Så urbota less på mina sk manliga vänner..

Under alla dessa år som jag levt, så har jag alltid haft gott om killkompisar. På senare år så har jag dock insett att det kan vara väldans lätt att få för sig att jag ska vara någon man ringer då man blir kåt, tung i pungen och har strul med kärringen. Och jag är så förbannat less på det här. Jag hade ju helst sett att ni behandlade mig med den respekt jag förtjänar, som vän.

Jag får ofta fungera som er samtalsterapeut, då ni har det svårt. Men fan ta mig om jag råkar ringa eller skriva nåt sms eller mail om ni har det bra med er tjej. Det går ju för fan inte ens att höra av sig till er då!!  Ni är fruktansvärt ynkliga i mina ögon och jag kommer nu ta och fundera på om jag överhuvudtaget ens ska vara vän med er mera. Det är liksom kränkande för mig att få duga i bland, men så när problemen löst sig, jag då behöver man ju inte ens behöva höra av sig överhuvudtaget.

Och eftersom jag är så urbota snäll, då jag lyssnar och stöttar er, ja då får ni för er att om ni fjäskar lite extra mycket, ja då kanske Lena särar på benen och är ännu snällare? Alltså ursäkta mig, men är ni helt åt helvete rökta i hela jävla huvudet? Behandlar man vänner på detta sätt?

Just nu känns det extra tufft eftersom jag nyligen stöttade en vän genom att lyssna och ge råd. Han tyckte att det kändes som att han var ensam i sin relation, och vi kom väl bägge två överens om att det är värre att vara ensam i en relation än att vara singel. Jag sa åt honom att stampa ner foten och berätta hur han kände. Och tydligen så löste det sig eftersom han nu vare sig svarar på mess eller mail. Trist!

Vem fan tar ni mig för, ja och andra kvinnor? Ska vi vara en vän som ställer upp på sex då ni mår dåligt? Räcker det inte med att vi är den där super-braiga vännen som faktiskt lyssnar och bryr sig på riktigt? Uppriktigt sagt så kan ni manliga vänner, till mig, fara åt helvete om ni ska fortsätta behandla mig som att jag vore någon jävla jourhavande hora. Jag har också känslor! Och jag är väl den ni borde respektera MEST, eftersom jag ställer upp och finns här dag som natt.

Och en sak till.. Bara för att ni är ensamma, saknar någon, känner att du är kåt, vill ligga, ha närhet, så betyder det väl för fan inte att det måste vara JAG? Jag känner mig så billig och utnyttjad, och jag kan nog inte i ärlighetens namn säga när det var en kille som ville någonting på riktigt med mig, och inte utnyttja mig för min godhets skull. Det suger, fattar ni det???

Lev väl..

 

 

Historik kring min/vår älskade Gizmo..

Gizmo är född 20070701 och bodde i Bromma. Jag hade precis startat upp min butik i Abrahamsberg då jag såg honom på en annons i blocket. Hans husse jobbade som fastighetsskötare i det hus där jag hade min butikslokal. Gizmo blev min och min dotters då han var 8 månader. Han är en blandning mellan Portugisisk vattenhund och bordercollie, en fantastisk blandning med tanke på hans häftiga egenskaper. Han apporterar både på land, i vatten, samt dyker och hämtar upp.. Och är klockren i lydnad. Han är supercool och lyssnar på t ex ”gå runt” om han tagit fel väg och måste gå tillbaka, runt en stolpe eller dylikt.

Tyvärr så har denna älskade hund varit med om alldeles för mycket negativa hundmöten, som inneburit överfall och anfall. Han blev attackerad som 8 månaders valp av en väns hund, och det var ingen bra start på hans liv. Sedan blev han attackerad av en Pitpull något år senare. Jag började upptäcka en personlighetsstörning hos honom redan efter det första överfallet, och det blev knappast bättre av det andra. Han utvecklade en hundaggressivitet och jag märkte på honom hur jobbigt han hade med kommunikationen med andra hundar. Min dotter skaffade ju King när Gizmo var typ 3 år, och när King växte upp så blev den lille parveln ganska snabbt någon som kunde trycka ner Gizmo och det kändes ju inte kul att se vår vuxna hund vara så svag psykiskt. Jag menar att det blev ju helt galet att ha en valp som var ranghög i flocken liksom. Tyckte så synd om Gizmo. 

Och då han var unghund så var det ju även killar som slängde smällare på honom, så att han som varit skottfast tidigare, vart så otroligt skotträdd.. Alla dessa faktorer gjorde mig olycklig, för hans skull. Jag tyckte att han kunde få det ett drägligare liv någon annanstans, och eftersom jag hade Gizmo, och mitt ex hade sin Casper, en renrasig portugisisk vattenhund och att de hade vuxit upp tillsammans, så tog jag det svåra beslutet om att Gizmo skulle få flytta hem till exet och hans Casper. Det var ett skittufft beslut, men det var ett beslut som jag var tvungen att fatta för Gizmos skull. Han klarade inte av centrum miljön här, var anti andra hundar (ja inte alla då rå) och jag bor ju verkligen inte på bästa stället vid nyår heller, mitt i centrala Södertälje och 30 meter från där Södertälje har sitt nyårsfirande med smällare och fyrverkerier. Hur som helst så fick våran älskade hund flytta, och jag tror att min dotter fortfarande inte har förlåtit mig för det. Men jag vet ju att Gizmo har det bra. Mitt ex har ju ett fartyg där de är på nyår för att undvika Gizmos skotträdsla. Gizmo och Casper åker alltid med sin husse och är med på hans jobb.

Nu har Gizmo bott hos exet och Casper i många år, och jag är så glad över att få träffa honom då vi väl ses, så att när exet ska i väg och göra saker, som när han reser, då får både Gizmo och Casper vara hos mig. Gizmo den sötizen har ju fortsatt och råkat illa ut med anfall/överfall från andra hundar, och blev riktigt skadad för några år sedan. Återigen var det rasen Pitbull som han drabbade samman med. Jag antar att Gizmo har det lite svårt att kommunicera med andra hundar och att det kan vara därför det blir sammandrabbningar. De kan liksom inte läsa av varandra. Hur som så är min lilla 9-åring hemma hos sin matte just nu, och jag hoppas att vi ska slippa träffa såna där jävla IQ befriade hundägare, nu när han är här, som bara tror att det är så att alla hundar ska kunna hälsa på varandra. Jag använder mig alltid utav sittande hundmöten på bägge två då jag är ute och det funkar alldeles ypperligt. Så nu ska vi gosa och ta oss ut igen, då solen inte har ihjäl dessa två. Vi var ju ute vid 6.00 och sedan blir det efter lunch igen.. Så nu vet ni varför jag inte har kvar min Gizmo i min ägo..

Lev väl..

 

 

Att leva med smärta..

Att leva med smärta 24/7 gör en galen ibland. Speciellt då smärtan är värre än vanligt, och det är den idag. 

Jag var uppe tidigt, fixade lite hos min familj och mötte Katrine för att ta en fika på Café Lyktan, IOGT-NTO. Jag kände redan då att smärtan var värre än den brukar vara. Upplevde mig liksom ”bedövad” och ”slut i hela huvudet” av smärtan. Och då det är så här satans varmt också, så svullnar fot och ben ännu mer. Har ju ödem sedan op 20140326. Och i och med mer svullnad, mer hamnar nerver i kläm. Hur som helst så hade vi en trevlig stund, Sussie slöt även upp och pratade lite. Hon är en väldigt trevlig, duktig tjej som egentligen ska jobba som kamratstödjare på IOGT-NTO men får baka och fixa med Caféet mest hela tiden.

Vi var kvar på Lyktan ett tag. Och jag kunde lätt ha suttit där hela dagen. Dels för smärtans skull, men också för att jag alltid hittat min sinnesro där. Och så var det ju skugga. Men lilla energiska Katrine fick myror i baken och jag tänkte att det kunde väl vara trevligt att ta en sväng på stan.

Vi träffade min fd kära granne Margareta, som strålade som en sol. Hon var precis hemkommen efter hennes resa till Island. Var så härligt att se henne så full av energi och liv. Denna kvinna ser jag upp till. Och hon är fruktansvärt ödmjuk och omtänksam. 

Sedan kände jag att jag inte riktigt mäktade med mera. Känseln hade även börjat försvinna i benet. Och allt jag kunde tänka på var att få komma hem. Vi hade ju tänkt se den sexiga Skarsgård på filmduken, men det fick vi skjuta fram. Jag lade mig för att vila och vaknade 2 timmar senare.

Och vore det inte så att jag känner min kropp och min smärta, så hade jag tagit mig in till akuten omedelbart bums. Jag mår riktigt illa av den smärta jag har nu. Och att stödja på foten är helt omöjligt. Jag har lovat mig själv att ha en lugn dag i morgon och bara låta mig få ”vara”.. Det enda ”måste” i morgon är att betala räkningar, gå till gemenskapen på Välkommen Hem och vattna familjens tomatplantor..

Lev väl..

 

Kronofogden, ett minne blott..

År 2010 blev jag svårt sjuk i min utmattningsdepression, något som jag har skrivit om tidigare. Jag blev så sjuk att jag inte såg någon annan utväg än att sälja min djurtillbehörsbutik i Abrahamsberg. Det blev ett måste, dels för hälsan men också för att den gick dåligt. Jag kunde ju liksom inte på något sätt konkurrera med det stora Bromma Zoo. Och det var ju solklart att min lilla butik, som hade den alldeles speciella servicen, inte skulle kunna överleva så länge till. Hur som helst, jag fick en köpare och hon tog över 20101231.

Jag var lättad över att jag fick igenom affären, fick alla fakturor betalda, samt att mitt företagslån till ALMI betalades. Jag gick väl plus minus noll ut i från den affären. Ja, trodde jag iallafall. Jag fick ju en liten momsskuld på 25 000 kr som jag inte riktigt hade räknat med då rå, ja som sagt, var ju jäkligt dålig då. Och jag hade ju definitivt inte pengar till denna skuld. Och försöka att göra en avbetalningsplan med skatteverket var ju inte möjligt liksom. Så att.. tyvärr hamnade jag hos den berömda kronkalle, där jag hade lovat mig själv att jag ALDRIG skulle hamna.

Hur som helst. Var ju sjukskriven en längre tid för min utmattningsdepression, så att till en början var det ju inte frågan om att betala. Och när jag sedan började betala så kunde jag ju inte betala så mycket. Det blev istället så att det blev skattepengarna som fick hjälpa till att betala av momsskulden. Så att varje år nu, så har skattepengarna, oavkortat, gott till KFM. Inga problem, skönt att få in lite pengar på den skulden liksom.

Men så idag så kunde jag ÄNTLIGEN betala av det sista på min skuld. Och det känns så otroligt bra ikväll. Jag känner en lättnad som heter duga. Och ALDRIG mer ska jag ha en skuld till KFM igen alltså.  Sitter bara här och ler i soffan. Dotra ringde nyss också, och sade att de hade det så bra på sin semester. Så att, med denna känsla av vällust, så kommer jag nu att krypa ner i sängen, och förhoppningsvis sova väldigt gott..

Lev väl..

 

Aningen stingslig I am..

Idag gick jag upp tidigt. Började i tvättstugan och tog mig en promme med King.. Så underbart att få börja fånga dagen så tidigt, då inga andra finns i närheten.

Kan inte riktigt ta på vad det är med mig. Är glad pga positiva händelser, men ändå väldigt grubblande. Funderar på allt och ingenting. Jag känner mig också stingslig. Humöret kan vända så in i bombens snabbt liksom. Å trött är jag..

Jag har dock kommit till insikt gällande en sak. Och det är att det är fan så mycket bättre att vara singel än att vara ensam i en relation. Fy fan för den känslan. ”Been there done that”.

I övrigt har jag en fundering på en ny gaddning. Skulle verkligen vilja lägga mig under nålen igen. Skulle gått till Cilla veckan som var, men jag får hoppas att hon finns på plats nästa vecka också.

Nu ner i tvättstugan…Och sedan blir det väl en em promme med King där jag kan analysera mer, gällande mitt konstiga humör.

Lev väl..

Känner sådan tacksamhet..

Ligger här i soffan och har precis vaknat efter min andra power nap för idag. Jag bjöd dotra och barnbarn på pannkakslunch, vilade tillsammans allihopa och sedan gick vi och fikade på Café Lyktan. En lika mysig stund, som ALLTID då jag träffar mina mirakel. Då vi gick fr Café Lyktan gick jag bara med dem till deras port och sedan gick jag hem igen, till min ensamhet och en massa tankar på sms som skrevs till mig på fm.

Det är ganska jobbigt då man inser att vissa saker från ens förflutna inte har betytt nåt för, som i detta fall, ett ex. Han har blivit omnämnd i ett av mina inlägg och han känner sig uthängd. Men att JAG gick igenom ett trauma pga honom, det skiter han i. Och när jag tänker efter så är det rätt många män som är som honom.  Egocentriska. Som enbart gör saker för egen vinningsskull.. 

Men sedan måste tilläggas att jag har väldigt många män, i min vänskapskrets, som är helt tvärtom. Ni är guld värda! Och jag känner sådan tacksamhet mot er! Att ni är så fina vänner och verkligen finns där på riktigt. Och ni vet att jag finns här för er..

Självklart har jag lika fina vänner i kvinnor men denna gång ville jag uppmärksamma de underbart fina männen i mitt liv.. Tack för att ni finns!

Lev väl..

Ofrivillig semester..

I morse så var det då dags att ta sig til min arbetsplats, där jag arbetstränar. Stämningen var jäkligt opersonlig då jag dök upp. Skulle knappt få hänga in min kofta i receptionens garderob. Och den nya, killen, satt på plats i receptionen, tillsammans med en av sekreterarna som kallats in från semestern för att lära upp honom. Men jag, jag var inte välkommen där idag.

Jag tog mig upp till min chef, som tydligen satt på samma plan som receptionen, så att det var bara att gå ner igen. Jag blev tilldelad arbetsuppgifter som jag inte fattade ett jota av vad det var jag skulle kunna göra. Och jag skulle sitta på ett kontor som var låst. Och jag skulle utföra arbetsuppgifter i ett dataprogram som jag inte ens hade behörighet till. Vad fan var det här? Och chefen kunde jag inte gå tillbaka till för att hon hade telefonsupporten 2 timmar till. Min sk handledare har fullt utav arbetsuppgifter och kan inte vara min handledare under semestetperioden.

Ja, jag bröt ihop helt enkelt. Hur fan får det gå till egentligen? Jag gick upp till min sk handledare och började prata med henne, ångesten kom över mig och så brast det. Jag förklarade hur jag kände. Och handledaren sa att det var olyckligt att det hade uppstått en sådan dum situation. Hon hade även försökt att kontakta min handl på Af för att berätta att min frånvaro berodde på vårdcentralen. 

Jag grät ett tag och förklarade att jag tänkte gå. Att jag tyckte att det kändes förjävligt för mig att bli behandlad på det här sättet. Jag sa även att jag skulle komma tillbaka efter semestrarna, om jag var välkommen åter.

Jag hämtade min kofta, försökte samla mig och gick till bussen. Slängde mig på datorn då jag kom hem. Skickade långa, uförliga mail, till Af och Fk. Skrev även ett mail till min chef och ett sms till min handledare. Å nu tänker jag vara hemma. Någon ordning får det ju vara. Nu tar jag en ”ofrivillig semester” och ser tiden an. Hoppas på mer tid i receptionen, men under de rätta förutsättningarna och med en handledare. Har läkartid på onsdag och då får de sjukskriva mig.. fuck..

Lev väl..

Mitt destruktiva beteendemönster..

Ja vad säger man. Gårdagen var ju till den större delen en väldigt bra dag, men det blev ju tråkigt fram på kvällskvisten. En vän från förr som skulle dyka upp, såg fram emot att träffas efter 21 år. Men tydligen så hade han bara snackat en jävla massa skit på fyllan och tyckte nu att det var roligare att göra annat, än att träffa mig. Shit happens! Reaktionen hos mig, som besviken, yttrade sig så pass att jag skrev ett sms till den person som jag egentligen borde hålla mig borta från. Den kille som är den mest destruktiva kille jag känner, och som innebär problem. Jag känner mig själv, och jag vet att hur sur jag än må vara på honom, hur osams vi än var då vi slutade att höra av oss till varandra, så är det ändå honom jag hör av mig till då jag mår dåligt. Jag känner verkligen mig själv. Jag söker bekräftelse hos en av de farligaste män jag känner, bara för att jag vet att om jag får någon positiv respons, ja då mår jag bra! Jag är ett riktigt wierdo emellanåt. Jag erkänner! Jag har ett satans destruktivt beteende.

Förut kunde jag fan bli rädd för mig själv, då var jag destruktiv på ett helt annat sätt. Då var jag aggressiv bland folk, jag kunde provocera bara för att få en reaktion, och jag blev så arg så att jag ville verkligen få chansen att klippa till någon. På senare tid har ju min destruktiva sida haft med att göra att jag håller på att tappa fattningen pga den konstanta smärta jag har i foten. Men nu, nu känner jag mig liksom irriterad, frustrerad, lättretlig, rastlös, orolig. ledsen mm.. Alla känslor på en och samma gång liksom. Trodde ju att jag hade lite mer pejl gällande det här, i och med  att jag hade en arbetsträningsplats, men nu vet jag ju inte ett skit om hur det kommer att bli med den. Denna ovisshet gör att jag mår dåligt. Därav sms:et till denna person i går kväll..

Jag skrev: – Varför hatar du mig? Det är ju nämligen så att då vi bröt kontakten sist, så var det i hat. Jag fick som svar: – Jag hatar inte dig, du kan ju faktiskt vara riktigt mysig.. Och vet ni? Det räckte för att jag skulle känna mig varm i hjärtat. Den lilla bekräftelsen, betydde så mkt. Men sedan raserades ju den bubblan i morse, då mitt ex hörde av sig, han som blev nämnd som killen jag blev gravid med, som tog syra mm..( i ett tidigare blogginlägg) Han tyckte inte att mitt blogginlägg stämde överens med hur det var. Men så kan det vara, jag vet bara hur jag upplevde det hela. Så att,  idag har jag börjat grubbla ÅTERIGEN.. Men har ni märkt hur jag faktiskt har bra dagar också?  Jag har mycket som jag vill ha rätsida på, antar att jag är ett litet kontrollfreak. Men tacka för det, efter allt skit man varit med om..

Nåja, jag ser att det är en bra film på tv nu, får väl glutta på den. Har lite choklad och en Cola zero bredvid mig. Idag behöver jag det. Jag vill ”unna” mig det ibland, och speciellt då jag mår lite tjyvens med alla negativa tankar. Jag hoppas bara på att det löser sig till det bästa i morgon, på jobbet, annars vet jag inte vad jag gör.

Lev väl..

Sinnesro..

Att börja tvätta i ottan gjorde susen för alla grubblerier jag burit med mig i några dagar. Att tvätta är så jäkla nice alltså. Och då jag hjälper min dotter med lite tvätt gör det ju ännu mysigare. Att se alla dessa små söta barnkläder…Fan, vore jag inte så gammal och trasig så hade jag skaffat mig ett barn till, omedelbart bums.

Promme nr 2 är även avklarad. King och jag såg massa vackra blommor och träffade den otroligt trevliga pensionärsligan. 5 äldre män som njuter av pensionen och utav varandras sällskap. De är så mysiga. Å vi garvar alltid så gott ihop. Det blev liksom lite balsam för själen att få träffa på dem med.

Just nu står pastan och puttrar på spisen, och köttfärssåsen som jag tagit fram från frysen ska jag bara värma upp och sedan är lunchen klar! Efter lunchen så blir det tvättstugan. Ska vika all tvätt, som förhoppningsvis är torr. 

På eftermiddagen hoppas jag att jag får chansen att åka och handla lite för mina sista, lånade, 200kr. Men nu blir det lunch.

Lev väl..

Here we go again. I remember that feeling..

Jaha, fridens liljor i några månader vart det ju, men nu vetefan vilket ben jag ska stå på. Situationen jag befinner mig i, börjar göra mig sjuk. Jag minns så väl då jag insjuknade sist, 2010. Fy så hemskt det var.. Åka in för att jag tappade tal och inte var med i matchen, komma in på akuten och de trodde att jag hade en hjärntumör. I själva verket hade jag drabbats utav utmattningsdeppression. Det tog många år innan jag började hämta mig, jag fick ju även sälja min butik dec 2010 för att jag var för sjuk för att orka driva den.. Jag har ju fortfarande besvär med att läsa böcker, då jag har för svårt att fokusera på texten. Och vid stress så reagerar kroppen negativt än idag.

Stressen som det inneburit att lära mig jobbet i receptionen, på kort tid, och få timmar har gjort mig lite stressad. Sedan blir det ju inte bättre av att jag blir ”testad” av arbetskamraterna, hur mycket jag klarar av, genom att låta mig stå ensam att jobba. Jag är där för arbetsträning, ej för att fylla någons plats. Nu har jag varit hemma några dagar, för fot och höft, och då hade det visst blivit kaos på jobbet. Tjejen som jag stod med i receptionen har blitt sjuk, folk har kallats in från semester, ny tjej till receptionen måste anställas, och då måste min plats i receptionen användas som upplärningsplats. Men de kunskaper som jag fått, de räknas inte, så att helt plötsligt ska jag inte få stå i receptionen överhuvudtaget. Hur fan tänker de nu? Chefen skrev att jag kunde vara ledig tills i höst, komma tillbaka då och fortsätta min arbetsträning? På riktigt? Af och Fk handläggaren är på semester, och sådana beslut får absolut inte jag fatta. Så att om jag kom på måndag så skulle jag få en del diverse administrativa arbetsuppgifter.

Vad händer liksom? Jag känner mig superstressad inombords. Och jag märker hur jag börjar få problem med balans och koncentration. Jag märker hur kroppen märker av den stress jag känner. Hur kan det här få hända liksom? Ska jag, och min arbetsträning behöva bli påverkad för att vårdcentralen har personalbrist? Och från att ha varit jätteviktigt att jag har lärt mig i receptionen, till att bli bortplockad? Eller är det så att jag inte kan alla system som de hade velat att jag skulle kunna inför semestern? Hade de räknat med att jag skulle vara en extra resurs i receptionen? Ja inget förvånar då mig, jag har varit med förr. Jag har mailat mina handläggare om att jag önskar omedelbar kontakt då de kommer hem från semestern, tills dess får jag väl infinna mig på måndag morgon, ifrågasätta, berätta om hur jag faktiskt har blivit behandlad under den här tiden.

Orkar inte med strul.. Som tur var så fick jag privilegiet att gå med mina mirakel till Torekällberget på fm, med ”lunch” i det gröna. Att få annat att tänka på är som balsam för själen, men att sedan komma hem till ”sitt” och få tid att tänka, då blir det kaos i planeten. Och smärtan, den är enorm. Foten och höften SKRIKER ut smärta. Och Trochanteriten är så illa nu så att om någon dag, då kommer jag nog knappt kunna gå. Men det e ju fan bara att ta en dag i taget och gå vidare som vanligt. Men nu, nu är jag helt fed up och har ingen lust med ett skit. Misstänker att helgen kommer bli i lågvattnets tecken..

Lev väl..