Vart är mitt mänskliga värde?

Just i detta nu så sitter jag i soffan och känner mig rätt så låg faktiskt. 

Jag flyttade ju till ny lägenhet i fredagskväll och jag fick hjälp av fina vänner med flytten. Flytten gick bra på alla sätt och jag är så tacksam. Det enda som tär på mig nu, så här efteråt, är hur jag märkte hur svårt det var för mig att hänga med, så som jag ALLTID gjort förut. Jag hade svårt att gå i trappor, svårt att bära och fick ”en brinnande” fot redan efter att ha burit några kartonger.

Klarar knappt av lyft längre och det gör mig ledsen. Jag känner mig rätt så värdelös och efter sista floppen med arbetsträningen så känner jag mig värdelös…Vad i helvete ska jag kunna jobba med? Hur mkt ska jag ens kunna jobba? Vem skulle anställa mig? Jag har många önskemål om vissa arbeten och jag skulle bli överlycklig om jag fick ett jobb inom det jag skulle vilja jobba inom. MEN JAG KAN INTE! De jobb jag vill ha kan jag ej ta pga foten. Jag känner mig så satans värdelös just nu.. Känns skit!

Ett annat dilemma är min dramaten. Tänk att jag trodde att jag skulle kunna kirra det här med att kunna gå och handla med den. Jag snarare hoppades väl. Det har visat sig vara skit. Jag måste gå med en krycka, då jag egentligen behöver gå med två, vilket medför en snedbelastning som ger mig jobbig smärta. 

En annan sak jag konstaterat är att jag verkligen måste ha ett busskort. För att nu fick jag helt nya avstånd, som gör mig varse om hur illa det är med foten egentligen. Ett konstaterande och inget jävla dravel för att få någon typ utav medlidande.

Men nu, nu ska jag försöka svälja den sorg detta får mig att känna. Gå och packa upp någon kökskartong, rasta King och nana tidigt. För att imorgon, då ska mina älsklingar komma och då vill jag orka..

Lev väl..

Jag hatar mitt liv ibland..

I natt satt jag barnvakt till mina älskade små barnbarn.. Min dotter och svärson var ute och firade deras födelsedagar med sina vänner..  Mysigt! Jag var hemma 01.30 men somnade typ en timme senare. Å i morse var jag uppe med tuppen pga att jag skulle få hjälp av mina päron att köra ett lass med grejer till min lägenhet.

Jag gick upp 7.00, gjorde mig klar, rastade King och började slita och dra i mina kartonger och övriga pryttlar. Ville ju ha ner allt i porten så att mina päron slapp bära. Farsan med bruten armbåge och morsan med två utbytta knäleder.. 

Så jävla ont det gör varje gång jag bär. Får inte belasta foten. Måste gå med bägge kryckorna, men hur fan ska det gå till då man måste lyfta? 😦 Men det är bara att bära på, utan kryckor 😦 Å fy helvete vilka fina konsekvenser det får. Ligger däckad i soffan nu och vetefan hur jag ska kunna stödja på foten då jag tar King på hans sista promme ikväll.

Det är riktigt illa med foten men det är det ju ingen som förstår. Och det är heller inget jag kan göra något åt just nu. Jag MÅSTE fan bära, det är MINA saker och MIN flytt,  vetefan vad jag får styrkan/energin ifrån. Är väl bara så att jag måste göra det som måste göras. 

Jag är uppriktigt jävla lessen. Känner mig vördelös i detta jävla smärttillstånd. Denna jävla hjälplöshet. Denna beroendesits jag är i nu får mig att må dåligt. Jag VILL klara allt själv men jag kan inte. Vetefan hur jag mår egentligen. Är så trött på att ha ont. Vill att flytten ska vara över NUUUU..

Men nu måste jag sova en stund. Förtränga den äckliga känslan jag har med ett bortdomnat ben, ända upp till ljumsken, och med en brinnande fot. En fotled som känns stel och trasig och som är svår att röra på. Tår som inte går att röra på, och som är bortdomnade.. Gråter nu.. skulle vilja buffa mig in i någons famn och söka tröst.. Men men..  I’m alone, like always..

Lev väl..

En riktig jävla käftsmäll..

Nä, jag mår fan inget bra. Det tog jävligt hårt att bli av med min arbetsträningsplats, och att få höra så mycket skit som jag fick. Och nu, nu vet jag inte alls hur framtiden ska komma att se ut. Och något som gnager mig i skallen just nu, är verksamhetschefens ord: -Jag som arbetsgivare tolererar inte mer än 5 sjukfrånvarodagar/år! Nähä, och? Varför var det så viktigt för henne att säga just de orden? Jag var där och arbetstränade, och hade jag någon frånvaro så tog jag igen den, TROTS att jag bara hade en arbetsträningsplats. Snacka om att arbetsgivare inte har den blekaste om vad de ger sig in på då de tar emot en människa som ska arbetsträna. De ska arbetsträna för att se vad de klarar av, samtidigt som arbetsgivaren gärna glömmer bort att man inte är en ordinarie personal. Shit the same, jag anser att det har gått så fel till på denna arbetsplats, och jag gör allt som står i min makt för att gå vidare. MEN, jag kan inte smälta allt som har sagts om mig. Det kommer att ta tid.

Samtidigt nu så kräver Af att jag hittar en ny arbetsträningsplats, medans jag själv inte kan sova på nätterna, mår illa och har tappat aptiten. Jag tror att jag har en lunginfl som är på antågande, samtidigt som jag är deprimerad över denna incident på min rehabplats och samtidigt, som jag ska flytta. Ja, det är faktiskt lite mastigt nu. Jag har skrivit ett mail till Fk för att lyssna med dem om vad jag har för rättigheter och skyldigheter, eller om jag bara har skyldigheter? Jag är superless.. Jag vill ha det lugnt, jag vill flytta in i nya lyan, och sedan ta tag i framtiden, men nu tycks det vara så att jag ska hålla i alla trådarna på samma gång. PLUS, att jag fan inte kan ta mig ner på närbutiken, i centrum, utan att folk rycker och sliter i mig och vill ha hjälp. Jag vill vara anonym, jag vill krypa inom mig själv, jag vill bygga en mur runt omkring mig, jag vill vara i fred, från alla som kräver en massa saker av mig. HJÄLP!

Nu är det snart dags  att gå till tandläkaren, min underbara tandläkare. Och sedan ska jag hämta mina små, som ger mig en massa positiv energi. Den dosen energi behöver jag för att orka fortsätta packa. För att på fredag, då skriver jag kontrakt och det kan hända att jag får nycklarna, så att jag kan börja ta dit lite grejer redan till helgen. Tjohoo.. Vill bort från stan, och det nu..

Lev väl..

Måste trycka på OFF knappen nu..

Denna dag har tagit knäcken på mig. Vaknade och ville absolut inte gå upp i morse. Masade mig upp, fixade mina morgonrutiner, gick ut och gick med King, och sedan stack jag mot bussen. Redan då kände jag hur jäkla ont jag hade och hur jag blev förbannad över den smärtan som bara ”skrek” i min kropp. Smärtan gör mig så jävla trött. Helt jävla skitslut.

Hur som helst så var det ju bara att knata mot bussen, missa bussen och vänta in nästa buss, ta sig till Vc och gå till receptionen och anmäla mig, hos den mest otrevliga medarbetaren man kan tänka sig. Jo, för visst var det ju så då, att hon fortfarande var min sk medarbetare, just i det ögonblicket. Men det ändrades snabbt. Jag gick upp till min kurator, satte mig och väntade utanför honom i väntrummet, när helt plötsligt min chef och handledare dök upp. Ja, för att de hade ju sett i bokningskalendern att jag hade en tid hos min kurator, så att de tyckte att de kunde passa på att haffa mig innan jag skulle in dit. De ville ”bara” berätta för mig att jag ej var välkommen tillbaka.

Tack för den liksom.. Jorå, jag hade väl det på känn, men jag hade ingen lust att sitta där med dom och få det slängt i nyllet, eftersom jag anser att jag blivit rätt så illa behandlad av dem redan. Hur som helst så var de angelägna om att berätta om att de var nöjda med mitt arbete och att de inte hade något emot mig som person. Nähä.. Ok, men då säger jag inget mer så har jag ingenting sagt liksom.

DE ansåg att jag börjat arbetsträna på tok för tidigt.. Och att de berättade att de även hade ringt Af och berättat det. Jamen vad snällt! Det är ju bara så att det är Fk och Af som har tvingat ut mig på arbetsmarknaden för att man ska se vad min fot klarar av. Sedan att jag har så jävla ont  att jag får självmordstankar ibland, det skiter väl varenda jävel i. För att jag ska ju bara återgå till arbetet. Jag förklarade för min sk chef och handledare att min smärta aldrig kommer bli bättre. Att jag alltid kommer att vara i detta skick, resten av livet. Men nä, det lyssnade man inte på. Sedan började de ta upp min frånvaro och vad jag hade sagt och inte sagt, som inte var lämpligt och så vidare, och då ville jag inte vara med längre. Jag tog dem i hand och tackade för mig, och bestämde mig, i det ögonblicket, för att jag ALDRIG mer kommer att sätta min fot på denna vårdcentral igen. Jag kontaktade Af för att få höra vad Vc hade sagt till min handläggare på Af, men jag fick inte tag i henne, så att det fick bli ett mail till henne och handläggaren på Fk. Fy fan vad det här tar på mina krafter. Jag har bara lust att gå upp i rök. Skrika åt folk att de ska ge fan i mig. Jag skulle vilja somna och aldrig vakna mer, som jag känner just i detta nu. Jag vet att det är övergående. Men jag är helt jävla slut. Slut i pallet av allt skitsnack och all stress och press, men även slut fysiskt pga smärtan. Därför trycker jag på OFF nu ikväll.. Bye for now..

Lev väl..

Nöjd med dagen..

ÄNTLIGEN blev jag klar med rensningen utav mitt vindsförråd, shit vad mycket grejer. Nu har jag liksom 20 lådor med skräp, som ska slängas på tippen på lördag. Min goa vän Jenny ska ju ställa upp och hjälpa mig att skjutsa mig till tippen, och idag har även min vän Veronicas goa söner Jocke och Phontus erbjudit mig att de ska bära ner lådorna åt mig i porten. Gulle er allihopa!

I övrigt så har återvinningspasserkortet kommit, flyttstäd är beställd, kuratortid har jag på fredag, inflyttningsdatum är bestämt och tjejerna fick jag hämta på dagis idag. Ja det händer grejer minsann. Ja, jag hann t om till second hand butiken igen, med massa bra grejer, men jag bar så att jag höll på att skita ner mig. Men är man envis så. Vill ju för fan bli klar! Vill ju helst ha flyttat in också, helst i går.

Är förväntansfull och ser fram emot att få fly min kos i från stan. Bli lite mer anonym, slippa allt liv utanför, få chansen till större där man kan ha övernattningsgäster i form av sina småttingar mfl. Och bara känslan att få en balkong känns också väldigt mysig. Tror att allt har sin mening, och just nu var det verkligen meningen att jag  skulle bryta upp mitt gamla liv, och starta mitt nya. Och nu kan packning utav min lägenhet börja. Ja, eller jag väntar tills i möra, för just nu är rygg och fot bra slut. See ya!

Lev väl..

En känslosam dag..

Jaha, ja då var mötet över. Mötet mellan mig, Af och min handledare på min arbetsplats, där jag arbetstränar. Kan ju inte direkt påstå att det var ett positivt möte. Och i dagsläget vet jag inte ens om jag är välkommen tillbaka. Jag bad min handledare diskutera med min chef och mina närmaste medarbetare om de tyckte att jag skulle komma tillbaka, eller om de anser att jag är en börda för dem. Jag grät och tyckte att det var en massa skit som dök upp, som handlade om att jag är baktalad och missförstådd. Om en vecka ska jag få besked om jag får komma tillbaka. Men jag vet varken ut eller in. Jag är ju den jag är, och jag gillar inte att man pratat om mig bakom min rygg, påstått att jag sagt saker som jag inte har sagt, plus att jag inte är berättigad att få göra det ”där lilla extra” för patienterna. Jag får inte bry mig om patienterna utöver receptionen, för att det är ”inte mitt jobb” 😦 Om jag ser en patient må dåligt, hålla på att svimma, är i behov av vatten, eller annan typ av hjälp, så ska jag alltså inte få visa den omtanken. Nja, vet inte om jag kan jobba så, då jag anser att vård och omtanke hör till då man är på en vårdcentral. Nåja, den som lever får se, hur detta blir.

Efter mötet stack jag hem till dotra, som hade använt sina timmar till att göra fint hemmavid. Jag passade på att hämta hem min/vår lilla kille och gick hem med honom, innan jag studsade vidare till mina vänners second hand butik. Jag hittade ju en hel del saker på vinden nu, som vare sig min dotter eller jag ville ha. Det fick gå till Second hand butiken helt enkelt. Jag har även fått beskedet om att jag kanske skulle kunna börja arbetsträna på en annan arbetplats, så nu har jag något att tänka på. Jag hann även med att köpa lyxiga kuddar på Jysk, till ett så in i bombens schysst pris. Kuddar till mina små barnbarn, som de ska ha då de sover över hos sin mormor, då hon har flyttat in i den nya lyan 🙂

I kväll blir det bad utav hund, och kanske ska jag börja packa mina saker, vi får se. Får inte riktigt arslet ur vagnen just nu. Jag e trött, slut som artist.. Och jag har väldans mkt att tänka på. Vila i soffan kan ju bli bra till att börja med..

Lev väl..

Maktmissbruk och vuxenmobbing på arbetsplatsen.. Tar fan inte skit!

Joråsåatt.. i morgon är det då dags för det ”berömda” mötet som jag då ska ha med Af och min arbetsplats. Jag har väl mer eller mindre bett om detta själv, men det är i samråd med högsta chefen på den arbetsplats jag nu arbetstränar på. Jag har i allafall suttit här och gjort en sammanställning med hjälp utav med min dagbok, där det framkommer hur mkt jag jobbat, varit borta och vilka incidenter jag råkat ut för från mina kära arbetskollegor.

Det blev sammanlagt en dokumentation på 3 A4 sidor, med ett ex åt alla berörda parter. Fk, Af, verksamhetschefen och handledaren. Hmm, inte något jag tror att de har väntat sig ska komma från lilla mig, som är så bräcklig! Trodde dom ja! Jag är så förbannat trött på att bli utsatt för saker. Maktmissbruk suger pung och nu har jag fått nog! Man kan fan inte behandla människor hur som helst!

Mötet är i morgon kl:11.00 och vi får väl se hur det går, men jag tänker iallafall kräva att mötet följer min dokumentation. Om det så resulterar i att jag får gå. Vare sig Af eller Fk vill att jag försätter mig i den situationen att jag fortsätter min arbetsträning där, men jag trivs ju med patienterna. Och de förtjänar fan att få ett trevligt bemötande av någon på denna vårdcentral!

Jag måste få säga att jag är SKITNÖJD med det jag åstadkommit i kväll. Och ni som känner mig, vet att jag aldrig ger mig. Jag ska fan ha sista ordet.  Men nu är det nog läge att varva ner och samla sig inför morgondagen.

Lev väl..