från läkaren, med en kopia utav mitt läkarutlåtande i min hand. Jag har hjälpt läkaren att utforma läkarintyget iform att läsa och korrigera. Läkaren ville ha mig på plats för att han inte skulle missa något. Skitbra läkare, är så in i bengens nöjd. Och även fast att jag fick offra 200 kr av min lilla summa av matpengar, så är det värt vartenda öre.

Ja, det får jag hoppas iallafall, för att nu ska ju det kära försäkringskassan säga sitt. Får väl bara hoppas, utav hela mitt hjärta, att jag ska bli godkänd. För att annars har jag ingen aning om hur min framtid kommer att se ut.

Jag kan ju inte stå till arbetsmarknadens förfogande och då riskerar jag att det blir socialförvaltningen som blir inblandade. Usch o fy o blä. Dem vill man verkligen inte ha med att göra.

Det är en intressant läsning det här må ni tro, läkarutlåtandet alltså. Visste inte att jag hade ett av de starkaste morfin sorterna. Hmm. Nåja, tabletterna lindrar ju smärtan en aning i allafall.

Jag träffade Elias och Christian, från KRIS, på stan och de hoppades på att jag skulle få igenom min ansökan om sjukersättning. Gulligt av dem, att visa omtanke och ge mig stöd. Det är skönt att jag faktiskt har några riktigt bra vänner som hjälpt mig att ta mig igenom de här åren, och som finns som stöd nu, i det här med sjukersättningen. All kärlek till er. Och ni andra, som låtsas bry er, ni kan fara åt helvete.

Nu ska jag vila efter min ansträngande promme. Foten måste ju hålla i em då jag ska hämta barnen på dagis.

Lev väl..

Nu så..

Nu ligger jag här som en pascha. Ska snart studsa ner i bingen och hoppas på lite sömn. Förhoppningsvis kan regnet göra att jag sover lite bättre.

Jag har suttit med en sammanställning ikväll. Medicinlista och en dokumentation på ett A4, om hur smärtan påverkar mig, vad jag har för smärta osv.. Ska ju ha ett möte med bästaste läkaren imorgon. Och nu handlar det om läkarutlåtandet till Fk. 

Jag hoppas att Fk ska förstå. Jag har ju många professionella bakom mig i detta, men vem fan vet liksom? Det är Fk det handlar om här. Och MITT liv/framtid. Och är det något jag blivit bra på dessa 3 år så är det att fajtas med myndigheter. Och jag kommer fan inte ge upp.

Jag behöver återhämtning nu, annars kommer jag inte klara det här så länge till. Jag vill inte ha folk som jagar mig med blåslampa, som kränker, förnedrar, stressar och pressar mig till det yttersta. Jag har gjort precis ALLT de har bett mig om, jag har försökt så gott jag har kunnat och det tar som fan på självkänslan då jag MISSLYCKATS med att återgå till arbete. Men jag har gjort mitt bästa och jag har kämpat på så in i helvetes bra. 

Men men.. vi får se vad som händer. Och nu, nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova några timmar inför mitt viktiga möte imorgon..

Lev väl..

Störst av allt är kärleken..

Att bli mamma till en söt liten tjej då jag var 20 år, var det bästa som kunde hänt mig. Mitt kärleksbarn! Som fortfarande betyder allt!

Men så den 27 maj, för exakt 4 år sedan, så kom mitt första lilla barnbarn till världen. Och här var det också kärlek vid första ögonkastet. Den lilla sötnosen som bara har blivit större och större. Och idag blir den lilla stjärnan 4 år!

Grattis mitt vackra lilla underverk. Våran lilla Mowgli. Så omtänksam. Ett sånt stort hjärta. Och som du charmar alla, min lilla älskling! Jag är så stolt över att få vara din mormor! Vackra lilla flickebarn!

Jag älskar min dotter och mina barnbarn över allt annat.

Och nu, nu är det dags att snart göra sig klar för att gratta/hylla detta lilla flickebarn på hennes 4 årsdag. En underbar dag!  ❤

Lev väl..

Utbetalning..

Yes.. jag fick en utbetalning från Fk idag. Räkningarna var prio och jag betalade pronto.. Sedan kommer ju iofs lite autogirodragningar göras nästa vecka.

Denna månad fick jag 1000kr över till mat, men ska ju till läkaren på onsdag och då ryker ju 200kr. Nåja.. Ständigt samma visa, det blir till att vrida och vända på vartenda öre. Men jag är van! Och jag blir lika glad varje gång jag lyckas betala mina räkningar. Och min hyra. Känslan är underbar då hyran är betald, för att då vet man att man fortfarande kommer att ha tak över huvudet.

Jag är tacksam för det jag har. Jag bara önskade att jag hade lite mer över varje månad. Jag skulle vilja klippa mig, köpa mig nya shorts, men sånt lyx är ju bara att förtränga. Nu får jag se till att de pengar jag har, räcker till mat. 800kr i matpengar på en månad. Yepp, det är så verkligheten ser ut.. 

Men jag lever och jag har tak över huvudet. Det känns nice..

Lev väl..

Till er som bryr er, eller som helst vill slippa..

Detta blogginlägg blir typ som en liten information om hur jag har det, dag ut och dag in. Natt som dag. Jag skriver för att dela med mig av min vardag och för att ni ska kunna förstå mig bättre. 

Att leva med nervsmärta, neuropatisk smärta, dygnet runt, 24/7, är riktigt jävla jobbigt.. Nu har det ju gått 3 år sedan jag fick skiten, och jag kommer att leva med den resten av mitt liv. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja dela med mig lite om hur det är.

Tänk dig att konstant ha en brännande, huggande, molande, svidande, isande eller tryckande smärta i din fot. Att inte kunna ligga med fotens mest drabbade sida mot lakanet, sofftyget eller att inte kunna nudda golvet med fotsulan, utan att foten brinner och att det samtidigt känns som att du går på en stor jävla brännblåsa, som täcker hela fotens undersida. Och det finns inget smärtstillande, bara SMÄRTLINDRING.

Att ständigt vara beroende av att kunna få smärtlindring i form av morfin, smärtlindrande salva och plåster som kyler och bedövar då du ska sova. Men att du ändå inte kan sova mer än typ 1,5 timme åt gången.

Jag har domningar och överkänslighet mot beröring, värme eller kyla. Jag upplever fot och ben som sovande. Jag har även mist förmågan till att känna samma njutning, som förr, vid orgasm. Det funkar inte att få orgasm som förr.

Det känns som att benet är ”stumt” och att det bara är en klump, ett bihang, som bara hänger med då jag går. Och mitt vänstra ben är ju 4 cm tjockare än det högra.

Smärtan i foten är: brännande, stickande, som nålar, krypande och elektrisk och en vanlig enkel beröring kan orsaka mer nervsmärta, utöver den jag har konstant.

Jag har även läst om människor med nervsmärta/neuropatisk smärta som till slut tagit livet av sig pga att det blir för mycket. Man orkar inte leva med skiten.
Jag har också haft såna tankar..

Men bara tankar.. Då smärtan är som värst så klarar man inte mkt mer. Men jag har en underbar dotter och barnbarn, som jag älskar mer än livet självt. Och det är för dem jag väljer att leva.

Och att få träffa familjen och hjälpa familjen är det enda som får mig att orka. Jag hjälper dem gärna med sysslor därhemma, hämtar på dagis mm, bara jag slipper vara ensam med min smärta. Jag vill inte tänka på den eller känna den, mer än vad jag gör. Jag vill inte ha tid att känna efter.

Jag har det tungt med smärtan och ekonomin. Stress och press. Och det gör även ont i hjärtat då jag med sorg insett hur mkt smärtan förorsakar. Jag orkar inte mycket och jag kan inte göra saker som jag så gärna skulle vilja göra. Jag skulle vilja kunna busa med barnbarnen, jaga dem, hålla dem i handen (istället för de satans kryckorna). Jag går ju inte med kryckor inne, fast jag egentligen kanske borde. Men ute kan jag inte gå utan.

Mitt liv är anpassat efter min fot och jag är så jävla less emellanåt. Så till den grad att jag, ibland, väljer att inte gå ut. Vill inte träffa folk. Jag har dock insett vad riktig vänskap är. Många har försvunnit.

Nähä, nu har jag suttit för länge i soffan. Foten skriker av smärta. Måste ändra läge eller göra nåt annat en stund. Fortsätta njuta av våren om inte annat.

Lev väl..

Lite småkomiskt..

I morse då jag var på väg hem till min väldigt gravida dotter, och mina underbara barnbarn, så gick jag genom det skogsparti som jag brukar. Men idag märkte jag, på något konstigt sätt, hur tydlig vägen såg ut där franför mig. Helt plötsligt stod jag liksom inför ett vägskäl. En stig som delade sig på två. Och allt blev helt plötsligt så jäkla tydligt för mig.

Tänkte direkt tillbaka till igår, då jag fattade ett viktigt beslut. Jag valde verkligen en väg att gå igår. Bort från det destruktiva. Jag valde att ge mig själv en chans till något nytt liksom.

Och nu, stod jag här i skogen, med en sådan tydlig bild framför plytet. Kom på mig själv att skratta lite för mig själv och tog fram mobilen för att fota det som symboliserar gårdagens beslut. Flummigt? Ja men det bjuder jag på.

Lev väl..

Kärlek..

Sitter här i min soffa och väntar på att få höra från dotra. Tänkte höra med dem hur deras planer ser ut för dagen, så att jag vet hur jag kan planera min. Jag hatar att vara hemma i min lägenhet just nu. Jag är för rastlös. 

När jag satte mig i soffan så kom jag att tänka på det lägenhetsbråk jag lyssnade till i helgen. Jag var ute och gick med hunden då jag hörde skrik. En kvinnas skrik och en man som gapade och skrek på henne, så att det hördes lång väg. De hade fönstret öppet. Bråket hördes tydligare och tydligare och jag hoppas att hon inte kom till skada. Jag fick en klump i magen då jag hörde detta bråk. Jag menar, hur många ggr har inte jag varit i den kvinnans situation?

År av misshandel. Psykisk och fysisk. Och även våldtäkt. Av män som jag en gång älskat. Ja, minnena kommer tbx jäkligt fort då man hör/ser/bevittnar något sånt här. Jag skulle ALDRIG kunna se på om en man slår sin kvinna, och jag skulle definitivt ringa polisen om jag visste att någon blev utsatt för våld av sin kille/man.

Det här är ärr jag alltid kommer att ha. Och jag kommer ALDRIG låta en man kröka ett hårstrå på mitt huvud igen. Och då jag hörde detta gapande och skrikande, så kunde jag inte annat än att tänka hur jävla skönt det är att vara singel, framför att leva i ett förhållande där bråk och misshandel förekommer.

Jag är kär i kärleken. Å jag anser att man ska vara två. Att leva i en tvåsamhet är en dröm, men inte till vilket pris som helst.

Länge leve kärleken. Och ni som har den, bevara den!

Lev väl..

Patetisk..

Ja.. vad fan ska jag säga, mer än att jag fan har blivit helt jävla patetisk och nojjig då det gäller pengar. Till en sån grad att jag kommer på mig själv att logga in på min bank för att kolla mitt konto. Beloppet lär ju knappast förändras, då jag inte väntar in några pengar.

24.65, det är den magiska summan som ”stirrat” på mig den sista veckan. Otroligt frustrerande är det..

Nåja.. nu är det snart dags för sängen. Ska bara se klart Kommisarie Banks och diska, vill inte ha någon disk stående ifall jag får sticka iväg akut. För att vem vet då mitt lilla barnbarn tänker säga hej till jordelivet. Jag ser så fram emot att bli mormor igen. Och det kommer bli lite annorlunda med en liten pöjk.. Mysigt det ska bli..

Lev väl..

Sååå nöjd..

Japp.. i morse så blev iallafall handlingen av. Jag tajmade in en buss som nästan tog mig hela vägen fram. Tänkte att det var bättre att spara på foten, i stället för att ta tåget, och gå en bit liksom. Å värsta smarta grejen kom jag på också. Istället för att packa i allt direkt i dramaten kärran, och gå runt och känna sig som en jävla snattare, så tog jag ju en kundvagn och lastade i både dramaten kärran, kryckan och grejerna jag skulle handla.

Tunga grejer blev det, som en hel del mjölk, margarin, vetemjöl och så. Ja och skrymmande grejer som typ toapapper. Hursom så fylldes dramatenkärran hela vägen upp. Och jag hann med bussen, som jag åkt med dit. Den vänder ju liksom och åker tbx. Det var nice att få handla för mina lånade hundringar, nu ska jag väl klara mig tills det är meningen att jag ska få nästa utbetalning, hur mkt det nu blir.

När jag kom till centralen så stod det byst med folk, som skulle ta den buss jag tänkte ta mig hem med. Hade aldrig funkat att bära ombord dramaten, stå upp och trängas med folk, så att jag valde att gå. Å shit så tungt det var, och det är ju bara uppför hem till mig. Trodde att hjulen skulle lossna, att ryggen skulle gå av, plus att foten smärtade i 180. Men jag fixade det! Envis!

Kom hem här och packade upp och sedan ringde min läkare. Underbara människa. Han skickade en kallelse till mig som jag undrade över, varav tel tiden idag. Och det han ville var att jag skulle komma för att vi tillsammans ska få till ett så bra läkarutlåtande som möjligt. Jag är så lycklig i ögat, för att han är min läkare.

Jag fick även tag på min stresspitt till handläggare på Fk. Å shit vilken surprise. Vänligt bemötande som fan och han var väldigt tillmötesgående. Det kändes great!

Hann träffa mina mirakel och svärson vid dagishämtning. Myste lite en stund och tog med mig King hem. Och just nu ligger jag och vilar inför det bullbak jag ska ägna mig åt ikväll. Har lovat barna saft och bullar i parken i morrn, efter dagis. Ja menar, vi måste ju fira att sommarvärmen har kommit..

Lev väl..

Var tvungen att inse..

I morse gick jag upp i ottan. Jag gjorde mina vanliga morgonrutiner och tänkte ta mig med tåg till Södra, och gå till Willys. Jag behövde handla, och det så jävla billigt som möjligt. Jag pratade med min dotter först, för att försäkra mig om att hon var ok och för att fråga om hon behövde hjälp med något. Ville ju även att hon skulle veta var jag var ifall det var något.

På något konstigt sätt så gick klockan väldigt fort. Jag kände mig orkeslös. Ringde mitt ex och frågade om jag kunde få lifta med honom hem, då han slutat jobbet. Jag vet ju att han brukar ta Willys på vägen hem från jobbet. Och det gick bra. Alltså behövde jag nu inte släpa på min dramaten utan jag kunde faktiskt ta tåget, ha hjälp av bägge kryckorna på den prommen som tar ca 20 min för mig att gå, till Willys från tåget.

MEN.. timmarna gick och jag liksom föll in i någon jävla dvala. Ont i lungor, bröstkorg, svårt med andning (fibromyalgi), trött till tusen och så in i helvete ont i foten. 

Det var ju för fan bara att inse.. DET HÄR KOMMER INTE ATT GÅ! Jag gav upp! Lät kroppen få rätt över min envishet! Jag MÅSTE lyssna mer på min kropp. Å speciellt nu, då jag snart ska vara stålmormor och ta hand om mina älskade barnbarn, då min dotter snart ska föda. Jag måste ta hand om mig själv och ladda energi.

Jag ligger som en pascha i soffan, och har gjort mest hela dagen. Och jag har så otroligt dåligt samvete för det. Har inte gjort någon nytta alls. Och jag måste ligga. Sitter jag på vänster höft i soffan, så nuddar ju ärret, på foten, soffan, och det gör så jävla ont att jag vill skrika rakt ut. Sitter jag som vanligt i soffan, och har fotsulan i golvet, så känns det som att jag har en stor brännblåsa under foten. Kan verkligen inte nudda golvet. Så att.. det blir till att ligga här som en pascha..

I morgon måste jag ta mig i väg då jag gjort mina morgonrutiner. Pronto! Då hinner jag inte ens känna efter. För att då har jag tagit mitt morfin och smörjt min fot med Capsina, en smärtlindrande kräm. Å ikväll, då blir det morfin och Versatis plåster, stora plåster ark som jag klipper till och sätter på foten. Det kyler, bedövar och smärtlindrar. Sedan sover jag typ 1,5 timme i intervaller hela natten. Livet är ju för underbart!

Men vad fan.. ”Att acceptera det man inte kan förändra” var det ja..

Lev väl..