Upsy Daisy..

Jajemänn, snart back on tracks. Det kostar på då det blir motgångar. Det som gjorde susen för mig var att jag tillät mig själv att få ”vara”.

Jag vaknade 06.30 i morse. Hade då sovit rätt skumt och ryckit pga de droger jag pillar i mig. Jag gick upp, ner i tvättstugan, satte på 2 maskiner och begav mig ut på en pissrunda med King. Jag plockade upp tvätten på vägen upp, då vi prommat klart, hängde tvätten och kröp ner igen.. Å gud så skönt det var!

Låg och skrev lite med en vän på messenger och blundade lite sen. Vaknade 11.30 och kände mig lite hel igen.

Rensade duschkarbinens avlopp, käkade frulle och duschade. Å vips var Lena låg, ville ha nåt att göra. Ville till plantagen och titta lite men ingen hade tid eller möjlighet att följa med mig. Blir ju liksom glad av blommor. Jag gjorde mig därför i ordning och tog med mig King på en blåsig promme i skogen. Och kanske var det precis det som behövdes, bli en aning urblåst 😊

Kom hem och bakade en kladdkaka. Hittade en kofta som jag aldrig har använt, kurade in i den och bestämde mig för att se om något av mina flamingoskott hade fått rötter, och det hade den ena. Det blev plantering utav det och så tog jag hissen till 5:an och ringde på min käre granne/vän, Margareta. En liten vänskapsgest. Tycker om att ge bort, och få blommor. Och nu var det Margaretas tur.

Nu är det dags för mig att läsa igenom det avslag jag sist fick från Patientskadenämnden. Blev ju så ledsen då jag fick det, att jag bara lade det åt sidan. Å då jag läste ”avslag” samt ”att om du vill överklaga detta beslut så måste du skaffa dig en advokat och vänta dig till domstol”, då lade jag skiten åt sidan. Nu har det gått en lång tid och jag känner mig redo att läsa igenom skiten, för att sedan kunna lägga undan eländet.

Jag känner iallafall att jag börjar komma tillbaka så smått. Var väl tvungen att smälta allt som sades på mötet i onsdags. 

Känner att jag vill ha sol. Jag vill kunna sitta på balkongen, låta mina blommor och frön växa och börja blomma. Jag vill kunna njuta av balkongen, då jag ej haft balkong på 5 år. Men men.. jag hinner. Våren är ju iallafall här, trots att vädret spelar oss ett spratt mest hela dagarna.

Tog bort typ 30 pers från facebook häromdagen också. Folk som aldrig skriver något, gillar något eller kommenterar något. Helt waisted att ha såna ”vänner”..

Och ett startdatum för min mindfulness har jag också fått. Smärtkliniken anordnar detta med start den 16 maj. Hoppas att jag är mottaglig och kan lära mig något. Nähä, läsa lite papper var det ja..

Lev väl..

Vilken vecka..

Min vecka har hittills varit totalt jävla skruvad. Ärligt talat så är jag helt urflippad just nu och får inte lugn. Jag är frustrerad, irriterad och har såna jävla aggressioner på det..

Det började helt otroligt bra. I början på veckan kom min ängel till vän, Eddie, hit med en satans massa mat. Han frågade om han kunde hjälpa mig att handla några saker och till slut gick jag med på det. Jag messade honom en lista på några saker och jag skrev specifikt att det inte fick gå på mer än 100 kr, eftersom det var allt jag ägde.

Efter 3 timmar ringer han och ber mig komma ner och öppna porten, och där står tokstollen med hur mkt mat som helst. Han är bara helt otrolig. Som ängelen själv liksom. Jag försökte få ge honom pengar och be honom att få betala av maten, trots att jag visste att det skulle bli väldans svårt då jag inga pengar har. Han ville heller inte lyssna på mig eftersom han tror på att ge, så att man får igen det sen. Han vill ha ett fullt karma konto, och tro mig, det har den mannen för länge sedan och det enbart genom hur mycket han har hjälpt mig.

Det var väldigt svårt att ta emot men självklart så försökte jag få honom att förstå hur mkt detta betydde för mig. Att få denna hjälp. Gosh! Vilken vän jag har!

Sedan kommer vi nu till en jobbig jävla bit. I förra veckan gjorde handläggaren på Af bort sig genom att boka in ett möte med chefen på Telge Rehab den 4/5. Ett ”uppföljningsmöte”. MEN jag hade bara en bestämd period för arbetsträningen t om den 30/4??? Hur oproffsigt kan det bli? Blev så pinsamt att jag frågade min handledare och chefen om det fanns chans till en förlängd tid att arbetsträna på, då skulle ju liksom uppföljningsmötet kunna vara aktuellt liksom. Både handledare o chef ville ha mig kvar. Och jag visste ju att jag skulle ha ett möte med Af och Fk den 26/4 för att diskutera min förlängning.

Återigen kände jag mig lite nöjd över hur jag löst problemen, än en gång, och att jag hade något att komma med på mötet med Af och Fk i onsdags. En förlängning fanns ju liksom att få.

Men det blev inte så. Vi började prata om förlängning på mötet, hur mkt jag trivdes osv.. Jag ställde även Fk mot väggen och berättade att smärtkliniken hade gjort klart för mig att jag skulle ha haft rätt till taxiresor genom Fk under min arbetsträningsperiod på Telge Rehab. Men istället har ju min handl på Fk nekat mig hjälp med resor så att jag har ju fått gått på min fot till och från jobb, med en promme på min fot som tagit mig 40 min dit och 40 min hem.

Dessa promenader har gjort att min fot har blivit sämre. Och i och med denna diskussion så vände då samtalet tvärt och samtalet gick nu ut på att jag faktiskt inte har lyckats jobba mer än 6 tim/v, vilket inte ens motsvarar 25% i arbete. Därför tyckte då Af och Fk att det ej bör bli någon förlängd arbetsträning.

De föreslår då helt plötsligt att jag ska ansöka om sjukersättning/sjukpension. Detta har min läkare på Vc, smärtläkare och psykolog också velat ett tag. Och jag med, för att få ett lugn. Jag har varit jagad av Fk och Af i 3 år nu. Jag har stridit för mina rättigheter på Ivo, Löf, Patientskadenämnden och hos försäkringsbolagen. Jag har sprungit hos läkare och på alla möjliga behandlingar. Jag har fått gå igenom en utredning av arbetspsykolog på Af som visade att jag har en utmattningsdeppression men likförbannat har ju Af och Fk tyckt att jag skulle jobba.

Nu helt plötsligt tog allt en vändning. Arbetsträningen upphör. 

Jag var och sa tack för min tid som jag hade fått vara på Telge Rehab, i går. Sedan hade jag ett läkarbesök efteråt. Min läkare tröstade mig och sade att det här var precis det jag behöver. Sjukpension. Lugn. Återhämtning. Han sjukskrev mig i väntan på att utredning , om jag kan få sjukpension, pågår.

Men med den ”turen” som jag har haft hittills så vetefan. Och nu då jag står här i den sits jag nu är i så, blev jag liksom varse. Och jag kan fan inte acceptera att läkare förstört min fot (även mitt ben o underliv) och att jag kanske ska bli sjukpensionär vid 48 års ålder. Måste smälta detta.

Idag är jag även arg och frustrerad på att den infon jag fick av Af och Fk inte var fullständig. Och handläggaren på Fk är sjuk och handläggaren på Af har semester. Och det är hur jävla viktigt som helst att jag får rätta ansökningsblanketter och skit nu att fylla i fr om den 1 maj. Men det har Af och Fk missat att skicka till mig.

Kämpa kämpa och åter kämpa, ja det är det enda man får göra som patient. Och jag är less på alla mina jävla skyldigheter, samt att jag fan inte har några rättigheter. Just nu är jag inte kapabel till mer än att ligga här i soffan. Och jag vill definitivt inte prata med någon. Medicinerna ger mig drogrus och talsvårigheter och allt runt omkring har gett mig en sådan jävla irritation, frustration och aggression. Så att resten av dagen vill jag vara ensam. Landa i allt som händer och bara få ”vara”..

Lev väl..

Lågvatten..

En ny dag.. 

En dag då jag slog upp mina blå och kände hur loj jag var. Känslorna från igår hade ju definitivt inte försvunnit under natten. Hopplöst att ha utrustats med denna jävla ”tänkarskalle”..

Jag klev upp och gjorde alla mina morgonrutiner och avslutade med att ta en promme med King. Jag gav honom ett nytt ben, tog på mig ryggan och började gå mot Telge Rehab. Jag ville ju gå dit och tacka för mig eftersom mitt liv nu kommer att se annorlunda ut. 

Jag kom fram, gick in, jag kramade chefen, som sa: -Vad synd att du inte blir kvar. Du som var så duktig! Och så frågade han lite om hur mötet hade gått igår och vad som egentligen hade sagts. Å självklart blir jag ju kvar som patient och får träffa dem igen. Men arbetsträningen i receptionen är slut.

Jag kramade om receptionist tjejerna och vi pratade ett tag kring beslutet som fattats och jag tackade för tiden ihop. Å vi sa ju inte adjö, vi kommer ju ses igen.

Då jag hade pratat med de jag ville prata med så började jag styra kosan mot Telge Akuten. 2 timmar för tidigt. Ringde några samtal, men gick sedan in och pratade med Anita, receptionist och sköterska, samt min fd klasspolare från vårdlinjen.

Anita är en skitmysig/positiv/glad person, och när jag betalat för mitt besök så frågade jag om hon kunde hjälpa mig med en kopia på det underlag jag skrivit till min läkare. Ett underlag som jag tänkte skulle hjälpa min läkare i utförandet av läkarutlåtandet och sjukintyget.

När jag hade fått min kopia så satte jag mig ner i en stol, och där sitter jag nu. Jag samlar mig, förbereder mig, inför mitt läkarbesök som kommer att bli ett avgörande för min framtid.

Då jag är klar här så tänker jag hålla mig sysselsatt i den mån av ork, för att idag är foten mer åt helvete än någonsin. Ja tänk er själva att ha känslan av att ha foten i en eld. Och att ben och fot samtidigt är instängda i ett alldeles för trångt gips, ja en sån känsla har jag 24/7, sedan flera år tillbaka, och kommer att få leva med i resten av mitt liv. 

Nähä, lägga ifrån sig mobilen kanske och ställa in sig på att ”landa” lite i allt det här.

Lev väl..

Det var inte så här mitt liv skulle bli..

Lågvatten här just nu. Har värsta ångesten efter det möte jag haft nu i em, med Af &Fk. Jag som hade fixat att jag skulle få förlänga min arbetsträning och allt..

Men det blir inget med det! Imorgon går jag dit och tackar för mig. Jag kommer ju självklart finnas kvar på Telge Rehab som patient men nu avbryts arbetsträningen och en ny period ska börja i mitt liv.

En ny period utav kämpande för att överleva. Jag kan inte jobba mer. Jag ska träffa min läkare imorgon och nu ska arbetet och kämpandet om att få igenom sjukersättning/sjukpension sättas igång.

Min husläkare, smärtläkare och psykolog står bakom mig, men med den turen jag har så blir det väl att jag får stånga mig blodig. Men jag är van.

Det känns jävligt jobbigt dock. Känslorna är i ett jävla superkaos och tankarna liksom fladdrar i 180 inne i skallen. Jag vet och jag accepterar min skada men jag kan fan inte acceptera att läkarjävlarna har sett till att jag blir sjukpensionär vid 48 års ålder.

Hur fan ska jag reagera på det här? Egentligen har jag ju velat det här den sista tiden men nu känns det liksom så definitivt. Usch.. känner på mig att det blir en ny period utav ett helvete. Jag får slåss för min överlevnad som jag gjort i så många år redan. När fan kommer återhämtningen liksom?

Usch.. det känns ohanterbart just nu. Vet inte hur jag ska tänka. Ska försöka att landa lite i det här och varva ner lite.

Mail har skrivits till chefen på Telge Rehab. Och läkarbesöket imorrn kommer att bli tufft.. Jaja, får sätta mig ner senare ikväll och förbereda mig inför läkarbesöket. Nu vill jag bara vara.. 

Lev väl..

När smärtan tar över och allt känns så meningslöst..

Igår kväll så började jag helt plötsligt nysa, snora och frysa. Det sa liksom bara pang så kände jag mig förkyld. Jag skrev till min handledare på jobbet och berättade att det förmodligen var min tur nu, då fler på jobbet insjuknat i förkylning.

Senare i går kväll fick jag även ondare av min satans Endometrios, som blivit så mkt värre sedan jag hade diareerna för 2 v sedan. Då p-pillrena upphörde att funka, för att jag var så dålig i magen. P-pillrena äter jag ju endast för Endometriosen. I och med denna ”rubbning” av hormoner hit och dit så började jag nu ge mig själv extra östrogen, igår kväll, för att se om saker och ting skulle bli bättre.

Pyttsan heller, kan ju för fan knappt gå pga smärtan i livmodertrakten/äggledarna. Det är väl själva fan alltså. Skulle behöva dra till gynakuten men jag pallar bara inte. Kan ju knappt gå på foten heller, efter gårdagens pass i tvättstugan. Så att så är det ju med den saken. Hängig som fan och smärta här och där. Så jävla värdelöst! Blir så jävla lessen och slut på de här gångerna då man hamnar i ett jävla SMÄRTKAOS! Å handla skulle jag behöva också. Nä.. jag gör bäst i att bara hoppas att dagen går så jävla fort så att den snart hör till historien.

Vet ju för fan inte vad man ska ta sig till då det blir så här. Kommer liksom inte på vad jag skulle kunna sysselsätta mig med för att slippa tänka på smärtan, för att vad jag än gör så gör det ont. Stort SUCK på den..

Lev väl..

Det är fan bara att beklaga..

Den här veckan har det hänt lite allt möjligt, men det jag tänker skriva om nu handlar om det motsatta könet. Alltså på riktigt? Har ni nåt annat i huvudet än att få ”ligga”?

En gammal granne, vän och ex, messar till mig på måndagen. Vill hälsa på. Vi bestämmer tisdagen. Tisdagen kommer och jag är inte in shape för att ha besök, och skriver redan 4 timmar innan han skulle vara här, att det inte funkar att ses. Jag blir bemött med ”största möjliga tystnad”.. För att han sedan på fredagen, gör ett nytt försök. – Kan inte jag få komma över, snälla? Det var så länge sedan! SUCK!

Sedan får jag ett mess från ett annat ex. I går em. ”Vad gör du ikväll”? Eftersom jag jobbade och mår lite sådär då jag går hem så svarar jag inte pronto, och då klockan är 20.00 har jag värsta migränen och skriver: ”jag har migrän och kommer ligga med det hela kvällen”. Svar på mess från honom brukar kunna ta 2 timmar till flera dygn, så ni må tro att jag nästan svimmar då svaret kommer 21.30. ”Okej synd, jag hade tänkt komma över”..

Ett annat ex ringde idag. Han skulle ha kommit o fikat nu i flera månaders tid. Å en del av våra samtal går ut på att han skulle vilja testa om han kan egga upp mig på samma sätt han en gång gjorde.

Alltså på riktigt? 3 killar samma vecka och som bara vill en sak.. HA SEX! Tvi fan! Blir så jävla anti deras jävla ocharmiga stil alltså. Det kommer sluta med att jag inte svarar då de ringer och inte svarar på deras mess. Det är så satans osexigt! Å jag är noll sugen! Vem fan tror de att de är? Å vem fan tror dom att jag är?

Nä.. tacka vet jag män som kan umgås med en utan att ens tänka tanken på nåt annat än att bara ha trevligt och umgås.

Kille nr 2 skrev igen för någon timme sedan. Han skrev och kommenterade den bild jag hade lagt ut på fb. Där jag slickar på en klubba som ser ut som en penis. ”Trodde att du ville ses men jag ser att du bytt ut min till nåt större”. Då svarade jag honom: ”du är sååå välkommen men jag tänker inte ha sex med dig”.. Om jag fått någon kommentar på detta mess? NOPE! SÅRAD POJKE!

Fuck you all.. säger jag bara till dessa tre. Aldrig mer dessa 3. Då är jag hellre singel resten av mitt liv. 

Men nu hundpromme och slumra tidigt.

Lev väl..

Jag känner mig så..

 Ja jag vet inte vad.. Jag var fruktansvärt jäkla happy då jag lämnade mitt hem i morse, och styrde kosan mot jobbet. Glad och förväntansfull. Funderade på vad jag skulle lära mig idag, och vilka människor jag skulle få träffa.

Min handledare var egentligen ledig, men hon kallades in för att jobba extra, vilket kändes toppen. Ja för mig iallafall. Mina timmar flög i väg och min handledare kunde göra många avstickare/ärenden, då jag faktiskt kan en hel del redan. Känns otroligt häftigt att få stå där i receptionen.

I morse kom jag i gympabrallor och t-shirt eftersom de inte ens lade märke till, i onsdags, att jag hade lite snyggare kläder. Kändes skönt att komma som jag är. Ja saken är ju den att jag fan inte har råd att köpa kläder.

Jag hade en hel del mailkonversationer med Af och min verksamhetschef idag också. Vi bokade in uppföljningsmöte samt att jag pinsamt fick fråga min chef om det fanns en chans till förlängning på Telge Rehab. Min handledare blev glad och sa absolut ja på den frågan, och likaså chefen. Som tur var. För Af, ja handläggaren min, hon hade minsann mailat min chef och bokat in ett uppföljningsmöte den 4/5 DÅ JAG EGENTLIGEN INTE ENS SKULLE HA VARIT KVAR.

Otroliga Af och Fk alltså. Beslutet är fattat  t om den sista april och en ev förlängning ska vi diskutera nästa vecka, på onsdag. Å då kunde det ju vara jävligt bra att veta om det finns en möjlighet till förlängning från arbetsgivarens håll först!!?? Jävla nötter! Så oproffsigt av Af och Fk liksom. Man får ju skämmas!

Men SOM VANLIGT så styrde då jag upp allting själv, som jag brukar. Jag jobbade mina 3 timmar, kramade om handledaren och önskade trevlig helg.

Nu hade jag ont. Gick så sakta så sakta. Träffade 2 vänner till mig, på vägen in mot centrum, som också är smärtpatienter. Vi hade lite kramkalas och pratade ekonomi, hur fattigt man lever och hur tufft det är med allt runtomkring, då man tex. får praktisera eller atbetsträna, speciellt då det gäller det här med kläder och resor.

Jag skulle behöva nya kläder. Pengar till mat. Pengar till busskort. Till restskatten. Till mina mediciner. Men jag har 1,71 kr på mitt konto. Och det är drygt en vecka kvar till utbetalning från Fk, som ändå är för låg för att täcka alla mina utgifter.

Jag mår rätt dåligt nu. Mötte många snyggt klädda på stan då jag gick hemåt. Jag har låg självkänsla för stunden. Vill också duga och känna mig nöjd med mig själv.

Ska börja hos psykologen/kuratorn på Smärtkliniken nästa vecka, och det behövs. Jag kämpar verkligen skiten ut mig.

Då jag var på väg hem så hörde min underbara dotter av sig. Hon och svärson skulle åka hem till mig med ett balkongbord som jag fått dem, och så skulle de passa på att lämna över King till mig också. Underbara dom ❤

Jag kom hem och hade så jäkla ont att jag bara ville lägga mig. Men King behövde rastas och balkongbordet, som de hade fått bära upp 7 tr, ville jag få ut på balkongen. Vill göra fint därute nu.. Jag hoppas att mina fina blommor ska få flytta ut på balkongen inom kort. Ska ju hämta en bräda hos min vän M imorrn också, och då kan ju projektet med balkongen sätta fart på riktigt.

I övrigt blir det nog en softar kväll i kväll. Lite låg pga ekonomin, ont så in i helvete i fot/ben/skalle.. så att lugnt lär det ju bli..

Lev väl..

Min högsta dröm..

Varje morgon då jag lämnar mitt hem så går jag ut från min lägenhet utan mina kryckor, kommer på mig själv och går in igen för att hämta dem. Jag stirrar förbannat på dem och önskar att jag hade kunnat få klara mig utan dem. Och det gör lika ont, varje gång, då jag får påminna mig om att jag får ha dem resten utav mitt liv.

Det är en sorg för mig det här. Det är ett hinder för mig att kunna leva fullt ut. Jag vill inte vara bunden till kryckorna. Jag vill kunna leka burken i skogen med mina barnbarn, leka kurragömma, busa med dem, jaga dem, hoppa hage, men framförallt kunna ha händerna fria för att kunna hålla mina små barnbarn i deras goa händer. Min högsta dröm vore att verkligen få slippa kryckorna 😔

De irriterar mig så in i bengens, att jag känner att jag skulle vilja slänga dem i maren eller kanalen, varje gång jag passerar vattnet. Jag är så arg! Visst har jag accepterat att läget är som det är, men ibland tappar jag liksom geisten va..

Och läkarna som är skyldig till den här skadan, ja de går fria! Tvi fan!

Men men.. nu ska jag se till att göra en sådan bra dag, utav den här dagen, som möjligt. Startade med att handla på Willys med far min, samt vara sällskap till Vc. Å vid lunch ska jag träffa min fina vän Elenor. Och på em ska jag umgås med mina mirakel..

Lev väl..

Min underbara arbetsträningsplats..

Å så var det då onsdag. Påskledigheten gjorde ju att jag var ledig några dagar och inte fick så himla mkt frånvaro på min arbetsträningsplats, men det var ändå sååå retligt att jag blev dålig igen.

Hur som helst, att komma in på Telge Rehab imorse gjorde ju liksom att ångesten och det dåliga samvetet, för min frånvaro, bara försvann. Kände mig lika välkommen som ALLTID. Träffade min chef Tommy och han sa liksom bara :-Hej, kul att se dig igen, är allt ok?

Nåväl.. Jobbade mina 3 timmar, i den övre receptionen, med världens bästa Mira. Tiden liksom bara sprang i väg, och jag stod ensam flertalet tillfällen, vilket kändes himla nice. Ska bli spännande att se hur det blir efter den sista april, då min tid på Rehab antingen tar slut eller förlängs..

Framtiden är väldigt oviss för mig. Vet ju i dagsläget inte om jag ska fortsätta rehab träning eller ansöka om sjukersättning, vilket både husläkare och smärtläkare rekommenderar.

Tänker inte grotta ner mig och analysera så mycket kring det just nu. Jag gör som vanligt, tar en dag i taget. Och lever för nu. Vet bara att jag trivs väldigt bra på Telge Rehab, både som personal och patient.

Lev väl..

Man blir varse liksom..

Den här dagen började på ett jättehärligt sätt.. Jag har ju haft mitt äldsta barnbarn Lovisa här i natt. Och att då vakna och titta in i ett par supersöta ögon, det första man gör, det är ju bara så underbart.

Jag hämtade min 3-åring (blir 4 i maj) igår em. Vi gick till KappAhl och köpte lite nya hårsnoddar till henne och lillsyrran, handlade mat och mys och gick sedan och tog bussen hemåt mig. Vi åt, ritade, kollade på tv och på filmen Djungelboken. Vi hade det riktigt mysigt. Det är som balsam för själen då jag får träffa min dotter och mina barnbarn.

Vi kröp till kojs och jag läste en saga ur en gammal gammal bok, som var min farfars då han var barn. Vi släckte lampan och jag låg o kliade skruttans rygg tills jag såg att ögonlocken nästan hade stängts helt. Hon slet tag i min arm och ville att jag skulle hålla om henne, å så tvärslocknade hon.

Åh.. jag är så lyckligt lottad. Låg där och hörde hennes andetag samtidigt som jag höll på med mobilen.

Jag såg att en brudjävel återigen hade skrivit till mig. En gammal sk ”vän” sedan många år som jag pratade med för ett tag sedan. Jag mötte henne en jobbig dag, då livet kändes pissigt.

Hon såg att jag var ledsen och frågade hur jag mådde. Å ibland, då man mår sådär dåligt, då behövs det inte mycket för att hela världen liksom rasar samman. Jag började gråta. Berättade lite om varför jag mådde skit och bad henne att inte säga något till nån. Jag anförtrodde mig liksom.

Jo hej du, vad fan gör fanstyget om inte springer och glappar? En riktig jävla glappfitta, som nu är väck som vän. Sågad vid fotknölarna! Japp, så går det!

Det tråkiga är då man blir varse liksom.. Å jag tycker nog fan att ju äldre man blir, ju mer sånt förekommer det. Jag har tidigare skrivit om att jag inte kan acceptera annat än ärlighet, och det kommer jag aldrig rucka på.

Att verkligen få bort dessa arslen ur mitt liv, de som sviker och som ger ifrån sig negativ energi.

Men vad fan, det där var bara en parantes, som var som en igel i ögat för mig. Hon finns inte längre!

Men barn och barnbarn, de finns i allra högsta grad. Och inget gör mig så lycklig som när jag får vara med dem. Å i morse, då fick jag minsann ta den äldsta till dagis också, jag som bara hämtat tidigare.

Men nu ska jag fortsätta styra och ställa med min dag. Diska, fixa lunch och skriva mail till jobbet och berätta att jag är på benen igen, och att jag kommer imorrn..

Lev väl..