Är så trött på respektlösheten från vissa män i min närhet..

Som ni redan vet så är jag en jävel på att spotta ur mig saker jag är missnöjd med, och nu kommer det då ytterligare saker som dykt upp här i helgen. I slutet på 90-talet så vart jag tillsammans med en gammal killkompis till mig. Vi hade det bra, men det tog slut i och med ett STORT missförstånd. Vi har fortsatt vara vänner men han har en förmåga att flirta, skriva mess och snuskiga sådana. Han kan höra av sig då han inte får komma till och sedan kan det vara tyst från honom i månader. Sedan kan det dyka upp ett sms där det kan stå : Pippa? Jag vet att han har tjej, så dessa sms kränker mig. Varför i helvete skulle jag vilja vara med honom, som har det så jävla bra? Han har stort hus med en yngre kvinna och har en bra relation. Men han kan alltså inte lämna mig i fred. I fredags kväll var en sådan kväll. Han skrev ett sms och frågade om jag var rakad mellan benen. Hmm..  – Vad har du med den saken att göra, frågade jag? – Jo för att det hade du inte när vi var i hop. Jag vart så jävla förbannad på honom och bad honom låta mig vara i fred, men han gav sig inte. Bara massa sexuella anspelningar liksom. Och sen, jag då får jag reda på att den jäveln har gått och gift sig under semestern!!! Strålande!

Vem fan tror dessa män att att de är egentligen? Jag blir fruktansvärt ledsen och sårad. Som tur är så har jag ju riktiga ideal till manliga vänner också, trots att de aldrig skulle vilja vara i hop med mig. Men de visar iallafall mig den respekten jag förtjänar..

Var ju likadant med en kille jag strulade med förra sommaren. Jag gjorde allt för honom. Lyssnade på honom och stöttade honom. Men han, han lät mig tro att det var nåt mellan oss, medans han pippade strippor på helgerna, då han uppgav till mig att han var upptagen med annat. Och han har precis gift sig han med. Han som inte skulle vara i hop med någon. Ha ha ha. Och den killen fick ju även för sig att jag lejt någon att skjuta honom.. Vet fan inte om jag ska skratta eller gråta längre. Var i helvete är min drömprins? Varför har jag inte fått träffa rätt kille för? Måste jag stöta på dessa jävla idioter? Det kommer att bli så svårt för mig att kunna lita på en man igen. Och det var när jag mådde som sämst över dessa funderingar, i går morse, som jag stötte på några vakter i festivalområdet, där ena väktaren ser på mig och säger: -Godmorgon. Alltså, wow, det kändes alldeles varmt i kroppen att få ett hej av någon. Känna att någon ser MIG liksom. Jag går i min egna bubbla då jag är själv, och jag lever bara då jag är med min familj eller bland riktiga vänner.. Men men, rensningen pågår för fullt av de människor jag inte vill ha kvar i mitt liv. Jag vill leva i harmoni och ha positiv energi runt omkring mig.

Lev väl..

Lugnet ”efter” stormen..

Nu så, nu kan jag sitta här och skriva min blogg, samtidigt som jag kör ”återhämtning”, ja för idag har det varit lite fullt ös medvetslös. Men helt ok i min smak. Måste verkligen ha hjärnan upptagen med pryttlar, så att jag inte skriker ut den smärta jag känner. Värmen tar ju verkligen knäcken på mig, då det gäller smärtan. Ben och fot svullnar upp, och det blir ett ökat tryck på nerver som då hamnar i kläm. Och att hålla sig sysselsatt gör ju att jag slipper bli påmind om den ständiga smärtan jag har.

Så att idag blev det till att kliva upp i ottan, och börja tvätta åt min dotters familj. Och jag har själv bett om att få tvätta deras tvätt, för er som tycker nåt speciellt om det. Jag kan inte råför att jag älskar det här med att tvätta. Tvättstugan är ju ett av de ställen som ger mig sinnesro. Jag körde några maskiner, rakade kroppen på de ställen som det behävdes rakas på, duschade och gjorde mig klar för att gå och möta min vän Elenor. Vi skulle ju ta en” sån där” uppdateringsfika  på Cafe´ Tratten, det var ju liksom dags för det. Och det var ju supernice, som vanligt. Efter fikat så gick vi längs med Gågatan och gluttade på alla stånd som Kringlanfestivalen hade att erbjuda. Lite kul  att gå och glo, och imorgon kan det nog tänkas att jag köper något. Efter stunden med Elenor så var det då dags att vika tvätt och fixa klart i tvättstugan.. Jag packade min nya, fina dramaten full med tvätt och studsade upp till dotra  för leverans. Min lilla kille King var med också, för att här gäller det att slå alla flugor i en smäll. Vill inte belasta foten för mycket.. Jag går ju redan för mycket, enligt läkarna.

Försöker ALLTID få till det att jag åtminstone en gång per dag, gör ärenden samtidigt som King kan hänga på, liksom spara på foten så mycket som möjligt. Har ju fått ondare och jag tror nästan att det är dags att kontakta ortopeden snart igen. Hur som, jag levererade tvätten, och tog mig hem, lämnade King och gick och handlade beasås. För att i kväll, då ska jag banne mig slå på stort och äta en smaskens middag. Fläskfile´, kryddade/räfflade potatisskivor med beasås.. För att jag KAN och för att jag VILL. Och det hade ju varit satans nice med ett glas vin till det, och en fin kille att titta i ögonen. Men vad fan, det får räcka med maten.

Hade velat gått ner och lyssnat på Emelie Friman i kväll, men jag får hoppas att det hörs in, genom fönstret. Jag hade också velat gått till Croc´s öltält och smakat på krokodil och kängurukött, men det är en dag i morgon med. Nu ska jag vila mig resten av kvällen och samla lite kraft för att hjälpa min dotters familj med flytt resten av helgen. De är prio 1 denna helg, och nästa vecka ska jag banne mig börja med min egen flyttpackning. Längtar till att få starta på nytt. Ska bli skönt att få bli lite anonym.. Och inte alltid vara en medmänniska, som står stand by så fort någon behöver mig.  Jag kommer ALDRIG vända någon ryggen, men när det gått så långt, som i söndags, att en missbrukare kommer fram och berättar att han varit ren i 2 månader, från både alkohol och droger, och ber att få gå med mig och min barndomsvän på stan, då känner jag att det blir lite för mycket. Hade jag varit själv, så hade det absolut inte gjort någonting, men jag kan verkligen inte gå någonstans utan att folk känner igen mig, och jag behöver lite tid för mig själv. Vill bli lite anonym. Men självklart finns det inget bättre än att man får en bekräftelse då och då, på att man faktiskt är en medmänniska, som folk vänder sig till. Så att, något rätt har jag väl gjort här i livet, och något har jag väl iaf lyckats med då jag har en sådan relation till människor.

Nu blir det till att vila en stund, fixa mat, diska lite och kanske rensa lite bland saker som ska slängas. Räkningarna är ju redan betalda, så det behöver jag ju inte fixa med. Ja, jag ska ha en lugn och skön kväll helt enkelt, för att det är jag värd.

Lev väl..

 

Hopplöshet och förtvivlan men ett jävlar anamma..

Vilken dag! Shit! Jag är helt slut som artist! Nu står min stegmätare på 2 mil.

Började ju bra i morse, då jag hade gett mig fan på att jag skulle hem och köpa en ugnsform av en vän i Västergård. Jag tog med mig den dramaten, jag fick av min barndomsvän i söndags, och King, och så hoppade jag på en buss som skulle komma och ta mig nästan hela vägen fram dit jag skulle. Jag märkte redan på vägen till bussen att dramatens handtag nog var i lägsta laget, men jag sket i det eftersom jag var så glad och tacksam över att jag ÄNTLIGEN fått en sådan kärra. Jag stannade hos min vän en stund, men sedan skulle jag gå förbi hemma hos min mor och ta tillbaka mina extra nycklar, eftersom jag behöver lämna tillbaka dem då jag flyttar. Sträckan från min vän och till min mor höll på att ta knäcken på mig. Foten svullnade upp och benet domnade bort.

Jag kom hem till min mor som blev besviken på mig för att jag inte orkade komma upp. Jag bad henne komma ner med nycklarna till mig. I det här skedet var jag svimfärdig av smärta. Jag konstaterade att jag inte skulle kunna ta med mig dramaten kärran hem eftersom den innebar en sådan snebelastning för mig. Och så bara en krycka på det liksom. Jag bad min mor att behålla dramaten kärran hos henne, och så tog jag bara gratängformen, King och kryckan med mig hem. Vägen ner till stan, från Saltskog, där min mor bor, blev ett helvete. Jag trodde att jag skulle tuppa av. Hade så ont, och undrade hur i livet jag skulle palla hämta mina små på dagis lite senare. Jag kom hem, tvingade mig ner till affären för att köpa lite mellis till mina små, och skyndade mig hem för att slänga mig på soffan med fot och ben i högläge. Jag tog smärtis och låg i högläge i 2 timmar innan jag skulle hämta på dagis. Och då kändes det lite bättre. Barnvagnen blir ju ett stöd liksom, som en rullator. Men fy fan så slut jag är nu. Och jävlar var man pressar sig i det yttersta i bland. Nu vet jag inte hur jag ska orka med den sista kissprommen med King, men det är ju bara den kvar, sedan får jag sova.

Men i morgon, då är det en ny dag. En dag som måste börja med att ta sig med tåget till Södertälje Hamn för att handla. Men nu har jag varit och inhandlat mig en ny, större, och högre, dramaten, så att nu hoppas jag att det ska gå bättre. Men inom mig befarar jag det värsta, att det här med en dramaten och en krycka inte är ett alternativ för mig. Fan också, så rörelsehindrad jag har blivit. Jag som ALLTID har klarat mig själv förr. Jag känner mig ledsen. Jag känner en hopplöshet. Och jag undrar hur i helvete detta ska sluta. Men men, en dag i taget.

Lev väl..

Tacksamhet..

Just nu så sitter jag här i min soffa och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har de vänner jag har. Men jag kan också känna en stor sorg, då det är en väldigt kär vän som har lämnat mig, och vår vänskap. Jag kan ju knappast styra över folk och jag kan absolut inte tvinga människor att vara min vän, men i detta fall tog vänskapen bara ett abrupt slut, och jag vet verkligen inte varför. Jag kommer inte älta i detta nu, eftersom jag vet att hon har det jobbigt, men jag kommer alltid minnas vår vänskap som speciell, och jag kommer att sörja den vänskapen, då jag inte vet varför hon valde att avsluta den.

Sista tiden har jag varit rätt så analyserande i mitt sätt att tänka, då det gäller det här med vänskap. Vissa vänner hör bara av sig då de behöver hjälp. Vissa vänner hör av sig, vill ses, lovar och vill så mycket, men det blir aldrig något. Jag syftar nu speciellt på en vän som redan i våras sa, vi måste ses över en pizza på Rimini. Jo hej du, så här 3 månader senare. Skittrist! Men det är fan inget jag kan påverka. Det är som det är..

Jag har också insett att det finns vänner som menar en väl, men som utnyttjar en. Det suger fett! Och de människorna kommer att bli varse med tiden nu, då jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och andra. Jag kan inte leva i en låtsasvärld, med massa inställsamma människor, som egentligen inte är ens vän av rätt anledning.

En annan typ av vän är ju som t ex en killkompis som jag känt i många år nu, som jag kanske haft en fling med någon gång då och då. Ja han kan komma hit en kväll, och sedan gå upp i rök hur länge som helst. Inte svara på sms eller någonting, och sedan komma med den sämsta ursäkten ever, för att han ej hört av sig. Den sista var: – Ja jag vet att du har messat, men jag har inte haft någonstans att sova den sista veckan, så jag har haft lite att göra. Jo tjena.. Ha ha ha! Och han är ju en typiskt ”sån där” vän som hör av sig då han behöver lätta sitt hjärta, eller sin pung.

Och en jourhavande hora? Nä, det är jag fortfarande inte. Så att den jäveln som fortsättningsvis kommer att behandla mig så respektlöst, han kommer att få pannbenet inslaget utav en krycka. Var så säker..

Sedan har jag vännen som behövde stöd dygnet runt, för att ta sig igenom sitt missbruk, att bli ren och som hade en sjuhelvetes dålig relation. Jag fanns där 24/7. Men nu, nu är han ren, och har kommit på fötter. Finns han där för mig? Vill han umgås med mig? Nope! Mysiga människor det finns!

Men sedan har jag min underbara vän från förr, ”L”. Han och jag hörs i bland. Och han har ett hjärta av guld. Tyvärr har han fullt upp med sina barn, vilket är ett sabla giltigt skäl för att inte har tid att ses. Men jag älskar att höra från honom. Det är så mycket ömsesidigt respekt mellan oss. Och som idag, så skickade han såna gulliga grejer på mobilen, som gjorde mig så glad. Blir alldeles varm i hjärtat av såna människor..

Sedan finns ju dessa extra otroligt bara skitfina vännerna också förstås. Och ni vet, vilka ni är!!!

Jag har lärt känna några nya vänner också, som jag bara hoppas att jag ska lära känna bättre. Att vara social är en skitbra grej, då man känner för det. Och då man vill vara social så är det underbart att ha ärliga, riktiga vänner. Vänner som man kan vara sig själv med. Inga konstigheter alls.

Mitt nya liv börjar här och nu, och det kommer att ske många förändringar allt eftersom. Och jag kommer säkert göra mig ovän med någon på vägen, men då får det bli så. Jag vill nämligen inte leva i någon konstgjord jävla bubbla. Jag vill ha ärliga människor runt omkring mig. Och att vara vän med mig, handlar om att ge och ta. Suger du bara energi från mig, då kommer du att ryka ögonaböj. Men.. En stor puss och kram till alla nya och gamla vänner..

Lev väl..

Attans skit.. och glädje..

Alltså, wow, hur jävla mycket kan egentligen en hjärna arbeta? Hur jäkla mycket info kan hjärnan egentligen ta emot och analysera? För att satan i gatan vad min hjärna jobbat på ”övertid” sedan i torsdags förra veckan.

Torsdagen förra veckan var en väldigt bra dag, på många sätt, men det hände även en sak som gjorde många ledsna, och som fick mig att allvarligt börja fundera över livet. Och vad jag egentligen håller på med. Jag fattade ett beslut under förra helgen, som jag trodde skulle visa sig vara svårare än vad det var. Det är lite tråkigt att jag fick välja bort det jag brinner för, för att hitta mig själv, och vara mer tillgänglig för mina nära och kära.

Sedan har veckan tuffat på, och mycket aktiviteter har det varit. Många roliga saker har stått på schemat. Jag har bland annat varit och tittat på en tvåa i mitt gamla hus, och jag har tillträde till den redan den sista september. Yippey på den liksom. Förutsättningarna att ha mina små underbara barnbarn, över natten, blev ju superbra, samt att jag ser det som en chans att starta på ny kula, då det gäller mitt eget liv. Jag vill bli lite mer anonym. Och jag vill kunna få lite mer lugn och ro.

Jag har verkligen förändrat mycket under den senaste veckan, och det känns rätt positivt, mitt i det negativa. Och sedan att jag fått ett helt annat sätt att tänka på också, det gläder mig. Jag känner mer stark än någonsin. Underbart! Det är MIN tur nu!

Jag har även hunnit med Skansen,  med min dotter och barnbarnen, i veckan. Supernice, trots regn och skitväder. Men vi hade det roligt.. Sedan har jag även försökt att hjälpa min dotters familj med att packa så mycket som vi kunnat, haft lust och ork med. De ska ju liksom flytta vid månadsskiftet och min dotter kliver på sin nattvecka i samma veva, stackars. De kommer att ha fullt upp och jag kommer att försöka hjälpa så gott jag kan. Och när de har flyttat in, ja då kan jag äntligen börja fokusera på MIN flytt.. Jag skulle helst vilja ha börjat packa, och vara på väg in i min nya lägenhet ”igår”..

Min nya lägenhet kommer att ligga högst upp i ett höghus, där jag bott förut, och då jag var och kollade in lägenheten så ville jag bara spy, av den svindeln jag fick. Men attans vad nice det var med denna underbara balkong alltså, jag ser fram emot mysiga kvällar på balkongen, där jag kan sitta och filosofera och bara försöka hitta sinnesro. Och till våren, ja då ska jag plantera blommor och så lite frön, ja ha min egna lilla trädgård, på balkongen helt enkelt. Jag grämer mig lite inför flytten dock, eftersom jag har min jävla fot. Jag hoppas att jag har några vänner som ska orka hjälpa mig att komma på plats.

I går förresten, ja då blev jag utbjuden på middag av min älskade dotter. Precis vad jag behövde. Komma ut, sitta och prata lite, uppdatera oss lite och bara njuta av god mat och dryck. Jag som inte har druckit alkohol på 3 år, tog mig faktiskt en öl samt en orgasm att smutta på. Ja det är väl den enda orgasmen jag får.. Ha ha ha..

Nåja, jag lever och mår bra, men har jäkligt ont. Jag har konstaterat att jag har vänner som inte hör av sig längre och jag inser att många av mina vänner snackar så jävla mycket skit att jag skulle vilja be dem fara åt helvete. Ja nu kom bitterfittan fram, men det är ganska skönt att kunna ventilera ut skit också, även fast jag mår bra. Jag har frågat en tjejkompis om en middagsdejt, för MÅNADER sedan, men inte fan heller. Skittråkigt! Och telefonen min, ja den är så gott som tyst. Kommer underfund med mig själv att det bara är jag som ringer. Jag får sluta med det helt enkelt. Ja, det ska bli ändring på en jäkla massa.

Jag har även fattat ett beslut om att jag ska köpa mig en dramaten kärra. För är det något jag tycker är jobbigt, så är det att vara andra till last. Vissa av mina vänner verkligen ber mig att höra av mig så att de kan få hjälpa mig att handla, men det är ändå satans jobbigt att vara ”den där” som inte riktigt klarar sig själv, utan måste be om hjälp. Som idag, jag hade behövt handla på Willys, för att där handlar jag billigt, men inte fan vill man ”besvära” någon då det är helg, då går man hellre ner i lokala butiken i centrum och får betala näst intill dubbelt så mycket. Nä, det håller fan inte i längden. Och nu, då jag flyttar, så kommer jag absolut inte ha nära till någon butik, så att inköp utav en dramaten är ett måste, då kan jag ta tåget till Södra och handla på Willys och ha dramaten kärran att lasta matvarorna i. SKITBRA!

Idag har jag hunnit med mycket men ändå ingenting, ja så känns det. Men jag har nog gjort jävligt mycket, fast än att det har gått i slow motion, men fasen så skönt det är att bara få göra det man känner för. Jag hade tvättstugan på fm och hade bönat och bett min dotra om att få tvätta lite och dem, så att när tvättstugan var klar, ja då gick jag upp med tvätten till dem, och passade på att rasta King samtidigt. De små ville ha kvar King hemma, så att så fick det bli. Så att min kväll kommer att bli i lugnets tecken, laga lite god mat och kanske baka lite gott att frysa in. Kanske kommer det någon mysig film på Tv, och kanske får jag för mig att kolla igenom lite grejer som jag kan slänga inför flytt. Känner en rätt skön harmoni inombords trots allt. 🙂

Lev väl..

En makalös trötthet..

Shit sååå trött. Hela dagen har varit seg. Orkeslös liksom. Å det var likadant med dotra och barnbarn, konstigt nog. Ja den här dagen var liksom lite lam.. Men man kan ju inte alltid vara på topp I guess.

Mata fåglar, gå lite på stan och sedan fixa lunch till mina mirakel och mig hörde  till dagens aktiviteter. Vi hann ju även med vännernas second hand butik, lekparken och sedan hade jag ett sjuhelvetes trevligt samtal. Ett samtal som kanske får framtiden att se lite ljusare ut. I morrn efter kl: 10.00 så får vi se hur det blir. 

Träffade ett väldigt trevligt par ikväll, som kom för att köpa mina förvaringskorgar. De har varit här tidigare och köpt en pall också. Wow för att vara vänner med såna härliga människor alltså. Vilken utstrålning och vilken positiv energi de hade, och den liksom bara smittade av sig. Härligt säger jag bara!

En power nap på en timme blev det nu ikväll också, säkert skitbra eller inte. Men vem fan bryr sig. Jag får göra vad fan jag vill.. 🙂

Nu hoppas jag att jag vaknar i en annan sinnesstämning imorrn..

Lev väl..

Hej, jag heter Lena.. Å jag är medberoende..

Den sista veckan har det kostat på en del, att vara jag. Jag har varit med om saker som jag helst utav allt skulle velat ha sluppit. Jag tänker inte gå in så noga på vad som har hänt, men jag tänker ändå försöka förklara varför jag har tagit ett beslut som kommer att innebära en radikal förändring utav hela mitt liv.

Jag är en människa som har ett stort hjärta, och som alltid har velat människors bästa. Åtminstone vill jag tro att det är så iallafall. Gör man sig däremot sig ovän med mig, då kanske jag inte är så rolig att ha att göra med. Men men, det är en annan historia. I hela mitt liv har jag brytt mig om mina medmänniskor och jag har prioriterat att bry mig om ungdomar, missbrukare och hemlösa. Ungdomar engagerade jag mig i rätt så mycket då min dotter var liten. Jag var bland annat med och startade upp ”Farsor och Morsor i Södertälje” i början på -90. Engagerade mig rätt så mycket i min dotter och hennes liv då hon växte upp. Men på senare år så har det i huvudsakligen varit missbrukare och hemlösa jag brunnit för att hjälpa, stötta och finnas till för. Jag tror att det hela började på ”riktigt” då en familjemedlem avslöjade sitt missbruk. Åren har gått och jag har varit med om mycket. Jag har sett mycket skit och även fått en ganska så schysst ”hum” om en hel del. Jag har ett stort kontaktnät och jag har många vänner bland missbrukare och hemlösa, men även bland dem som jobbar för att folk ska ha det bra.

Mitt privata engagemang har nu gått så långt att jag inte kan släppa tankarna på de människor som har det svårt. Jag kan även bli förbannad på folks okunskap och irritera mig på hur vissa instanser” glider runt på sina räkmackor” och tar cred för saker som jag varit inblandad i. Jag kräver fan ingen bekräftelse, men jag blir less på folk som glorifierar sig själva.

Jag har en vän som var över hos mig förra veckan. Jag vet att han ”självmedicinerar” och jag har inget problem med det. jag kan inte styra hans liv. Men jag kan fan kräva respekten att skiten han tar, inte ska tas i mitt hem. Förra veckan gav han fan i den respekten, och det kändes som att han ville testa hur långt han kunde gå, när det gäller hans brukande. Han tog sitt jävla tjack i mitt vardagsrum, vilket  är helt åt helvete emot mina principer. Jag blev ledsen och besviken, och undrade lite för mig själv, vad fan det är som händer? Har han börjat bruka ännu mer, har han inte koll på sitt liv alls längre? Hur som helst, jag blev ledsen. Att testa gränserna hos mig, som är en sådan snäll och ödmjuk person, är helt åt helvete i min värld.

Sedan hände en incident häromkvällen, som gjorde många ledsna,. Och jag kan inte för i livet förstå hur jag har kunnat missa att personen mår så dåligt som han gör. Detta fick mig att börja fundera, och funderingarna har nu fått mig att inse att jag inte kan hjälpa alla. Jag måste i första hand se till att min familj mår bra, och att jag mår bra. Jag kan inte vara någon ”Jesus” som tror att jag ska kunna hjälpa alla de människor jag bryr mig om. Jag vill ta hand om de människor som inte har någonstans att bo, jag vill kunna hjälpa folk att hålla sig borta från den skit som förstör deras liv.

Jag måste avsluta detta liv jag levt fram tills nu. Jag kan inte engagera mig i allt och alla och tro att mina handlingar ska kunna hjälpa människor, som kanske inte ens, i vissa fall, vill bli hjälpta. Genom detta blogginlägg kommer jag nu ta avsked av de föreningar jag nu är med i, jag klarar inte av att fortsätta hjälpa. Jag har ganska mycket med mitt eget nu. Och framför allt vill jag finnas till för min familj. Jag hoppas, av hela mitt hjärta att det ska gå bra för Välkommen Hem, föreningen som har Cafe´kvällar i Södertäljekyrkan och som har en Second Hand butik, där pengar som kommer in ska gå till de hemlösa. Jag önskar också Jacob Fraiman, KRIS Södertälje, all lycka till med hans projekt då det gäller KRIS vuxna och KRIS unga, han är en superresurs för Södertälje. Jag tackar er alla för att ni gör ett sådant bra jobb och att jag har fått varit delaktig. Men nu är det alltså över för min del.

Jag kommer att vara kvar som stödmedlem i KRIS och gå på deras intressanta events, men efter det att jag pissade positivt för opiater, då jag drogtestade mig, så fanns det ju inte en chans att jag fick vara i KRIS lokaler längre. Och det blir jäkligt svårt att vara med och bli aktiv inom en förening då. Jag älskar gemenskapen inom KRIS, och det jobb KRIS utför, men jag kan inte tillföra denna förening något i dagsläget. Och speciellt inte nu då jag har två aktiva missbrukare i min närhet. Det blir ju liksom lite dubbelmoral i det hela.

Och ni i Välkommen Hem, önskar jag bara gott. Jag finns ju kvar som vän och jag kommer ju självklart fortsätta följa er i erat engagemang då det gäller att hjälpa människor med behov. Det finns många jag kommer att sakna. Men jag måste acceptera att det jag gör inte kan förändra något. Jag har också en alldeles eget sätt att se på vissa saker, där vi tänker olika. Och jag kan inte låta min frustration och irritation över vissa saker bli något som blir som en kil mellan oss, i vår privata vänskap. Fortsätt att göra det ni tror på.

Känns väldigt vemodigt att ha bestämt sig att det nu får vara bra med engagemang. Jag vill hemskt gärna fungera som något typ av kamratstöd i fortsättningen, och jag kommer definitivt fortsätta bry mig om de människor som JAG träffar dagligen. Jag fejsar den bittra verkligheten på plats. Och de människor jag lärt känna kommer jag definitivt aldrig vända ryggen. Men mitt engagemang kommer att stanna vid att vara den där medmänniskan som kan lyssna och ge råd då vi ses. Något mer kommer det inte bli.

Det kommer att bli så svårt att ställa om sig nu. Och hela jag är så knäckt över att jag varit tvungen att fatta detta beslut. Men jag gör det för mig och min familj. Jag vill vara tillgänglig 24/7.

Lev väl..

 

 

En längtan..

Mmm.. ligger här och funderar på vad min hyresvärd menade idag. Kan det vara så att han hittat något nytt åt mig? Han vet ju hur gärna jag vill flytta. Den lägenhet jag har nu är helt underbar, jag trivs som fisken i vattnet. Men jag vill ha större. Familjen har blivit stor och jag skulle så gärna vilja att mina småttingar kunde sova över bägge två, samtidigt. Nu är det ju knappt så att en av dem kan sova här.

Jag vill ha större yta. De ska kunna leka och ha space. Sedan vill jag ha en balkong, där jag kan odla lite saker och ha vackra blommor, plus att jag kan sitta där och bara ”vara” och få njuta av utsikten.

Jag skulle bli oerhört jävla superlycklig om jag fick större. Tänk vad mysigt! Då kunde många komma och hälsa på och hänga hos mig.. samtidigt. 35 kvadrat börjar bli för litet. Och skulle jag nu flytta då lär det nog vara färdigflyttat sen. 🙂

Nähä, försöka sova nu då och ligga och drömma mig bort om hur underbart det skulle vara att få börja om på nytt, någon annanstans..

Lev väl..

Kärlek..

 

”Det finns skosnören till alla skor”

 

Lev väl..

Puss & Kram

 

 

Koll på läget..

Nope.. Inte någonstans. Jag är förvirrad, grubblar, analyserar, är arg, besviken och är destruktiv. Jag känner smärta. Enorm smärta. Värmen gör att foten och benet svullnar ännu mer, och det innebär i sin tur att ödemet trycker på nerverna och smärtan blir galet mycket värre..

Jag har även insett att några utnyttjar mig som en bricka i ett spel, för egen vinningsskull. Jag har börjat ifrågasätta och försöker klura ut hur det kommer sig att vissa vänner är mina vänner. Det e många som tar cred för saker jag sagt, gjort och fixat och jag börjar nu fundera allvarligt på hurvida de ska vara kvar i mitt liv.

Jag ser en obehagligt lissmande falskhet och jag känner mig riktigt förbannad över att vissa tar mig för given.

Jag kommer nu lyssna mer på min kropp och göra som läkarna säger.. Jag kommer enbart ställa upp på dem som är ärliga och som inte använder mig för att tjäna någonting på det.

Jag älskar mina medmänniskor, vänner och familj. Men jag hatar falskhet och lissmande fjäskeri. Jag ser igenom er, och jag vet inte vad jag ska göra med denna irritation, frustration och aggression ni får mig att känna. Tills jag vet hur jag ska hantera alla mina känslor så kommer jag att ligga lågt. Jag behöver space, andrum, återhämtning, ja lugn och ro..

Lev väl..