Inte något ont som inte har något gott med sig..

Ja så kan man ju verkligen säga då det gäller min fuckade sits, sedan några dagar tillbaka. Jag gick ut ganska hårt i det här med att söka sponsorer för dagens event på KRIS Södertälje. Jag som i vanliga fall BÖR använda två kryckor då jag går, har i flera dagars tid sprungit runt med en krycka och min dramaten kärra, för att söka sponsorer inför det efterlängtade eventet som äger rum just i detta nu. Resultatet utav detta ”slarv” , ”driv” och ”vilja” har gjort att jag knappt kan gå. Jag har så ont att jag inte ens önskar min värsta fiende denna smärta. Och om det vore så ”väl” att det ”bara” var min vanliga smärta, men jag har även ont i fotledens skelettdelar, ja ändå upp i vristen faktiskt. Så.. nog om det!

Idag är det då event, och jag kan inte medverka, jag som hade sett fram emot det som in i bengens. Jag hade kontaktat LT, blivit intervjuad, bjudit in dem till dagen/kvällen och jag hade även skrivit en egen ”insändare” till sidan ”Du vet vad som händer i Södertälje” för att informera om eventet. Det gjorde jag på självaste julaftons kvällen. Det jag skrev fick en del respons och jag satt och svarade på en hel del mail på julaftons kväll. Bland annat så stämde jag träff med flera personer. Vi skulle ses i dag och de skulle skriva sig medlemmar på KRIS, genom mig. Men som sagt, det sket sig. Men jag vet ju att dessa människor blir väl omhändertagna av de övriga. Känns väldigt tråkigt för mig bara! Återigen blir jag varse om att allt inte går/blir som man vill då man har den här jävla foten!!!!

MEN, jag har fått en hel del gjort härhemma i stället, i lugn och skön takt. Jag har tagit tag i saker som jag skulle ha gjort en tid. Men som jag har skjutit på, pga att jag varit mer inställd på att fixa inför eventet mm. Jag vill hellre springa runt och känna mig nyttig, och samtidigt inte ha en chans att tänka på nåt annat.  Jag har kopplat in det nya bredbandet och tv:n, då hyresvärden bestämde sig för att byta från C-sam till Com Hem.

Jag började min dag med en lugn, sakta och skön promme med min följeslagare King. Jag gick sedan hem med honom och blev uppringd av mina päron. Papsen skjutsade mig till Coop i Geneta så att jag fick handla lite smått och gott till min födelsedag, samt att jag behövde införskaffa några julklappar till mitt bonusbarnbarn.  Min familj är ju i Thailand, och då de kommer hem då blir det till att fira jul igen. Med hemgjord pizza, massor med kärlek och julklappar..

Sedan jag kom hem från Coop så har jag lagat mig en supergod lunch, packat ner alla grejer som ska tillbaka till C-sam. Flyttat om i fönster. Placerat ut mina fina blomskott som jag planterade häromkvällen. Jag har även vikit tvätt och kopplat in internet. Tv:n kopplade jag in i går, och fick ordning på alla nya kanaler. Känns great att få så här mkt småfix gjort. Bra musik spelar jag också, känner faktiskt en rätt skön harmoni inombords, trots att jag har såna fruktansvärda smärtor att jag inte vet hur jag ska klara av det här. Direkt då alla dessa helger är över, så är det jag som ringer till ortopeden. Jag är helt säker på att det är nåt allvarligt fel som är trasigt. Ödemet har även kommit tillbaka, säkert pga den överansträngning jag utsatt foten för. DUMMA MEJ! Jag önskar bara att de på KRIS fattar varför jag inte kommer idag, och att det faktiskt har lite med mitt driv och engagemang för dem att göra.

Hur som helst så hoppas jag att eventet på KRIS Södertälje, Övre Torekällgatan 29, är helt jävla oustanding. I wish I was there.. Nu blir det till att vila lite.. Ingen av mina ordinarie mediciner hjälper ju, så att jag får ligga med foten i högläge, emellan varje grej jag gör.. Så, då vet ni hur läget är med kryckkärringen..

Lev väl..

Utmattningsdeppression..

Att återigen drabbas utav detta jobbiga ”tillstånd” känns skit. Men troligen så är det så att jag aldrig blev riktigt bra efter förra gången jag var där, 2010. Hur som helst så har jag känt av symtomen en tid och de sista stressande åren har nu gett resultat.

Häromdagen blev det dock lite mer allvar över det hela. Jag var hos min läkare, vi diskuterade mediciner, att arbetsterapeuten på Af hade rekommenderat permobil och vi småpratade om allt möjligt kring foten, att den blivit sämre osv.. Han höll med mig om att det var en bra idé att kontakta min ortopedläkare på nytt, då fotledens skelettdelar inte fungerar som de ska, och att det gör väldigt ont i fotens skelettdelar då jag går. Då jag ska till och gå så frågar han mig; – Har du tänkt på att ansöka om sjukpension? Å just den frågan ville jag inte ha, av honom. Visst har funderingar funnits på det eftersom jag funderar mkt över framtiden. Hur som så tar han i hand och säger: – Fundera över det här med sjukpension så diskuterar vi det då vi ses i April.

Jag känner hur jag går med tunga steg neråt stan, i solen och fullt koncentrerad på att inte halka på de superhala trottoarerna. Hela huvudet jobbar på högvarv. Å jag beslutar mig för att ta längre tid på mig hem. Går in mot centrum, in på apoteket och hämtar ut min medicin, går in på Coop och handlar några saker till min sjuka granne Margareta o några småsaker till mig. Då jag står i kassan och ska betala så ser jag apotekspåsen och tänker: – Har jag varit på apoteket? Jag kommer inte i håg det, och står och försöker minnas en lång stund. Då ser jag helt plötsligt kvittot utanpå påsen, och liksom grips av panik. Helvete! Jag har varit på apotelet utan att betala. Jag får bråttom ifrån Coop, skyndar in på apoteket och förklarar skamset hur det ligger till. De försäkrar mig att det inte är någon fara, jag kom ju tillbaka och betalade. Men jag, jag skäms och är nära till gråt.

Jag går till bussen, känner att jag MÅSTE hem, och det fort. Jag väntar, väntar o åter väntar på bussen. Den kommer aldrig. Jag tittar på klockan och inser att jag stått och väntat på bussen i 40 min. Jag skyndar till närmaste taxistolpe för att jag känner att jag MÅSTE hem. Jag får en taxi och den jäveln blåser mig på pengar, genom att ändra beloppet på taxametern. Jag SER vad han gör, men jag är inte kapabel att få ett utbrott. Jag tar hissen upp till mig och reagerar då på taxiresan. Visar sig vara en privat åkare med taxi kurirs logga på dörren. Jag måste spara kvittot, tänker jag, och sätter det på kylskåpet.

Jag e slut.. Mentalt slut.  Sitter i ”stirr” framför tv:n, men jag ser den inte. Jag är trött. Ledsen. Stänger av tv:n och bara längtar efter en power nap. Tar en låååång nap och vaknar av att mob ringer. Det är Lotta, min barndomsvän. Hon säger att hon e på väg till mig. Jag fattar ingenting först men kommer sedan ihåg att vi bokat in att ses, att äta ihop. Jag gör mig i ordning, möter henne utanför mitt hus, eftersom vi har restaurangen där.. Vi går in, beställer mat och börjar prata, uppdatera oss vad som hänt sedan sist. Å nästan varje ord, får jag leta efter. Kan knappt prata. Stammar. Å mår skit. Huvudet är inte med mig. Å det är det fortfarande inte, i skrivande stund.

Jag ligger nu här, och vill bara ropa på hjälp. Jag vill att nån ser mig, på det sätt JAG ser, folk i min omgivning – då de behöver MIN hjälp. Jag vill att någon kommer hit, håller om mig, och säger att allt kommer att bli bra. Nu gråter jag också. Fan! Å saknar familjen gör jag, och orolig för min sjuka pappa är jag..

Å något som jag absolut inte klarar av just nu, det är om någon skulle ringa mig och be mig om hjälp. För att jag klarar inte det. Mitt liv har alltid gått ut på att hjälpa andra, men just nu suger jag åt mig allas problem som en svamp. Å jag klarar inte mer. Jag måste få ordning på huvudet.

Ska få hjälp med att rasta King i em och det är jag tacksam över. För att just nu klarar jag absolut ingenting.. Mer än att ligga här..

Lev väl..

I`m such a cry baby..

Jaha ja.. Så var då dagen kommen då jag skulle ta mina tunga steg, och styra dem hem till dotra med familj för att säga hej då. Jag har bävat inför denna dag. Å nu ska de resa IGEN, till Thailand, och vara borta så länge som en månad. EN MÅNAD!!! Fattar ni! Jag kommer att längta ihjäl mig efter min älskade dotter och mina små älskade barnbarn, och ja jag kommer nog sakna den där bra-iga svärsonen också faktiskt 😉

Trots att man har vetat, ett bra tag nu, att de ska åka, så blir man fan inte förberedd nog. Jag som träffar dessa små, samt familjen, i stort sett varje dag, kommer ju att bli så jävla ensam. Jag har ju visserligen min familjs hund härhemma hos mig, men jag kommer ju att räkna dagar, timmar, minuter och sekunder tills de är hemma igen.

Var hos min  dotter med fam från 11.00 i fm, och jag skulle ”bara” säga hejdå, men blev kvar några timmar. Jag har klippt, ritat, sett på film och kramats med de små. Men då svärson kom hem så kände jag att det var hög tid att göra sig klar att gå, så att jag började med att krama om min dotter och ge henne en puss på kinden och säga att hon skulle vara rädd om sig.. Och sedan, då var det då dags för att krama barnen, och den största hoppar upp i famnen på mig och sa: -Jag älskar dig mormor, ja då brast det ju. Fick bita mig i tungan och svälja några gånger för att inte börja stortjuta. Min dotter såg att jag var på väg. Puh, nu var det bråttom i väg.. Och då jag går ut och drar igen deras ytterdörr, så kommer tårarna, som jag genast torkar bort, eftersom de små skulle vinka till mig i fönstret.

Vi vinkar och vinkar, tills dess att jag inte ser dem längre och jag känner tomheten komma över mig. De åker i morgon, och blir borta så länge. Å helvete vad jag lär sysselsätta mig under den här tiden för att inte bryta i hop av saknaden efter dom. De är de finaste jag har och jag älskar dem så in i helvete massor med mest. Och blir saknaden allt för jävlig, ja då lär jag ju gå över till deras place och fixa och dona därhemma. Kanske rent utav sova där någon natt, så kallt som jag har det härhemma emellanåt. Usch, jag mår inget vidare värst bra just nu. Och ja, jag vet, jag är en riktig cry baby, men de betyder verkligen allt för mig… Mina 3 mirakel..

”Jag är er mamma och mormor, som älskar er mest i hela världen.. Härifrån, till månen och tillbaka. ❤ ❤ ❤ Skynda er hem igen!”

Lev väl..

Kluven..

De sista veckorna har det rört sig mkt i min skalle. Jag har analyserat det mesta och jag har grubblat, funderat, varit arg, ledsen, besviken och känt mig spyfärdig då det gällt lögner, svek och känslan över att blivit utnyttjad och kastad åt helvete, nu då jag fyllt min funktion.

Jag önskar bara att alla kan förstå mig och kanske till och med kan tro på mig då jag berättar att allt det jag nu gör är för min framtid. Jag vill omge mig utav ärliga människor och jag har lovat mig själv att utesluta lissmande kräk ur mitt liv.

Jag är mäkta besviken på 2 av mina vänner, som nu är fd vänner. Och när det gäller dem så har jag inget mer att säga än att jag inte vill förknippas med de skit de kramat ur sig till mig sista tiden. Har en god lust att basunera ut skiten till andra berörda parter, men de får helt enkelt genomskåda dem själva.

Bitterfitta? Ja, det kan jag nog uppfattas som, men det står jag för. Har kommit till det skedet i mitt liv där det aldrig mer ska förekomma mer lögner. Det får vara bra nu. Jag vill ha ryggen fri. 

Det gör ont. Jag tvekar. Undrar om jag har fattat rätt beslut och så vidare. Men när människor uttrycker sig illa om andra, bemöter folk med nonchalans och arrogans, trots att de jobbar med det de gör, då vill inte jag kännas vid dom.

Det är även mycket funderingar över de tester som har gjorts på mig, på Af. Jag är tacksam över att ha fått hjälp, med att fått klarhet i mycket. Jag är även tacksam mot den arbetsterapeut, på Af, som tog sig tid att lyssna och förstå. TROTS att hon rekommenderade att jag skulle skaffa mig en permobil. Shit vad den grejen tog skruv alltså. Funderar självklart mycket på det fortfarande. Hela min skalle jobbar på heltid/övertid.

Men i det stora hela, och just nu, här och nu, så känner jag mig rätt glad och crazy. Trots allt. Jag är glad över att jag har min familj, ärliga och förstående vänner, samt skitsköna människor i min närhet. Tack för att ni finns!

Lev väl..